Ett svart hål på stranden.

Jag ligger på stranden utanför Palma på Mallorca när min blick dras rakt in i en tysk mans matsmältningssystem. Han byter oblygt om genom att dra ner sina shorts och kalsonger med ett ryck och står sen framför mig med raka ben och krökt rygg, sökandes efter sina badbyxor. Den här typen av scener bekräftar inte bara att jag gjorde rätt som inte satsade på en karriär som proktolog, utan bevisar också Einsteins relativitetsteori. Tid och rum är relativa begrepp och just här och nu rör sig sekunderna väsentligt mycket långsammare än vad de gör på ett atomur.

Min fascination för mänskligt beteende innebär att händelser som den här har en tendens att hänga kvar. Resten av dagen ägnas åt att fundera över vad som rört sig i den tyske mannens huvud. Jag öppnar förstående och humanistiskt: Han var säkert bara lite tankspridd och hade inte planerat sin omklädning. Han var oblyg och otvungen inför sin egen och andras nakenhet och reflekterade inte alls. Han hade just blekt sin slutmuskel och var angelägen om att få visa upp den. Sen glider jag gradvis över till mindre smickrande och därför mer troliga förklaringar: Han är en blottare. Han markerade sitt revir över stranden, Palma och varför inte - hela Mallorca. Han ville förolämpa mig, ordlöst med en sorts mim. Han har en tråkig skallskada. Eller var det hans eleganta sätt att bjuda upp mig till dans? 

Jag studerar honom dold bakom mina solglasögon och Murakamis senaste roman under resten av dagen. Jag hoppas på en förklaring, något i hans rörelsemönster, hur han smörjer in sig, hur han badar eller hur han solar. Inte bara för min egen skull, utan även för den spanska småbarnsfamiljen bredvid mig. Som intet ont anande satt och åt friterade bläckfiskringar för glatta livet tills de plötsligt tystnade. Nu får de leva med en traumatisk, visuell association i resten av sina liv.

Till slut lämnar jag stranden utan att ha blivit ett dugg klokare, bara lätt brännskadad och än mer säker på att det mänskliga psyket är ett outgrundligt svart hål.