I klistret.

Jag går in på Rigolettos största salong med trolldeg i ena fickan och en tub med skolklister i andra. Med beslutsam blick slår jag mig ner på första parkett och ser hur åtta andra sätter sig i salongen. Det är lite av en besvikelse, jag trodde att jag köpt biljett till en superhjältefilm, men det visar sig vara en svensk långfilm. Så publiken är väl vad man kan förvänta sig. När bioreklamen är över, rusar jag upp på scenen. Jag kastar trolldeg över duken och klistrar därefter fast mig själv i scengolvet, samtidigt som jag skriker ut mitt budskap.

-Stoppa terrorn på nätet!

Ingen verkar reagera, så jag tvingas förtydliga vad det hela handlar om.

-Jag hatar att alla sajter kräver att man ska godkänna cookies och annat. Om jag så bara ska köpa en skjorta eller boka en klipptid, så dyker den där skiten upp. Det dödar hela glädjen med nätet!

Jag kastar ut lite extra trolldeg i salongen för dramatisk effekt, eftersom första laddningen inte fastnade på duken som jag hoppats. Tyvärr träffar jag en pensionär i ansiktet. I efterhand får jag veta att hon förlorade synen på ena ögat, men jag känner ingen ånger eftersom äkta engagemang är större än enskilda individer. ”Man kan inte skala ett äpple utan att lite av äpplet följer med” som jag förklarade för pliten på häktet senare. Det var visserligen Stalin som sa det från början och han kanske inte hade alla rätt. Större delen av äpplet försvann i hans skalning, men han hade ändå en fin poäng. Tillbaka på scenen upptäcker jag att jag inte alls är fastklistrad. Det där skolklistret biter inte och jag hinner reflektera över om det beror på att kött och parkett är svårt att sammanfoga, eller om det är symptomatiskt för en havererad skola.

-Fröken, klistret fungerar inte, ropar kanske en benig pojke i åttaårsåldern från sin skolbänk.

-Exakt. För att du ska lära dig att ingenting fungerar som det ska i det här djävla samhället, väser den underbetalda fröken pedagogiskt till svar.

Tillbaka i salongen släcks belysningen ned automatiskt och filmprojektorn drar igång. Förtexterna på filmen dansar över mitt bleka ansikte samtidigt som jag reser mig upp och håller upp mina nerkladdade händer mot ljuskällan. En minnesbild av en man på en porrbiograf från min ungdom dyker upp, men jag lyckas tränga bort den igen.

-Stoppa terrorn på internet, skriker jag rakt ut igen.

-Vad har det med filmen att göra? hör jag en kulturtant säga åt mig från salongen. Frågan är relevant, men jag tänker inte låta mig kväsas så lätt.

-Alla är medskyldiga till det som pågår. Man kan inte gå på bio och ducka för det. Problem försvinner inte av sig själv. Antingen hittade du på GDPR och cookies eller så stödjer du det genom att vara en tyst åskådare, svarar jag ut i salongen.

-Jag använder inte internet, svarar tanten i salongen avmätt.

-Du är en del av problemet ändå, skriker jag åt henne, samtidigt som filmens öppningsscen startar.

-Du står i vägen, hör jag en annan kvinna säga sakligt i biomörkret.

Jag känner hur en enorm trötthet sköljer över mig. Det är oklart om det är för att det är så fruktansvärt jobbigt att brinna för en fråga eller om det är känslan av att vara missförstådd. Jag går ut ur salongen, som en stukad superhjälte. Men ändå lite stolt över mig själv. En bit äppe har skalats idag. Kanske en liten bit, men definitivt en bit.

Åsiktsmaskinen.

