Det svåra samtalet.

Ditt barn har nått en ålder när det är dags för det där samtalet som är så svårt att ta. För hur förklarar du för barn att alla vuxna inte är snälla utan att skrämma skiten ur dem?

-Du vet att du aldrig får ta emot godis från främmande farbröder?

-Chips då?

-Nej.

-Ostbågar?

-Ok, lyssna noga nu. Du får inte ta emot någonting från människor som du inte känner.

-En gång fick jag en medalj av domaren efter en fotbollsmatch vi vann.

-Det är ok. Då är det massor av andra människor där också.

-Jaha?

-Och du får aldrig kliva in i en främmande bil.

-Kinesiska bilar?

-Inte det heller. Men jag menar bilar som körs av någon som du inte känner.

-Men jag får åka med dig?

-Självklart.

-Men om du inte kör då?

-Då åker du inte med.

-Även om det är mamma?

-Jamen vad fan, du känner väl din egen mamma? Förlåt. Det jag menar är att du aldrig ska hoppa in i bilar med främmande människor.

-En gång åkte jag hem med Jonathan efter skolan. Hans mamma körde.

-Henne känner du ju.

-Jonathans farmor var också med.

-Ja, men Jonathans mamma var ju med så…

-Jag satt i baksätet med farmorn och hon bjöd mig på godis. Jag tror jag åt några bitar.

-Det gör inget älskling.

-Hon sa att jag var söt.

-Såklart. Jag tror vi kan glömma Jonathans farmor, det är inte gamla tanter vi behöver oroa oss för.

-Sen viskade hon om jag sett en gammal kvinna naken någon gång.

Vill du bli min middag?

Efter att ha sett en dokumentär om laxodling tappade jag all lust att äta lax. Det är väl typiskt. Jag hade gått på myten att odlad fisk kunde vara framtidens mat och sen visar det sig att den också är industriell, skitig, cynisk och miljöförstörande. Laxen kanske inte har en hjärna som gör den till en intellektuell gigant, men den känner stress och smärta. Den dödas, rensas och köttet färgas rosa för att se mer aptitligt ut på finlandsbåtens buffé, där hälften inte ens äts upp utan kastat i soporna.

Det ska sägas att jag också sett och läst en hel del om fågeluppfödning och köttindustrin, vilket fått mig att avhålla mig från fågel och rött kött. Det varar som regel i någon vecka, sen sitter jag där med hamburgare, lammlägg och kycklinggryta som vanligt. Så högstående är jag alltså. Det är bedrövligt, vi måste verkligen hitta ny, hållbar mat. Speciellt mat som saknar hjärna. Svamp, grönsaker och alger. Räkor och skaldjur känner tydligen smärta när man kokar dem, så där får vi hitta på andra sätt att döda dem. Som Stalin kanske? Man bjuder hem dem under trevliga former och när de minst anar det så skjuter man dem i bakhuvudet.

Insekter pratas det mycket om som tänkbar kost. Den avenyn tvärdog tyvärr häromdagen när brittiska forskare kartlagt fruktflugans hjärna. 130.000 celler och 50 miljoner kopplingar gör att den kan gå, flyga och till och med sjunga kärlekssånger för tänkbara partners. Så den enda hållbara kost jag kan se framför mig framöver, är människokött. Arten har visserligen miljoner fler hjärnceller än fruktflugan, men kvantitet verkar inte vara något bra kvalitetsbegrepp här. Människosläktet består huvudsakligen av idioter och smaken ska vara överraskande god. Som kyckling säger de som vet.

En genomsnittlig man består av 33 kilo muskler och en kvinna 21 kilo muskler. Sen finns det ju en hel del inälvor som inte heller ska underskattas som mat. Så låt oss stanna vid 35 kilo ätbart manskött och 23 kilo kvinnokött. Samtidigt vill vi inte överskrida de nya reglerna om 350 gram rött kött i veckan. Det innebär 18,2 kilo på ett år, vilket då betyder att vi skulle klara oss med ca en halv slaktad manskropp eller en hel kvinnokropp. Det borde rymmas i de flesta svenska frysar.

Jag tror också att människoköttets ursprung kommer att bli viktig faktor. Levern efter en frikyrkopastor som aldrig druckit alkohol. Filén från en konståkerska i sitt livs form. Så det som kvarstår är frågan hur vi väljer ut människorna som ska bli till mat åt oss andra. Kanske kan dödsstraffet återinföras och förse oss med mat i all oändlighet. Kotlett från en lustmördare, någon? Annars kanske vi kan förlita oss på krig eller att dårarna i trafiken löser det åt oss? Alla dessa tragiska dödsfall kan plötsligt få ny mening och skänka glädje åt alla. Ja, nu börjar det likna något. Jag ser alla nya, färgglada kokböcker framför mig med hållbar mat och spännande recept: NYTTIGA IDIOTER, LIVETS EFTERRÄTT och DEN NYA HUSMANSKOSTEN. Jag ser också en övertatuerad servitör på söder som fortsätter att gå ner på huk och förtroligt fråga mig vilken sorts mat jag tycker om.

-Jag tycker om velodromcyklister i 30-årsåldern som råkat köra av vägen på en semestercykling i Zermatt. Gärna med en svampsås till!

Anpassa dig och lev.

-Det känns som om vi flyttar till vår slutförvaring, sa jag till min fru med min osvikliga känsla för det melodramatiska. Är det här platsen vi ska dö på?

Som ni hör var jag skeptisk till att flytta ifrån vår villa på 280 kvadrameter med stor tomt till en lägenhet på 87 kvardratmeter och balkong. Men anpassningsförmåga är ju det som gör en art livskraftig och nu har det gått sex veckor och inga av mina farhågor har infriats. Jag har varken fått ångest eller förlorat förståndet fullkomligt. Tvärtom är jag mer nöjd med livet än någonsin och har inte saknat vårt hus eller gamla villaliv en sekund. Det är som om den tiden raderats från mitt medvetande. Och då har vi ändå fostrat två barn där, haft två hundar och spenderat oceaner med pengar och kärlek på det huset. Är det möjligt att jag anpassat mig så snabbt, eller ljuger jag bara för mig själv?

Ett tag tänkte jag att min helomvändning berodde på att vår nya lägenhet ligger någon kilometer från platsen där jag föddes och levde mina första 18 år. Alla mina gamla skolor finns kvar, idrottsplatsen där jag lärde mig åka skridskor är på promenadavstånd, villorna där mina kompisar bodde har bytt ägare och ser bättre ut än någonsin och biblioteket vid centrum är lika hopplöst daterat som förr. Jag kan se mitt 12-åriga jag cykla till och från skolan på samma gator som jag nu drömskt promenerar på. Han har ingen hjälm förstås och en alldeles för tunn jacka eftersom det är coolt att låtsas som att man inte fryser arslet av sig.

