Prövningarnas tid.
anders tempelman
Förändring är bra. Så tänkte min fru och jag när vi övervägde att sälja vårt hus och flytta in till stan igen. Ingen av oss är matematiker men vi konstaterade att om vi sålde för ett rimligt pris och betalade realisationsskatten så skulle vi ha råd att köpa 21 villor i Älgarås som ligger i Töreboda, landets lägst värderade kommun. Eller en designad tvåa på 45 kvm i innerstan.
Så vi bestämde oss för att bo kvar och renovera vårt kök istället. Möjligheten att få spendera obscena mängder pengar och samtidigt exponera hela familjen för ett motbjudande liv i ett månadslångt byggprojekt gick inte att motstå. Det är något visst med att få se sina älskade täckta i byggdamm och stå hopkurade som flyktingar i tvättstugan och värma en soppa på en kokplatta från förkrigstiden. Tvätten hänger från taket och vid ett tillfälle råkade jag panera en tubsocka och servera som wienerschnitzel. ”Tuggig, men mättande” var det diplomatiska omdömet från min yngsta dotters nya pojkvän.
Klockan 7 på morgonen kommer hantverkarna med en uppsättning verktyg där förhållandet mellan ljudvolym och effektivitet verkar vara 10-1. Om jag vore mindre konflikträdd hade jag skeptiskt granskat deras arbetsinsats var 20:e minut. Istället gör jag mitt vanliga misstag, snackar med dem som om vi vore polare. Låtsas vara lite av en hantverkare själv, ljuger om att jag egentligen skulle gjort allt själv om jag inte var så upptagen med ”skrivbordsjobbet”.
Jag anstränger mig för att bli omtyckt trots att jag någonstans vet att de ser det som en svaghet som de hänsynslöst kommer att utnyttja. För säkerhets skull avrundar jag med lite snack om brudar på ett fördomsfullt sätt, eftersom jag tror att de uppskattar det. Jag skäms för mig själv, men kan inte hejda mig. Det är prövningarnas tid.