I USA är Speech ett ämne i skolan. Det är därför amerikaner är så duktiga på att tala inför andra och argumentera. En del blir så skickliga att de kan ställa sig upp och förklara att det självklara botemedlet mot eskalerande skolskjutningar i landet är att utrusta lärarna med vapen. Att minska tillgången på automatvapen för vanligt folk är inte ett alternativ, eftersom det är människor som dödar - inte vapen. Jag beundrar inte åsikten, men imponeras av tekniken. Kombinationen av en lättledd befolkning och en vapenlobby helt utan samvete hjälper förstås också till.

Så jag bestämde mig för att testa mig själv på en fest nyligen. Jag ville se om jag kunde inta en vedervärdig åsikt och stå för den utan att vackla.

-Det finns inga jämställda män, konstaterade jag till min bordsdam lagom till förrätten.

-Min man och jag är nog rätt jämställda, svarade hon med lite förvånad blick.

-Det patriarkala förtrycket är historiskt och systematiskt, så din man är en del av problemet utan att han är medveten om det, fortsatte jag sakligt.

Hon la ifrån sig sina bestick och granskade mig en stund.

-Jag tror att jag är bättre på att avgöra om jag är förtryckt eller inte, svarade hon irriterat.

-Tyvärr inte. Om du är född i en gödselfabrik så känner du inte doften av skit. Du känner ju inte till någon annan doft, om du fattar vad jag menar?

-Oh ja. Det betyder ju i så fall att du förtrycker din fru, svarade hon snabbt.

Här hamnade jag plötsligt i ett retoriskt vakuum och svepte därför mitt glas med rödvin.

-Det där var väl ändå lite onödigt personligt? sa jag sen lite sårat. Jag ville ju bara få igång ett spännande samtal.

-Så du står inte ens för dina åsikter? svarade hon och viftade med gaffeln i ögonhöjd på mig.

-Det är egentligen inte mina åsikter, jag lånade dem från en feminist….

-Vilken djävla kärring du är, sa hon och övergick till att prata med mannen på hennes andra sida.

Såhär i efterhand ångrar jag mitt ämnesval lite. Jag kanske skulle hållit mig till abortmotstånd, förespråkat dödsstraff, legalisering av alla droger och ifrågasatt den globala uppvärmningen.

Det hade säkert inte blivit lika dålig stämning då.

Upprorsmakare utan publik.

Jag såg på när en man tände eld på en av världens mest lästa böcker i centrala Stockholm nyligen. Han stod och skrek att han minsann hade yttrandefriheten på sin sida. Att han utnyttjade sin rätt att provocera och ifrågasätta. Ingen stannade eller reagerade på Drottninggatan trots att det var full rusning. Och framförallt: Inte en enda av de mest hängivna, som kan boken utantill och sett filmatiseringarna otaliga gånger, brydde sig. Polisen kom förstås, men det var ju för att det är eldningsförbud i stan. Så de stampade ut elden och sa åt mannen att plocka upp efter sig och gå hem. Jag råkade möta mannens nedslagna blick när han kastade falnade bokrester i en papperskorg. Han började givetvis att prata med mig. Kanske ser jag snäll ut? Eller så utsöndrar jag ett doftämne som narcissister och rättshaverister kan vittra sig till på flera mil? Som flugor till bajs, tänkte jag och insåg i samma ögonblick att jag behövde jobba lite med min egen självbild.

-Vad är det för troende egentligen? Som inte blir rasande när jag hädar och utplånar deras viktigaste bok? frågade han mig med någonting uppgivet i rösten.

-De blir inte provocerade eftersom de är upplysta människor som kan skilja fiktion från verklighet. De är trygga i sin kärlek till bokens hjälte och är fullt medvetna om att ”Harry Potter och de Vises Sten” är en saga och att inget har hänt på riktigt. Och om något enstaka fan tror att det hänt på riktigt så tror de också att det finns en mäktig figur som är kapabel att straffa folk på egen hand.

-Dumbledore? frågade mannen nedslaget.

-Snarare Lord Voldemort.

-Fan, vad ska jag göra för att få uppmärksamhet nu då? suckade mannen.

