Den förödande goda viljan.

Det finns en fin gammal historia inom socialantropologin om när några upptäcktsresanden anlände till en ny kontinent. Jag tänker inte på den när den vita mannen förslavade folket, använde dem som transportmedel, tvingade på dem sin religion, skövlade landet på alla naturtillgångar och högg armarna och ben av folk för nöjes skull. Den jag tänker på handlar om det omvända, när de vita besökarna och ursprungsbefolkningen blev vänner. Nyfikenheten var större än rädslan och de ansträngde sig för att förstå varandra. Med ett öppet sinne visade de varandra sina levnadssätt, åt varandras mat över en öppen eld och förenades i skrattets universella språk. 

När det blev dags för skeppet med de vita besökarna att segla hemåt, gav man varandra gåvor för att visa sin uppskattning över mötet och tiden de haft tillsammans. Besökarna fick amuletter och små konstverk skapade av snäckskal. De vänligt sinnade besökarna hade noterat att det lilla fiskarfolket använde sig av stenyxor och bestämde sig därför att ge bort någonting så användbart som ett par metallyxor. Lyckan var fullkomlig och de skildes åt under festliga former.

Men redan innan seglen hade försvunnit från horisonten var katastrofen ett faktum. I ett slag hade nämligen en fungerande byteshandelsbalans satts helt ur spel, eftersom fiskefolket bytte överskottet av sin fångst med en annan stam en bit in i landet som odlade grönsaker, frukt och säd, som i sin tur bytte det mot en annan stam i bergen som tillverkade yxor i sten. Så den goda viljan ledde till svält, krig och slutligen till att flera av stammarna försvann. Den vänskapliga yxan hade blivit en bila. 

Exakt varför jag berättar det här är, som vanligt, väldigt oklart. Sätt er därför gärna i smågrupper över fredagsölen på jobbet och diskutera om den här historien har någon relevans idag. Jag har nämligen en känsla av att den har det.