Chefsrekrytering på nya höjder.

En nära vän har en av landets främsta rekryteringsfirmor. Vi skulle äta lunch och jag anlände till det flotta kontoret lite tidigt och slog mig ner och bläddrade i den andefattiga litteratur som bjöds i receptionen. Medan jag väntade dök det upp en annan kille i min ålder som såg lite vilsen ut.

-Ja, hej, jag heter Rickard och skulle träffa Åke, sa han lite nervöst.

-Det är jag det, svarade jag och reste mig snabbt upp och fattade hans hand. 

-Du har ett opålitligt handslag, är du medveten om det? sa jag samtidigt som jag ledde honom mot ett litet inglasat rum alldeles bredvid entrén.

-Jaså, har jag? sa Rickard samtidigt som jag olycksbådande stängde dörren om oss.

Jag gestikulerade mot ena Bruno Mattsonstolen i fårskinn där han slog sig ner, redan med lite svettpärlor i pannan.

-Så, hur informerad är du? frågade jag och plockade upp en blyertspenna och ett block som låg på bordet.

-Eh, det handlar visst om ett chefsjobb där min profil motsvarar kraven, svarade Rickard och log lite osäkert mot mig.

Jag slog några hårda slag med blyertspennan mot blocket innan jag började.

-Det är ju så mycket som ser bra ut på papper men som sen visar sig vara helt undermålig pulpa, eller hur?

Rickard tittade osäkert på mig och torkade bort svetten ur pannan med handen lite hastigt.

-Ja, det kan säkert ni avgöra bättre än jag. Men ni bad ju mig att komma så...

-Ja, ditt CV är ju i vårt register för att du är öppen för förslag?

-Jo, det är jag ju...precis.

-Är inte det lite horigt, tycker du?

-Horigt? Nu förstår jag nog inte riktigt vad du menar.

-Jag ser att du har vigselring på dig. Ligger du ute på dejtingsajter också i hopp om att någonting yngre och snyggare ska dyka upp? 

-Va, nej, verkligen inte.

-Jag möter så många som söker nya jobb istället för att försöka göra någonting bra av det de har. De flyr från ansvar, har ett patologiskt konfliktundvikande eller i värsta fall bara djävligt rastlösa, så ser jag på saken.

Rickard tittade hålögt på mig och blinkade lite nervöst.

-Man kan väl se det som att det är bra med rörlighet på arbetsmarknaden?

-Är det inte stabilitet, ansvarstagande och kontinuitet världen behöver, snarare än den här djävla kvartalsekonomin? svarade jag och stoppade plötsligt blyertspennan som ett betsel i munnen. Med pennan förankrad inne vid visdomständerna och med läpparna slutna fick jag ett sorts galet joker-leende samtidigt som jag tittade på honom.

Rickard såg illa berörd ut och flackade oroligt med blicken. Efter 20 sekunders pressad tystnad tog jag ut pennan ur munnen. 

-Du klarar dig bra. Allt det här har ingått i ett litet test vi gör innan nästa steg. 

Rickard pustade ut och började att skratta lättat.

-Jag visste att det var någonting, du var så himla konstig.

-Vänta bara tills du får träffa han som ska intervjua dig sen, sa jag. Han kommer att spy ur sig floskler om kvalitetssäkring via återkoppling, uppföljning och utvärdering. Om att uppnå sin potential, inspirera och inspireras, skapa värden och referera till dina tidigare arbetsplatser som ”resor”. Det kommer att bli vidrigt, bortom det värsta du kan tänka dig. Det här var bara en "petit four" i sammanhanget.

Min vän närmade sig på andra sidan glasrutan så jag öppnade dörren och tog avsked från Rickard, vars handslag nu var betydligt fastare.

-Kul att ses Rickard och lycka till.

-Tack Åke, sa han hjärtligt och gick bort mot receptionen. Min kompis stod förvånat bredvid och följde det hela lite stumt.

-Åke? sa han och tittade forskande på mig.

-Killen har någon hjärnsjukdom och trodde att jag var Åke Ortmark. Ska vi gå?