-Jag är ju ingen expert på området, men kanske borde du fokusera en annan målgrupp än barn och tonåringar? De har inte lärt sig att bli kränkta ännu. Jag skulle sikta in mig på män. De är sämst i skolan, läser ingenting och är utan konkurrens de mest lättkränkta människorna på planeten. De blir gärna våldsamma när man inte håller med dem eller när de inte begriper.

-Så rent konkret, vad tycker du att jag borde göra?

-Strid för ett totalförbud mot vargjakt eller att fotbollsklubbar ska ta fullt ekonomiskt ansvar för sina supportrars samhällskostnader.

Han tittade äcklat på mig.

-Är du helt rubbad? Vi ska väl inte låta vargstammen ta över fullkomligt och riva djur hur den vill? Och klubbarna ska ju inte straffas för att de har supportrar som älskar fotboll? Djävla idiot! avslutade han och gick iväg åt sitt håll.

Jag kunde inte avgöra om han var upprörd, ledsen eller arg. Till slut kom jag fram till att han antagligen var kränkt.

Porträtt av en porträttör.

Eric Zetter var Sveriges och en av världens mest banbrytande fotografer under 60- och 70-talet. Han revolutionerande fotokonsten genom sina stora upp- och nervända porträtt. Eric menade att han bara imiterade hur bilder togs emot i ögat innan hjärnan rättvände synintrycket. Eric ifrågasatte det gällande, normativa perspektivet och skapade sig en helt unik position inom fotokonsten med bilder som sökte sig bortom medvetandets rationalitet. Han nämns idag i samma andetag som Irving Penn, Man Ray, Diane Arbus, Richard Avedon, Sally Mann m fl.

Eric Zetters genombrott kom sent i karriärer, eftersom det dröjde innan han omfamnades av den konservativa, svenska konstscenen. En kritiker i DN skrev till och med att Erics bilder var banala, rättvända eller upp och ner och antydde att Eric bara var en sensationssökare. Hade han känt till det enorma arbete som låg bakom varje bild, hade han kanske uttryckt sig annorlunda. För att skapa sin konst hade Eric konstruerat en rigg där han kunde hänga upp och ner och se människan på sitt unika sätt. Han tillbringade hela dagar i denna, minst sagt, obekväma arbetsställning. För att försörja sig under samma period arbetade Eric som maskinist på porrbiografen London, belägen på Bryggargatan i Stockholm. Många av hans modeller under den här perioden hittade han på biografen. Ljusskygga män som ogärna ville bli sedda på väg in eller ut ur biografmörkret, men var välvilligt inställda till att agera modeller mot en öl och en macka. Eric utvecklade sitt fotograferande med dessa män som råmaterial. Genombrottet skedde först 1975. Berlinische Galerie i Berlin hade sett några bilder och insåg potentialen i Erics portfölj och anordnade en soloutställning av hans verk. ”Die Menner aus London” bestod av stora, svartvita silvergelatinprintar där hans egensinniga porträtt stirrade upp och ner ut mot den tyska konstscenen som förbehållslöst tog honom till sitt hjärta. Intellektuellt driven konst med inslag av sexuellt utanförskap, var oemotståndligt för den tyska publiken.  Resten är historia och efter det ville alla bli fotograferade av Eric Zetter.

När han fick förfrågan att avporträttera Drottning Elisabeth II av England, monterades hans rigg på Buckingham Palace och Eric klev in i den sele som höll honom på plats innan han snurrades ett halvt varv och betraktade drottningen genom sin 18x24 storformatskamera av märket Szabad. (En kamera som skapats av den ungerske immigranten Szilard Szabad, som sedermera även utvecklade Hasselblads Universalkamera.) Drottningen hade inte blivit informerad om Erics teknik och särart, utan bara blivit rekommenderad att låta sig avbildas av en internationellt erkänd fotograf. En omständighet som bidrog till att det här blev ett av Eric Zetters mest ikoniska porträtt. Drottningen gapskrattar nämligen på bilden. Helt okungligt och utan återhållsamhet men just därför så rörande mänskligt. Eric både fångade och vände upp och ner på människan bakom titeln och tronen. Drottningen kunde helt enkelt inte tygla sitt bubblande skratt när hon såg Eric Zetter hänga som en fladdermus framför henne. Erics försök att dölja sin flint med en rejäl överkamning, bidrog säkert till Drottningens okontrollerade glädje. Hon refererade till bilden i en intervju i Life Magazine med orden: ”Den där lilla ensamma hårtesten som dinglande från fotografens kala skalp. Som en linnegardin i svag vind. Det blev för mycket.”