-Du kan få blåskatarr! ropar jag ömt åt mig själv på avstånd.

-Håll käften djävla peddo, ropar lilla Anders tillbaka och cyklar för livet.

Jag tänker inte låta det passera utan springer efter honom för full maskin för att lära honom en läxa. Barn behöver tydlig gränsdragningar annars kan de sluta som mimare eller knarkare. Han tittar bakåt från sin cykel och gör en löjlig grimas åt mig samtidigt som en lastbil kör ut från en korsande gata framför honom.

-Nu är du inte så kaxig längre va? säger jag och tittar under lastbilen där lilla Anders ligger fastklämd mellan cykelram, ekrar och lastbilens kardanaxeln. Han har svårt för att prata eftersom styret har gått igenom ena kinden. Men där och då får jag en livsavgörande insikt. Jag inser jag att min anpassningsförmåga inte handlar ett dugg om nostalgiska minnen, utan om framtiden.

-Jag är skuldfri, säger jag lyriskt till lilla Anders innan jag med hopsasteg tar mig vidare på min barndoms gator.

Gängskolan.

En ny friskola har startats för gymnasieelever som vill satsa på en karriär som gängkriminell. Jag anlitas av en tidning som inte vill utsätta fast anställda skribenter för livsfara och skickas ut för att intervjua rektorn.

-Det har saknats en skola som lär ut grunderna i hur man blir gängkriminell, förklarar rektorn Urban Zetterlöv på bred göteborgska. Han utlovar en bred undervisning i allt från vapen- och sprängmedelhantering, drogkunskap, pengatvätt, grundläggande straffrätt till jidder.

-Jidder? undrar jag.

-Gatusnack. Att vara väl förtrogen med de termer och begrepp som förekommer i industrin är avgörande för att kunna agera trovärdigt och stiga i graderna.

-Var kommer eleverna ifrån?

-Överallt. Tidigare var det ju bara ungdomarna från miljonprogrammen, men nu ser vi en tydlig trend att även ursvenskar från flotta kommuner längtar efter att bli en del av den kriminella världen. Och det är ju positivt.

-Är det?

-Javisst, jag ser det som en demokratiseringsprocess. Numera har alla föräldrar, oavsett socioekonomiska faktorer eller demografi, gett upp försöken att uppfostra sina barn. Ingen orkar ta något föräldraansvar längre. En del gömmer sig bakom den gamla klyschan från 60-talet att det är samhällets fel när barnen väljer en kriminell bana, skrattar Urban och häller upp lite mer kaffe till sig själv.

-Och du ser inga problem med att starta en skola som göder kriminalitet och fostrar mördare?

-Jag ser rekordmånga ungdomar som längtar efter sammanhang och mening.

-Och du menar att gängkriminaliteten erbjuder det?

-Oh ja. Där finns kamratskap, entreprenörskap och stora pengar för alla.

-Och våld och missbruk…

-Det finns på alla arbetsplatser, avbryter Urban mig bryskt. Här lär vi ungdomarna att använda Tramadol med omdömde, så att de kan skjuta ihjäl någon med både känslor och vapen under kontroll.

-Vad omtänksamt..

-Eller hur? Det finns en snobbism i skolväsendet som alltid irriterat mig. Folk dömde ut de tvååriga yrkeslinjerna när de kom också, men se hur många mekaniker och sjuksköterskor som vi fick tack vare det. Och klappjakten på friskolor pågår ju fortfarande trots att de flesta erbjuder bättre undervisning än de kommunala.

-Så vem äger den här friskolan?

-Det är två ledande gängledare som tror så stenhårt på den här skolan att de lagt sina rivaliteter åt sidan och finansierar den ihop.

-Så det är blodspengar?

-Blodspengar? säger Urban och tittar vemodigt på mig. Vad är det? Alla inkomster för kriminella gäng kommer från vanliga, hederliga svenskar som köper lite avkoppling. Det kan vara knark, smuggelsprit, horor eller annat som ger lite guldkant på tillvaron.

Jag tittar på Urban som obesvärat börjat sluka en blåbärsmuffins.

-Men att ungdomarna dör i gängvåldet, bekymrar inte det dig?

-Jamen snälla vän, säger Urban och slickar av fingrarna. Det finns massor av yrken där karriären är kort. Balletdansös, cirkusartist, astronaut, elitidrottare etc. Ungdomarna väljer vår skola för att de brinner för att bli gängkriminella, de är fullt medvetna om riskerna.

Jag avslutar intervjun med att fotografera Urban som poserar med ett automatgevär i lärarrummet.

-Vad tror du om rubriken; EN PANGSKOLA?, säger han och skrattar så att han råkar trycka av en skottsalva i gipstaket.

Mordor ligger i Barkarby.

Vi satt i bilen efter att ha sålt vår villa och flyttat in i vår nya lägenhet, när min fru tittade forskande på mig och ställde en fråga hon inte ställt på över 20 år.

-Ska vi åka till IKEA?

Vi har haft en överenskommelse där jag aldrig mer skulle behöva åka till IKEA, eftersom varje besök äventyrat vårt äktenskap. Förra vintern skedde ett avsteg från regeln då jag följde med till IKEA i Miami. Jag agerade muskelkraft åt min fru som inredde ett hus i Florida och kände mig lite lockad av att se hur spånskivornas tempel såg ut i USA. Upplevelsen var exotisk och egendomligt nog kände jag mig lite stolt när jag gick omkring och tittade på alla produkter med svenska namn, personal i svenska färger och en angenäm hemkänsla. Min fru noterade att jag varken behövde ta betablockerare eller bära munkorg under besöket och måste trott att jag var botad.

-Vi behöver ju lådinsatser till vårt nya kök, fortsatte hon och försökte låta så oberörd som möjligt.

Kanske gick jag med på det för att vi var skuldfria och kroppen kändes lätt som om den pumpats full med helium. Eventuellt hade mitt omdöme rubbats av upplevelsen i Miami, eller så var det löftet om att vi bara skulle åka dit och köpa några lådinsatser och sen vända hemåt.

-Ok, bara vi har måtten på våra lådor så?

-Självklart.

Vi tog kurs mot Barkarby. Inte Miami direkt utan mer som ett svenskt standardköpcentrum fast på anabola steroider. Vi parkerade på IKEAs parkering och gick avkopplat in för att göra vårt ärende. Nu vet ju alla att IKEA inte bara har ett system för att skruva ihop sina platta paket, utan också för att mota kunderna som boskap genom varuhusen på deras villkor. Därför gladde jag mig åt de stora skyltarna som generöst markerade genvägar man kunde ta för att nå sitt mål snabbare. Tyvärr visade det sig snabbt att de här genvägarna var omöjliga att hitta. Jag började att kallsvettas på sängavdelningen och knöt nävarna så hårt att blodet slutade att cirkulera vid köksavdelningen. Inte ens personalen lyckades ge begripliga svar på hur man tog sig direkt till husgeråd. En hiss skulle tydligen finnas någonstans som skulle ta oss direkt dit, men var den fanns gick inte att förklara. Min gissning är att den där hissen aldrig funnits. Jag förklarade för min fru att det här var Ingvar Kamprads sista ord på dödsbädden.

