Jag är den mystiske grodmannen.

Jag står på en av de mindre öarna utanför Sandhamn i min nyinköpta dykardräkt och vattentäta ryggsäck. Jag tränar inför nästa års Swimrun och har precis avslutat en vidrig sträcka i det iskalla vattnet när en av marinens korvetter kommer i full fart emot mig. 6 killar i 20-års åldern hoppar ut och pekar med sina automatkarbiner mot mig och skriker på ryska.

Jag svarar med den enda fras jag kan på ryska. ”Ne plevat' na babushku”. En mening som betyder ”spotta inte på mormor” och som jag, i kombination med industriella mängder vodka, byggt broar med på kryssningar till Sankt Petersburg.

Just idag skapar den inte den välvilja jag hoppas på och de skriker och pekar att jag ska lägga mig ner på marken. Så jag lyder, mest för att jag tycker synd om killarna som verkar så väldigt nervösa. De sätter handbojor på mig och täcker mitt huvud med en säck, sen bär det av i båten.

Eftersom jag inte kan fästa blicken och sjön är grov, kräks jag okontrollerat i säcken och över mig själv. Sen somnar jag och väcks av att jag lyfts ombord på en annan båt. Jag går i korridorer där plåten mot mina nakna fötter är skrovlig och kall, plötsligt placeras jag i en stol. En strålkastare tänds och säcken dras av mig vilket gör att jag får kräks i hela håret. Det besvärar mig eftersom jag tycker det är viktigt att göra ett professionellt intryck. 

-Är jag i fyllecellen? frågar jag mot den starka lampan.

-Vem arbetar du för? säger en hård röst på andra sidan.

-Jag är egen företagare numera så det kan vara väldigt olika, svarar jag och känner hur resterna av min rostade smörgås med pålägg glider ner över min panna.

-Var är ditt moderskepp? frågar den hårda rösten igen.

-Tellus? säger jag. En obetydlig fläck i Vintergatan, men ändå mitt hem.

-Käften, var ligger u-båten. Position och djup?

Nu har spyan runnit ned över mitt ansikte och mot min mun. Så jag lutar huvudet bakåt, gapar och känner hur den bekanta smaken av saltvatten, skogaholmslimpa, prickig korv och cheddar fyller min mun.

Lampan släcks och när mina ögon vant sig vid takljuset, ser jag ÖB stå och titta skeptiskt på mig.

-Fan Anders, vad gör du här? Vi trodde att du var den mystiske grodmannen som setts på öarna.

-Han bor i både dig och mig, Sverker. Vi är komplexa personligheter som väntar på att få blomma ut till prinsar, svarar jag och sväljer det sista av frukosten. Du är mer än ÖverskottsBolaget och jag är större än bara en man som idisslar sin frukost.