Tyngdlagen skulle sen komma att spela en annan roll i Erics karriär. Hans kamera vägde nämligen sina modiga 35 kilo och han vägrade att överge sitt ”instrument” för moderna och lättare kameror. Trots kompletterande upphängningsanordningar blev det till slut för mycket för Eric. Alla år hängande upp och ner hade gett kronisk frozen shoulders, cirkulationsrubbningar och högt blodtryck. Han genomgick en existentiell kris och övervägde att överge sin konst. Priset var för högt. Men efter ett par månaders självömkan fick han ett nytt infall och djärvt skifte av sin metodik. Objekt och subjekt bytte plats och Eric stod på studiogolvet och modellerna monterades upp och ner i hans rigg. Ett genialiskt grepp som ytterligare säkrade hans plats bland världens mest hyllade fotografer.

Med sin nya teknik skapade han några av tidens mest ikoniska porträtt på storheter som Salvador Dali, Janis Joplin, Richard Nixon, Tage Erlander och Joni Mitchell. Bara för att nämna några. Bilder som han sen hängde rättvända, så att publiken fick se alla dessa välkända personer på ett sätt som de aldrig setts förut. Unika porträtt som slöt cirkeln i hans konstnärsskap och som idag kan ses på flera av världens mest förnäma museum och privata samlingar.

Eric drog sig tillbaka på 80-talet och levde ett stillsamt liv på Manhattan. Han slutade att fotografera och gjorde några enstaka framträdande vid stora retrospektivutställningar av hans verk. Senast på MoMa i New York 2008. Eric Zetter avled 6 juli 2022 av naturliga orsaker i sin lägenhet på Manhattan. En kärleksfull hyllningstext, som skrevs av Klas Östergren, konstaterade att hans konst kommer att leva för evigt. Men, avslutade han elegant, Eric Zetter punkt.

Botemedel mot post-semester-ångest.

Mannen som kontaktar mig blir själaglad när jag tackar jag till att skriva ett manus till en mindfulness-app, där folk betalar för att befria sig från sina bekymmer för egen maskin. Nu vill hans företag skapa en meditation som kretsar kring den ångest som många känner efter semestern när de ska börja jobba igen.

-Åh, den känner jag så väl till, ljuger jag.

-Jag hoppades på det det, svarar han entusiastiskt vilket känns lite passivt-aggressivt.

Jag berättar vad jag tar i arvode, vilket han försöker pruta ner - eftersom han menar att det är för en så god sak. Så jag undrar om han har sänkt sin lön av samma skäl? Sen pratar vi inte mer om det.

Två veckor senare har jag skrivit ett manus som jag skickar över. Jag beskriver hur det ska ska läsas in av en hypnotisk, oemotståndlig röst och föreslår mig själv som inläsare. Jag menar att det kan skänka texten ännu ett lager av djup, när författaren själv levandegör sin text.

Ser fram emot att få höra din reaktion. Hälsningar Anders.

Manus. Mindfulness. 2022-07-09

Hitta en plats där du vet att ingen kommer att störa dig. Det kan vara föreningens soprum, en bastu, en garderob, ett pannrum eller företagets kopiatorrum. En plats som du kan göra till din egen för de kommande 20 minuterna och där min röst ska guida dig ut på på en rogivande resa.

