Familjekonflikter.

Min äldsta dotter ringer och säger att hon har någonting viktigt att prata om. Jag hinner tänka; gravid, aids, blivit ihop med någon av mina kompisar innan hon berättar att hon satt en bit kyckling i halsen i helgen. 

-Sånt händer, säger jag och andas ut.

-Men det känns som om något fortfarande sitter fast.

-Det gör det inte, säger jag lugnande.

-Hur kan du veta det?

-Du pratar ju med mig just nu. Hade du haft ett halvt kycklingbröst som täppte igen luftröret hade det varit lite svårare.

Hon slänger på luren. Jag väntar ett tag, sen ringer jag upp henne.

-Jag blev bara så arg…, hinner hon säga innan jag slänger på luren. Markering.

Sen går ett par veckor av radiotystnad som kännetecknas av att även min fru och yngsta dotter slutar att prata med mig. Solidaritet i sin uslaste form, jag tänker osökt på Stalin och hans plikttrogna undersåtar. Men jag är stark i mitt utanförskap. Ibland gör jag en insats att förklara för min fru att vår äldsta dotter behöver raka besked så att hon inte blir en hypokondriker. Jag hör hur duschen startar på andra sida dörren, men jag vet att mitt budskap går fram. 

Vår hund Signe löper under den här perioden och är därför på något mystiskt, biologiskt sätt en del av konspirationen mot mig. Eller mot hemmets patriarkaliska förtryck, som hon uttrycker saken. För att visa henne vad jag tycker om hennes missriktade lojalitet, brer jag en smörgås med leverpastej som jag äter mitt framför ögonen på henne. Hon blöder.

Jag köper ett par jeans från Acne till min yngsta dotter, som en muta förklädd till en överraskning. Hon har problem att stå emot, den lilla fattiga studenten. Hon prövar dem på men bestämmer sig sen för att inte ge efter. Djävla Bröderna Grimm som lärt mina barn att inte ta emot gåvor av…..HÄXOR. Men sin egen far, sitt kött och blod? Vart är världen på väg?

Jag placerar jeansen i min frus garderob med en liten lapp. ”Tänkte på dig.”/A Ett par dagar senare hör jag hur hon i hemlighet prövar jeansen och upptäcker att hon inte kommer i dem. Hon slänger dem i ansiktet på mig där jag ligger och läser Proust i soffan.

-Om du ska försöka rätta till det här kan du väl i alla fall köpa rätt storlek, väser hon åt mig.

-Jag trodde att det var din storlek? säger jag med utsökt spelad förvåning.

Ingenting av det här tinar permafrosten i familjen, så jag beslutar mig för att ställa till med en söndagsmiddag. Jag mailar ut roliga animerade inbjudningar med en man som slår sig själv med en slägga i huvudet om och om igen. Det är oemotståndligt och alla tackar ja. Sen möts vi som en lycklig familj runt middagsbordet, där jag lyfter på locket till en kycklinggryta.

-Jag har rivit köttet med rivjärn så att ingen ska behöva kvävas, säger jag och nickar gillande mot mina kvinnor. Isen är bruten. Eller inte.