Surrogatpappan.
anders tempelman
Jag missbedömer solens styrka, mina italienska gener och slarvar med solskyddet. En brännblåsa brer ut sig över vänster bröst, mellan nyckelbenet och bröstvårtan. Det blodröda området lugnar sig på eftermiddagen då huden istället sväller upp till en gigantisk vattenblåsa. Som ett silikonbröst, tänker jag utan att veta någonting om det.
Jag vågar inte punktera den och tillbringar hela kvällen ensam hemma framför italiensk TV. Till och med nyhetssändningen är som en sorts gameshow där gamla män ska bedöma unga kvinnors utseende. Natten är smärtsam och sömnlös och någon gång runt tre frigör jag mig från de svettblöta lakanen och går in i badrummet, fast besluten om att göra slut på den grapefruktstora blåsan. Men när jag står där med nagelsaxen och letar efter ett lämpligt ingångssnitt, så ser jag den. En liten, ensam fisk simmar runt inuti blåsan. Den stannar upp för ett ögonblick och möter min blick genom skinnet. Jag ryggar instinktivt tillbaka och tappar saxen i golvet.
Koleriskt tillbringar jag resten av natten genom att promenera mellan badrumsspegeln och min bärbara dator. Jag försöker koppla upp mig mot någon läkarsajt, men usb-stickan presterar aldrig mer än mellan 2kb/s och 16kb/s. Det skulle går fortare att springa hem till Sverige och rådfråga en läkare. Så jag ringer ett nummer till en lokal läkare som sitter på kylskåpet i huset jag hyr. Han pratar ingen engelska och jag svamlar mer osammanhängande än någonsin på italienska. Ord som ”fisk...fångad, inuti mig, hjälp” tror jag går fram. Men när han rekommenderar ett samtal med en psykolog så inser jag hur fruktlöst det är.
Min hjärna går på högvarv för att försöka förstå hur fisken hamnat inuti mig. Brände jag mig och badade sen och fick in rom och mjölke? Äcklat halsar jag en flaska grappa för att somna och vaknar dagen efter med en fruktansvärd huvudvärk. Fisken är kvar och glor anklagande på mig genom badrumsspegeln när jag borstar tänderna. Blåsan är fortfarande lika stor, men det som verkligen bekymrar mig är att fisken verkar ha växt under natten. Hur den hittat något ätbart där inne vill jag inte ens fundera på, men nu ser man helt klart att det är en normalstor ansjovis som bor där inne. Inte min favoritfisk men å andra sidan bättre än en barracuda.
Jag tar på mig en rymlig skjorta och ett par shorts och bestämmer mig för att ta mig till Apoteket. Det är en ensam kvinna bakom disken och jag frågar hoppfullt om hon pratar engelska, vilket hon naturligtvis inte gör. Jag förbannar beslutet att dubba all internationell film som sänds i landets till italienska och öppnar upp min skjorta. Hon måste tro att jag är en transsexuell blottare som enbart finansierat sitt ena bröst, för hon slår mig stenhårt på blåsan som briserar. Vatten och var plaskar ner på stengolvet, tätt följt av ansjovisen som ligger och sprattlar efter syre. Kvinnan skriker och min första instinkt är att rädda ansjovisen som ju på något sätt är en del av mig. Jag tar varligt upp fisken i mina händer och springer så fort flip-flopsen bär till stranden. Jag sätter mig på huk, sänker mina slutna händer under vattenytan och känner de svaga kittlande rörelserna av fenor och fjäll. När jag öppnar mina händer simmar anjovisen först ut ett par decimeter, innan den vänder sig om och liksom tittar tacksamt på mig.
-Ti amo, säger jag lågt.
Sen simmar den ut till havs.