En okritisk kärleksförklaring.

Så jag tar mig till min barndoms biograf - Röda Kvarn. Platsen där jag såg min första barnförbjudna film. Den magnifika lokalen som Urban Outfitters sen besudlade under ett antal år utan att göra något avtryck, vare sig modemässigt eller upplevelsemässigt.

Nu har en av mina stora passioner i livet tagit över - italiensk mat. (Ja, Bamse är en annan, men man kan inte få allt.) Eataly öppnar och jag är inbjuden till invigningen. Det är förstås obegripligt att de bjudit mig, sist jag recenserade en nyöppnad krog sågade jag den så grundligt att de inte hämtat sig ännu. Kanske tror arrangörerna att mitt italienska kvartsblod ska göra mig mer medgörlig? Att det faktum att jag tillbringar mina somrar i Italien och älskar landet, kommer att göra mig mer okritisk? Att gratis mat och dryck i industriella mängder kommer att grumla mitt omdöme? Eller bara för att jag känner ägarna inte kommer vara okristligt ärlig? De har naturligtvis helt rätt. ”Jävig” har en tråkig klang, men det är det enda ord jag kommer på just nu. Samtidigt så tänker jag att mina högt ställda förväntningar snarare sätter dem på hårdare prov än de dagar när jag är förbannad innan jag ens sett menyn. 

Att samla det bästa som Italien har att erbjuda i matväg under ett tak är ingen originell idé och heller inte anledningen till att de framgångsrikt lyckats etablera Eataly på flera platser i världen. Det är sättet de gör det på som får mitt blod att kännas som om det kolsyrats. Jag strosar omkring bland paparazzis och människor som är kända för att vara kända och smakar på delikatesser under kristallkronorna. Botaniserar bland hyllmetrar av direktimporterade märken jag aldrig sett förut som säljer pasta, olja, vinäger och kakor som jag aldrig begripit mig på. Det finns fisk-, kött- och ostdisk där allt ser så gott ut att jag vill köpa rubbet och bara åka hem och laga mat resten av livet.

Kronan på verket är baren i mitten av lokalen, på parkett. Kanske precis där jag satt och såg ”Blåsningen” för 40 år sedan? En kvadratisk skönhet där jag kan se mig själv avsluta en vidrig arbetsvecka med en espresso och en grappa. Jag älskar det här stället. Hade fler gått omkring med stödkragar efter Vespaolyckor, hade illusionen om Italien varit fullkomlig.