Att födas på nytt.
anders tempelman
Det är nyårsafton och jag tar på mig en smoking som jag köpt på Myrornas. Det är svårt att hitta vintagekläder i mina proportioner och det är också därför som byxorna är en decimeter för korta och det sladdrar betänkligt runt midjan. Plaggen är skulpterade för en svunnen generation av män. Mina tankar går först till Gustaf Fröding och Verner von Heidenstam, men eftersom smokingen är ljusblå glider mina associationer mer åt något dansband som antagligen reste större delen av året och åt transfettbaserad mat utmed det svenska vägnätet.
Jag sniffar försiktigt på ärmen och ryggar instinktivt tillbaka. Doften av panerad rödspätta med remouladsås, köttbullar gjorda på slaktrester i en brunsås och ovanpå det den kompakta hybriden av cigarettrök, alkohol och svett.
Min löst sittande klädedräkt fladdrar och slår mot min kropp i årets sista vindpustar när jag strosar ut i förortskvällen. Klockan fem i tolv når jag en pampig villa där en nyårsfest är i full gång. Några berusade män står och monterar nyårsraketer i en liggande aluminiumstege på den leriga gräsmattan.
Jag bestämmer mig för att ta mig in på tomten och smälta in i festligheterna. Så som jag gjort i olika hem de senaste sju åren och lyckats utge mig för att vara en sent ankommen vän till familjen, en granne eller en arbetskamrat. Vid ett hörn av tomten väljer jag att pressa mig igenom den höga häcken. Halvvägs in inser jag att det är en hagtornshäck och att min hud punkteras och rispas. Men jag är stark i motgångar och fokuserar på positiva tankar samtidigt som taggarna river min smoking till remsor. Jag tänker att det enda som skiljer året som gått från året som kommer, är några kvistar. Att det här är positiv smärta, som att födas på nytt genom ännu en trång passage.
Samtidigt som tolvslaget inträffar dränker raketerna mitt primalvrål när jag naken faller ut på andra sidan. Efter hand när tystnaden lagt sig och bara krutröken efter raketerna slingrar sig över min nyförlösta kropp som en tunn silkesduk, reser jag mig upp på knä. Det är då festsällskapet på terassen får syn på mig.
-Vem fan är du, du inkräktar på en privat tomt? säger en svullen man som antagligen skulle passat min smoking bättre.
-Jag är performancekonstnär, kommer jag på där och då och tar mig upp i stående ställning med händerna kupade över mellangärdet.
-Allt jag gör är därför lagligt och intressant, avslutar jag och springer sen hemåt i frostnatten och in i det löftesrika nya året.