Loppmarknad i Skåne.

Min fru och jag bestämmer oss för att utnyttja söndagen till att åka på loppmarknader här i Skåne. Vi har hört så mycket gott om dem och vi gillar att flanera bland vintagekläder, gamla möbler, kuriosa och prydnadssaker. Google guidar oss elegant till några i närområdet och vi åker förväntansfullt inåt landet. Landskapet är mäktigt med sina vidsträckta horisonter, vetefälten vajar i vinden och hästar står och betar med någon sorts kappor på sig. Är det mot vinden, solen, flugorna eller turisterna? Jag vet inte och är ärligt talat inte ett dugg intresserad av att veta det heller. 

Vi anländer till en gård där hela gårdsplanen förvandlats till en storskalig loppis. Vi parkerar och går med raska steg in i händelsernas centrum. Min fru börjar utomhus, jag söker mig in i en dunkel lada där en vinylspelare spelar en gammal svensk låt. När mina ögon anpassat sig till dunklet ser det mest ut som om jag klivit in i en scen ur en krigsfilm. Resterna av ett bombat hus. En mänsklig tragedi. 12 kassettband där någon gjort blandband av sina favoriter ligger i en plastbytta med olika kroppsdelar av gamla dockor. Som om någon åtminstone sopsorterat korrekt. Halva stolar ligger välta på golvet, solkiga pocketböcker ligger på ett köksbord i plast ihop med lite udda dricksglas, kaffekoppar, äggkoppar och några gamla jeans från Dressman. Det är Lill-Babs som ljuder från stereon som står på en bokhylla med ett hyllplan. ”Läppstift på din krage” sjunger hon och spekulerar kring hennes mans otrohet samtidigt som jag tar in detta monument av hopplöshet. Inte bara att ladan är fylld med bråte som alla med förståndet i behåll skulle klassa som sopor, utan också för att inga av sakerna producerats för att leva länge. De kommer från en period i mänsklighetens historia som vi alla kommer att få skämmas över. När saker var skräp redan när de lämnade produktionsbandet. 

Det är med blandade känslor jag hittar en fuktskadad kartong med gamla inramade familjefoton. Hela familjer som klätt upp sig och gjort sig fina för fotografen som kommit för att föreviga dem tillsammans. Det känns privat och lite obehagligt att de hamnat här i väntan på att någon idiot från Stockholm köper och hänger upp dem på toan i sin etta på söder. Alternativt river ut fotografierna och kastar dem, eftersom det bara är ramarna som har något värde. Kommer en del av bohagen från deras hem? undrar jag vemodigt. Vandrar jag i resterna av deras liv?

”Men läppstift på din krage, kommer ej från mej” sjunger Lill-Babs vidare. Jag kanske är märkt av tragiken i ladan, men tänker att hon borde vara djävligt glad över att hennes man bara kom hem med läppstift på skjortan, det kunde ju vara en galloperande könsherpes också. Jag söker mig ut mot ljuset och håller upp handen mot det starka solljuset ute på gården. Jag möter en stenhårt sminkad tant i min egen ålder som verkar vara den som ansvarar för loppisen. 

-Hitta fint? frågar hon och granskar mig uppifrån och ner, ungefär som om jag också är till salu. Att hon bryter på ryska har egentligen ingenting med saken att göra och det har heller inte hennes storblommig klänning som gör allt för att framhäva hennes överdimensionerade silikonbröst. Men jag nämner det, eftersom jag vill att ni ska se henne framför er. Hon skrider vidare mellan drivorna av gammalt skräp, som om hon sålde italienska handväskor på Birger Jarlsgatan. Det står inga priser på varorna här heller, utan man får gå fram till henne och fråga, varpå hon kisar med ögonen, drar ett djupt halsbloss på en kort, tjock cigarett.

-Femti krono, säger hon på sin Rysk-Helsingborgska.

Min fru sneglar lite på den barnpall hon hittat, vars mest iögonfallande drag är att den är full av maskhål. Sen tittar hon upp på silikonbrösten och accepterar priset utan diskussion för att inte riskera att få Novitjok i ansiktet.

Vi åker därifrån med en stark längtan efter handsprit. Jag nynnar nervöst på Lill-Babs och säger till min fru att pallen inte kommer in i huset förrän den analyserats av något rättsmedicinskt laboratorium. Hon svarar att traven med familjeporträtten jag köpt inte  kommer upp på våra hemmaväggar så länge hon lever.

