Mitt sätt att tacka för maten.
anders tempelman
När jag är på middag hemma hos människor jag inte känner så väl brukar jag vid ett lämpligt tillfälle dra mig undan för att botanisera i deras badrumsskåp.
Jag gör det för att lära känna värdparet bättre och bara där får jag en sann bild av hur de egentligen är. Kondomer vars bäst-före-datum var runt milleniumskiftet, receptbelagda läkemedel mot depression, impotens, sömnbesvär, tandlossning, mensvärk och håravfall. Tandborstar som är så slitna att ser ut som toalettborstar, gamla engångshyvlar med könshår och blod, gammal parfym som doftar damm och en stjärttermomenter utan sin skyddande plasthylsa. Alla dessa saker ger ett intressant djup till deras personligheter som annars inte kommer fram. De flesta har ju en tendens att prata om hur de skulle vilja vara och livet de skulle vilja leva - än personen de faktiskt är och livet de lever.
Om värdparet dessutom inte haft hyfs nog att intressera sig för min person, mitt liv och mina drömmar, brukar jag byta plats på allt som är receptbelagt. En kräm för analklåda pressar jag skickligt in i tandkrämstuben, p-piller hamnar i mannens burk med järntabletter och innehållet i wc-ankan byter plats med munvattnet. Eftersom jag alltid bär med mig en liten mortel i marmor, pulvriserar jag ihop godsaker som Prozac, Litium och propplösare. De hamnar i burken med Samarin. Jag ser det hela som en subtil form av uppfostran. Något som skapar mer ödmjuka karaktärsdrag.
-Vilken middag! Och vilket vackert badrum ni har, säger jag när jag återvänder till middagsbordet och lyfter mitt vinglas till en skål med värdinnan.