Plikten kallar.

Regeringskansliet hörde av sig och var bekymrade över att vaccinationstakten gick för långsamt. De flesta som faktiskt längtar efter att få ta en spruta, kan inte hitta en enda ledig tid att boka in sig på. Jag var förstås alldeles för upptagen för att vilja ta ett möte om saken, tills de började lovorda ”min flödande kreativitet och exempellösa skärpa”. Jag sa att varken smicker eller ett väl tilltaget arvode biter på mig.

-Jag drivs bara av en stark altruistisk kärlek till folket, konsten och vårt underbara land, ljög jag vidare. Sen sjöng jag några strofer på en låt av Evert Taube. Det kan ha varit Dan Andersson eller Fred Åkerström också, jag blandar ihop dem hela tiden.

Efter att de prisat min sånginsats och erbjudit ett arvode i klass med det som spenderats på skolplattformen, tog jag på mig min lodenrock, bäverpälsmössa och promenerade genom Gamla Stan. I vaktkuren på regeringskansliet bad de mig att identifiera mig, vilket jag gjorde genom att blåsa ut rök från min vape i ansiktet på dem. Det verkade fungera för sen leddes jag in i ett konferensrum där Statsministern stod framför en skärm och spelade Fifa mot Damberg. Hon gillar tydligen inte att förlora så Damberg hade tvingats välja Brommapojkarna och Statsministern spelade med Barcelona. 

En flock av undersåtar stod och tittade på och hejade uteslutande på Statsministern som matade in mål efter mål. Jag omikron-harklade mig och presenterade mig som Sepp Blatter och sa att de kunde lägga alla mutor på bordet. Inte ens Ygeman, som tillträtt som idrottsministern, begrep lustigheten. Statsministern tittade lite yrvaket på mig, gjorde ytterligare ett mål och släppte sen handkontrollen.

-Ja, vad bra. Jag ville bara förnedra klart Damberg här, sa hon och sträckte fram sin hand för att hälsa. 

-Jag föredrar fisting, svarade jag och höll fram en knuten näve. Att döma av tystnaden som infann sig i rummet hade jag antagligen valt fel begrepp. 

-Jag kan inte hålla ordning på Taube och Cornelis heller, sa jag och log lite urskuldande, vilket gjorde att stämningen i rummet lättade något. Magdalena gestikulerade att jag skulle slå mig ner vid konferensbordet, där någon skrämd minister serverade mig kaffe och mineralvatten. Efter några minuters kallprat om ett eventuellt fullskaligt krig mellan Ryssland och Ukraina, Trumps återkomst som USA’s nästa president, elkrisen i Sverige och Ebba Busch husaffär, drämde Magdalena handflatan i bordet.

-Nej, vad säger du Anders? Har du funderat på en lösning för att öka vaccinationskapaciteten i landet?

Min vana trogen roterade jag bäverpälsmössan på det blanka konferensbordet och intog en tankfull pose.

-Åh, jag vet inte, sa jag med utsökt spelad ödmjukhet. Jag är ju bara en liten människa som dagligen försöker gestalta vad det innebär att vara människa. 

-Ok, men nu har vi ju anlitat dig för att du ska komma med lösningar för hur man ska slippa behöva vara en ovaccinerad människa, sa Statsministern bistert.

-Ja, precis. Och jag har en tanke, svarade jag med låg, väsande röst och slutade samtidigt att rotera pälsmössan, för ytterligare dramatisk effekt.

Statsministern och alla hennes undersåtar lutade sig synkroniserat framåt mot mig. Jag fick en inre bild av att jag höll upp en höna inför en flock med rävar.

-Lösningen är att överlåta vaccinationerna åt organisationer som bevisat att de klarar av logistiken. Som lyckats skala både upp och ner när det krävts och som har kreativitet och hängivenheten som krävs för att driva en sån här komplex apparat framgångsrikt.

Magdalena såg lite bekymrad ut och avbröt mig.

