Min återfunna ilska.

Häromdagen brast det för mig. Under ett antal år som kollektivresenär har jag tvingats lyssna på det ena pantade mobilsamtalet efter det andra. ”Hej, var är du? Nej, jag är på tunnelbanan. Nähä, sa han det? Sa han det? Du skojar! Nähä!” Och när det inte är tonårstjejer så är det farbröder i comboyhatt och oljerockar från Marlboro Classic som pratar med kollegor. ”Jag la min powerpoint på servern inför morgondagens meeting. Vi kan väl gå igenom den på the office innan vår presentation för (han ser sig omkring menande) the-big-client imorgon?” Igår satt i alla fall en farbror i någon sorts grävlingsfrisyr (grått på sidorna och med svarta tussar upptill) och pratade högt och oavbrutet om sin helg. Det handlade om maträtter, vilket härligt väder det var i lördags och spekulerades okunnigt och ointressant om det skulle bli snö till jul eller inte. Jag satt mitt emot och hade gett honom både det ena och andra onda ögat, helt utan resultat. Så när tunnelbanan stannade vid universitetet, sträckte jag mig fram och ryckte telefonen ur handen på honom. Med några raska steg gick jag till de öppnade dörrarna och kastade telefonen med full kraft in i betongväggen. Det formligen sprutade elektronik över perrongen. Sen gick jag lugnt tillbaka och satt mig igen. Grävlingsmannen satt helt stum och såg illa berörd ut. ”Nu är du inte så kaxig va, djävla grävling” sa jag till honom och återgick till att läsa. Gud vad skönt det kändes. Alla borde pröva det.

Anders Tempelman