Lägg en matta på golvet. Helst en som din farmor vävde på 70-talet av familjens gamla klädesplagg. Ett underlag som därför utgör hela din livshistoria och som är fri från både plast och yogamattans fabricerade löften om harmoni och grandiosa insikter. Om det inte finns plats att ligga ner på golvet, kan du sitta på huk och omfamna benen med dina kraftlösa pinnar till armarna. Det spelar egentligen ingen roll. Snart spelar ingenting någon roll längre.

Slut ögonen och ta några andetag och upplev den syrefattiga luften i dina lungor. Känn hur meningslösheten fyller ditt inre. Släpp taget över att du jobbar kvar på en arbetsplats där det enda du har kvar att ge är bitterhet. Acceptera att du är för feg för att göra någonting åt det. Följ min röst när den transporterar dig in i hopplöshetens innersta rum. Föreställ dig ett underjordiskt reningsverk någonstans i Stockholm, där du sakta och varligt sänks ner i den stinkande gyttjan. Din kropp flyter i mörkret, bland avföring, bakterier, läkemedel och knarkrester. Känn hur du uppfylls av skamkänslor. All skräpmat du ätit i ditt liv, saker du köpt utan mening och sen slängt. Ditt bristande engagemang i alla tragedier som pågår på jorden. Hur du skamlöst använt ändliga resurser och inte gett någonting tillbaka. Känn hur skulden tynger dig och pressar ditt slappa semesterarsle som en bit burkskinka mot mattans historiska yta. Andas långsamt ut genom munnen och hetta upp planeten lite till med med din härskna koldioxid. Du är oduglig och hopplös. Du betyder ingenting. Du är inte älskad. Du är dömd att dö. Du är människa. Det sämsta som hänt vår planet.

Så, nu kan du sakta öppna ögonen igen. Redo att ta dig an yrkeslivet med ny energi.

Mannen från mindfulnessföretaget ringer tillbaka och är inte alls lika skrattig som tidigare. Tvärtom, han är rasande på ett sätt som antagligen rimmar illa med företagets värdegrund.

-Vad är det här för djävla skit? Det här dämpar ju ingen ångest, det skapar ångest. Folk kommer vilja skjuta sig efter att ha lyssnat på det här, fattar du inte det?

-Tror du?

-Jag vet!!

-Jag tänker nog att jag vidgat perspektivet för lyssnarna. Ångesten för att börja jobba igen har väl rimligen minskat väsentligt när man ser det lite större perspektivet. Och det var väl det var som var uppgiften?

-Vi kommer aldrig att kunna använda det här, skriker han tillbaka.

-Namaste, svarar jag och avslutar samtalet. Jag känner mig harmonisk och inser återigen hur mycket jag älskar mitt jobb.

Safety on board.

Ett av världens största flygbolag hör av sig och är djupt bekymrade. Problemet är tydligen att folk inte lyssnar på säkerhetsgenomgångar av flygvärdinnor och stewards, de sitter med sina noice-cancelling lurar på sig och stirrar på tv-serier istället.

-Verkligen? säger jag med väl spelad överraskning.

I själva verket fattar jag precis. När folk tagit sig igenom helvetet med incheckningen och säkerhetskontrollen på flygplatsen, är alla helt knäckta och knappast mottagliga för att höra att de kanske inte ens överlever flygresan.

Mannen från bolaget undrar på bruten engelska om jag kan tänka mig att skapa kommunikationen som får passagerarna att ta till sig den här avgörande informationen. Jag spelar som vanligt svårflörtad och undvikande, tills han överöst mig med lovord och en gränslös budget. Han berättar också att de utrustat alla sina plan med utrustning från en totalitär stat som gör att de närsomhelst kan störa ut passagerarnas plattor, datorer och lurar.

-Så att vi säkrar deras uppmärksamhet, säger han nöjt.