-Jag orkar inte med det här liberala pladdret att privata aktörer alltid är effektivare och bättre skickade att lösa marknadens problem. Och jag vill inte definitivt inte släppa in fler riskkapitalister i vården. Det är illa nog som det är. 

-Det är de kriminella nätverken jag syftar på. De är ju i stort sett en del av den svenska modellen numera. De vet hur välfärdssystemet fungerar, skipar sig egen rättvisa, startar nya verksamheter varje dag, mobiliserar en egen försvarsmakt och engagerar den yngre generation att vilja bli en del av vuxenvärlden genom framgångsrik gangsterrap. De skulle fixa det här på ett par veckor och jag tror även att de skulle lösa hela problemet med antivaxxare. Vaccinera dig eller dö, avslutade jag och småskrattade lite.

Jag promenerade hem genom Gamla Stan igen. Jag nynnade på ”Sakta vi gå genom stan” och kunde inte för mitt liv komma på om det var Taube eller Ferlin som skrivit den. Jag var inte förvånad över reaktionen på regeringskansliet. Jag hade mött det så många gånger förut. Uppdragsgivare som är beredda att betala för ens råd, men sen inte är villiga att lyssna.

Bortkastade skattepengar, finns det något värre?

Lys upp avgrunden.

En granne har täckt hela sin trädgård och fasad med julbelysning. Det är väl LED-belysningens förbannelse, tänker jag. De små energisnåla lamporna som skulle ersätta våra gamla belysningar och minska vårt elberoende. I själva verket ledde det till att folk kastade bort miljoner av fullt fungerande glödlampor och ersatte dem med 90 meter LED-trams. En insats som ökade den totala elförbrukning.

Visst, vi lever ett land med ett hopplöst mörker större delen av året (för en del av oss är hela världen beckmörk året runt, men det är en annan historia) så det är mänskligt att vilja lysa upp tillvaron. En del gör det med sprit, glädjepiller och streamingtjänster, andra genom oskyddat sex med vilt främmande människor på finlandsfärjor. Och rätt många pyntar med LED-ljus. Jag tror man måste vara öppen för att det kan vara överlappande beteenden.

Man kanske har stirrat sig fördärvad på krimserier om seriemördare som förbereder sina dåd med hjälp av dockskåp eller kastanjefigurer, så man åker på en inspirations/teambuilding-resa med Viking Line Cinderella bara för att få uppleva något på riktigt. Väl ombord försöker man äta sig till break-even på julbordet, men det slutar med att man kräks okontrollerat och istället övergår till att blanda sin receptbelagda medicin med shots och paraplydrinkar. Minuter senare står man och pumpar sina knutna nävar i luften på dansgolvet.

Sen råkar man hamna i säng med en steward som är utklädd till tomte ombord. Lätt hänt, han ropade något vänligt på dansgolvet och man kände sig åtrådd och öppen för att expandera sin sexuella horisont. Dagen efter vaknar man med en tub glidmedel i hytten och större delen av ett tomteskägg djupt mellan skinkorna. Det är alltså inte bara horisonten som vidgats.

Väl hemma hos familjen igen bär man på en så bottenlös ångest att det bara finns en sak att göra. Man åker till ett valfritt lågprisvaruhus i Stockholms kranskommuner och köper kinesisk julbelysning som om det inte fanns någon morgondag. Hela natten står man på stege med skruvdragare och tänder runt midnatt slutligen upp kommunens största ljusförorening. En orgie i dålig smak som kanske odlar myten om den lyckliga, julälskande mannen, men som inte har en chans att utplåna det växande självföraktet. Inte minst eftersom lamporna har producerats i slavläger av Uigurier.

Jag vill betona att det här bara är en hypotes från min sida. Ingen absolut sanning.

Men det kan hänga ihop såhär.

Förfula ditt hem.