Ljug för mig.

Jag kommer på mig själv att stirra irriterat på vår nya kaffebryggare. Det är plötsligt uppenbart för mig att måttangivelserna är baserade på 1930 års storlek på kaffekoppar. Åtta koppar kaffe är absolut inte åtta koppar kaffe, det vet ju alla. Det är med dagens mått max fyra. Så varför märker man inte om alla bryggare? Varför uppdaterar man inte instruktionerna om hur många mått kaffe som krävs per kopp? Varför får en uppenbar felaktighet leva vidare och accepteras som en vedertagen sanning? I samma ögonblick som jag tänker dessa djupsinniga tankar slås en port upp i mitt medvetande. En gigantisk konspiration blommar ut som spetskål straxt ovanför mitt ena öra. Ett större sammanhang blir synligt, där man systematiskt lär nästa generation att det här med fakta och sanning inte är så viktigt.

Jag inser plötsligt att jag växt upp i ett land som ljugit om det mesta. Mina föräldrar sa att jag skulle få dubbelhaka om jag sov med två kuddar, att jag kunde få kramp och drunkna om jag badade direkt efter maten, bli blind om jag tittade rakt mot solen, att ansiktet kunde fastna i grimasen jag just gjorde, att man fick vårtor av att leta i containers, blev steril av för tajta jeans och kissade på sig om man lekte med elden. I skolan tog lärarna vid och lärde mig att om jag rökte hasch en gång blev jag beroende och skulle raskt därefter skjuta heroin och börja sälja min kropp. Att utan kunskaper i matematik hade jag ingen framtid och att det var omöjligt att lära sig att spela ett instrument utan att kunna noter och spela blockflöjt i flera år först. Sex med kondom var för övrigt precis lika skönt som utan. Staten stämde in i kören och hävdade med ryskt tonfall att vi hade världens bästa sjukvård, att våra höga skatter användes effektivt för att skapa rättvisa och att alla monopol var för vårt eget bästa. 

Eftersom ingenting visat sig vara sant, är det egentligen så konstigt att somliga omfamnar helt vansinniga idéer? Som att Hilary Clinton leder ett pedofilnätverk, att det finns en global judisk konspiration och att Trump vann valet. Eller att Coronapandemin är påhittad för att skapa en global diktatur eller kanske designad för att rensa planeten på svaga individer.

Jag slår mig mig bekymrat ned i solstolen och sveper 12 koppar kaffe ur en äggkopp. Det är möjligt att jag matats med lögner i hela mitt liv, men jag har åtminstone inte förlorat förståndet. Ännu.

Fotbollens födelse, en rättelse.

Enligt Fifa uppfanns fotboll av kineserna några hundra år före Kristus. Nu är ju Fifa knappast en organisation som kan anses som saklig och trovärdig i något avseende. Man kan väl säga att de underminerat sig själva som historieskildrare genom att låta en man som Sepp Blatter vara ordförande alldeles för länge. Inför Fifas Presidentval 2011 såg alla fram emot att den gamle fotbollslegenden Michel Platini skulle bli vald att ta över, men han drog tillbaka sin kandidatur helt plötsligt och Blatter satt kvar. Först lite senare framgick det att Platini hade fått 17,2 miljoner kronor i ”konsultarvode” ett par veckor före Presidentvalet det året. Bägge parter hävdade bestämt att det inte fanns något samband mellan de två händelserna, vilket ju ingen frisk människa tror på. Blatter satt kvar i fem år till efter det.

Jag tänker förstås på det här eftersom det är fotbolls EM. Jag tänker nästan aldrig på fotboll annars, men jag vaknar liksom till i tv-soffan med salivsträngar på bröstet när det blir ett VM eller eller ett EM. Jag hejar aldrig på Sverige, eftersom vi spelar tråkig fotboll. Jag är lite löjlig på det sättet, jag vill att fotboll ska vara underhållning, inte en uppvisning i strategi. Jag förstår att spelstrategi är viktigt, men jag vill inte se på om det inte leder till offensiv, sevärd, spännande fotboll. Visst, om jag dricker massor av öl så att stora delar av mitt medvetande stängs av kan jag säkert stå med en blågul vikingahjälp och yla när Sverige skickar ballongbollar upp i ingenmansland. Men det har jag ingen lust med. Nu sitter jag och hejar på Italien istället och njuter av skickligheten och nivån på deras spel. Jag noterar också att många av reklamskyltarna runt planen stoltserar med bolag från totalitära stater. Qatar, Ryssland och Kina. Jag antar att de vill uppfattas som familjära och mindre hotfulla genom att figurera i ett folkligt sammanhang? Reklamintäkterna kanske finansierar hålet som Sepp Blatter efterlämnade? Den fräna doften av avföring man känner när man kliver in på Fifas högkvarter är bara rysk gas. 

