Omvänd rasism.
anders tempelman
”Gift dig med vem du vill, så länge han inte är svensk hantverkare” säger jag till min dotter helt plötsligt.
Hon tittar frågande upp från sitt kaffe med en rostad smörgås i ena handen.
”Det är en genomkorrupt yrkeskår helt utan yrkesstolthet som hålls under armarna av staten med ROT-avdrag. Ett avdrag som infördes med svepskälet att öka sysselsättningen i byggbranschen, men i själva verket var en åtgärd för att försöka åtgärda floden av svarta pengar i branschen.”
Min dotter tittar på mig och bara skakar på huvudet.
”Jag har inte ens en kille just nu så....”
”Vilket är varför det här samtalet kommer i exakt rätt ögonblick. Hade du suttit i framsätet på en Dodge Ram 1500 med en deffad snubbe i Blåkläder som spelat Takida på radion och varit kär, då hade du inte sett eller tänkt klart.”
”Vad har du emot hantverkare egentligen?”
”Inget, jag älskar hantverkare. Det är svenska hantverkare jag hatar. Hur tackade de regeringen för ett ROT-avdrag som gynnat deras egen bransch helt okritiskt? Jo, genom att göra det som de kan bäst - fuska.”
”Alla fuskar väl inte?”
”Nej, du har rätt. Många är bara idioter som inte kan något. Det måste vara den enda branschen där man kan göra flera säsonger av tv-program som bara bygger på deras kombinerade brist på moral och skicklighet.”
”Sa han han helt utan att vara kategorisk.”
”När satt man senast och hörde någon hylla sin svenska hantverkare under en middag? Nej, det man hör om är havererade fuktspärrar, kostnader som skenar oförklarligt, badrumsgolv som lutar åt fel håll och hela arbetslag som befinner sig i Thailand när jobbet skulle vara klart.”
Hon suckar och börjar gå mot hallen. Jag följer efter och fortsätter min utbildning av henne.
”Polackerna och Estländarna däremot. Där har du folk med kompetens och yrkesstolthet. Vilket till och med svenska hantverkare begripit och därför tagit hjälp av facket för att försöka stoppa dem vid gränsen.”
”Jag ska komma ihåg det här om jag träffar någon hantverkare” säger hon och öppnar ytterdörren.
”Bra”, ropar jag efter henne på nedfarten. ”Den moderna förälderns våta dröm är inte en läkare till svärson längre, det är en hantverkare från forna öststaterna” säger jag och känner återigen att jag lärt henne någonting viktigt om livet.