Scener från ett designmöte.

Av en slump hamnar jag på ett möte där ett designföretag ska prata med företagsledningen om en ny design av företagets starkaste varumärke. Jag är vän med VD:n och vi ska egentligen spela golf, men han drar in i mig mötet lite hastigt.

-Det går fort. Du kanske kan tillföra något?

-Jag kan inget om design, säger jag och följer lakoniskt med in i ett mötesrum där 12 personer sitter och ser uppjagade ut. Hälften av dem har antingen mössor på sig eller glasögon som skyddsombud skulle kunna rekommendera för svetsare. Jag utgår fördomsfullt och korrekt från att de kommer från designbyrån.

-Anders är en vän bara, säger VD’n när folk tittar på mig. Sen börjar designbyrån sin presentation och visar lite bilder som ger historiken kring produktens utséende och de förändringar som gjorts, vilka effekter de haft och vilka de överväger att testa nu. Jag håller på att kollapsa av tristess, i synnerhet när de börjar diskutera om Kalles frisyr kan bli lite modernare, om hans ögon ska bli lite mer öppna och inte kisa så mycket, om den blå bakgrundsfärgen skulle vinna på att bli lite mer ljusblå och därmed signallera både ”lekfullhet” och ”prisvärde”. Alla verkar vara överens om att Kalles skjortkrage är förlegad och borde ersättas med en mer folklig t-shirt.

Mötet hettar till lite när någon tycker att Kalle skulle äta en hård macka med kaviar på igen, som han gjorde förut. Någon från designbyrån håller på att få infarkt över den idén och menar att det är kunderna som ska köpa och äta Kaviar, inte Kalle själv. 

-Att backa bandet nu vore förödande, säger en person som rimligen aldrig ens sett ett kassettband.

-Vad tycker du Anders? frågar VD’n mig plötsligt.

-De där fräknarna, säger jag och pekar med min golfhandskebeklädda vänsterhand. En tryckt tystnad lägger sig i rummet. Jag reser mig upp och går fram till projektorduken och kisar på fräknarna i Kalles ansikte.

-De är centrala, säger någon från designbyrån med lite vibrato på stämman. Kalle ÄR fräknar, det signalerar dessutom hälsa, utomhus och vitalitet.

-Ja, jag kan ju ingenting om det där, men själv tänker jag bara på en skenande hudcancer, säger jag och skakar olycksbådande på huvudet. Alla i rummet kastar nervösa ögonkast mot varandra.

-Ett galloperande malignt melanom som gör att Kalle till slut bara sitter hålögt och knaprar cellgifter och släpar sig runt på olika strålbehandlingar.

-Vi kanske ska gå och golfa nu Anders, säger VD’n och bryter tystnaden i rummet.

Men jag har fått syn på någonting mer som jag vill dela med mig av.

-Och den där hyttventilen Kalle tittar ut genom, är den bra? Jag får en massa associationer till gamla tyska porrfilmer med män i sjömanskostymer som är på andra sidan av ventilen och......ja, eller katolska kardinaler för den delen som....

När VD’n och jag sitter i bilen lite senare på väg mot golfbanan trummar han lite på ratten och nickar belåtet.

-Skönt att du tog upp det där med hyttventilen Anders. Du satte nog ord på vad vi alla suttit och tänkt på runt bordet av och till.