Avslutningsvis vill jag berätta den 100% korrekta berättelsen om fotbollens födelse. Den var faktiskt flera tusen år före den där självupptagna snickaren som gick omkring och prackade på andra sin religion. Det började med att några barn började leka med djurinälvor. De började respektlöst kasta urinblåsor, lungor, hjärtan och tarmar på varandra. Det var så vansinnigt roligt och någon kom på att man kunde blåsa upp inälvorna så att de kunde kastas fram och tillbaka i evigheter. Eller tills en förälder kom ut ur grottan och slog barnen med en sten i ansiktet och sa att nu var det slutlekt. Tarmarna hängde med ganska länge, men föll slutligen bort eftersom det var svårt att passa med dem. Urinblåsan och albatrossfötter hade däremot utsökta egenskaper för att skapa en mer rund skapelse som kunde rulla effektivt. Fyllde man dem med gräs och vete så blev de väsentligt tyngre och lämpade sig därför ännu bättre för att sparka med fötterna. Sen kom en tjej på, som sparkat anklarna ur led ett par gånger för ofta, att man kunde återgå till att blåsa upp blåsan med luft om man sen klädde över den med skinn från ett lämpligt djur. I samma ögonblick passerade ett tamt litet pungdjur.

Ja, resten är historia.

Torskhatet och livsglädjen.

Jag befinner mig inne på Kistamässan för att bli vaccinerad. Det känns historiskt. Den gigantiska mässhallen som byggts om och blivit en uppvisning i logistik och vänlighet. Det är också lite speciellt att alla vi som kommit hit idag tillhör samma generation. Jag känner en stark samhörighet. Vi är här för att bekämpa en pandemi. Jag tänker att vi delar så mycket historia och en såhär unik dag känns viktig att hedra och bevara.

Efter att jag fått mitt vaccin, ett Bamseplåster på axeln och en klubba av sjuksyster springer jag med hoppsasteg in i en minst lika stor hangar. Där ska jag sitta på en stol i 15 minuter för att säkerställa att jag inte börjar tugga fradga och yla som en hund. Jag sitter där med alla andra och reflekterar i en kollektiv tystnad. Kanske samma känsla som människor som är religiösa får när de besöker sina tempel och kyrkor? Det vet jag förstås ingenting om, men jag tänker att religion inte bara kan handla om att släppa allt rationellt tänkande, känna och ge skuld samt att utöva förtryck och skapa konflikter.

Så vad kommer till mig i den här livets lilla paus? Torsk. Jag slås av att alla vi här på mässan idag växte upp när torsken sågs som havets råtta. Den fanns i enorma mängder och blev därför billigt foder åt oss som inte hade några val. Vår föräldrageneration hade fullt upp med att knarka och ha fri sex och var därför helt odugliga på matlagning. Ändå kunde de jubla över en stor torsk i näten någon gång. (Knarket kan ha spelat en roll här.) Då utlovades en riktig festmåltid som bestod av en överkokt torsk med smulat, hårdkokt ägg, riven pepparrot och smält Flora över. De vuxna nickade samstämmigt hur ”fantaaaastiskt” gott det var. Själv minns jag bara stora fiskben och torr fisk som roterade i munnen. 

I skolan fanns det vuxna som var anställda för att laga vår lunch. De kunde inte heller laga mat. Några av dem kunde säkert spela blockflöjt skickligt, citera Erica Jong eller orientera på hög nivå. Allt är möjligt. Men att laga mat, det kunde de inte. Kanske trodde beslutsfattarna att skolbarn inte hade ett utvecklat smaksinne, på samma sätt som de inte trodde att spädbarn kunde känna smärta och därför utförde operationer utan bedövning. Till skolmatsalens försvar måste jag ändå säga att de gjorde vad de kunde för att lura oss. Mandeltorsk var en återkommande rätt, som bestod av väl dolda torskblock under ett tjockt lager av mald och rostad mandel. Rätten byggde på någon sorts missförstånd (eller önsketänkande) att barn älskade mandlar. Någon insåg till slut misstaget och tänkte om. Jag ser framför mig hur de har ett krismöte, iförda sina träskor och hårnät bakom aulan. Alla röker röda Prince under tystnad tills någon kommer på idén med Pizzatorsk. Ungar älskar ju pizza, det vet alla. Tanken var rätt men utfallet blev trots allt bara en pizzabotten av torskblock med ett tjockt lager med oregano ovanpå. Helt oätligt.