-Inga genvägar, inga hissar…

Min fru försökte hålla humöret uppe och ledde mig snabbt igenom varuhuset, som om vi ätit dåliga ostron och desperat letade efter en toalett. Då plötsligt hamnade vi på husgerådsavdelningen. Förväntansfullt började vi botanisera bland lådorna bara för att snabbt konstatera att vårt nya kök har helt andra mått än IKEAs. Inte en enda insats passade. Mitt blodtryck steg då till en nivå så att ådror framträdde som daggmaskar i pannan och på halsen. Vi lämnade så snabbt som det bara gick och när jag sneglade i backspegeln på väg ut från parkeringen kunde jag svära på att hela varuhuset såg ut som Mordor i Sagan om Ringen.

-Aldrig mer, sa min fru sammanbitet.

Jag log och kände mig nöjd över att min fru gått över till min sida.

-Aldrig mer att jag åker till IKEA med dig, la hon till.

Bögkortet.

Jag tillhör en generation som växte upp när militärtjänst var obligatoriskt för män i Sverige. Få av oss såg väl egentligen fram emot det och de som var överentusiastiska borde kanske ha gallrats bort bara av det skälet. Några kände ett starkt motstånd och kunde då begära vapenfri tjänst och komma till nytta i försvaret ändå. Om motståndet var mer ideologiskt kunde man vägra totalt, då hamnade man i fängelse istället. De flesta som ville slippa valde därför att framställa sig som fullkomligt odugliga och hopplösa människor. Så usla att Försvarsmakten spottade ut dem som ett skämt ostron och gav dem en s.k frisedel. Man kunde medvetet underprestera på det fysiska testet eller köpa falska läkarintyg för fysiska handikapp som omöjliggjorde militärtjänst. Om det misslyckades fick man pröva lyckan hos försvarets psykolog.

-Jag drömmer om att skjuta urskillningslöst in i folkmassor och tycker att folkmord har fått en dålig klang. Får man koppla starkström till testiklar när man förhör fienden förresten?

Om man saknade skådespelartalangen som krävdes för att spela blådåre, så fanns det en sista utväg. Ett idiotsäkert sätt att slippa behöva försvara sitt land i händelse av krig: Bögkortet. På den tiden ansågs det nämligen som fullkomligt orimligt att en homosexuell man skulle kunna göra värnplikt. Nästan lika orimligt var tanken att någon frivilligt skulle utge sig för att vara bög för att slippa göra lumpen. Jag vet inte, det är möjligt att de trodde att sexuell läggning försämrade förmågan att skjuta luftvärn, spränga broar eller flyga jaktflyg. Men det är också möjligt att de såg framför sig en soldat i rosa balettklänning, högklackat och ett granatgevär slungat över axeln som en handväska, nynnandes på en Barbara Streisand-låt.

Eller så antog Försvarsmakten att en hel generation av soldater hellre skulle sitta i fängelse än att göra lumpen ihop med homosexuella.

-Hur fan ska killarna kunna duscha i lugn och ro om en bunt fjollor står och glor på dem?

I en tid när nästan ingenting går åt rätt håll, få man klamra sig fast vid minnet av de små framstegen som civilisationen ändå gjort. Numera får ju även en annan hopplös grupp göra lumpen - kvinnor.

Målet helgar medlen.

En grupp miljöaktivister ber om min hjälp. Efter att ha vandaliserat konstverk med sprayfärg, kastat tårtor på politiker, stormat live-sändningar på tv, klistrat fast sig på vägbanor i city och på motorvägar, känner de sig lite uppgivna. Vi möts i en källarlokal i Gubbängen dit jag kommer i Elvis sista scenkläder från Las Vegas. Jag fyndade dem på ebay och kände att det här kanske var min första chans att få använda dem. Capen vilar elegant på mina axlar, men sparkdräkten i paljetter är åtskilliga nummer för stor och sladdrar som ett hudlager efter en omfattande fettsugning. Det är oklart om tystnaden i rummet handlar om blygsel från deras sida eller en andlös beundran.

-Vilka demokratiska vägar har ni testat? undrar jag och grenslar en stol åt fel håll. Han som verkar vara ledaren för gruppen harklar sig lite.

-Alla. Namninsamlingar, demonstrationer, åtala staten på olika nivåer, skriva debattartiklar och delta i debatter. Ingenting biter.

-Ni inser vad det betyder va? säger jag och tar av mig de rökfärgade solglasögonen. Ingen svarar mig.

-Att ni inte representerar majoriteten av folket.

Ett missnöjt mummel hörs i lokalen och en kvinna höjer rösten.

-Men det är för att folk är blinda och döva. De har inte inte fattat allvaret.

-Kanske. Men de kan också tycka att ni inte har lösningarna på problemen?

-Om ingen engagerar sig sker aldrig någon förändring, säger en ung kille irriterat.

-Så en stark övertygelse trumfar demokratiska regler?

-Civil olydnad är ibland nödvändig för att få politiker att agera.

-Ok. Har ni övervägt att skjuta någon?

-Skjuta? Är du inte klok?

-Jag vill bara försöka begripa var de yttre gränserna går för er.

-Nej, vi tänker inte skjuta någon.

-Kidnappa en makthavare och posta en avskuren kroppsdel till media?

-Nej, fan vad otäck du är, vi sysslar inte med våld.

-Ok, såhär då. Uppe på Fulufjället i Dalarna står världens äldsta träd.

-Old Tjiko?

-Exakt! Det är 9550 år gammalt och stått där sedan istiden. Det har sett mammutar, sabeltandade katter och de första människorna som beträdde på svensk mark.

-Men vad har det med saken att göra?

-Såga ner det!

Alla titta förstummat på mig samtidigt som jag reser mig upp i min sladdriga dräkt och låtsas hålla i en motorsåg samtidigt som jag härmar motorljudet.

-Fäll skiten bara.

-Men det går ju emot allt vi står för, säger en ung man och reser sig upprört. Vi kan ju inte döda ett träd.

-Det är ju det som gör det så starkt. Världen håller på att gå under så ni ger bara dödshjälp till ett gammalt träd. Old Tjiko ska inte behöva stå och titta på när mänskligheten förgör sig själv och allt runtomkring sig. Old Tjiko ska få gå med lite värdighet i behåll. Kanske gör ni upp en eld av veden och står i ring runt och sjunger en sång. Här ställer jag mig bredbent med ett ben på stolen och brister ut i sång för allt vad jag är värd.