Vi närmar oss tiden då jag tvingas gå upp på vinden igen för att leta fram julpyntet. Jag gillar varken julen eller vinden, så det är lite av lose-lose-situation. Det är iskallt däruppe när jag famlar i skenet av en naken glödlampa efter två flyttkartonger med sakerna som ska placeras centralt i vårt hem. Jag slås av hur två vuxna människor med ganska god smak, varav den ena till och med arbetar som inredare, sanktionerar att så mycket kitsch och motbjudande smörja tillåts ta över vårt hem.

Eftersom jag i sann Freudiansk anda verkar ha gömt julsakerna, tvingas jag rota igenom gamla möbler, hifi-rester, resväskor och flyttkartonger med bilder och annat bråte. Alla dessa saker som vi i något svagt ögonblick klassificerat som ”dumt att kasta” eller ”kan vara värt något”. En inställning som kan ha formats av en fascination för tv-program där proffs får botanisera i gamla lador, garage och dödsbon och upptäcker dolda skatter. Eller Antikrundan, där folk kommer in med fasansfulla trämöbler som ser ut att vara gjorda av livstidsdömda interner på våra anstalter. Saker som jag hade kört till tippen direkt, eller möjligen slagit sönder och eldat upp i min öppna spis. Som sen visar sig vara gjorda av Bror Einar Hjort och därför är värda flera hundra tusen kronor.

I vindens dunkla sken sneglar jag på en oljemålning som bor på vinden av väldigt goda skäl - den är fasansfull. Men jag minns paret som hittade en målning av Rembrandt i sin gamla kolkällare. Eller kollegan som köpte en mapp med mönsterritningar på en loppis för 50:- som sen visade sig vara originalritningarna till mattor och möbler i Versailles. Varför händer det inte mig? Jag öppnar en flyttlåda på måfå och blickar rakt ner i min egen uppväxt. Alla vinylskivorna som format mig. Hårdrock, synth, indie och så några pinsamma soulskivor som jag köpte för att det alltid var någon halvnaken tjej på omslaget. (Ni som vet bandet, vet.)

Till slut stöter jag på lådorna med julpyntet. Den fasansfulla, vävda duken med broderade tomtar och renar på, som granen ska stå på. Fnasigt gammalt glitter, tre generationers julbelysning som slingrat ihop sig till en hård boll, plastkulor i olika färger, lite fragment av bollar i någon sorts glas som alla gått sönder. Vita pappersbollar, en julbock gjord i någon sorts utsäde som antagligen självantänder så fort det kommer ner i värmen. Slutligen en 50 cm’s tomte i plast vars huvudsakliga roll har varit att bli juckad på av hemmets samtliga hundar. Det finns även några otroligt uselt målade toarullar, med lite glitter och frassligt papper i ändarna. Barnens ”hantverk” som jag fortfarande inte vågar kasta för att inte äventyra mitt äktenskap. Eller av rädsla för att de eventuellt blir enormt värdefulla i framtiden. Jag stapplar nedför den branta trappan med all julsmörja och ropar med min mest tillgjorda röst.

-Jag hittade allt, älskling!

Vem väntar vi på?

Dottern är tre år och ovanligt talför för sin ålder. Han hämtar henne på förskolan någon vecka före julledigheten och de promenerar hemåt i slasken och eftermiddagsmörkret. Hon stannar ofta och hoppar i pölar av smältvatten och smuts. Ett tag försökte han få henne att sluta med det, men nu har han gett upp och accepterat att tvättmaskin och torktumlare går dygnet runt för att hålla hennes kläder rena. Väl hemma äter hon en macka genom att dra loss osten från brödet och gräva upp smören med ett finger. Hon är underbar men äter som ett svin, så är det bara. Plötsligt stannar hon upp och tittar forskande på honom.

-Vem väntar vi på? undrar hon och lägger huvudet lite på sned.

-Mamma! säger han eftersom han inte tror att hon känner till Godot.

-Nej, en annan, säger hon med ett brett leende.

