En nedstigning i helvetet.

Min äldsta dotter ska börja övningsköra och numera krävs en kurs hos en bilskola för att få börja köra över huvud taget. Jag, min fru och dotter sitter inklämda med 13 andra i ett fult klassrum i Mörby Centrum. Mellan18.00-21.30!!
Sladdriga, ointressanta OH-bilder passerar framför våra ögon ackompanjerade av en pladdrande tant. ”För att det ska få kallas för trafik krävs tre saker. Vet ni vad det är? Någon? Är det inte någon som vet?” Alla vet, men ingen orkar säga det, så tanten fortsätter. ”En väg, ett fordon och en människa – då är det trafik.” Jag vill fly, eller slåss, men det känns som om jag har tandläkarbedövning i hela kroppen. 3,5 timmar senare vacklar vi ut ur rummet där alla syremolekyler konsumerats av en enda person. Min dotter säger det vi alla tre tänker. ”Fy fan, det här var det värsta jag varit med om. Nu vill man inte ens ta körkort.”

Anders Tempelman

Diversifiering eller differentiering? Det är frågan.

I tunnelbaneuppgången till Hötorget ligger en skönhetssalong direkt efter rulltrapporna. Jag har inte granskat den närmare utan utgått ifrån att de kunnigt kan ta bort oönskad hårväxt, göra nagelförlängningar mm. Vid en närmare titt idag kan jag konstatera att de har ett bredare utbud än vad jag kunnat ana. Eller vad sägs om omskärelse och sterilisering? Det är ju precis den sortens skönhetsfläckar man gärna slinker ner på tunnelbanenivå och ordnar till. (Kanske samtidigt som man får sina fötter behandlade till spädbarnsmjukhet?) Jag gillar också att de använder ordet meny i det här sammanhanget, känns modernt och mustigt.
Ur ett strikt affärssperspektiv är frågan om det här är ett fall av vertikal eller horisontell integration? Man undrar också om det handlar om differentiering av verksamheten eller diversifiering? Någon på Handelshögskolan måste klargöra det här.

Anders Tempelman

Ordval.

Följande lapp satt på biljettautomaten i Mörby C igår. Den fungerande automaten (som uppenbarligen lystrar till namnet BA150) befinner sig 1 meter till vänster. Varför skriver man såhär? Blir det mer personligt att ge maskinen ett namn? Är det för att minska risken för att man går till annan maskin, t ex PET-återvinningen? Är det för att inge en känsla av yrkesstolthet och professionalism? Eller är det lapplisans säregna sinne för humor?

Anders Tempelman

Teknik-kliv åt fel håll.

Visst kan jag bli nostalgisk. Bara ljudet av ett 28.8 modem kan locka fram minnesfragment från mitt fosterstadium. Det sprakande bruset med vissa rytmiska inslag, de metalliska klangerna när modemen förenas, den hastiga snöpningen och därefter – den monumentala tystnaden. Poesi för en digital generation.
Men när någon underrättade mig om att vi köpt en ny fax till jobbet, utgick jag ifrån att det var ett sjukt skämt. Finns det nya faxar, vem säljer dem och framförallt, vem använder dem? Jag skulle hellre ha 12 instängda guldfiskar i ett akvarium i receptionen, än att skylta med en splitter ny fax. Jag har försökt hitta den inköpsansvariga för att fjättra honom eller henne med kedjor till golvet. Hittills har ingen tagit på sig ansvaret för inköpet. Jag kommer att bevaka det här lo-tech inköpet med maniskt intresse. Någon kommer att få betala för det här.

Anders Tempelman

Kommer man någonsin ut efter en behandling här?

Mitt nya effektiva liv.