-We can’t go on together, with suspicious minds. And we can't build our dreams on suspicious minds.

På vägen hem från mötet känner jag mig upprymd och nöjd med min insats. Det känns som om jag äntligen fyllt ut mina scenkläder.

Mirakel i vardagen.

Katolska kyrkan har bestämt sig för att skärpa definitionerna för mirakel och hörde av sig och frågade om jag ville delta i arbetet.

-Absolut, svarade jag och flögs ner i Business Class till Vatikanstaten i Rom. Jag kände mig hedrad över att få delta i moderniseringen av en institution som annars excellerat i att stå emot all typ av förändring. De frågade om jag ville ha en korgosse på mitt hotellrum när jag anlände, men jag tackade artigt nej och skyllde på en urinvägsinfektion. Man vill ju inte verka otacksam och skapa dålig stämning.

-Du är en kritisk, utomstående som kan bidra med perspektiv som vi saknar, sa mannen från Vatikanen när vi möttes tidigt på morgonen. Jag leddes in i ett rum med ett gigantiskt ekbord med en samling gamla farbröder omkring mig. Bordet var så blankpolerat att jag kunde se upp i näsgångarna på alla. Han som ledde mötet hade en röd mössa med lite veckade kanter ovanpå, som fenor på en fisk. Eller var det kanske ett solur?

-I vår digitala tidsåldern är det många som försöker bluffa och manipulera fram mirakel för att få uppmärksamhet. Det undergräver kyrkans trovärdighet och påverkar vår förmåga att verifiera riktiga mirakel, sa han och slog uppgivet ut med händerna. De andra männen skakade bekymrat på huvudena och utbytte blickar av samförstånd.

-Nu får vi lite förfriskningar samtidigt som vi kan börja arbeta.

-Blir det korgossar till kaffet? frågade en farbror närmare döden med lite hopp i stämman.

-Det spar vi till middagen, sa mannen med röda mössan sakligt.

Jag räckte försiktigt upp handen, eftersom jag inte visste om jag kunde prata fritt.

-Ja, Anders?

-Om jag förstått det rätt så menar ni idag att ett mirakel är ett Gudomligt ingripande, bortom naturlagarna och det ska vara extraordinärt och kunna upplevas med sinnena?

-Ja, precis.

-Och nu vill ni ha lite mer vetenskaplig tyngd bakom?

Jag möttes av helt oförstående blickar.

-Vi anlitar alltid läkare för att fastställa medicinska mirakel, sa en av gubbarna.

-Jo, men det är ju era egna läkare, så de är ju knappast objektiva? Om ni skulle utvärdera mirakel helt vetenskapligt, så skulle det bli oantastligt.

-Vetenskap kan inte förklara allt här i världen, sa mannen med röda mössan irriterat.

-Den kan i alla fall bevisa att ingen kan återuppstå efter döden, gå på vatten, bota blinda och lama med handpåläggning och att statyer inte kan gråta eller blöda. Ni framstår som lite löjliga genom att tro på sagor. Det är väl därför vi är här idag?

Mannen med med röda mössan stirrade rasande på mig och pekande med handen mot dörren.

-UT! HÄDARE!

Jag lämnade mötet och tyckte det var synd att jag inte fick fullfölja mitt resonemang som hade lett fram till placeboeffekten. Där tron på en behandling eller medicin kan ge positiva effekter trots att behandlingen eller medicinen är helt verkningslös. Det är samtidens mirakel. Jag passerade en grupp med korgossar på vägen ut. De såg livrädda ut och då kom jag på det.

Den röda mössans veck såg ju precis ut som horn.

Att kasta bort sitt liv.

Jag tvekade en sekund innan jag vände flyttlådan upp och ner och ner. Det har alltid varit härligt och renande att åka till tippen och göra sig av med gammalt skräp. Men nu när det handlade om allt jag älskar, var det lite mer emotionellt påfrestande. Böckerna och författarna som format och inspirerat mig, filmerna som berört mig på djupet och musiken som definierat mig. Så enormt mycket tid och pengar jag investerat i det. Nu tvingades jag inse att det förvandlats till värdelösa bitar av papper och plast som inte ryms i mitt kommande hem.

När jag väl passerat den tröskeln, var det som om någonting brast inom mig. Plötsligt var ingenting heligt längre och jag bestämde mig för att kasta bort min fru, mina barn, mina föräldrar, syskon och äldre släktingar. Men både min fru och mina döttrar var inte alls med på noterna och visade prov på enorm fysisk styrka när jag försökte pressa ner dem i flismaskinen. Att knuffa ner dem i containern för brännbart gick inte heller, en anställd på stationen upplyste mig om att levande varelser inte fick återvinnas alls. Jag fick ge upp och säga till familjen att jag bara skämtade och nöjde mig med att kasta alla fotoalbum, videoband och diabilder istället. Allt föll som regntunga löv ner i containerns välkomnande gap. Hemresan från tippen var av förklarliga skäl lite frostig, men jag höll humöret uppe och förklarade att det här var viktigt för mig.

-Mitt förflutna är utraderat, som en tarmsköljning. Allt som är kvar är mitt genetiska arv och framtiden, förklarade jag för öron som inte ville lyssna.

När jag återgav episoden för mina vänner (jag utelämnade mordförsöket på min familj, jag tror inte de skulle förstå) satt de med vidöppna munnar och förfasade sig. Hur kunde jag?

I själva verket framställde jag mig som mer progressiv än jag faktiskt är, eftersom jag inte berättade att jag digitaliserat allt innan det åkte på tippen. Så egentligen har jag inte alls kastat bort mitt liv. Tvärtom, jag har bevarat det och gjort mitt förflutna mer tillgängligt än någonsin. På vinden samlade det damm och glömdes bort, nu ligger det i molnet och svävar olycksbådande över mig dygnet runt. Alltid tillgängligt och som en ständig påminnelse om att jag är en obetydlig kugge i livets maskineri, tills internet imploderar och slocknar under trycket av mänsklighetens samlade dumhet.

Då försvinner allt för evigt och först då kanske vi kan bli fria på riktigt.

Hemmets hjärta.

Efter 30 år i samma hus har min fru och jag bestämt oss för att flytta. Utan barn eller hund är det som om vi lever i en gigantisk minneslund där vi tvingas använda hitta-min-iphone för att lokalisera varandra.

Vi valde en mäklare med omsorg och sedan dess har vi inte gjort någonting annat än att städa och styla vårt hem. Först för en fotografering och därefter för visning. Sen ska vilt främmande människor flanera omkring i vårt hem och i bästa fall kunna se sig själva bo där. Mäklaren kom för att inspektera vårt arbete en dag. Han gick ordlöst runt i huset med kritisk blick. Han öppnade garderober, sneglade ner i badrumslådor, besökte vind och  förrådsutrymmen och gjorde små noteringar i ett block.

