Att växa som artist.

En man som presenterade sig som António Guterres ringde och undrade på bruten engelska om jag inte kunde skriva någonting positivt och uppbyggligt. Jag brukar kunna ta kritik, men just den här dagen hade nederlagen avlöst varandra. Alla mina högtflygande planer och ambitioner hade skjutits ned från himlen och sen släpats efter en traktor på en leråker där folk stod på rad och spottade på dem. 

-Jag gör så gott jag kan, svarade jag irriterat.

-Nej, jag menade att du skulle skriva något åt mig, sa mannen.

-Och vem är du? frågade jag lite mer arrogant än jag tänkt.

-…jag är Generalsekreterare, svarade han lite blygt. 

-Jaha? Åt vem då?

-Det är precis det här som är felet. Det är inte så många som känner till mig, sa António och suckade lite uppgivet. Det är därför jag behöver något inspirerande som jag kan använda i ett tal som både sätter mig på kartan och väcker en känsla av hopp och enighet. 

-Om du inte tänker svara på frågan lägger jag på, sa jag.

-Förlåt, FN. Jag är Generalsekreterare i FN, svarade António.

-Där ser man. Nu är ju inte optimism och framtidstro min starkaste gren. 

-Jag är medveten om det, sa António, men jag tänkte att du skulle uppskatta utmaningen i att skriva en text som formligen sjuder av positivism och glädje?

-Egentligen inte. Det är nog bättre om du vänder dig till någon lite mer naiv och godtrogen. Jag vill inte göra våld på min dystopiska världsbild, det kanske är mitt sista halmstrå, förklarade jag och kände integriteten jubla i mitt inre. 

-Jag förstår, sa António.

-Dessutom är det här med att vissa länder i Säkerhetsrådet har veto gjort FN helt impotent och ointressant. Det är lite som att ha fria val och sen ge några som inte gillar resultatet rätt att göra som de vill i alla fall.

Generalsekreteraren hummade i andra änden och sa att han respekterade min ståndpunkt, men beklagade att jag inte kunde åta mig uppdraget. Han undrade om jag kände någon annan som kunde vara lämplig för ett arvode på 100.000 dollar?

Min hjärna hjälpte då snabbt och välvilligt till att rationalisera beslutet som egentligen redan fattats på en nanosekund. Michelangelo ville egentligen bara skulptera, men katolska kyrkan tänkte inte beställa några skulpturer om han inte målade Sixtinska kapellet först. Parallellen var slående. Att tänja på sina principer och vara lite mer flexibel i sitt skapande kan uppenbarligen både vara lärorikt och berikande. 

-Vid närmare eftertanke vore det utmanande och bra för mig att skriva det här talet åt dig, svarade jag.

-Jaha, du lät så kritisk att..?

-Du har tänkt helt rätt, avbröt jag honom. Det går inte att anlita en okritisk skribent till det här jobbet, det kommer att klinga falskt, aningslöst och i värsta fall frireligiöst. Jag är mannen för jobbet, avlutade jag med ett kokett och tillgjort tonfall som fick mig att hata mig själv lite grann.

Två veckor senare ringde António och var helt lyrisk.

-Anders, talet är magnifikt. Den här lyriska tematiken om att allt kommer att bli bra. Hur ledare för världens länder kommer att sansa sig och hur fred, jämlikhet och rättvisa kommer att ta över. Magiskt! Sen passagen om hur fattigdom, elände, ondska och fundamentalism kommer att försvinna och alla människor kommer att respektera och älska varandra. Och så lyckas du dessutom avsluta enormt övertygande om ett globalt uppvaknande och en framtid i harmoni med naturen. Jag grät när jag kom till slutet. Hur hittade du kraften att skriva någonting så varmt och hoppfullt?

-Jag hittade glädjen, ljög jag. Varför skulle jag göra honom ledsen med att berätta att jag skrev precis som vanligt, sen bytte jag bara ut alla negativa adjektiv mot positiva? Jag var hans Michelangelo, han var min Påve. Framtiden såg ljus ut.

En okritisk kärleksförklaring.

Så jag tar mig till min barndoms biograf - Röda Kvarn. Platsen där jag såg min första barnförbjudna film. Den magnifika lokalen som Urban Outfitters sen besudlade under ett antal år utan att göra något avtryck, vare sig modemässigt eller upplevelsemässigt.