Första steget var att lägga ut min kalender på nätet, så att alla numera får fri access till min tid och kan boka in möten med mig. Min telefon är aldrig avstängd och jag har börjat ha möten på väg till och från andra möten. När jag cyklar på gymet tittar jag samtidigt på minst 4 tv-program som alla handlar om andra effektiva människor. Såna som t ex har en strömförande gördel runt magen och får makalösa 6-pack samtidigt som de sitter och tittar på tv. Jag har gått över till att snorta både snabbkaffe och Samarin. Det går fortare och effekten är mer omedelbar. (Säg till om det rinner något brunt, kladdigt ur min näsa när vi ses.) Jag har helt gått över till att enbart se trailers istället för hela filmer och läser bara recensionerna av böcker. Nyheter intar jag enbart genom en RSS-feed på datorn som visar de första 5 meningarna i alla artiklar. Det räcker för mig. Förspel, förrätter och artighetsfraser har jag också rationaliserat bort. Mina måltider består av shakes med mitt dagsbehov av protein, kolhydrater, vitaminer och mineraler. Socker skjuter jag rakt ut i blodomloppet. Jag dricker inte alkohol av sociala skäl längre utan har byggt en lådvinskeps som rymmer en låda rött och en låda vitt på huvudet samtidigt, med varsin slang ner i vardera näsborre. Jag samlar alla mina vänner en gång om året och har ett automatutskick via mail till min mamma på Mors dag, så är det avklarat. Mina basala Maslowska behov ska bara fredsställas och hela mitt liv ska trimmas och bli effektivare för att därigenom skapa utrymme för det som jag egentligen vill göra. Just nu kan jag inte erinra mig riktigt vad det är?

En solstol med utsikt.

Jag saknar det här. Går det någonsin över?

Anders Tempelman

Hugget i sten

Satt på Gustav Adolfs kyrkogård idag och åt en wrap med några kollegor. Det är märkligt hur många av gravstenarna som har yrkestitlar. Det är professorer, direktörer, ingenjörer, präster och befäl. Och mitt ibland denna hybris och enfaldiga längtan efter att bli ihågkommen som någonting stort och viktigt, hittade jag den här stenen. Jag har själv flera speciallärare att tacka för att jag är den jag är idag. Speciellt tänker jag på min talpedagog som behandlade min stamning som barn. (Det är därför jag har ett magstöd som tål att jämföras med Mikael Persbrandts.) Tack för det.

Innan jag ätit upp min ganska äckliga wrap kom jag fram till att jag vill bli

kremerad och strödd som müsli på Hagbytippen.

Batman är död.

Mitt i den Toscanska natten skriker mina döttrar. Jag rusar upp, genom det rustika köket och in i deras rum, där de ligger under täcket. Det tar mig bara någon sekund att uppfatta varför de skriker, en fladdermus har flugit in i rummet och cirklar stokastiskt runt i rummet där bara en naken glödlampa lyser i taket. Jag står kraftigt hukad i dörröppningen och undrar hur jag ska få ut den, när den plötsligt flyger i min riktning, genom dörröppningen, in i köket och vidare in till sovrummet där min fru befinner. Hon skriker. Barnen tar till flykten och springer nedför trappan till husets hall och drar igen dörren efter sig. Jag springer in till min fru utrustad med en badhandduk och gör några patetiska försök att mota ut kräket som bara flaxar runt utan mening eller mål. Fladdermusen flyger plötsligt rakt mot mig igen och ut genom köket och in flickornas rum igen. Jag springer efter och stänger in den i rummet och försöker tänka. Jag utrustar mig med min ena sandal (storlek 47) och en badhandduk i ena änden, fast bestämd att mota ut den. När jag tittar in genom dörrspringan är allt tyst och jag inbillar mig att den hittat ut till slut. Men när jag står och tittar upp mot de gamla träbjälkarna från 1700-talet, ser jag en luddig, brun sak sitta fastklistrad. Jag slänger en av flickornas flip-flops mot den och vips så flyger och kränger den runt i rummet igen. Min fru ropar plötsligt från andra sidan dörren att fladdermöss går mot ansiktet om de anfaller. Precis vad jag behövde höra. Och sen när blev hon expert på fladdermöss, tänker jag och drar badhanduken över mitt huvud och blir plötsligt väldigt lik en gammal rumänsk kvinna. Min toffla viner genom luften, jag väser ljud och springer hukat från hörn till hörn. Till slut tröttnar både jag och fladdermusen. Han sätter sig i taket och jag smiter ut och fuktar min handduk i ena änden. Sen går jag in snärtar ner fladdermusen från taket. Han faller till marken och jag kastar mig över den med handduken. Jag tittar inte på den utan känner bara den lilla äckliga kroppen genom handduken, innan jag slänger ut den genom fönstret.
Sommarens minne.