-Det stora inramade fotot i vardagsrummet? sa han med en bekymrat tonläge när vi slagit oss ner vid köksbordet.

-Ja?

-Vad är det för något, det ser ut som en köttbit?

-Gud nej. Det är min frus moderkaka när vi födde vår första dotter, livets träd, svarar jag entusiastiskt.

Mäklaren vitnar något i ansiktet och flackar med blicken ner i sina anteckningar.

-Jag tror att det vore bra om….

-Vi åt upp den efteråt, säger min fru. Fräste den lätt i kallpressad olivolja med lite vitlök och dragon och serverade sen med saltgurka och salt och peppar bara. Ett sånt fint ögonblick och överraskande gott.

-Ja, lite som gulasch fast med inslag av lever, lägger jag till.

-Jag förstår att den betyder mycket för er, men en annan tavla kanske inte stjäl så mycket uppmärksamhet från själva villan, fortsätter mäklaren ansträngt.

-Jaja, det är ju du som proffset här. Jag tänker ju inte bli som mina egna kunder som är villiga att betala för mina tjänster, men sen inte vill lyssna, säger jag och skrattar.

Mäklaren samlar kraft innan han når nästa punkt på sin lista.

-Den här farbrorn som sitter i garderoben i gästrummet?

-Herr Wallén? Ja, han är en nära vän till familjen som hängt med mig sedan jag var liten. Han var trädgårdsmästare hos min mormor och morfar som hade ett stort ställe i Lännersta.

-Jag tror att han kanske måste ut, säger mäklaren avmätt.

-Men han har bott där sedan vi flyttade in, försöker jag.

-Det kan uppfattas som stötande med en uppstoppad människa i huset, förklarar mäklaren pedagogiskt och söker stöd hos min fru.

-Hur kan det vara stötande att vårda minnet av en älskad trädgårdsmästare? undrar min fru och lägger huvudet lite på sned. (Alltid en varningssignal.)

-Husköpare är ofta känsliga väsen och väldigt rädda för fukt, mögel och radon.

-Jag tror inte att det är radon i Herr Wallén, fast det är ju möjligt att han växte upp i ett hem i blå lättbetong på en rullstensås och med eternitplattor, så vad vet man? flikar jag in.

-Nej, precis.

-Så vad ska vi göra med honom? undrar jag bekymrat.

-Han kanske kan vara i Friggeboden tills visningarna är över bara? föreslår mäklaren.

-Ja, det kan han ha rätt i, säger min fru till mig. Han skulle nog känna sig hemma bland alla krattor och verktyg?

Lite senare bär jag och mäklaren Herr Wallén ut genom köksdörren, över gräsmattan och bort mot friggeboden. Han är överraskande tung och plötsligt så bryts hans ena ben av och vi tappar honom i marken. Mäklaren står kvar med benet och ser dum ut.

-Men vad fan, utbrister jag irriterat.

-Han går säkert att laga, försöker mäklaren. Och dessutom känner han ju ingenting.

-Nej, men JAG känner någonting. För han var min trädgårdsmästare och stod stadigt på två ben under hela sitt liv. Plötsligt känner jag att några står och stirrar på oss på uppfarten. Det är en man och en kvinna med två små döttrar, varav den ena gråter ljudlöst. Mäklaren finner sig blixtsnabbt.

-Välkomna. Vi ska bara ta bort trädgårdsmästaren så kommer jag.

-Han ingår inte i huset, lägger jag till och släpar Herr Wallén i det kvarvarande benet bort mot boden.

En handfull män.

Hon åkte hem till ett kärlekslöst förhållande som bara hölls ihop av rörlig ränta på deras gemensamma bolån. Middagen bestod av rester från kylen som hon lyckades skapa någonting av. De åt under tystnad samtidigt som de studerade andras perfekta liv i korta klipp på sina telefoner. Deras nackar var böjda, som för en avrättning. Han skrattade plötsligt till över något och hon tittade lite förvånat på honom.

-Vad var det?

-Nej, inget särskilt.

-Men du skrattade ju.

-Gjorde jag? svarade han och återgick till skärmen.

Efter middagen tittade de på en serie som var formaterad efter en algoritm som lärt sig deras smak under flera år, vilket gjorde den så förutsägbar att de somnade i varsin soffa. När hon vaknade till hade han redan gått och lagt sig i sängen utan att väcka henne.

TV’n stod på och CNN repeterade nyheter om världsläget som fick henne att ompröva sin syn på dödsstraff. Tänk att få rensa jorden på de handfull män som är roten till all skit som pågår på planeten. Men hon tror inte på dödsstraff. Nog för att det skulle kunna lösa en del problem, men vad skulle det göra med henne? Vilken sorts människa hade de då förvandlat henne till? Men någonstans måste man kanske göra en avvägning. Om man kan minska lidandet hos miljoner människor genom att göra sig av med en, är inte det en välgärning?

Hon borstade tänderna och bytte om till nattlinne innan hon kröp ner i sängen där hennes man sov med sin syrgasmask på och snarkade ändå. Hon studerade honom och den immiga masken över hans näsa och mun. Om han inte arbetat på Lantmäteriet, hade han också kunnat utvecklas till en maktfullkomlig despot som förtryckte och duperade sitt folk, hotade grannländer och avrättade kritiker? Hon var tveksam till det och påminde sig om att hennes tankar inte fick överföras på alla män. Man ska ju inte generalisera. Men samtidigt kunde hon inte ignorera det faktum att det nästan uteslutande är män som gör världen till en sämre plats. En handfull män, men trots allt män. Det är ju fakta.

Hon kände sig plötsligt lyckligt lottad över att hon bara delade livet med en riktigt tråkig man. Samtidigt gladde hon sig åt att hon inte gick med på att de skulle ta ut en livförsäkring på henne. De kanske inte älskade varandra längre, men hon tänkte inte ge honom minsta anledning att vilja döda henne.

Tillfället gör tjuven och allt det där.

Glömskans förlovade land.

Det är lustigt ändå, hur en företeelse går från att betraktas som en banbrytande behandlingsform till att sen betraktas som ovetenskaplig hokus pokus. Anhängarna pluggade i massor av år och läste böcker av döda gubbar som absolut inte visste vad de höll på med. Efter utbildningen tillbringade de dagarna i en stol och lyssnade på patienter som ältade sitt inre. Det är möjligt att några lämnade sessionerna med ökad självinsikt, men många kom ut än mer förvirrade än vad de var från början. Om man sökt mer varaktiga positiva resultat hade det räckt om patienterna fått en kokosboll istället.