-Det fixar jag nog ändå. Men ok, maila mig informationen som ni vill att passagerarna ska ta till sig, så återkommer jag med ett förslag, svarar jag.

-En sak till, säger mannen från bolaget. Vi vill att vår värdegrund ska genomsyra projektet.

-Säkerhet?

-Eh, ja det också.  Men mer att vi är ett inkluderande bolag, som omfamnar alla nationaliteter, könstillhörigheter, funktionsnedsättningar och sexuella läggningar.

-Absolut. Alla ska komma fram levande, vi är helt eniga på den punkten, säger jag och avslutar samtalet.

Tre veckor senare sitter jag på ett plan på väg till flygbolagets huvudkontor. Jag är nog den enda som intresserat studerar ombordpersonalens genomgång av säkerhetsåtgärderna. Eftersom jag sitter vid nödutgången och därigenom indirekt har ansvaret för att folk kommer ut ur planet i händelse av en olycka, lovar jag personalen att sköta dörren.

-Om jag inte är för full, väser jag leende till min granne, som inte ser ett dugg road ut.

Konferensbordet är säkert 12 meter långt, format som en flygplansvinge och lackat med företagets gigantiska logotyp på. Det är uteslutande vita, medelålders män runt bordet, trots att patriarkat inte ingick i företagets värdegrund vad jag kunde minnas.

Jag har förberett mig väl och pluggar in min dator, samtidigt som jag berättar hur motiverande det varit att få hjälpa till med det här uppdraget. Att få rädda liv slår an min utpräglade människokärlek. Men jag nämner också hur svårt det kan vara att nå fram till människor med information som de inte bett om eller ens kanske vill ha.

-Jag tänker såhär. Vi ska se på säkerhetsgenomgången som ett interaktivt event, som ju firat triumfer på teatrar och i installationskonst. En upplevelse där en del väsentlig information visas på flygplanets alla skärmar och den andra delen förmedlas live av vår ombordpersonal. Det gör att personalen får en uppgift och skärmarna en annan. Tillsammans skapar de en oemotståndlig helhet som både fängslar och förmedlar kunskap.

Männen runt bordet nickar samstämmigt och utbyter gillande ögonkast med varandra. Ingen säger ”han vet vad han sysslar med”, men det är vad alla tänker.

-Så, jag tycker att vi nu ska låtsas som att alla vi sitter i kabinen tillsammans nu. Trots mina 194 cm får ni tänka er att jag är steward och skärmen bakom mig får symbolisera planets alla skärmar som vi tar över inom kort. Låtsas nu vara helt ointresserade. Prata, läs, titta på en skärm eller vad ni vill.

Männen följer mina direktiv och jag går med svassande gång utmed konferensbordets långsida och räknar tyst mina passagerare. Sen återgår jag till min plats vid bordets kortsida och startar en film på min presentation.

Det är en närbild på något som ser ut som en svart sopsäck på en åker. Jag ler vinnande mot männen och börjar prata med min stewardröst. (Du vet precis hur den låter.)

-Välkommen ombord på denna Boeing 727 till Mallorca. Detta är exakt den flygplanstyp som bombades i Lockerbie 1987 då 350 människor miste livet.

På skärmen vidgas bilden och vi ser att det inte är en sopsäck, utan ett helt hav av liksäckar på en åker. Resterna av ett flygplansvrak ligger och pyr i bakgrunden.

-En av de stora riskerna vid en olycka är t ex förlust av kompression i kabinen. Vid 10.000 meters höjd kan ett såhär litet hål i flygplanskroppen (blyertspenna hålls fram i bild) enkelt suga ut en normalstor man som inte sitter fastspänd ut ur flygplanet. Man landar i ungefär det här skicket. (På skärmen visas en sked med havregrynsgröt som slängs på ett köksbord för att sen följas av en filmsekvens för hur man fäster säkerhetsbältet.)

-Vid tryckfall försvinner också allt syre ur kabinen, därför faller automatiskt syrgasmasken ner. Tanken är att ni som vill ha chansen att överleva placerar den över mun och näsa.