Anders Tempelman

Idioten i Viareggio

Jag befinner mig i Toscana och har efter en veckas dumsolande lyckats åstadkomma en rödlila nyans över hela kroppen som antagligen är någon sorts förstadium till hudcancer. Viareggio är närmaste strand och jag påminns om strandens demokrati varje dag jag är där. Här samsas åderbråcken med silkonet. De feta med de beniga och de rika med de fattiga. Gamla italienska tanter står som fåglar i strandbrynet, med bollar till kroppar och smala pinnar till ben. Bredvid står de atletiska, 20-åriga killarna och spanar in brudar lite längre upp på stranden och kastar sig slumpmässigt ut i vågorna när någon sorts ögonkontakt åstadkommits. Sen kommer farbröderna i par, med Speedo badbyxor, tjocka guldlänkar runt halsen och mobiltelefonen och cigarettpaketet i handen. Sen börjar man spekulera kring människorna man ser. Hon med ett vitt hår med extensions ner till midjan, stringbadbyxa och ett par solglasögon från Dolce Gabbana som täcker halva ansiktet – hon måste vara ryska? Den där vita tjockisen där borta med en fasansfull tatuering över höger vad, han måste vara engelsman? Och någonstans i havet av människor ligger någon som gör samma sak som jag. Vem är den där skitlånga, medelålders, kräftröda idioten som bodysurfar på vågorna som om han vore 12 år. Han måste vara svensk?

Anders Tempelman

Två revolvrar i golfbagen.

I min friggebod på tomten står min morfars gamla golfset. Det har följt med i alla flyttar eftersom jag aldrig klarat av att kasta det. Kanske har jag drömt om att spela med det någon gång, som en homage till morfar. Men det har tydligen hänt så mycket med golfklubbor sedan han spelade på sitt Slazenger Jack Nicklaus, så de kommer aldrig att spelas med igen. Jag plockade fram setet för ett par dagar sedan och tömde bagen på sitt innehåll. Jag hittade bland annat morfars gamla score cards, ett dussin golfbollar, peggar, en halsduk i lammull och en svart golfhandske som passade mig perfekt. (Måste ha hängt slappt på morfars hand om jag minns hans händer rätt.) När jag tömt bagen på alla klubbor så var det ändå något som skramlade i botten, Jag kikade ner och såg att det blänkte i botten. Det var en märklig känsla att hitta sina gamla knallpulverpistoler igen. En klassisk Colt och en Luger. Jag undrar hur många rundor min morfar hann gå med mina pistoler som sällskap?

Anders Tempelman

I Strindbergs spår

Vi var fyra i båten som styrde ut mot Kymmedö, ön som inspirerat till Hemsöborna. Jag har varit där flera gången tidigare, utan att hitta den berömda skrivarstugan. Men en i sällskapet visste precis var det mytiska stugan låg. Vi klafsade över en bondgård och hoppade liksom hage mellan blafforna av fårspillning innan vi slutligen nådde fram. Det var en enorm besvikelse. I det här lilla skithuset hade alltså Strindberg suttit och skrivit världslitteratur? Vi gick tillbaka till bryggan under tystnad och åt en seg köttbit på en toast. På vägen hem började det ösregna. Sverige. Sommar. Strindberg.