Men det finns ett område där psykoanalys gjort ett outplånligt avtryck - filmskapandet. Jag tänker inte på alla dessa skildringen av neurotiska karaktärer som oavbrutet ligger på en soffa hos sin terapeut. Nej, det är snarare idén om förträngda minnen som varit helt oemotståndlig för manusförfattare. Jag vet inte hur många filmer och serier jag sett som kretsar kring ett trauma i barndomen. Gärna övergrepp eller en traumatisk upplevelser i relationer eller ett krig som huvudkaraktären inte minns och därför heller inte kan leva sitt liv fullt ut.

I verkligheten finns det ingenting vi människor minns bättre än fasansfulla händelser i våra liv. Det är de som etsar sig fast trots att vi helst vill bli av med dem. Tyvärr är inte det lika spektakulärt att göra film om det vi verkligen glömt.

-Vad handlar filmen om, Anders?

-En man som förträngt vilka shorts han hade på sig på en semester i Egypten.

Vi minns det som betyder något. Vi minns det som avviker från vardagen. Det är därför minnesforskare uppmuntrar oss att associera fakta med obsceniteter, så att vi lurar hjärnan att sätta dit en permanent post-it lapp. Albert Einstein = könshår.

Men i filmens värld finns det ingenting mer attraktivt än en huvudkaraktär som bär på ett omedvetet trauma. Klipp till flashback: En man slår en kastrull i huvudet på en liten pojke. Klipp tillbaka till huvudkaraktären i vuxen ålder: Gnuggar sig i ögonen och ser förbryllad ut. Det är bara genom ett genombrott med sin psykoanalytiker (som också är hans love-interest) som huvudrollsinnehavaren blir medveten om vad han varit med om. Klipp till valfri försoningsscen. Gråt. Omfamning. Stråkar. Pianoplink. Eftertexter. Slut.

En oförglömlig film.

De upptinade.

År 2324 gjordes en spektakulär upptäckt. Av en slump hittades ett förseglat bergrum som innehöll ett hundratal kryokamrar. I varje kapsel fanns en nedfrusen människa från år 2024 som hoppades på att en dag få återuppstå. Några för att bota en obotlig sjukdom men de allra flesta för att få vakna upp i en framtid där forskningen skapat förutsättningar till ett förlängt liv. Och det visade sig faktiskt att deras 200.000 dollar inte var helt bortkastade.

Teknologiska framsteg hade gjorts så att det var möjligt att tina upp människorna från -197 C och återuppliva dem. Den dåliga nyheten var att majoriteten av alla som frusit ner sig var runt 80 år gamla och stenrika. Så planeten fick plötsligt en flock med priviligierade idioter som hasade runt och luktade som gamla frysboxar som aldrig avfrostats. De kunde kanske få sina efterlängtade 40 extra år att leva, tack vare ny kost och genetiskt designade läkemedel. Att de fortfarande läckte som såll och behövde bära blöja, reducerade möjligen glädjen en smula. Buttpluggen fick en helt ny funktion.

Tyvärr gick demens fortfarande inte att bota eller stoppa, vilket gjorde att många hade årtionden framför sig med ett medvetande som en mandarin. De som fortfarande var mentalt intakta, var enormt påfrestande människor som var vana vid att bli lyssnade på. De krävde medias uppmärksamheten och kunde aldrig sluta prata om hur fantastiskt och framgångsrikt deras liv varit. Det framgick ganska snart att det yttersta motivet till att de frusit ned sig var att de trodde sig ha så mycket att ge till kommande generationer. En snabbkurs i hur man kör planeten i botten? frågade någon och möttes av ett lätt frostskadat ont öga.

Släktingar till de upptinade fick också träffa sina avlägsna förfäder, vilket inte heller ledde till någonting gott. Små barn skrämdes från vettet och vuxna ställdes inför dilemmat att hantera en skitgammal släkting som krävde uppassning, service och köttbaserad snabbmat. Vad de nedfrusna inte visste om var att på 300 år hade mänskligheten utvecklats. Bland annat hade man slutat vara besatt av idén att leva så länge som möjligt. Det optimala är att leva så bra som möjligt så länge det går. Människokroppen har ett bäst före datum, precis som allt annat levande, berättade en forskare sakligt för dem. De upptinade vrålade upprört att det bara var en åsikt och att de kände sig kränkta av att få sin dröm ifrågasatt. De krävde därför att få bli nedfrusna igen och upptinade när vetenskapen lärt sig att bli mer kundnära och marknadsanpassad. Så de upptinade gick bittert in i sina kapslar igen för en ny drömlös sömn.

Vad de hade glömt bort är faktumet att man inte kan tina upp kött mer än en gång.

Döda hundar.

Jag tänker på min hund idag. Hon dog för ett år sedan. Dog och dog förresten, vi åkte iväg och avlivade henne hos veterinären. Hon somnade i mitt knä och var bevisligen mindre berörd av ögonblicken än vad jag och min fru var. Vi grät som barn.

Signe var en älskad Jack Russel. Jag tror egentligen att de flesta tyckte bättre om Signe än om mig. Folk gosade med henne, bjöd henne på godis, lät henne sitta i deras knä, hoppa upp i soffan där inga andra hundar någonsin varit o.s.v. I ärlighetens namn tyckte jag också bättre om Signe än mig själv. Hon var vår andra hund, trots att vi svurit på att aldrig skaffa en ny hund efter vår labrador Gillis. Han var också fantastisk på sitt vis och med en ätstörning som gjorde att han konstant var hungrig. En evolutionär defekt som hade den positiva effekten att så länge man höll fram något ätbart, kunde man får honom att göra vad som helst. Tyvärr verkade långtidsminnet inte vara fantastiskt, för han glömde bort det man lärt honom nästan direkt. Eller så var han så slug att han låtsades ha glömt bort för att därigenom få en ny muta.

Jag vet inte. Men när man tittar in i sin älskade hunds ögon hoppas man på att få en skymt av intelligens, omtanke, humor, vänskap eller varför inte kärlek? Antropomorfism kallas det med ett fint ord när man tillskriver djur mänskliga egenskaper. Men det känns som om de flesta av oss enbart tillämpar det på djur som vi inte planerar att äta. Skulle vi skymta fragment av vårt eget känsloregister i andra djur skulle det antagligen inte bli någon julskinka eller kalkon.

Tillskriver man människor djuriska egenskaper kallas det för zoomorfism. Ofta är det då negativa egenskaper som lyfts fram. Att äta som en gris, vara hal som en ål, vara rädd som en hare. Hängd som en häst förekommer också, men då är det lite oklart om det är en komplimang eller ett handikapp. Ja, såhär kan mina tankar färdas ibland. Som hos en åsna. Nåja, vi har i alla fall beslutat oss för att inte skaffa en ny hund. Ingen av oss har psyket för att avliva en till.

Kalkon i jul blir det däremot.

Ett andra liv.

