Matens känsloliv.
anders tempelman
Läser om att forskare ska börja magnetröntga hundar för att se om de reagerar olika vid åsynen en skål med mat eller om husse visar sig. De hoppas på det här sättet lära sig mer om hundars tankeverksamhet. Men vill vi verkligen veta, undrar jag?
I bästa fall konstaterar de att djur är instinktsdrivna och knappt kan skilja mellan lyckokänslan av ett väl uträttat toalettbesök och en bra middag. I värsta fall kommer de upptäcka att hunden har ett mycket mer utvecklat medvetande än vi kunnat ana. Intelligens, förmåga att älska, perioder av svag självkänsla, ögonblick av ursinne när folk går långsamt mot rött o.s.v. Nästa steg blir att en kossa smörjs in med vapenfett och pressas in i magnetkameran och plötsligt konstateras att de också har ett språk, ett känsloliv och en fin tradition att återberätta morbida historier för varandra. Desperat testas en lax också som visar sig reagera väldigt positivt på musik av fusionjazz och bilder på kungafamiljen, vilket åtminstone gör att vi kan fortsätta äta lax utan dåligt samvete.
Men vi inser att vi är djurvärldens Adolf Eichmann. Det är inte mat vi haft på tallriken, det är inte skor på våra fötter eller päls på våra axlar, det är resterna av våra offer. Ställ inte frågan om du inte är beredd på att hantera svaret, tänker jag och vilar blicken på min hund Signe. Hon sover tryggt i mitt knä, tittar upp, möter min blick, slickar mig på handen och jag undrar stillsamt om hon borde grillas eller kokas.