Anders Tempelman

Blindträff på Kungsgatan

Förra torsdagen hade jag stämt träff med en bekant till en bekant. Vi hade pratat på telefonen om ett eventuellt samarbete och tyckte att vi skulle ses och prata om saken. Jag föreslog Wayne’s på Kungsgatan 08.30 och sa att jag skulle sitta närmast fönstret ut mot Kungsgatan. Kanske skojade jag om att jag skulle ha en stor grön hatt på mig, för igenkänning, jag vet inte. När jag kom dit på morgonen visade det sig att Wayne’s har börjat med sommartider och inte öppnar förrän 09.00. Så jag slog mig ner i en av deras utestolar och väntade. Plötsligt kommer en kille som leder sin cykel. Han tittar menande på mig och jag tittar menande tillbaka. ”Johan?” frågar jag lite trevande. Han nickar jakande och vi skakar hand och konstaterar att vi kanske måste gå upp till Coffee Cup om vi ska få något kaffe också. Så vi promenerar iväg och småsnackar. Han har hört så mycket gott om mig, säger han och kallar mig för Rolf. Jag låter det passera eftersom jag inte vill genera honom. Man vill ju inte framstå som en besserwisser. Vi hinner nästan fram till Coffee Cup när han kallar mig för Rolf för andra gången och då känner jag mig tvungen att rätta honom. ”Jag heter inte Rolf, utan Anders” säger jag. ”Jaha, ok” säger han och fortsätter oberört att berätta någonting.” Jag blir lite misstänksam och frågar honom om han är Johan som sysslar med källvatten. Det var han naturligtvis inte. Det visar sig att han har stämt träff med en kille som heter Rolf och som han heller inte träffat förut. Rolf skulle antagligen bära chinos, berättar han för mig på väg tillbaka till Wayne’s. Jag blev nästan förbannad. Ser jag ut som en kille som någonsin skulle bära chinos? Nåja, sen slutade det med att rätt kille dök upp utanför Waynes och han och jag gick till Coffee Cup. Om han inte kallat mig för Rolf eller om jag låtit det passera, hur länge hade vi kunnat kallprata om väder och vind innan vi upptäckte att vi satt med fel sällskap? Skrämmande.

Anders Tempelman

Mitt sommarprogram

Även i år har de ringt och tjatat från Sveriges Radio. Det är nästan gripande hur desperata de är och jag vet inte riktigt efter vad. Jag har försökt förklara för dem att jag lever ett  händelsefattigt liv och inte har någonting att berätta. Jag kanske kommer att spela bättre musik än de flesta, men det gör inget sommarprogram. Min uppväxt var vanlig på gränsen till tråkig. Ingen i min släkt har åstadkommit någonting spektakulärt och jag gillar inte ljudet av min egen röst. Jag tycker att jag låter löjlig och tillgjord. Mitt detaljminne gränsar till det obefintliga, vilket är en kraftig svaghet när man ska fängsla en publik med bara sin röst. Och mitt yrkesliv kretsar mest kring möten i kvalmiga eller iskalla konferensrum där skakande lite av allmänintresse sägs. ”Allt det du sagt nu, är precis vad som kännetecknar ett riktigt bra sommarprogram” förkunnade kvinnan från Sveriges Radio entusiastiskt. Jag sa att jag skulle fundera på saken en gång till. Då toppade hon med att erbjuda mig gratis licensavgift under hela 2008. Men jag tror att jag tackar nej ändå.