Nu har en av mina stora passioner i livet tagit över - italiensk mat. (Ja, Bamse är en annan, men man kan inte få allt.) Eataly öppnar och jag är inbjuden till invigningen. Det är förstås obegripligt att de bjudit mig, sist jag recenserade en nyöppnad krog sågade jag den så grundligt att de inte hämtat sig ännu. Kanske tror arrangörerna att mitt italienska kvartsblod ska göra mig mer medgörlig? Att det faktum att jag tillbringar mina somrar i Italien och älskar landet, kommer att göra mig mer okritisk? Att gratis mat och dryck i industriella mängder kommer att grumla mitt omdöme? Eller bara för att jag känner ägarna inte kommer vara okristligt ärlig? De har naturligtvis helt rätt. ”Jävig” har en tråkig klang, men det är det enda ord jag kommer på just nu. Samtidigt så tänker jag att mina högt ställda förväntningar snarare sätter dem på hårdare prov än de dagar när jag är förbannad innan jag ens sett menyn. 

Att samla det bästa som Italien har att erbjuda i matväg under ett tak är ingen originell idé och heller inte anledningen till att de framgångsrikt lyckats etablera Eataly på flera platser i världen. Det är sättet de gör det på som får mitt blod att kännas som om det kolsyrats. Jag strosar omkring bland paparazzis och människor som är kända för att vara kända och smakar på delikatesser under kristallkronorna. Botaniserar bland hyllmetrar av direktimporterade märken jag aldrig sett förut som säljer pasta, olja, vinäger och kakor som jag aldrig begripit mig på. Det finns fisk-, kött- och ostdisk där allt ser så gott ut att jag vill köpa rubbet och bara åka hem och laga mat resten av livet.

Kronan på verket är baren i mitten av lokalen, på parkett. Kanske precis där jag satt och såg ”Blåsningen” för 40 år sedan? En kvadratisk skönhet där jag kan se mig själv avsluta en vidrig arbetsvecka med en espresso och en grappa. Jag älskar det här stället. Hade fler gått omkring med stödkragar efter Vespaolyckor, hade illusionen om Italien varit fullkomlig.

Att döma boken efter omslaget.

Än en gång har jag ett möte på förlaget om min bok. Efter att de nekat mig att trycka en hel bok i mitt eget blod, har jag tappat förtroendet för dem. 

-Ni saknar visioner, säger jag och kastar björnpälsen nonchalant över en finnig praktikant. Min förläggare försöker släta över det hela och skrattar lite nervöst samtidigt som hon erbjuder mig en kopp te. 

-Jag tänkte att vi skulle prata format och papperskvalitet idag, säger hon och lägger fram ett antal böcker av nobelpristagare på bordet. Jag låter mig inte smickras så lätt.

-Jag vill att boken ska kännas tung, säger jag profetiskt med blicken mot taket. Det taktila är den sista utposten för den analoga boken. Allt annat kan göras digitalt och reduceras till ettor och nollor.

Redaktören nickar instämmande och börjar fingra på en bok samtidigt som praktikantens huvud hittar ut mellan pälsmassorna, som om han föds på nytt. 

-Vad tror du om 120 grams, obestruket papper, samma som Ishiguro använder? undrar förläggaren och håller fram boken mot mig. 

-Vad tror du om ark av BLY? vräker jag ur mig tillbaka. Ett material som väger straxt under guld och skyddar mot många former av radioaktiv strålning. Där har vi ett material som är värdigt min prosa, fortsätter jag och spänner blicken i praktikanten som backar ut ur rummet med pälsen framför sig som en sköld.

-Så intressant tänkt, säger min förläggare och börjar sen omständigt berätta självklarheter om hur svårt det blir att trycka en stor upplaga, koldioxidavtrycken av att både använda bly och sen distribuera en så tung produkt. 

-Visst, de kunde ha byggt Cheops pyramider i balsaträ, de kunde byggt Eiffeltornet i gips eller tryckt Silverbibeln i ett mer praktiskt pocketformat. Men vem fan hade kommit ihåg dem då? 

-Men Anders, säger min förläggare och lägger huvudet lite på sned. Stor litteratur behöver inga pukor och trumpeter. Orden pratar för sig själva. Storslagenheten ligger bokstavligen mellan raderna. Är det inte någonting ängsligt över en bok som behöver förpackas i överdåd? Skapar det inte en misstanke om att boken saknar egna kvaliteter? 

Jag sippar lite på det tibetanska örtteet jag fått och sneglar samtidigt på henne. Hon har lärt sig av den bäste, tänker jag. Såhär skicklig var hon inte när vi började arbeta tillsammans. 

-Så vad föreslår du för platt standardlösning som ska få mina texter att poppa ut som slemproppar hos bokhandlarna? säger jag uppgivet och gestikulerar irriterat mot böckerna på bordet.

