Det öppna nätverket.
anders tempelman
Jag sitter på ett café och söker efter wifi. Efter ett tag hittar jag det oskyddade nätverket ”profylaxkursen” och landar på en hemsida för ett vårdföretag. Där finns en chatt och eftersom jag ändå väntar på att mitt sibiriska örtte ska dra klart bestämmer jag mig för att logga in under pseudonymen Irene33.
Plötsligt befinner jag mig omgiven av en massa förstagångsföderskor som skriver intensivt till varandra. Jag följer intresserat de febriga samtalen tills någon plötsligt skriver till mig och frågar om det är min första förlossning också. Efter en viss tvekan svarar jag att det är min andra. När flera ber mig att berätta om min första förlossning så svarar jag undvikande att alla har rätt till sin upplevelse och att allas förlossningar är unika. Efter en hel del tjat ger jag till slut upp med ett OK och en smiley.
Jag smyger igång och beskriver hur vattnet gick när vi var på en fest. Där tar inspirationen vid och jag broderar hur min man fyllkör till Sahlgrenska trots att han har förlorat alla konsonanter när han försöker tala. Sjukhuset är fullt och tar inte emot oss och vi tvingas bila vidare under fruktansvärda smärtor samtidigt som bilradion fastnat på Lugna Favoriter med någon psykopat som pratar med ansträngt mysig röst om romantik och kärlekshälsningar.
Nästa sjukhus tar emot oss och inser att jag behöver ryggmärgsbedövning direkt, eftersom jag skriker och skrämmer de andra paren som är där. Den nyutexaminerade läkaren famlar med nålen mellan kotorna utan att vara i närheten av att ge någon smärtlindring. Så jag håller till godo med lustgasen, som är ungefär lika effektiv som en mentholcigarett. Min man börjar då uppmuntra mig att profylaxandas. Han tar intiativet och flåsar som en blåsbälg. Stanken av aceton och papegojbur ur hans mun är så vedervärdig jag ber honom att sluta andas, helst permanent.
Den outhärdliga kampen mot mitt smala bäcken, min bakfulla och ryggradslösa partner som nu gömmer sig bakom en digitalkameran och pratar om hur illa han mår, pågår i 23 timmar. Efter flera hopplösa försök med en sugklockan man kunnat tömma en septiktank med, hämtar de till slut in kirurgen. Det akuta kejsarsnittet går bra, även om blodförlusten nästan kostar mig livet, och vår efterlängtade Emma äntligen kommer ut.
Det visar sig snart att jag har mjölkstockning, post natal depression och att Emma har kolik. De första månaderna går jag hemma och äter anti-depressivt som om det vore müsli och har noice cancelling hörlurar på huvudet dygnet runt för att döda allt barnskrik.
-Men, men, avslutar jag hurtfriskt och lägger till en smiley. Allt det där är glömt nu.
Markörer hos samtliga inloggade bara blinkar stumt mot mig på skärmen. Som fyrar i natten på ett stormande hav.