3 liter mjölk och en buttplug

En god vän till mig har fått ett anbud att flytta till USA och jobba för ett svenskt företag. Förra helgen hade han och hans fru öppet hus i sin villa så att alla vänner kunde komma och lyckönska dem inför den kommande resan. Huset var fullt av folk som minglade i värmen. När jag passerade genom köket såg jag en inköpslista ligga på  köksbordet. Den innehöll det vanliga, lite mjölk, grönsaker, ost etc. Så jag tog tag i en bläckpenna som låg bredvid blocket och skrev "Buttplug" längst ned på shoppinglistan. (Jag vet, en smula omoget.) Jag gick och smålog åt mitt eget påhitt ett par minuter innan det försvann i den dimma som utgör mitt normaltillstånd. Lite senare står jag med värden och pratar om familjens resa till sydstaterna, när hans 18-åriga barnflicka kommer fram till oss med ett anteckningsblock som känns bekant på något sätt. Hon håller fram det mot Erik och frågar på gotländska om han har skrivit det  här och pekar på ordet Buttplug. Erik tittar mystiskt på ordet och vet inte riktigt vad han ska säga. "För jej kan int les sån här skrivstil" fortsätter barnflickan och liksom motar blocket mot Erik. Det är då det brister för mig och jag börjar skratta och förklara för Erik, som klart och tydligt  kan läsa vad som står, att det är jag som skrivit det. Erik skrattar lite artigt och säger åt barnflickan att hon kan glömma det. Sen tänker han att den här USA-resan kanske kan bli rätt befriande trots allt.

Anders Tempelman

Rymden sedd genom en dassrulle.

Straxt efter 30 slutade jag att intressera mig för mitt inre. Det fanns ingenting där av intresse och istället riktade jag blicken utåt. Eller uppåt för att vara korrekt. Jag läste böcker i kvantfysik (ok, det är verkligen inåt, fast på ett annat sätt) , intresserade mig för astronomi och längtade efter en stjärnkikare. Min glädje visste därför inga gränser när jag fyllde 40 och fick en stjärnkikare av min fru. Jag monterade ihop pjäsen och ställde mig på koppartaket på kvällen för min första närmare titt in i det förflutna. Först hade jag svårigheter att ställa in siktet, så att det korrelerade med själva kikaren och sen hade jag svårt att se någonting alls. Bilden var blurrigt och dessutom verkade kikaren kräva en nästan exakt placering av ögat vid gluggen för att kunna se någonting alls. Jag hade läst något om ljusföroreningar i storstäder som försämrade möjligheterna att se himlen, men att det skulle vara så här illa. En kväll när fullmånen lös för fullkraft lyckade jag få en hyggligt förstorad bild i blickfånget, men det kändes inte alls som jag hoppats på. Månen såg platt och ointressant ut och allt var lite av en besvikelse. Att försöka rikta in sig mot mars eller ens polstjärnan var helt omöjligt. Jag såg bara en trött ljuspunkt, som lika gärna kunde ha varit en spotlight hos grannen. Teleskopet stod framme länge och jag tittade lite planlöst i det vid stjärnklara nätter, bara för att bli lika gruvligt besviken igen. Efter hand flyttade jag in det i förrådet där det levde ett sorgligt liv, inklämt mellan vinterjackor, extrasängar och kartonger med Bamse. Fyra år senare, tittade jag lite närmare på teleskopet igen. Fingrade lite längtansfullt på det och tog bort det lilla svarta locket som täcker själva öppningen mot världsalltet. Jag hann tänka att det är ett litet lock, ca 3 cm i diameter, vilket är märkligt eftersom själva kikaren säkert är 15 cm i diameter. Jag tog lite prövande i den svarta skivan som det lilla locket fäste i och upptäckte att det gick att ta bort också. Det var alltså två lock, varav det lilla bara var till för att man skulle kunna få in fingrarna och sedan dra loss det stora locket.
Så i princip har jag suttit och tittar upp mot himlen genom en dassrulle. Begåvat!

Anders Tempelman

Transfett i solen

Brukar inte skämtet vara att man är så tjock att man inte sett sitt könsorgan på länge? Frågan är om det räcker här. Jag smygfotade den här arketypiske vite medelklassmannen på ett hotell i Fujairah för ett tag sedan och min gissning är att han förlorat halva sin kropp ur sikte. Jag kanske missminner mig, men jag tror att vattennivån i poolen steg när han stapplade i.

Anders Tempelman

Ingen vet någonting.