-Kanske skulle ett lite större format särskilja oss? Omslag i fyrfärg förstås och varför inte titeln präglad eller guldpläterad? 

Jag fnyser till svar, mest därför att jag vill dölja att jag är svarslös och behöver vinna tid. Sen petar jag lite prövande på nobelpristagarna på bordet med min käpp, som om det vore döda fåglar. 

-Ok, ny idé! Jag filar fötterna tills vi får ihop ett par kilo döda hudceller som vi kokar till pulpa och gör ett magiskt papper som vi trycker omslaget på? Ekologiskt men ändå personligt, säger jag med ett självbelåtet leende.

-Jättebra idé, Anders, Verkligen. Jag kanske är gammeldags här, med finns det inte en risk att vi skrämmer bort stora läsarskaror som är känsliga för böcker med likdoft. Sen kan väl ett omslag i människohud föra tankarna till att det är någon sorts installationskonst vi ger ut och jag vet ju hur känslig du är för den konstformen?

-Och mim, lägger jag äcklat till.

-Ja, precis. Så vi kanske kan återgå till att titta på några klassiska exempel? Hon tar upp en bok och tummar intresserat på omslaget.

-Men du! utbrister jag och skrattar. Att jag inte kommit på det förut, fortsätter jag.

-Vad? undrar förläggaren och flackar lite oroligt med blicken.

-Vi gör omslaget i pärlplattor? Det har aldrig gjorts förut, ropar jag triumferande.

Förläggaren lämnar rummet, jag utgår ifrån att hon måste smälta storheten i idén.

Att äta med öronen.

Jag får ett samtal ifrån företaget som kom på hur man vacumförpackar maträtter som piper i mikron när de är färdiga. Jag äter dem rätt ofta och minns att de lanserades med ryktet att det var Operakällaren som låg bakom recepten. Säkert ett bra drag för att distansera sig mot mikromat i allmänhet. Men med tanke på att alla rätter ser ut som om någon kräkts rakt ner i byttan är jag inte lika säker på att det gynnar Operakällaren i samma grad. Taktiskt nog säger jag inget om det utan svarar att jag gärna ses och fungerar som bollplank när de nu vill ta nästa steg.

-Hej, Anders, vad kul att du ville komma, säger en man som levt lite för länge på restaurangmat och tar emot mig på ett rätt elegant kontor i centrala Stockholm. Danska designmöbler i entrén och drivved på väggarna, som antagligen är konst. 

Jag tar av mig fezen och lägger björnpälsen på en Eames-stol i konferensrummet som har en storslagen utsikt ut över Nybroviken. 

-Patentet har gått ut, så nu börjar alla använda sig av mikromatlådor som piper när de är färdiga, säger mannen bekymrat till mig.

-Jaja, ingenting varar för evigt, svarar jag. Då handlar det bara om pris och prestanda på maten i slutänden. 

-Det är det som bekymrar oss, vi försöker hålla en hög kvalitet och vill inte dras ner i något priskrig.

-Du menar att ni faktiskt vill upprätthålla någon sorts näringsvärde och värdighet i era rätter?

-Ja.

-Enastående, svarar jag och tittar beundrande på honom. Det är så sällan jag stöter på någon med ryggrad och ambitioner att jag skulle vilja stoppa upp de få exemplar jag möter. Kanske kan man ställa ut er på Naturhistoriska Muséet under utrotningshotade arter?

-Tack. Vi älskar mat och vill att människor ska äta bra trots att de har ont om tid och inte vill gå på krogen varje dag.

-Sluta, jag blir alldeles tårögd, säger jag och baddar ögonen med en näsduk som jag snöt mig i 30 minuter tidigare.

-Men nu är allt snart över, säger mannen och ser fruktansvärt hjälplös ut.

-Lyssna nu, säger jag och fattar hans händer över det blanka konferensbordet. Vi ska produktutveckla så in i helvete.

-Hur då? suckar han uppgivet och liksom glider som gelatin ur mina händer för att slutligen sjunka ihop på sin stol.

-Vi ska fokusera på ljudet. Vi ska inte låta som de andra härmaporna.

-Vilket ljud? undrar mannen och tittar vilset på mig.

-Varje maträtt ska vara en ljudupplevelse som inte bara deklarerar att maten är färdig, utan också ge en association till vilken maträtt det handlar om.

Mannen ser fortfarande väldigt frågande ut. Jag reser mig hastigt upp och går fram till fönstret med utsikt över Dramaten. Där höjer jag armarna visionärt mot taket, blundar och låter idéerna komma till mig.