Än idag fortgår konspirationen att tvinga på oss torsk. Mannen i hårnät i fiskdisken har ett förkläde med en karta över Tjernobyl tryckt på. (Det kan vara Östersjön också, men associationerna går i samma riktning.) Han pratar lyriskt om torskrygg och skrej och tar betalt som om fisken på något sätt förädlats av tidens gång. Den har blivit utfiskad, förgiftad, steril och mindre vanlig, så långt hänger jag med. Uppsidan med de här priserna på torsk är att vi som idag vaccinerar oss mot covid-19 också fått ett rejält skydd mot torsk på äldreboendet framöver. De får hitta en billigare fisk som får ta över. Kanske brax eller mört som sen ska kamoufleras med begrepp som invaggar en hel generation i trygghet. Tacomört, pokebowlbrax, kebabmört, veganbrax. 

När mina 15 minuter gått torkar jag bort fradgan från mungipan och ser ett bekant ansikte på stolen bredvid. Jag går fram och juckar på honom och ber honom att kalla mig Pappa. Göran Lambertz blir rasande och jag säger lugnande att det är en känd bieffekt av vaccinet, men adderar att det är lite hans eget fel också eftersom han är söt. På vägen ut känner jag hur livsglädjen återvänder, trots att jag inser att vissa torskar blir vi aldrig av med.

Den sista flyttfågeln.

Förra året vid den här tiden, innan pandemin blommat ut, åkte jag och min fru till en all-inclusiveanläggning i Egypten som vänder sig till människor som längtar efter att sporta under en vecka. Jag minns den resan med extra värme nu eftersom det verkar stå helt klart att vi kommer tvingas att tillbringa det här året i Sverige också. Jag hittade några anteckningar från resan och tänkte att jag kunde dela med mig av dem. Som en dagbok från en svunnen tid.

Hurghada 2020-03-14

Jag har så låg självkänsla att jag tar det personligt när wifi-inloggningen på hotellet inte kommer ihåg mig. Trots att jag tickat i boxen flera gånger som uttryckligen lovar att de ska komma ihåg mig. Jag inser att det här kanske drabbar alla på hotellet, men ingen hanterar det lika illa som jag gör. Jag smörjer irriterat in mig med kraftfullt solskydd innan jag exponerar min gröngråa kropp för årets första solljus. Tyvärr är jag snabb och slarvig vilket resulterar i att jag redan efter första dagen bränner en röd autostrada över hela näsryggen. Jag påminner om en fågel, vars namn jag glömt eller kanske aldrig ens kunnat. Hela dagen efter tvingas jag därför ha en vit zinkpasta över den ömmande näsryggen och ser därför ut som en annan typ av orientalisk fågel, som jag inte heller kan namnet på. 

Jag konstaterar snabbt att det finns en känsla av sekt på den här typen av sportanläggningar. Alla som kör klasserna verkar tro att vi motiveras av rippade tonåringar som vrålar åt oss. De ylar som programledare för Idol eller Melodifestivalen med samma fantasifulla meningar som: ”Nu kör vi! Kom igen! Ös på!” Hos mig väcker det mest en lust att ringa Arbogakvinnan och be henne lösa det, som bara hon kan. Men faciliteterna är fantastiska och vi går på gym, simmar, springer och går på så många klasser vi står ut med.