-Jag vet inte älskling. Kan det vara Alfons mamma då? jag har alltid undrat var hon hållit hus.

-Nej, säger hon bekymrat.

-Jaha, du menar Tomten? säger mannen uppgivet eftersom han hoppats slippa göda tron på en gubbe vars livsuppgift är att driva konsumtion.

-Nej, Jesusbarnet, säger hon entusiastiskt.

Dagen efter lämnar han dottern på förskolan och ber att få prata med hon som är chef. De går in i ett rum som luktar mögel och trolldeg. Han förklarar att om han velat pressa in religion i sitt barn ihop med lussebullarna, så hade han valt en sån förskola. 

Han går till sitt arbete som han hatar, men som tyvärr betalar så bra att han aldrig kommer att kunna sluta. Där hamnar han i ett möte med den nya, unga hållbarhetschefen, en man som ännu inte har förlorat alla illusioner och förhoppningar om människor. Hållbarhetschefen pratar om alla förändringar han vill göra på företaget och hur meningsfullt allt kommer att bli framöver. Hur företaget kommer att göra skillnad genom att köpa återanvänt skrivar- och toapapper, köpa utsläppsrätter när folk reser, stänga av teknisk utrustning på nätterna och erbjuda närodlad frukt i mötesrummen. Hur bolaget blir en del av kampen mot den globala uppvärmningen och hur det kommer att göra företaget mer attraktiv som arbetsplats. Mannen tittar trött på heltäckningsmattans mönster och trummar med fingrarna på stolskarmen. Hans tankar går till sin dotters fråga.

-Vem väntar vi på? säger han tankfullt och dovt.

Hållbarhetschefen flackar lite oroligt med blicken, som om någon hög chef är i antågande.

-Nu tror jag inte att jag riktigt förstår…

-Vem lurar vi egentligen genom att försöka få vanligt folk att tro att de kan göra någon som helst skillnad? Är det ett smart sätt att göra det till deras fel? Om de kört mindre bil, sopsorterat, pantat och komposterat mer, så hade det här aldrig hänt? Människor är inte beredda att ge upp en livsstil som tagit dem tusentals år att uppnå. Politikerna är för fega för att fatta besluten som krävs och företagen är för upptagna med sina kvartalsrapporter och börskurser. Vi väntar inte på tomten, Jesus eller Greta Thunberg längre, vi väntar på en teknologisk Messias. Det är vårt enda hopp. Någon som knäcker koden till ren, billig och evig energi. 

-Men tänk om ingen kommer, säger hållbarhetschefen uppgivet?

-Då har vi torkat oss med återvunnet papper i onödan, säger mannen och lämnar rummet.

Språklig limbo

Plötsligt ser jag en en italiensk kvinna ställa ut en tallrik mjölk till sin katt utanför porten. Jag inser att här öppnar sig en möjlighet som kanske bara kommer en gång i livet, så jag går raskt fram och ställer mig framför henne och katten. Kvinnan känner av min närvaro och lyfter blicken, samtidigt som jag ler vinnande och sen högtidligt levererar.

-Il gatto beve latte, säger jag och pekar på katten och tallriken.

Ganska snabbt känner jag att kvinnan inte delar min entusiasm. Hon tittar bekymrat på mig, vilket är jobbigt för någon som redan har en låg självkänsla. Har jag använt fel fras? undrar jag desperat. Tänk om alla dessa timmar på Folkuniversitetet med läroböcker och alla timmarna med appen Duolingo, varit bortkastade? Bedrövat går jag därifrån och rannsakar min hjärna som kanske förlorat all sin plasticitet. Tyst rabblar jag glosor och meningarna som skulle få ett helt land att förbehållslöst älska mig.

Jag får plötsligt syn på en röd hatt i en klädbutik och inser att nästa möjlighet öppnat sig. Väl inne i butiken tar jag raskt på mig hatten och går fram till mannen bakom disken.

-Jag har en röd hatt, säger jag på min bästa italienska. Mannen ler besvärat och ser sig oroligt omkring, som om han behövde hjälp.

