Bajsmackan.
anders tempelman
En inbjudan till en kräftskiva i Småland kommer via sms. I min iver att tacka nej snabbt så slinter mina överdimensionerade fingrar på telefonen och spellchecken ändrar det till ”tack vi kommer gärna”. Och då är det kört. Det handlar inte bara om att Småland ligger långt bort och är ett hopplöst landskap, det handlar om människor som är mer framgångsrika än jag. Och som därmed per automatik är obehagliga och tråkiga. Jag gör ingen hemlighet av mina borgerliga sympatier, men har också en tendens att förvandlas till Jan Myrdal när jag umgås med folk som det gått bra för.
En vecka och ett ark betablockerare senare sitter jag därför med en restylanretuscherad 35-åring till bordet och en kutryggig figur ur adelskalendern på andra sidan. Jag gör allt i min makt för att spela intresserad, avkopplad, glad och med på noterna. Men det finns gränser för hur ofta jag orkar höra hur fantastiskt Verbier är runt nyår, vad ont det var om ripor i år och hur svårt det är att hitta bra barnfickor nu för tiden. Och de ändlösa berättelserna om kräftorna som kommer från en sjö som någon vid bordet för övrigt äger.
Jag kopierar min bordsdams sätt att skala kräftorna för att försöka hålla mig själv i schack. Huvudena i vackra formationer. Stjärtarna för sig och bajssträngarna för sig. Jag tar en rostad macka, brer med silverkniven samtidigt som min bordsdam börjar prata om hur bra och viktigt det är med fils de commis. Så att gamla gårdar och herresäten kan stanna i släkten. Killen ur adelskalendern nickar med slutna ögon och applåderar genom att slå med fingrarna på ovansidan av andra handen.
Då vet jag inte vad jag ska säga, utan lägger bara upp hela högen med bajssträngar på min macka. Min bordsdam tittar förvånat på mig, så jag frågar om jag får ta hennes också. Utan att vänta på ett svar drar jag hennes bajssträngar med min hand upp på min macka. Sen tar jag en gigantisk tugga och sen en till. Jag mumlar med hela munnen full av den svarta sörjan.
-Fantastiskt. Vilken härlig sälta, säger jag samtidigt som det rinner svarta rännilar utmed min haka och ned på mitt mitt vita skjortbröst.
Sen reser jag mig ostadigt upp och lyfter glaset mot församlingen som nu sitter som Barbie&Ken-dockor och stirrar på mig.
-Måste tyvärr gå. Jag har ett möte med de Röda Khemererna.
På parkeringen petar jag sen in ett kräftskal in i ventilationen på värdens Landrover. Så att han kommer minnas den här kvällen i evigheter.