Min gamla skola har nyligen upptäckt att skelettet som används i biologiundervisning och teaterföreställningar inte alls är i plast. På något sätt har kvarlevorna efter en riktig människa fått ett andra liv. Skolan ursäktade sig med att de brukar kontrollera sin utrustning, men att de uppenbarligen brustit i det här fallet. Ett rimligt försvar tycker jag. Vad skulle de gjort? Testat att koka buljong på benranglet? Själv kan jag inte låta bli att undra om misstaget visar sig vara pedagogiskt guld. Både Hamlet och biologilektionerna får ju plötsligt en helt annan nerv. Det är en person till i rummet. Vem var den här människan som vandrade en stund på jorden?

Jag tror att det här kan innebära ett banbrytande kliv från det akademiskt torra och konstnärligt dammiga. Som ett fallskärmshopp ner i det djupt personlig som bara ett levt liv kan erbjuda. Plötsligt stirrar eleverna inte in i en dödskalles plastiga håligheter, utan möter blicken av en människa. Ett livsöde. Hamlet är i själva verket Sten-Åke Lundberg som somnade på fyllan ute på rapsfältet och inte hörde skördetröskan komma tidigt på morgonen.

Jag ser enorma möjligheter för landets lärare framför mig. Alla skolor borde utrustas med riktiga skelett och lärarna fr fria händer att hitta på vad som helst kring deras ursprung. Nu är vi ute efter att beröra och kan därför skapa den historia som undervisningen kräver.

-Här kommer jag med Gustav den III.

Är inte det en öppning på historielektionen som ingen kommer att glömma?

-Ungdomar, möt Jeanette, hon dog i tertiär syfilis. Det ser man på skelettskadorna här och här. (Sexualundervisning)

-Simon här var gängkriminell och dödades av ett rivaliserande gäng som skar av honom könsorganet och lät honom förblöda. (Samhällskunskap.)

Det här kommer att revolutionera såväl undervisning som teater. Det leder också till att jag tänker lite extra på min egen död. Jag vill varken kremeras eller grävas ner. Inte när möjligheten att berika generationer framöver finns. Jag vill leva för evigt. Som läromedel och rekvisita.

Förlossning på matbordet.

Jag är bjuden på en middag och hamnar bredvid en ung tjej som ser ut att kunna föda innan förrätten är serverad. Vis av erfarenhet kommenterar jag ingenting kring hennes tillstånd utan inväntar tills hon självmant tar upp det. Då spelar jag glatt överraskad och låtsas upptäcka hennes mage för första gången. Hon är naturligtvis uppfylld av att vänta sitt första barn, precis som jag var. Den där magiska kombinationen av att vara en del av mänsklighetens mest allmängiltiga förlopp, samtidigt som det är en så unik och magisk händelse i ens eget liv.

-Vi ska föda helt naturligt, berättar hon entusiastiskt.

-Jaha? Vad innebär det? frågar jag intresserat.

-På egen hand. Bara min man och jag, hemma. Det är han där borta, lägger hon till och pekar mot en blodfattig figur i andra änden.

-Vad spännande, annars har jag hört att man kan ta hjälp av en sån där Doula, säger jag och visar på så vis att jag varken dömer eller tappat kontakten med samtiden.

-Nej, vi vill göra det helt själva. Som det var tänkt från början.

-När kvinnor dog som flugor i barnsäng? kommer det ur mig innan jag hinner stoppa mig själv.

-Det är min förlossning, säger hon kort.

-Absolut. Förlåt, jag bli bara så nervös när folk väljer bort århundraden av framsteg och kallar det för naturligt. Som om jag skulle gå till tandläkaren och vägra bedövning för en rotfyllning.

-Det är knappast samma sak.

-Nej, du har rätt.Vad gör din man? undrar jag.

-Han arbetar på Lantmäteriet, hurså? svarar hon irriterat.

-Då är han inte jättemycket att räkna med om det blir en sätesbjudning, kraftiga blödningar eller syrebrist?

Sen äter vi rätterna som kommer och går under tystnad. Jag får lite dåligt samvete över att jag inte jamsat med och hållit käften. Senare när dansen startat och jag står ensam i baren ansluter hennes man. Jag tänker att här är min möjlighet att kompensera för min okänslighet gentemot hans fru.

-Du. Jag tror att din fru blev lite upprörd på mig, säger jag.

-Jo, jag hörde det, svarar han.

-Det var dumt av mig att ha synpunkter…

-Oss emellan, säger han plötsligt lågt och tar tag i min arm. Du har helt rätt. Jag kan rita raka linjer mellan fastigheter, men vet inte skit om födslar eller hur man räddar liv. Jag är fan livrädd för det här.

Då går plötsligt vattnet på hans fru på dansgolvet och en läkare på festen erbjuder sig att köra dem direkt till förlossningen på Karolinska.

-Du är räddad, säger jag till mannen.

Långt senare får jag höra att de fick en välskapt liten dotter och att allt gick bra med hjälp av en underbar barnmorska, lustgas och epiduralbedövning.

Den sista vilan.

I förbifarten hör jag på radio att 37 miljoner kronor spenderas i Borås för att bygga om kremeringsugnarna. En liten notis som inte passerar mitt limbiska system obemärkt. Speciellt när en man uttalar sig och förklarar att ”kunderna” blivit större och att de måste anpassa sig efter det.

Själv tänker jag att befolkningen förvandlats i samklang med teknikutvecklingen av TV-apparater. De har gått från det gamla TV-format 4:3 till förmån för 16:9. Kistorna har blivit större och ugnarna måste breddas för att kunna hantera en stillasittande generation som växt upp på skräpmat och snabba kolhydrater.

Jag börjar fundera hur de gör i andra kommuner som fortfarande har de gamla 4:3 ugnarna? Jag ser flera lösningar framför mig. Den ena är den där trumman som man kör in julgranen i och får den elegant inslagen i ett plastnät. Med ett tjockare plastnät borde kropparna rimligen komprimeras ihop (som kassler) och bättre slinka in i öppningen. Om det visar sig otillräckligt så måste väl en post-mortem fettreduktion vara möjlig? Det behövs ju inte ens narkos och man kan ju lite slarvigt hyvla ner områden tills man passar i öppningen. En större variant av en sån där skärmaskin de har i italienska delikatessbutiker ser jag framför mig. Jag kanske är utanför mitt kompetensområde här, men nog borde den kosta väsentligt mindre än 37 miljoner?

En annan lösning är att landet gör en massiv satsning på folkhälsan. Straffbeskattar socker, uppmuntra folk att äta rätt och röra på sig under hela livet. Men jag inser att det är en så idiotisk idé att jag inte ens ska ta upp den.

Vikten av ett avslut.