Jag upptäcker snart att anläggningen inte bara huserar kroppsfixerade människor som njuter av att sporta. Det finns en annan kategori som verkar gå in lika helhjärtat för sin sak som vi. De misshandlar sina kroppar med dålig mat, sprit och cigaretter. Jag är inte helt säker på hur jag ska uttrycka det här utan att bli alltför dömande. Kanske ska jag börja med att säga att de huvudsakligen är ryssar? Och att all sprit är gratis? En olycksalig kombo som gör att poolområdena fylls med människor som sover som strandade, döda valar på solbäddarna. Med svullna bukar närmast solen som bara väntar på att få explodera. Deras spritångor skapar böljande mönster i luften, som en hägring i öknen. Samtidigt leker deras små barn obevakade i poolen, vilket gör att jag inte kan koppla av alls. De kunde förstås lika gärna vara grabbgäng från Sverige eller England. Det här är en kategori som överbryggar alla nationaliteter. Som en egen ras av mänskligheten som bara bekräftar varför allting borde och kommer att gå åt helvete.

Antagligen har de gjort en marknadsundersökning hos just de här gästerna och tagit reda på vilken typ av underhållning de uppskattar. Hur ska man annars förklara att anställda på anläggningen plötsligt klär ut sig och drar igång magdans eller afrikansk dans med gäster som druckit vodka tonics sedan soluppgången. Eller så brister reseledarna ut i sång och framför fasansfulla versioner av odödliga låtar som visar sig kunna dö på ett par sekunder när det gäller. Jag har tyvärr kvar ett drag sedan jag var liten, att jag skäms när andra människor gör bort sig. Jag kan inte distansera mig, rycka på axlarna och bara konstatera att det där inte har med mig att göra. Det är som att bli coronatopsad djupt ner i svalget via näsan, jag reagerar impulsivt. Vi samlar blixtsnabbt ihop handdukar, mineralvatten, solskydd och flyr till ett annat poolområde som nästan är helt tomt. Först långt senare får jag reda på att en asberusad dansk man gått på toaletten i just den poolen.

En vecka senare flyger vi hemåt, lite desillusionerade och lite mer väl vältränade än innan. Samtidigt har coronaviruset kopplat sitt grepp över världen och ingenting är sig riktigt likt längre. Jag slipper i alla fall en granne på planet och kan vinkla benen åt sidan. Det blir så eftersom jag bär en stor pestmask i skinn och antagligen skrämde bort han som hade platsen bredvid. Jag sitter med näbben lutad mot sätet framför och inser att jag aldrig flugit såhär bekvämt förut. Än en gång liknar jag en fågel, men den här gången kan jag faktiskt namnet på den. Jag kraxar högt flera gånger.

Är du riktigt nöjd?

Jag köpte två plåtbitar på nätet som ska täcka lågorna på min gamla gasolgrill. Jag hann knappt lägga ordern innan jag fick ett mail där företaget undrade hur jag upplevde köpet. Jag svarade att det inte var en livsavgörande upplevelse. Då kom ett mail till där de undrade om jag kunde utveckla varför det inte var det. Jag nonchalerade det förstås, tills det kom ett mail och två SMS som undrade hur de kunde förbättra köpupplevelsen på sin sajt. Så jag kände att det kanske var dags att skicka ett svar i alla fall och skrev därför dessa rader:

Narkosläkaren har just lagt en epidural på den havande kvinnan som kämpat i tio timmar. Kvinnans enda smärtlindring har varit lustgas och en äkta hälft som katatoniskt rullat en liten älg i trä med hjul över hennes ryggslut. Innan narkosläkaren lämnar rummet går hon fram till förstföderskan med ett litet dokument i handen.

-Jag undrar om du kan svara på lite frågor kring hur du upplevde både bedövningen i sig, men också min arbetsinsats?

Maken upphör att rulla älgen över sin fru som står och svajar på alla fyra i sängen och just ska börja krysta. Hon tittar upp med rödsprängda ögon på narkosläkaren.

-Nu?

-Ja, jag tänkte det, svarar narkosläkaren och ler som en sektledare.

En ung kille ligger på rygg i sängen bredvid tjejen han träffade på krogen för en timma sedan. Han knyter belåtet en liten knop på den använda kondomen och sneglar sen lite förhoppningsfullt på tjejen vid hans sida.

-Skulle du kunna tänka dig att betygssätta min insats ikväll?

Tjejen vrider huvudet på kudden och studerar honom frågande.

-Ditt omdöme skulle betyda mycket för mig, men också för kommande sexualpartners jag kan tänkas ha framöver, säger killen sakligt och håller fram sin telefon där ett frågeformulär syns. 

Hon tar telefonen och skummar igenom frågorna och läser lite högt.

-..uthållighet, hygien, cunnilingus, fantasi….

