Begreppsförvirring.

"Du är ingen djävla värd och jag är ingen djävla gäst" som jag pedagogiskt förklarade det för den ukrainske tågkonduktören. Jag höll mitt SL-kort bakom ryggen eftersom det kändes viktigt att den här mannen inte skulle gå vidare i livet utan min visdom. Jag pekade på hans namnbricka med ordet TÅGVÄRD på och förklarade att branscher som får någon sorts titelinvasion nästan alltid är lågstatusyrken. Lärarna kallar sig för coacher eller pedagoger, rektorerna för enhetschefer - och se hur bra det gått för dem? Lokalvårdarna städar fortfarande toaletter trots en finare titel och till och med rasisterna har degraderats genom att tituleras främlingsfientliga. Konduktören försökte då  bända fram min arm, men jag är urstark i de här lägena och pressade min tumme in i hans ena ögonglob.

"Se på mig" skrek jag, trots att jag insåg svårigheten. "I ett läge i min karriär höll jag på att få titeln Chief Executive Global Creative Director. Då visste jag att allt hopp var ute för mediabranschen. Speciellt eftersom jag verkligen ville ha den där titeln. Bara veckor senare upplöstes företaget lika snabbt som när man strör salt på en snigel och jag började sniffa Björnklister igen. Man kunde höra mig på Sergels Torg, väsande lösryckta termer från mitt förflutna: TRP, Click Rate, Impact, Impressions, Heat Map, Share of Belly...."

Konduktören frigjorde sig och vred plötsligt SL-korter ur min hand och konstaterade att det var giltigt. Sen gick han med hastiga steg bortåt. Jag ropade efter honom med gråten i halsen.

"Jag hittar på saker i text och du ser till så att folk betalar för att få sina kroppar fraktade från en punkt till en annan. Det är det vi gör. Capiche?"