-Till köttbullarna i gräddsås använder vi ljudet av en råmande ko som sen avslutas med ett pistolskott. Indisk lammgryta är ett bräkande lamm följt av ett grytlock som slås igen. 

Jag snurrar runt och tittar triumferande på mannen som kisar mot mig och ser frågande ut.

-Är inte det lite…oaptitligt?

-Tänk det lite dova ljudet av en uggla inifrån firmans mikro, så mäktigt!

-Vi har inga rätter med uggla, svarar mannen lite trevande.

-Nej, men hade ni tänkt lite mer utanför boxen tidigare så hade vi inte suttit här nu, eller hur? Varför inte utgå ifrån vad som vore kul att höra och laga maten efter det? svarar jag lite irriterat.

-Ja, vi har verkligen fått mycket att tänka på, säger till slut mannen och ler lite nervöst mot mig. Hur gör vi med våra vegetariska rätter då?

-Åh, enkelt. Ljudet av plötsligt pysande gas bara, säger jag och slänger pälsen nöjt över armen och går hemåt efter ett väl utfört arbete.

Vet ni hur det fungerar här?

Redan menyn på restaurang Paradiso fick mig att börja undra. Jag sneglade på den ett par dagar innan vi skulle dit och fira min yngsta dotters födelsedag. Att de fokuserade på vegetariska rätter både begrep och uppskattade jag, men det var något olycksbådande över menyn. Kombinationen av andefattigt beskrivna rätter (mer innehållsdeklarationer egentligen) och väl tilltagna priser fick mig att misstänka att det här antingen handlade om ett minimalistiskt kök med enorma ambitioner eller en restaurang som tänkte sätta någon sorts rekord i hur mycket man kan ta betalt för ointressant mat i minimala portioner. Det skulle visa sig att det senare var det korrekta antagandet.

Vi var sex personer som anlände och jag tror att alla gillade både lokalen och den trevliga personalen, det kändes som början på en lyckad kväll. Servitören tog sen upp beställningarna och undrade om vi ätit där förr och visste hur det fungerade? Här vaknade tyvärr den inre gubben i mig och jag var tvungen att raspa mig hårt med gaffeln i låret för att inte säga det jag tänkte. ”Jag antar att vi beställer först och äter sen?” Servitören förklarade att man behövde minst tre, fyra rätter för en komplett måltid och att man gärna fick dela. Jag lyckades pressa fram mitt varmaste leende och sa inte det jag tänkte. ”Så originellt.” Med lite huvudräkning konstaterat jag att en måltid inte skulle sluta under ca 800:- per person om man följde hans råd och då hade vi inte ens tittat på vinlistan ännu. Jag undvek ögonkontakt med någon annan vid bordet, eftersom jag misstänkte att det rann blod ur mina ögonvitor och att det kunde förstöra stämningen för födelsedagsbarnet. Men jag tror att alla beställde utan någon större entusiasm. För hur mycket positiva förväntningar kan man få av beskrivningar som ”Morot med färskost, mangold, vassle och hasselnötter” eller ”Grillad broccoli med grönkål, citron och Löfstalund ost”? 

När maten anlände visade det sig att menyn inte skrivits av en person som sniffat enorma mängder lim och fått irreparabla skador på hjärnans språkcentrum, utan av en naturalist som perfekt fångat det som serverades. Jag såg ner på två buketter med grillad broccoli vilandes på några grönkålsblad med fragment av ostflarn ovanpå. Varken mer eller mindre. Min dotter som fyllde år hade valt det här som hennes huvudrätt. Hon hade nibblat på lite oliver och syrade grönsaker till fördrinken och trodde att hon skulle bli mätt på broccolin. Jag som anat vart den här måltiden var på väg rätt länge, beställde en grillad kyckling som jag delade med en annan i sällskapet. Inte därför att den lät lovande, utan för att det var det enda på menyn som antydde någon form av mättnadskänsla. Den hade tydligen grillats i deras egna ”rotisserie” och presenterades sen på ett fat. Ensam, naken och lite torr i köttet, som om den just lämnat grillpåsen på ICA. Med en snipa med sky vid sidan om, som nästan fick mig att börja skratta.

Ingen blev mätt på restaurang Paradiso. Alla begrep hur det fungerade. Det blev dyrt och ingen hade en smakupplevelse som är värd att återge. Ändå hade vi en väldigt trevlig kväll, vilket jag tycker är lite av ett styrkebesked för vår familjesammanhållning. 

Individer eller råttor.