Nej, det här är inte ett inlägg om bristen på allmänbildning eller kunskap hos människor i allmänhet. (Så gammal är jag inte ännu.) Det här handlar om någonting mycket värre, nämligen bristen på yrkeskunnande och yrkesstolthet. Jag har noterat fenomenet under rätt lång tid och kan konstatera att det slagit igenom i stort sett överallt. Hur många gånger har jag varit i elektronikaffärer och ställt elementära frågor om en produkts funktion? Oftast slutar det med att ”experten” står och bläddrar planlöst i manualen eller svarar med en okvalificerad gissning. På byggmarknaden kan ingen förklara skillnaden mellan en grill för 10.000:- och en på 4.000:- Killen på kundtjänst till bredbandsleverantören kan inte svara på varför jag betalar för 100MB/s och i verkligheten aldrig når högre än 15 MB/s. Läkaren vet inte varför jag är extra allergisk i år och skriver ut samma verkningslösa piller som förra året. I stadens butiker får jag en känsla av att alla expediter bara mellanlandar och är på väg mot någonting mycket mer spektakulärt. Frågan är hur de ska komma dit om de inte ens klarar sitt nuvarande jobb? Svenska hantverkarna behöver jag väl knappt ens nämna? Dessa hopplösa drönare som lyckas kombinera brist på skicklighet, opålitlighet och avsaknad av moral och ändå ha förmåga att ta väldigt bra betalt. (Det är väl möjligen den helheten som inger en viss respekt.) De enda yrkeskår som verkligen vet något, är taxichaufförer. De vet till och med allt. Varför Sverige håller på att gå åt helvete, vilka invandrargrupper som uteslutande består av kriminella och bidragstagare, vilka som borde förbjudas att köra bil i stan och vilka statsråd som åkte till porrklubben och drack äppelcider för 25.000:- Och det intressanta är att man får ta del av deras djupa kunskap vare sig man bett om det eller inte. Så ligger det till.

Anders Tempelman

Vår tids studentrevolt?

Det har ju skrivits en hel del intressant om hur dagens ungdomar ska kunna frigöra sig från en föräldrageneration som vägrar att åldras. Räcker det gamla hederliga längre, som heroin och skolk? Blir vi provocerade av att de ser serietidningar som enda källa till kunskap? Jag tror inte det. Det krävs rätt mycket för att få dagens tonårsföräldrar att tappa fattningen. I mitt fall har jag konstaterat två fenomen som berör mig riktigt illa. Som får mig att tappa hoppet och klaga över ”dagens ungdom”. Det ena är tonårskillarnas häng på byxorna, där linningen på jeansen helst ska befinns sig under dajmkrysset (fackspråk) och i höjd med pubisbenet. En annan möjlighet är killen på bilden, vars byxor endast hålls ihop av en lövtunn mittsöm, vilket blottlägger kalsongerna på ett coolt sätt. Jag förstår det inte och kan knappt hindra mig själv från att gå fram och slå honom medvetslös. (Jag vet, jag måste jobba på det här.) Det andra som driver mig till vansinne är när mina döttrar säger att deras största idol är Paris Hilton. Då känner man verkligen att man misslyckats som förälder.

Anders Tempelman

Himmelriket för dumskallar.

Av en slump besökte jag Radio Islams sajt häromdagen. Nog för att jag är för yttrandefrihet, men det här är någonting annat. En veritabel orgie i fördomar, okunnighet och hat riktat mot framför allt judar. Det var lite av en chock att se sidor där kända svenskar med judisk bakgrund fanns med på bild och med nedvärderande texter. En vän berättade att sajten ligger i New Mexico, där man kan sprida allt ifrån barnporr till manualer för framställning av saringas utan att någon ingriper. Så praktiskt. En del i chocken låg nog i att jag just läst ut ”Hur man botar en fanatiker” av Amos Oz. En begåvad och ödmjuk bok om hur man skulle kunna lösa de judisk-muslimska låsningarna. Men frågan är om inte Radio Islams sajt är mest besvärande för den förkrossande majoriteten av världens muslimer? De som inte är fundamentalister utan vanliga, begåvade människor.

Anders Tempelman