Spådomar och vedergällningar.
anders tempelman
På nyårsnatten förutspådde jag ett fantastiskt 2013. Iförd min bästa bäverpäls och en flaska Absinth i handen basunerade jag ut att de fattiga skulle få det bättre, de ensamma skulle bli mindre ensamma, de svaga bli starkare och de missförstådda skulle visserligen fortsätta att vara missförstådda, fast på ett nytt sätt som gjorde att de kändes mindre tröttsamma. Jag blev rörd av min egen storsinthet där jag stod på Mariaberget och såg fyverkerierna spraka över min stad. Tänk att jag rymmer så mycket människokärlek, tänkte jag belåtet för mig själv.
Dagen efter vaknade jag febersvettig med nattsärken virad som en elkabel runt min värkande kropp. Influensan hade intagit mig med full kraft och dagarna som följde pendlade jag mellan liv och död med magsaften som enda sällskap. Jag insåg att influensan genomskådat mig, att mina generösa lyckönskningar egentligen bara handlade om en skamlös önskan om egen välgång. Influensan visste hur man läste undertext och hade bestämt sig för att straffa mig.
Mitt förhållande till sjukdom är annars som en gammal indianhövdning, jag vill gå ut och lägga mig på en hästfilt i det fria. Rida ut stormen i ensamhet. Helst vill jag återvända till de levande, men tar inget för givet och kallar därför in min familj runt sjukbädden och dikterar ett nytt testamente vid varje förkylning eller influensa. Jag halvsitter i sängen och väser tårögt ut min sista vilja. Familjen himlar med ögonen och antecknar lite plikttroget. Jag känner mig lite missförstådd, fast på det där nya lite mindre tröttsamma sättet.