Kokbokshatet.

Det är någonting med kokböcker. Om de som gör kokböcker skrev litteratur, skulle ingen ta sig igenom en bok någonsin. Alla skulle känna sig som idioter och tvingas bläddra tillbaka oavbrutet och slå fast hur handlingen hängde ihop. För hur många gånger du än läser ett recept, kommer du aldrig att minnas det som föregick det du just läste och vad som kommer efter. Kokböcker framkallar någon sorts spontan Alzheimers. 

Min bestämda åsikt är att kokboksproducenterna lägger all energi på helt fel saker. En fotograf med konstnärliga ambitioner får månader på sig att att fotografera mat som byggs på höjden. Han menar att alla hans bilder egentligen är självporträtt, vilket säkert stämmer. Det enormt korta skärpedjupen han åstadkommer kan bara en person som går på opiater få till. Bilderna blir vackra men sänker läsarna som bemödat sig att laga receptet . Den sörja med halvkokta köttbitar som skvalpar omkring på deras tallrik har noll och ingen likhet med den sublima köttskulpturen i boken. 

Skribenten kan vara matlagningskunnig, men det verkar inte vara ett krav. Att skriva ändlösa och ointressanta beskrivningar av landet, råvarorna och kärleken till den enkla matlagningen är däremot en hygienfaktor. Flera uppslag ägnas åt texter som ingen frisk människa skulle läsa, vilket analfabeten till Art Director också förstärker genom att typografera allt till ett massivt, ointagligt cementblock av text. Kanske med en djärv, frilagd dillkvist i ena hörnet. Recepten skrivs pliktskyldigt av en annan person som måste finansiera sina inköp av handklovar, ridpiskor och apelsiner.

Sen måste kokboken bli omotiverat stor och tjock så att folk i guldäggsjuryn noterar den, bläddrar i den och sen kan kategorisera den som ”ett djävligt bra hantverk som måste belönas.” Tre träd går åt för boken som ingen köper, innan den prisreduceras kraftigt och blir en pliktjulklapp till släktingar som du föraktar. Den kan hamna som prydnad i något hem, men då måste man bära av bokyllan med en stålbalk först.