Brevet till utomjordingarna.

SETI (Search for extraterrestrial intelligence) har lyssnat ut i rymden i över 40 år och inte hört ett smack. Inga binära koder eller ens spännande dragspelsmusik har mottagits, bara tystnad inbäddad i ett atmosfäriskt brus som kan vara efterklangen av the Big Bang. Jag tänker att det varit lite som svensk stand-up comedy, man sitter välvilligt och väntar på någonting roligt som aldrig kommer. 

Jag stod i deras kontor i San José Kalifornien tillsammans med CEO, David Black, som berättade att de bestämt sig för att inte bara lyssna av rymden utan även börja sända ut signaler. De vill skicka radiovågor med information ut i rymden, som flaskpost. Men forskarna var oense om vad som skulle sändas. Några menade att ju mindre information desto bättre, andra tyckte att hela internet kunde skjutas ut i rymden. 

-Jag tror inte att intelligent liv från andra galaxer orkar se youtubeklipp med män som knullar åsnor, sa jag tankfullt och möttes av Davids gillande nickar.

-Exakt, det kan ge en missvisande bild av oss, fortsatte han. Så därför är du här. Vi kunde inte tänka oss någon bättre rustad för att skriva ett välformulerat, välkomnande budskap om vår lilla fina planet och mänsklighetens existens. Några rader som ger röst åt vårt hopp om att vi inte är ensamma i detta oändliga universum. 

-Jag behöver en skrivmaskin av märket Underwood från 1913 och en skrivarstuga på Islay med utsikt över havet. Och en ektunna med Lagavulin.

-Inga problem. Betalning?

-Räckvidd, GRP, industristandard i mediasammanhang.

-Men hur ska vi mäta det? undrade David bekymrat.

-Utgå ifrån radiovågornas räckvidd och beräkna hur många planeter och galaxer vi kommer att nå. Sen multiplicerar du det med 25 öre i kontaktkostnad, där har du mitt arvode.

David nickade och fick någon form av ticks runt ögonen.

Hösten tillbringade jag ensam i en skotsk timmerstuga högt upp på en klippa med bara Atlanten som granne. Jag eldade kaminen med torv som spred en behaglig doft av tjära, åt torkad fisk och drack whiskey samtidigt som jag skrev mänsklighetens viktigaste brev någonsin. Ett brev som kunde förändra allt för oss. Jag prövade alla vägar. Det förtroliga brevet, det roliga brevet, det spikraka brevet. Ingenting kändes bra och hur skulle det kunnat göra det när jag inte visste någonting om de jag skrev till? De enda som uppgett att de mött utomjordingar är folk som beskriver hur de utsatts för någon sorts prostataundersökning. Inte mycket att gå på och knappast en icebreaker i ett brev. Orden kom till slut till mig en dag när havet dundrade mot kusten och vinden ylade runt knuten samtidigt som jag pissade i motvinden.

David hörde av sig ett par timmar senare och förklarade att de inte tänkte sända mitt brev. Inte för att det saknade kvaliteter försäkrade han mig, utan därför att de kommit fram till att sända Michael Bublé på repeat istället. Jag sa ingenting eftersom jag visste att det beslutet skulle få exakt samma slutresultat som mitt brev. Möjligen påskynda det hela.