Den smygande tassens återkomst.
anders tempelman
Min köksrenovering är inne på sin andra vecka. Någon undrade om jag blivit helt gråhårig över en natt, men jag förklarade att det bara var slipdamm.
Eftersom hantverkarna har plastat över dörrar och fönster in till mitt kök, ser jag inte riktigt vad som föregår där inne. Ibland får jag för mig att de bara slår på slagborrar och cirkelsågar och sen sitter där och röker sina märkliga polska cigaretter och spelar kort hela dagarna. Så jag bestämde mig för att återuppväcka en figur från min barndom.
Det var under perioden när indianer var populära i serietidningar och på TV. Så när jag fick äkta mockasiner i skinn i julklapp, föddes den mästerliga indianspanaren ”Den smygande tassen.” Nu, 40 år, 60 kilo och 1,5 meter senare, smög jag en smula osmidigare utanför mitt eget köksfönster, iförd ett par fodrade Foppatofflor, en ljusblå onepiece och en flaska vodka i handen. Spriten ingick i min plan om jag blev upptäckt, vilket jag naturligtvis blev. En av killarna klev ut genom köksdörren och såg mig stå på knä och försöka kika in genom det plastdraperade fönstret. Jag lyfte vodkaflaskan mot honom i en skål och tog en rejäl slurk och spelade full efter bästa förmåga. ”Njet vadna babushka” sluddrade jag fram. Det är visserligen en rysk fras jag snappat upp som betyder ”spotta inte på mormor”, men för mig är alla de där slaviska länderna och språken en enda ointressant gröt.
För min polska hantverkare var det visst annorlunda, han förstod inte och ledde mig vänligt men bestämt in i huset och stoppade ner mig i sängen. Sen satt han på sängkanten och sjöng en bedrövlig polsk barnvisa som fick mig att minnas vänstervridna barnprogram från barndomen. Innan jag somnade frågade jag på engelska hur bygget fortgick.
”Vi är snart färdiga” svarade han på fläckfri svenska.
”Nostrovia!” sa jag och slocknade.