-Min moster bär skor med höga klackar, prövar jag då och lägger huvudet lite frågande på sned.

Expediten tar nervöst hatten av mig och pekar mot dörren. 

-Finns det elefanter på Zoo? frågar jag artig samtidigt som han motar ut mig ur butiken.

Vad gör jag för fel, undrar jag, samtidigt som jag passerar piazzan där en äldre man sitter vid ett bord med en espresso och ett glas grappa.

-Jag tycker om smaken av alkohol, säger jag och sveper gubbens grappa. Han blir rasande och alla på torget skriker ord och meningar åt mig som jag verkligen borde lära mig. Jag gör en mental anteckning om det samtidigt som jag springer därifrån. När jag hämtar andan slås jag av den fasansfulla tanken att någon kanske hackat Duolingo och att  allt jag lärt mig är nonsens. Eller i värsta fall, förolämpningar.

Vad har jag sagt under dagen egentligen? Frågade jag om jag fick dränka katten i mjölk? Undrade jag om hästen är prostituerad? Det vore olyckligt, men skulle förklara en del, tänker jag och raderar snabbt Duolingo från min telefon.

Tillförordnad Allsmäktig.

En högre makt hörde av sig direkt när jag återvände efter semestern och undrade om jag kunde hoppa in för honom in en kort period. 

-Vart ska du ta vägen? undrade jag.

-Ta ett break bara, jag har ju inte haft en ledig dag sedan begynnelsen, svarade den allsmäktige och suckade djupt.

När han fått på sig sin vita linnekostym, panamahatt och flip-flops, vinkade han åt mig vid dörrposten med en vodka Red-Bull i handen. 

-Världen har aldrig varit bättre händer, sa jag och log vinnande mot honom.

-Du ska inte göra någonting, Anders. 

-Så inte låta Jesus återvända eller avsluta några krig….?

-Du ska bara vara barnvakt ett tag och om något stort händer så ringer du mig. Fattar du? 

-Amen, sa jag. Du kan koppla av och njuta, jag håller fortet.

Så fort jag hörde ytterdörren slå igen till hans mexitegelvillan i utkanten av Upplands Väsby, kastade jag mig på hans dator och skickade invites till ett zoom-möte med alla världsreligioners ledare. 

Jag har en grej att snacka om, löd rubriken på mailet. Avsändare: Ni vet vem….

Inför mötet slog jag av videokameran, eftersom jag insåg att de flesta av dem skulle förlora all tro om de fick se mig. Men klädsel betyder ändå någonting för självkänslan resonerade jag och iklädde mig ett par kycklinggula speedos, en oknuten lila, fladdrig rökrock och ett spett i ena handen som vandringsstav. Jag kände mig biblisk.

Mötet drog igång och min skärm fylldes av en massa gamla gamla gubbar som också hade ansträngt sig på klädområdet. Uppklädda till tänderna i kläder som måste vara grymt opraktiska om man ska på på en offentlig toalett. Jag valde att inte framför den åsikten, även jag kan behärska mig ibland.

-Hej, hej, öppnade jag. Kanske inte så andaktsfullt, men ändå ganska trevligt. Gubbarna spärrade upp ögonen och hälsade sen med lite märkliga gester tillbaka. Någon höll sig för bröstet som om han fått ett kycklingben i halsen, en annan föll ner på knä och försvann ur bild, en annan bugade med sin superhöga hatt och råkade slå ner locket på datorn så att allt blev svart. Till slut återställdes ordningen och jag blåste en ganska entonig fanfar i en plasttrumpet, liksom för att markera stundens högtidlighet.

-Jo, jag har problem med att så många som har en stark gudstro går upp i falsett och blir kränkta när andra människor hånar eller förnekar mig. En del av er går längre än så och griper till vapen i mitt namn, vilket är helt oacceptabelt. Om någon ska bli kränkt, så är det väl jag, eller hur? 

