Manlig kärlek.

Det är en vanlig vardagkväll när min bästa vän ringer. Han har varit bortrest på jobbresa ett par dagar och jag svarar beredd på att få höra om ett antal planlösa möten från bedövande trista kontorskomplex i utkanterna av europeiska storstäder. Han ringer handsfree från bilen och vinddraget är påtagligt i bakgrunden. Det börjar med några artighetsfraser från hans sida om vad jag gör och vad som hänt under veckan. Men jag hör på hans lite frånvarande hummanden att han inte riktigt är där, så jag frågar hur det är med honom. 

-Jo, tackar som frågar. Jag måste ha ätit någonting konstigt på flygplatsen, för jag kände mig lite skum i magen när jag bordade planet.

-Jaha?

-Men jag gjorde bedömningen att jag skulle klara mig, flygresan är ju så kort. Och på Arlanda kändes det fortfarande ok, man går ju ogärna på offentliga toaletter.

-Ja, verkligen.

-Och nu är jag i bilen som du kanske hör.

-Är du okej nu då?

-Man kan väl säga att jag sitter här med ett par väldigt välfyllda kostymbyxor. Jag hann precis köra ut på utfarten till motorvägen från Arlanda när jag insåg att det här skulle sluta illa. Men, men, jag hann i alla fall stoppa in byxbenen innanför strumporna och veva ner alla fönsterrutor. 

-Och nu ringer du mig?

-Det var det första jag tänkte på. Jag visste att hur mycket du skulle uppskatta den här historien. Jag ska ringa min fru nu och be henne öppna upp garageporten och ställa fram en spann med ljummet vatten och lite ombyte.

-Tur att du har lädersäten i alla fall.

-Du läser mina tankar, kompis. Vi hörs lite senare.

Vi lägger på och jag känner mig så priviligerad och rörd. Att få vara den utvalde som han väljer att ringa för att dela den här stora upplevelsen med. Om inte det är kärlek, så vet jag inte vad som är det.