-Jag kan gå på toaletten under tiden du fyller i det, så att du känner att du kan vara helt ärlig i ditt omdöme?

-Ja, vad snällt, säger tjejen med ett helt dött tonfall.

Mannen som utför tortyr på ett fängelse i en totalitär stat har precis lyckats pressa fram ett erkännande ur en oskyldigt medborgare. Innan offret körs ut i skottkärra av vakterna, smyger torteraren fram och sjunker ner på huk.

-En sak till bara. Hur väl tycker du att jag utfört mitt arbete? Du kan välja mellan MYCKET BRA, BRA, NORMALT, DÅLIGT eller MYCKET DÅLIGT? 

Offret, som av förklarliga skäl inte kan prata, får en iPad tryckt framför sig.

-Det är bara att trycka på knapparna här, det betyder mycket för både regimen och mig att få den inputen, säger torteraren vädjande.

Jag skickade mailet, fick mina plåtbitar och har inte hört ett ljud av dem sedan dess. Känner mig riktigt nöjd med det faktiskt.

Det digitala livet.

När jag inte tar mig till mitt ödelagda kontor i Gamla Stan, ställer jag datorn på strykbrädan och drar fram en barstol från köket som gör att både skinkor och ben somnar inom loppet av 20 minuter. Men jag sitter mitt i ett zoom-möte som kallats av en manisk beslutsfattare som vägrar att skicka ut en agenda innan mötena. Vilket förvandlar alla andra i mötet till statister som inte vet vad mötet ska handla om eller när det ska sluta. Vilket är precis så som han vill ha det. 

Någon som just delat sin skärm med alla, glömmer bort sig och skriver i en chatt som alla ser, att hon sitter i ett riktigt skitmöte och helst vill skjuta sig själv. En annan har glömt bort att stänga av mikrofonen och tvingas förklara att sonen övar på valthornet i rummet bredvid, fast alla hörde att den där bleckblåsarfanfaren kom från hans egen kroppsöppning. En äkta hälft hos någon passerar i bar underkropp i bakgrunden med en kaviarmacka i handen, okommenterat. Mitt gökur går loss just när jag bett om ordet och ska säga någonting klokt och medkännande om psykisk ohälsa hos ungdomar, vilket blir lite kontraproduktivt. Sen stänger jag av mikrofonen och låtsas lyssna på folk.

I min ensamhet börjar jag att prata lite med mig själv. De andra ser säkert att mina läppar rör sig, de tänker antagligen att jag sitter på ett übercoolt workplace i Stockholm city, omgiven av en hord med intressanta människor som oavbrutet söker min uppmärksamhet och bottenlösa visdom. I själva verket stirrar jag ut på min snötäckta tomt och ett hav av skator. Jag pratar högt om min idiot till granne som utfordrar kommunens samlade vilt- och skadedjur på sin tomt och inbillar sig att han är djurvän. Det enda sällskap jag har i hemmet är bergvärmepumpen, men han har fullt upp med den arktiska kylan och har inte tid för mig.

När mötesledaren plötsligt anbefaller en kort paus har jag glömt att jag är tillfälligt lam från midjan och nedåt och faller därför handlöst till marken. Benen är som två köttdetaljer som brummar som om de matas med högspänning. Jag tvingas dra mig bort mot köket med bara händerna. Att nå kaffemaskinen är omöjligt, så jag lyckas öppna lådan med snabbkaffe av espressokaraktär. Jag lägger upp två långa linor på köksgolvet, sen snortar jag allt. Det har en uppiggande effekt, helt klart. Därefter lyckas jag få upp en annan kökslåda där jag hittar en burk med makrill i tomatsås. Jag öppnar den girigt och äter upp innehållet med händerna. Det rinner tomatsås utmed armarna. Sen hör jag hur mötet drar igång borta vid strykbrädan igen. Benen värker av bara helvete, men jag kan nu krypa på alla fyra tillbaka och mödosamt dra mig upp på stolen igen. 

Alla tittar på mig med fasa och frågar vad som hänt. Jag inser hur det ser ut. Levrat blod i bägge näsborrarna och pinfärskt blod i ansikte, på händer och handleder. Så jag improviserar och säger att vi är några killar i området som startat en klubb där vi överfaller varandra när vi minst anar det och slåss tills en ger upp.

-Det här digitala livet håller på att ta kål på oss alla, säger jag och ler brett med tomatsås i hela munnen.