En av gubbarna mumlade ur skägget att hädare och syndare måste straffas, så jag avbröt honom direkt.

-Jag är allsmäktig och skulle kunna dyka upp i form av en eldkastare, gigantisk giftorm eller en burk med skämd Drottningsylt om det skulle krävas. Jag kan släppa lös gräshoppssvärmar, böldpest, naturkatastrofer eller introducera nya könssjukdomar mot folk som inte visar mig respekt. Jag är fullt kapabel att hantera det själv, om jag så önskar. Gubbarna tittade lite skeptiskt mot mig.

-Ni behöver inte göra ett dugg. Det här handlar inte om er. Om någon ska tappa koncepterna så är det JAG. Är vi överens om det?

-Ok, svarade de svagt till svar och såg besvikna ut.

-Ni gör bort er, fattar ni inte det? Ni framstår som lättkränkta idioter varje gång ni blir upprörda över att någon ifrågasätter mig. Som när man var 11 år och någon sa att Alice Cooper var en djävla tönt. DÅ kunde man ta det personligt. Men nu? Titta på er. Visa att er tro är lite större än så. Om någon hånler och säger att jag är ett påhitt och inte finns, bara le tillbaka, nicka lite och uppför er som om ni vet någonting som de inte vet. Det räcker hur långt som helst.

De såg lite frågande ut när jag nämnde Alice Cooper, men det kändes ändå som om budskapet hade gått fram. Jag avslutade mötet med några ganska potenta stötar i plasttrumpeten.

GOD HAS ENDED THE MEETING stod det på skärmen. I samma ögonblick kände jag en närvaro i rummet och upptäckte att den allsmäktige stod och flåsade i dörren med padelracketen i handen.

-Vad fan håller du på med?

-Musik, svarade jag obekymrat och slöt rökrocken med min lediga hand. 

En liten skräckfilm.

Min livsregel att aldrig spendera semestrar i Sverige, har för andra året på raken hamnat på skam. Det var med en känsla av panik jag sökte på boenden på Airbnb i Skåne. En del av landet jag har väldigt lite erfarenhet av, men som åtminstone ligger söderut och därmed känns som rätt riktning.

Det mesta var bokat men till slut hittade vi en liten stuga i Kviståkra, nära Helsingborg. En pärla skulle det visa sig, där vi på köpet fick lära känna ett sympatiskt värdpar och deras hästar, tuppar och höns. När några veckor gått tittade jag lite närmare på vår bokning och konstaterade att jag inte alls bokat huset i tre veckor som jag trott, utan bara i 2,5 vecka. Istället för att bara erkänna att jag begått ett misstag, valde jag att desperat börja leta efter ett annat boende för fyra nätter. Det visade sig vara enormt svårt. Jag var på väg att ge upp när ett boende ganska nära oss poppade upp. Det är klart jag reagerade på att de beskrev sig själva som ett charmigt boutiquehotell. Men ändå? Det kunde lösa min situation och dessutom presenteras för min fru som en romantisk överraskning som jag förberett för henne?

Samtidigt som jag nöjt bokade in oss dök minnen upp i mitt huvud. Hur jag jobbade extra på ett förstaklasshotell i Stockholm under min gymnasietid. Jag satt i receptionen på helgerna, antingen dagtid eller som nattportier. Det gav inte bara lite välkomna pengar, utan också unika inblickar i vuxenvärlden. Affärsmän med kvinnor som hade en egendomlig hårdhet i blicken, som jag först långt senare begrep var prostituerade. Stirriga karaktärer som släntrade in och frågade om jag hade några gummisnoddar att ge bort. Den tjockare sorten. Det tog mig evigheter att förstå att de var knarkare. Jag fick också uppleva min beskärda del av alkoholiserade sportjournalister från SVT. En av landets mest älskade hade beställt frukost på rummet och när han inte svarade på mina hårda knackningar, öppnade jag med huvudnyckeln och hittade mannen utslagen i sängen. Iförd bara kalsonger i ett hav av porrtidningar. Jag förstod inte varför jag började tänka på det just då. Att det var ett varsel inför vårt nästa boende slog mig aldrig.

