Pryo-elev på syra.
anders tempelman
Jag har nyligen tillbringat två dagar på ett djurklinik. ”För behandling av din rabies?” hörde jag just någon illvillig läsare flika in. Nej, det här handlar faktiskt om research för en sak jag håller på att skriva. ”Skriv om det du kan” brukar ju rådet vara till alla som ska försöka skriva någonting för film eller i bokform. Mitt problem är att jag kan så fruktansvärt lite att det bara skulle sluta med små pamfletter om hur man får ut navelluddet enklast, en kortfilm om en man som klipper gräsmattan horisontellt och vertikalt och en dikt om müsli som alltid hamnar utanför yoghurtskålen. Så jag tvingas prya hos några veterinärer för att få lite mer substans i mitt skrivande.
Det är väldigt fascinerande på många plan. Framförallt lär man sig att många djurägare verkar pantsätta hjärnan när de köper husdjur. Någon hade t ex struntat i djurförsäkring och tvingades därför att välja mellan sommarresan till Mallorca eller en operation för 13.000:- åt sin sjuke, fyrbente vän. Ni vet redan hur det slutade. Sangria är tjockare än blod.
Glädjeämnen var annars när en kanin skulle kastreras. Först sövdes den lilla kompisen ner varpå den kvinnliga djurskötaren rakade pungen grundligt på honom med en gigantisk rakapparat. Jag sökte lite ögonkontakt med henne för att avgöra om hon också kunde se det komiska i situationen. Utan att vara någon större människokännare kan jag nog säga att hon inte gjorde det. Därefter placerades kaninen på rygg på operationsbordet med bakbenen brett isär, veterinären tog över och knöt små rep i vardera framtass och band fast de ovanför huvudet på kaninen. ”Bind mig - älska mig” sa jag glatt och refererade till en fin film av Almodovar, varpå den kvinnliga veterinären satte skalpellen i pungen på kaninen och tittade på mig. ”Går det bra?” Jag nickade lite sammanbitet och kände ett diffust svidande i mitt eget mellangärde. Sen drog hon ut kaninens testiklar, sydde snitsigt och knipsade av ovanför stygnen, därefter syddes pungen ihop igen. De små desarmerade kulorna samlade hon sakligt ihop i en papperservett och slängde med ett basketkast i soptunnan. Allt mitt blod hade då försvunnit från mitt huvud och mellangärde och bosatt sig i mina händer. Det kändes som om jag hade målvaktshandskar på mig.
”Nu ska vi ta ut livmodern på två katter” sa hon glatt och gick ut för att hämta nästa offer. Jag stod katatoniskt kvar och stirrade på soptunnan där en kanins möjligheter att föra sina gener vidare låg slängda.
Nästa vecka ska jag ut med en hästveterinär. Jag hoppas i hemlighet på att han måste stoppa in hela armen i hästen för att kontrollera något som hamnat snett. Jag återkommer med en detaljerad rapport om det.