Julstämning i Generalförsamling.

FN:s generalsekretare, António Guterres, sitter i en skinnfåtölj med händerna knäppta på magen och slutna ögon. Jag ska precis börja läsa upp ett tal jag skrivit åt honom som han ska hålla inför generalförsamlingen innan julledigheten. 

-Regnskogens lågor slickar oss i ansiktet och syrehalten i atmosfären har sjunkit så lågt att varje andetag känns som när man har ALS i sista stadiet. De flesta andra djurarter på planeten har redan utplånats och Skapelsens krona stapplar omkring i sönderrivna kläder på den sönderbrända savannen och undrar vad fan det var som gick fel. Haven är täckta av plastsopor och en algblomning som är så kompakt att allt liv under ytan är dött. De sista fiskarna flyter upp och ner i sörjan. Skapelsens krona kan bokstavligt talat gå på vatten.

Det sista hoppet släcktes när en ung tjej försökte förklara för oss att forskningen inte var åsikter, utan fakta som vi måste lyssna till. Men makthavarna tänkte inte ta några råd av en tonåring med någon sorts diagnos. De var dessutom fullt upptagna med sina livspussel, twittra, ta selfies eller dela bilder på en banankaka de just bakat på sociala media. Så Skapelsens krona skruvade upp kylan på AC:n och åt en macka till, med ett dött djur på. Kan ha varit fågel, gris eller nötkött. Det var så processat med smakämnen, konsistensgivare och konserveringsmedel att det inte gick att särskilja. Vilket kanske var lika bra, ingen vill ha dåligt samvete när man äter en god macka. Sen blev det snabbt så varmt på de sydligare delarna av planeten att miljontals människor tvingades fly från sina hemländer. De formligen invaderade länder där effekterna av den globala uppvärmningen mest upplevts som en trevlig förbättring och… 

-Anders, får jag stoppa dig där? läspar António och reser sig upp. Jag trodde att vi enats om att du skulle skriva ett hoppfullt jultal, som kanske antyder något om stundens allvar men snarare väcker en stark känsla att mänskligheten vaknat och är villiga att vidta de nödvändiga åtgärderna.

-Är det inte det jag gjort? svarar jag förvånat.

-Det här är ren skrämselpropaganda och så blandar du in ovidkommande saker som sociala media och mackor helt plötsligt.

-Jag vill skapa en känsla där läsaren kan identifiera sig. En dystopi behöver sina vardagligheter för att bli verklig. Någon som klipper tånaglarna, samtidigt som hela sädesfält brinner i bakgrunden. En annan som dricker kall starkvinsglögg och ser en atombom detonera på avstånd.

-Det här är inte vad jag bett om, säger han irriterat.

-Jag tänker inte ge dig vad du bett om, jag tänker ge världen vad den behöver. 

-Den här typen av budskap kommer bara att förlama människor, skriker han plötsligt åt mig obehärskat.

-Kan man förlama människor som redan är lama? frågar jag och lämnar sen rummet, Generalsekreteraren, FN-skrapan och mänskligheten åt sitt öde. Själv har jag en jul att fira.