-Jag har ordnat ett hotell för oss den sista tiden här i Skåne, sa jag lite i förbifarten när vi låg på stranden i Råå och kisade mot Danmark på andra sidan sundet.

Hon förstod inte varför vi skulle lämna vårt fina boende och jag ljög och sa att det skett ett misstag, att vårt värdpar bokat fel.

-Det kan bli hur bra som helst det här, sa jag hoppfullt, men helt utan min vanliga övertygelse när vi satt i vår fullpackade bil på väg mot vårt nya boende.

Utkastat i ett åkerlandskap låg en tegelvilla med en kladdig, handtextad skylt som stolt deklarerade att vi nått vår destination. Det stod en husbil på tomten, där någon uppenbarligen bodde eftersom det hängde tvätt på en ställning och en bag-in-box stod på ett rangligt plastbord. Jag slog snabbt bort tankarna på att vi skulle bli lustmördade och sluta som grisfoder här. Istället log jag vinnande mot min fru, som såg ut som om hon just fått besked om en galopperande och ostoppbar cancer.

Jag gick in genom den öppna ytterdörren och sneglade runt. Det fanns en trappa som ledde upp på övervåningen, där jag noterade en fasansfull målning av en naken sjöjungfru. Jag valde att ströva framåt mot ett uterum i plast och limbalkar i slutet av hallen. Ett hopkok av möbler stod placerade lite slumpmässigt, en vattenkokare tornade upp sig på ett naket bord i ena hörnet där det fanns en automat som generöst kunde distribuera ut pulver till såväl kaffe, choklad som blåbärsdryck. En extremt kortväxt thailändsk tjej dammsög lite längre in och nästan lättade från marken när jag harklade mig och sa ett vänligt ”hej!”. Det visade sig att hon inte talade svenska och heller inte engelska. Jag övervägde att pröva min skoltyska, men insåg att det kunde uppfattas som aggressionshandling. Genom mina magiska kunskaper i pantomimteater, lyckades vi till slut få nyckeln till vårt rum.

Jag släpade in både väskor, hund och fru och försökte säga lite positiva saker samtidigt som vi gick in i rummet. Vi möttes av flugor som surrade omkring, en hårborste låg på fönsterbrädan med någons hårtestar i. En halv flaska solskyddsmedel var generöst kvarlämnad på ett rangligt bord. Min fru satte sig på sängen och det såg inte ut som om det var för att testa hållfastheten. Jag öppnade dörren till badrummet och stirrade fascinerat på hur elkablar löpte oskyddat nära vattenkranar, hur lager av plastic padding använts för att täcka över de värsta fuktskadorna i golv, väggar och tak. Min fru tittade äcklat in och gjorde mig uppmärksam på en annan liten detalj.

-Titta! var det enda hon kunde få ur sig.

En emaljerad potta med en toarulle i stod placerad under handfatet. Det är oklart om det indikerade att WC’n inte fungerande, eller om många gäster uppskattade att få utföra sin behov på en potta på golvet. 

-Här kan vi inte bo, sa hon uttryckslöst.

Jag nickade bara till svar och letade rätt på ägaren som dök upp i någon sorts overall med en logotyp till en rörfirma på. Han hade för stora, tatuerade ögonbryn och färgat hår, det är det enda jag minns. Jag förklarade (kanske mimade jag också, det var så rörigt alltihopa) att det skett ett fasansfullt dödsfall i familjen och att vi måste åka hem redan imorgon bitti. 

Inte ens vår hund sov på hela natten och lyckan i min frus ansikte när vi körde iväg i morgonljuset gick inte att ta miste på. Nykär är inte rätt ord, men jag tänker använda det ändå.

Nästa år blir det Italien igen…