Mordor ligger i Barkarby.

Vi satt i bilen efter att ha sålt vår villa och flyttat in i vår nya lägenhet, när min fru tittade forskande på mig och ställde en fråga hon inte ställt på över 20 år.

-Ska vi åka till IKEA?

Vi har haft en överenskommelse där jag aldrig mer skulle behöva åka till IKEA, eftersom varje besök äventyrat vårt äktenskap. Förra vintern skedde ett avsteg från regeln då jag följde med till IKEA i Miami. Jag agerade muskelkraft åt min fru som inredde ett hus i Florida och kände mig lite lockad av att se hur spånskivornas tempel såg ut i USA. Upplevelsen var exotisk och egendomligt nog kände jag mig lite stolt när jag gick omkring och tittade på alla produkter med svenska namn, personal i svenska färger och en angenäm hemkänsla. Min fru noterade att jag varken behövde ta betablockerare eller bära munkorg under besöket och måste trott att jag var botad.

-Vi behöver ju lådinsatser till vårt nya kök, fortsatte hon och försökte låta så oberörd som möjligt.

Kanske gick jag med på det för att vi var skuldfria och kroppen kändes lätt som om den pumpats full med helium. Eventuellt hade mitt omdöme rubbats av upplevelsen i Miami, eller så var det löftet om att vi bara skulle åka dit och köpa några lådinsatser och sen vända hemåt.

-Ok, bara vi har måtten på våra lådor så?

-Självklart.

Vi tog kurs mot Barkarby. Inte Miami direkt utan mer som ett svenskt standardköpcentrum fast på anabola steroider. Vi parkerade på IKEAs parkering och gick avkopplat in för att göra vårt ärende. Nu vet ju alla att IKEA inte bara har ett system för att skruva ihop sina platta paket, utan också för att mota kunderna som boskap genom varuhusen på deras villkor. Därför gladde jag mig åt de stora skyltarna som generöst markerade genvägar man kunde ta för att nå sitt mål snabbare. Tyvärr visade det sig snabbt att de här genvägarna var omöjliga att hitta. Jag började att kallsvettas på sängavdelningen och knöt nävarna så hårt att blodet slutade att cirkulera vid köksavdelningen. Inte ens personalen lyckades ge begripliga svar på hur man tog sig direkt till husgeråd. En hiss skulle tydligen finnas någonstans som skulle ta oss direkt dit, men var den fanns gick inte att förklara. Min gissning är att den där hissen aldrig funnits. Jag förklarade för min fru att det här var Ingvar Kamprads sista ord på dödsbädden.

-Inga genvägar, inga hissar…

Min fru försökte hålla humöret uppe och ledde mig snabbt igenom varuhuset, som om vi ätit dåliga ostron och desperat letade efter en toalett. Då plötsligt hamnade vi på husgerådsavdelningen. Förväntansfullt började vi botanisera bland lådorna bara för att snabbt konstatera att vårt nya kök har helt andra mått än IKEAs. Inte en enda insats passade. Mitt blodtryck steg då till en nivå så att ådror framträdde som daggmaskar i pannan och på halsen. Vi lämnade så snabbt som det bara gick och när jag sneglade i backspegeln på väg ut från parkeringen kunde jag svära på att hela varuhuset såg ut som Mordor i Sagan om Ringen.

-Aldrig mer, sa min fru sammanbitet.

Jag log och kände mig nöjd över att min fru gått över till min sida.

-Aldrig mer att jag åker till IKEA med dig, la hon till.