Min undermedvetna rikedom.
anders tempelman
Jag har en ny anteckningsbok och en penna på mitt nattdukssbord. Planen är att jag ska anteckna mina drömmar, som enligt utsago är fullsmattrade med fantastiska historier, klargörande insikter och symbolik. I hemlighet hoppas jag på att det gömmer sig ett storslaget verk inom mig, som plötsligt frigörs och flyter upp till mitt medvetande. Jag tänker mig en gripande berättelse som vinner både folkets kärlek och Nobelkommitténs respekt.
För att pricka in min REM-sömn och därigenom vakna upp mitt i drömmen, sätter jag väckarklockan på 05.30. Första morgonen verkar jag ha tryckt på snooze utan att vara medveten om det och vaknar därför först 9.30. Dagen präglas av en kolossal trötthet och att jag bär en stickad tröja ut-och-in, vilket mina vänner tolkar som att den kommer från Acne.
Nästa natt är jag smartare och placerar en gammal MP3-väckarklocka i badrummet på full volym. När den startar med Chris De Burgh’s Greatest Hits hasar jag som en reptil ut till badrummet, famlar fruktlöst efter avstängningsknappen och slår till slut sönder apparaten mot stengolvet. Sen kryper jag tillbaka med blod på händerna och fiskar upp min anteckningsbok, tänder en ficklampa och försöker minnas nattens dröm. Jag måste ha somnat för jag vaknar på sidan och har landat på bläckpennan som gått rakt igenom vänster bröstvårta. Smärtan är obeskrivlig men jag slås av poesin, pennan som nästan trängde in i mitt hjärta. Jag drar ut pennan, slickar av den och tänker på den Unge Werthers lidanden.
Nästa kväll har jag gaffat fast min telefon på struphuvudet och satt den på vibrationssignal. Idén är lite oklar men känns rätt där och då. Riggen fungerar för jag väcks av ett flyglarmsliknande ljud som kommer ur min öppna mun. Jag hinner tänka på Dresden innan jag famlar fram min dagbok och skriver ner drömmen jag just haft.
Ett par timmar senare vaknar jag med min vanliga känsla av tomhet inom mig, men minns då att jag antecknat något. Otålig som ett barn slår jag upp anteckningsboken. Vad har jag presterat under sömnens böljande vågor? Vilken magnifik och oöverträffad historia har jag kokat ihop under novembernattens bottenlösa mörker? Jag läser orden jag antecknat och drömmen återvänder till mig som i ett trollslag. Med hela sin bildrikedom och suggestiva prakt.
En dröm där jag befinner mig i en mataffär och försöker bära ett tjog inlagda strömmingar i mina händer, men de glider ur mitt grepp och simmar iväg som stora silverfiskar på golvet. Jag stirrar besviket på anteckningen och inser att jag blickat ner i djupet av mig själv och upptäckt hur fruktansvärt grunt det är.