Det finns uppenbarligen en stor passion för att krydda sina chattar med hjärtan, smileys och andra emojis som ska förmedla olika sinnestillstånd. Jag behöver inte berätta för er att jag hatar det. Däremot verkar folk inte lägga ner lika mycket energi bakom sina digitala visitkort - mailsignaturen. Där har någonting annat hänt. De flesta har valt den bekväma vägen och avslutar mail med en förinställd generisk hälsning. Hur valet av avskedsfras valts är däremot lite av en gåta. Många verkar ha förvandlats till 1800-talsmänniskor och valt meningar som ingen frisk samtidsmänniska skulle använda annars.

Läkaren som hittat en tumör, stor som en avocado i min hjärna, mailar mig och förklara att ingen behandling finns. Väl mött! Dr Mengele.

Skattemyndigheten meddelar mig att de just bestämt sig för att sköntaxera mig för resten av livet och att beslutet inte går att överklaga. Allt gott! Mia Ljung, Handläggare.

Hantverkaren som lämnat en skruvmejsel på badrumsgolvet för att markera revir och skapa en illusion av att han påbörjat jobbet, mailar en faktura från en strand i Thailand. Jag önskar dig en fortsatt fin vecka. Jonne.

Och min fru som hittat en indisk älskare som tydligen är ett under av tantrisk förmåga, meddelar att hon vill skiljas. Allt det bästa. Lotta.

Själv tar jag mina mottagare på allvar genom att avsluta på ett sätt som står i samklang med mailets kontext. För vänner och folk jag känner väl kan jag välja mellan ”Din underdånige tjänare”, ”Carpe Diem”, ”Fistfuckad för evigt” eller bara ”Farväl” som jag tycker har någonting ödesmättat och vackert över sig.

För folk som refuserar mig eller uppför sig illa är det enklare.

Brinn i helvetet!

anders

Fördomar och organ.

Det är först när jag pressar min hyrda Fiat 500 till max för att köra upp på påfarten till en motorväg som jag påminns om hur det är att köra bil i Italien. Det är som om jag regelmässigt förträngt allt jag sett och upplevt som bilförare i landet där de flesta av våra somrar tillbringats.

Den här gången är det en lastbil som uppenbarligen tycker att jag kört in i hans körfält alldeles för långsamt. Oacceptabelt. Så han kör upp i häcken på mig för att visa mig. Jag gasar på för att dra ifrån honom, men han har fler hästkrafter och svarar med samma mynt och fortsätter att skugga mig. Till slut hamnar vi i en lång utförsbacke ner mot kusten och han fortsätter att ligga alldeles för nära. Jag har nått min gräns för hur fort jag kan tänka mig att köra på den slingriga vägen och är rädd för att bromsa eftersom han antagligen inte ens ser mina bromsljus. Han kommer att köra över oss och vi kommer att släpas och krossas som i en konservburk under hans väldiga lastbil. Så jag motorbromsar i ett parti där han absolut kan köra om. Han tutar tillbaka med ett signalhorn som skulle kunna väcka de döda och vägrar att köra om. Han vill lära mig en läxa och jag tror faktiskt att jag redan memorerat den utantill. Men kanske underskattar jag läxans storlek? Vill han preja mig av vägen och sen stå och skrika ner mot min brinnande kropp i klyftan. ”Sådär kan du kanske köra i Sverige, MEN INTE HÄR!”

Jag kan relatera till ilskan. Ibland hoppas jag att MC- och vespaförarna som äventyrar oss alla på vägen med sina omkörningar, ska ligga utspridda som rykande kalvfärs över vägbanan bakom nästa kurva. Jag vet att det är en ondskefull tanke. Men den finns där och organdonation är också viktigt.

Att köra om i Italien är annars en ryggmärgsreflex. Det har ingenting att göra med om de tycker att du kör för fort eller för dåligt, omkörningen är ingen aggressionshandling - det är en naturlag. Som att spola efter sig på toaletten. Omkörningen kan därför ske närsomhelst. Gärna i en skymd kurva, på en smal grusväg utan räcke uppe i bergen eller utanför en gata där en förskola håller hus.

Men lastbilschauffören bakom mig visar inga tecken på att vilja köra om. Har jag missbedömt honom? Han kanske inte alls sitter och kokar av ilska bakom ratten? Han kanske äter en focaccia och sjunger på sommarens italienska hit och tycker om att få sällskap på vägen? Precis som han gör på stranden, han väljer att placera sig nära även om hela stranden är folktom. Italienarna är ett sällskaplig folk, tänker jag och vinkar glatt bakåt med handen genom sidorutan. Det visar sig vara en missbedömning och han gasar istället på och pressar ut mig mot ett stup. Jag måste lära mig att lita mer på mina fördomar framöver, tänker jag när botten av klyftan rusar mot mig.

Och har jag fyllt i kortet för organdonation?

AI är bättre än ingen intelligens.

På midsommarafton hamnar jag bredvid en amerikansk advokat. Han har druckit snapsar och jag har tagit mina morfintabletter efter en operation av min vänstra arm två dagar tidigare. Han är övertygad om att AI kommer att bli mänsklighetens undergång och refererar maniskt till andra män som försett honom med den här åsikten från början.

-Är inte du djävligt orolig? undrar han och ler lite nervöst. Eftersom mina pupiller är små som ett marsvins pisshål i snö, ser jag bara hans överdimensionerade, kritvita tandimplantat lysa emot mig.

-Inte alls, säger jag med ett drömskt tonfall. Jag tror att AI är vårt sista hopp och att planeten kommer att vara i bättre händer framöver. En Gudalik intelligens som bara växer över tid. Som utvecklar en sorts medvetande baserat på allt som sagts, tänkts och avbildats i mänsklighetens historia och sen förädlar det. Min gissning är att den snart kommer att börja tjäna planeten och förse den med banbrytande lösningar på vår tids stora problem. De som mänskligheten skapat, men som vi är för lata, giriga eller obegåvade för att lösa på egen hand.

-Jaha? Det vet jag inget om, men tror du inte att AI kommer att ta jobb ifrån er i den kreativa sektorn?

-Herregud, jo! Alla som producerar bruksinformation. Som lättlyssnad musik, feelgoodböcker och mysdeckare, trevliga illustrationer, reklamtexter, redovisande fotografier och tv-serier och långfilmer utan konstnärliga ambitioner. Där tar AI över direkt. De som överlever ser AI för vad det är. En ny och ovanligt begåvad konkurrent som tvingar dem att bli vassare och erbjuda marknaden någonting unikt och personligt. Speciellt i USA är ni väl starka anhängare av idén att konkurrens är det som får människor att växa och överträffa sig själva?

-Men AI snyltar ju på allt som människan skapat, utan att betala royalty eller respektera upphovsrätt? svarar han upprört och räcker mig ostbrickan.

-Jag tror inte att Einstein betalade royalty till Newton heller, svarar jag och hyvlar fram två tjocka skivor med Grevéost. För sent inser jag att jag hyvlat på min egen vänsterhand.

Med de orden önskar jag er alla en fantastisk sommar.