Ett sportlov att minnas.

När mina framgångsrika vänner åkte till exotiska platser under sportlovet, ställde jag mig till förfogande för medicinsk forskning. Det var en liten notis i DN där ett läkemedelsföretag sökte testpersoner för ett nytt preparat. Att det var pengar inblandat försämrade knappast saken och vid vårt informationsmöte hos läkemedelsjätten pratade en forskare entusiastiskt om det nya preparatet. Ett cellgift som de hoppades skulle vara speciellt effektivt mot några specifika former av cancer. Jag slogs direkt av att de andra i rummet var väldigt lika en annan grupp människor som jag har en viss erfarenhet av - statister. Många kände varandra väl sedan tidigare och började nostalgiskt att referera till studier de deltagit i och, om man skulle tro dem rätt, varit en avgörande pusselbit i.

-Jag var med och testade prozac i ett tidigt stadium och höll nästan på att bli galen, berättade en kvinna med lite stirrig blick.

-Sågs inte vi i Viagra-gruppen för 8 år sedan? frågade en äldre man med dålig hållning. Helvete vilken skjuts det var i de där första laddningarna. 

När forskaren börjat redogöra för försöken frågade någon rutinerat om vilka sidoeffekter vi kunde förvänta oss. Forskaren berättade att det redan testats på möss och att det förekommit balansproblem, håravfall, cirkulationsbesvär, avtrubbat känsloregister, blod i avföringen och något enstaka fall slaganfall. Alla i rummet utbytte lite gillande blickan sinsemellan.

-Det låter som att åldras, sa en kvinna längre bak i rummet och fick alla att skratta.

Forskaren skickade runt kontrakten där alla ivrigt skrev under och friade läkemedelsbolaget från allt ansvar om någonting skulle sluta illa. Alla längtade efter att få ta del av fikabordet som dukats upp utmed sidan av rummet med nybakade bullar av alla sorter.

-Och vi kör med 50% placebo i gruppen, precis som vanligt, avslutade forskaren.

-Bara jag inte får dem så är det ok, sa jag. Om jag vill ha sockerpiller så går jag till Pressbyrån.

Forskaren och människorna i rummet tittade lite undrande på mig.

-Halva gruppen får placebo så att ingen vet vad de intagit, den vetenskapligheten kan vi inte tumma på, svarade forskaren.

-Nu är ju inte jag här för att göra en insats för mänskligheten. Mina vänner är i Verbier och kommer hem fullmatade med upplevelser och berättelser. Då känns sockerpiller lite lamt. Jag vill se ut som Keith Richards, både utvändigt och invändigt. Jag vill nedstiga i helvetet och komma tillbaka för att återberätta detaljerna lagom till Creme Brulén och Grappan. Jag vill ha mött Jesus i en rodelbana, jag vill förlora 40 kilo i vikt, jag vill svullna upp i ansiktet, jag vill mista mitt närminne, jag vill sitta på en middag och hosta blod så att jag bli middagens absoluta mittpunkt.

Vid det här laget hade jag allas uppmärksamhet riktad mot mig. Och än en gång insåg jag att jag satt ord på det som alla innerst inne önskade sig.