-Det är mycket som kan gå fel under en flygning. Oavsett om det handlar om att vi får en havsörn in i motorn, kapas eller drabbats av ett tekniskt fel, så tänds lamporna som indikerar var nödutgångarna finns. Det kan vara viktigt att lägga på minnet om vi tvingas att nödlanda. (Bild på kraschat flygplan i snötäckta Anderna.)

 -Vid en känd flygplanskrasch tog det så lång tid att rädda de överlevande, att de till slut börjad att äta döda medpassagerare som inte orkat lyssna på säkerhetsgenomgången.

-Att nödlanda är svårt. Speciellt i vatten. Om piloten ändå lyckas buklanda, finns en flytväst under sätet. Om du saknar flytväst drunknar du å ena sidan snabbare, men å andra sidan flyter du antagligen upp månader senare och är svår att känna igen. (Bild på människor i badkläder som står och skriker hysteriskt åt en uppsvälld kropp i strandbrynet.) 

Här stannar jag upp lite grann, ler förtroendeingivande åt alla runt bordet som tittar panikslaget på tv:n.

-Om ni har några frågor kring säkerheten ombord, så finns det en Safety On Board i stolsfickan framför dig. Ha en fortsatt trevlig resa. Snart serverar vi förfriskningar och lite snacks, säger jag och lägger handen lite kokett på höften.

Ett elakt svarvat rykte.

Jag hade en manlig slöjdlärare på högstadiet som hade rykte om sig att vara intresserad av småpojkar. Slöjdlärarens rykte var välkänt redan innan vår första lektion med honom och allt han sa och gjorde vävdes därför samman för att bekräfta den förutfattade meningen.

Man ska komma ihåg att bögskräcken var stark under den här perioden. Inget skrämde unga pojkar mer än idén att en dag vakna upp och upptäcka att man själv var bög eller att en kompis visade sig vara det. Man skulle kunna tro att den här kollektiva oron ledde till ett välutvecklat väderkorn i frågan, men vi stod alla med vidöppna munnar och förvånade blickar när någon upplyste oss om att både Freddy Mercury och Village People var homosexuella. Slöjdlärarens osunda intresse för småpojkar var vi däremot tvärsäkra på. Varför la han annars ofta en hand på våra axlar när han pratade med oss? Varför gav han så mycket mer uppmärksamhet till oss pojkar än tjejerna? Och varför svarvade vi så mycket långa, cylindriska saker?

Ingen hade anmält slöjdläraren, så var hans olyckliga rykte kom ifrån var okänt och framförallt ointressant. Mytologin är alltid mer lockande än sanningen. Den växte inuti huvudet på oss, broderades ut, förstärktes och blev en skräckhistoria som förenade oss. Jag minns också att slöjdläraren hade enormt dålig andedräkt och jämförde snickeri med hjärnkirurgi. Två saker som ytterligare bekräftade vår bild av en man som bara måste var pedofil, trots att orsakssambandet kändes lite svagt redan då.

Årtionden senare tänker jag tillbaka på slöjdläraren och att han kanske bara var en lärare som älskade sitt jobb. Att få arbeta med barn och lära dem skapa saker i trä. Hur han fick bättre kontakt med oss stissiga pojkar genom att lägga en vänlig hand på vår axel när han berättade något. Speciellt när vi skulle använda just svarven och antingen höll stämjärnet på ett sätt som skulle innebära en ögonblicklig död, eller struntade i hårnätet eftersom man såg ful ut i det. Och vad använder man rimligen en svarv till om inte för att svarva avlånga, cylindriska objekt? Mitt mest bestående minne av den  här perioden är annars att jag, på eget initiativ, snickrade en te-bricka i två plan och med hjul. Ett unikt stycke svenskt handarbete som idag kanske kan hittas på auktion ihop med möbler av Axel Einar Hjort. Eller på soptippen.