Jag var sämre förr.

När man lydigt tillbringar såhär mycket arbetstid i sitt hem, gör man oundvikligen vissa upptäckter. I mitt fall tog jag en tur upp till vinden. En kaotisk plats som uteslutande huserar gammalt skräp som vi bestämt oss för att behålla, trots att ingen öppnat lådorna de senaste 20 åren. Jag antar att det finns någon sorts symbolik i det här, men är tyvärr för obegåvad för att utveckla det. Där finns till exempel min frus gigantiska servis som hon fick av sina farföräldrar. Första delen fick hon när hon fyllde 18 och hade då inte hjärta att säga att hon tyckte att den var fasansfull. Istället kom det en ny del varje födelsedag och jul efter det tills den var komplett.

Mina gamla vinylskivor och otaliga rullband står också där uppe. Jag är sentimental kring det där. Så mycket tid som jag investerat i att köpa och samla på musik, det kan man inte bara kasta bort. ”Det kommer att krävas en otäck brand eller en flytt för att bli av med allt på vinden.” Så tänkte jag när jag snirklade mig fram med bara en naken glödlampa som ljuskälla. Taket är delvis fullt av 4 tums spikar som sticker ner genom taket, så man får röra sig med viss försiktighet om man inte vill bli lobotomerad. 

Längst ner i en flyttlåda med diverse saker som ingen saknat, hittade jag två dagböcker. Jag har alltid tyckt om att skriva, men var ingen dagboksskrivare. Men jag minns att jag inbillade mig att de två första gymnasieåren skulle kunna bli särskilt minnesvärda för mig. ”Kanske skulle jag få ha sex med någon annan än mig själv?” var en ganska central frågeställning. Säkert hoppades jag också på att en fullvuxen version av mig själv plötsligt skulle upptäcka denna litterära skatt. Då jag skulle få återuppleva mitt tonårsliv med fuktig blick och med en stigande känsla av respekt. Så jag tog ner böckerna, hällde upp en whisky, tände en brasa (som man gör i maj i Sverige) och började läsa. Tyvärr kunde jag snabbt konstatera att den 17-18 åriga pojken som skrivit dagböckerna mest verkar haft goda anlag för att bli revisor. Dagböckerna var lika torftigt skrivna som kalenderanteckningar. ”Måndag. Spelade fotboll på fm. Gjorde inget mål. Ganska segt. Åkte hem till Micke och drack te. Tyckte att Sussi i SH1 tittade på mig på bussen. Pluggade matte, fattade inget.”

Jag tror inte att minimalism är korrekt begrepp, eftersom det antyder någon sorts konstnärlig höjd, men det är ändå det ord jag tänker använda här. För mitt i denna andliga och språkliga torka, framträdde ändå bilder och minnen från den här tiden. Det är lite som när man vaknat mitt i en dröm och antecknat lite fragment innan man somnat om. När man vaknar på morgonen minns man inte ett smack av drömmen, men så fort man tittar på anteckningarna och läser orden ”strömming, erektion och flismaskin” så kommer drömmen tillbaka i hela sin prakt.

I dagböckerna återvände lite vänner, lärare och nederlag som jag ägnat hela livet åt att försöka glömma. Jag minns att jag bestämde mig för att avsluta dagboksskrivandet efter dessa två år, eftersom jag bittert konstaterade att det inte hände något spännande i mitt liv. Mitt vuxna jag är evigt tacksam för det beslutet, det räcker att ha Knausgård och Marcel Proust som stirrar uppfodrande på mig från bokhyllan. Jag bar just ner min frus fasansfulla servis och tyckte att den kunde slängas på tippen samtidigt som dagböckerna och lite annat skräp. Hon blev enormt upprörd och sa att någon av våra döttrar kanske ville ha det.

-Mina dagböcker?

-Nej, min servis förstås.

-Jaha, ja det är klart.