Under ett års tid har min hund Signe markerat att det är någonting som pågår i krypgrunden under vårt hus. I början anklagade jag henne för att vara psykiskt sjuk när hon parkerade sig katatoniskt vid ett 100 kilo tungt kassaskåp i gästrummet. Men när en väldigt otrevlig kisslukt dök upp i samma rum ett par veckor senare, började jag ana att det där avloppsröret som jag pluggade igen med ett lock i hårdplast, kanske hade fått besök.

Eftersom jag är paniskt rädd för råttor övertalade jag min fru att lägga sig på golvet med en ficklampa samtidigt som jag tiltade kassaskåpet så att hon kunde titta in. Det dova skriket av panik som kom från min fru bekräftade mina värsta farhågor. Jag hällde upp en dubbel whiskey till mig själv och bad om ursäkt till Signe för att jag inte tagit henne på allvar. Sen pluggade jag igen avloppsröret med stålull och cement, slipade golvet, lackade och placerade sen skåpet på plats igen. Men Signe fortsatte att markera vid nya platser i huset, utmed golvlister och där rören till elementen kom upp från grunden.

Sedan dess har jag haft en fast relation med Anticimex. Personen som kom pratade om råttorna som ”individer”, vilket kanske är politiskt korrekt men inte ingav så mycket förtroende för att de skulle utplåna råttorna. Fällor med gift placerade ut under huset och runt på tomten. En månad senare återkom personen och konstaterade nöjt att allt gift var uppätet i fällorna. Signe svarade irriterat att råttorna var kvar och att de måste dö snarare än att gödas, jag nickade mitt bifall.

Ett starkare gift placerades i fällorna och efter ett par veckor fylldes huset av den omisskännliga doften av död råtta i huset. Vid nästa besök bekräftade Anticimex-personen att en ”individ” antagligen hade dött under huset. Signe framförde då strängt att råttor inte direkt är ensamdjur och att problemet inte hade försvunnit bara för att en dött. Jag undrade om de inte hade något militärt att sätta in, som gas eller trampminor, men fick till svar att ”individerna” inte fick plågas. Jag försökte då förklara att alla diktaturer som bestämt sig för att rensa sin befolkning etniskt eller intellektuellt, medvetet undvikit att personifiera sina offer. Tvärtom handlar det om att avhumanisera offren. Se dem som ohyra som måste bort för landets bästa. Personen från Anticimex tittade lite oförstående på mig och placerade sen under tystnad ut nya fällor, inklusive gamla hederliga råttfällor. 

Efter en långhelg i Amsterdam, där min fru och jag rökte allt som fanns i Coffeshops för att lugna våra nerver, kom vi hem och öppnade ytterdörren och möttes av en massiv, varm vind av likdoft i hela huset. Jag ringde Anticimex direkt och sa att såhär kan vi inte ha det, det är snart jul och att hela vår familj (inklusive Signe) snart måste börja äta litium för att överleva. Mannen sa att jag kunde vittja fällorna själv, att det inte ingick i deras uppdrag. Jag svarade att jag är 1.94 lång och knappast tänkte åla mig in under huset för att ta ut döda råttor. Mannen svarade att han var 1.84, vilket jag inte riktigt tyckte hade med saken att göra. Sen erbjöd han mig doftpuckar som skulle ta kål på den värsta lukten. Jag sa att doften är symptomet på problemet och inte orsaken. Sen la jag på och beställde helt olagliga, kinesiska råttprodukter på nätet. Ett folk som jag antar (säkert lite rasistisk) delar min syn på att råttor är just råttor. Jag tror att det följer med en liten kines som släpar ut liken när jobbet är gjort också, men det kan vara önsketänkande.

Julstämning på låg nivå.

Jag och min fru är hembjudna till ett gäng som vi inte känner så väl och där de flesta är läkare. En ganska välkänd kirurg är också bjuden, vilket känns lite extra spännande eftersom jag hoppas få höra några livsavgörande episoder från hans yrkesliv. Där hans händer bytt organ, genomfört bypassoperationer och antagligen räddat livet på åtskilliga barn. Lägenheten skimrar i skenet av stearinljus, julstjärnor och adventsljusstakar när vi slår oss ned vid bordet. Jag hamnar bredvid kirurgen, vars fru tydligen befinner sig i Sudan med Läkare Utan Gränser. Jag inleder elegant med att fråga om veckan bjudit på några spännande ingrepp, samtidigt som förrätten placeras framför oss.

-Jag fick operera ut ett kastankare ur stjärten på en man i onsdags, säger kirurgen och tittar lite trött på mig.

Jag antar att kirurgen inte vill prata om sitt jobb och tror att han just avskräckt mig från att ställa fler frågor, men då känner han inte riktigt mig.

-Kastankare? frågar jag intresserat. Är det ett sånt där ankare man fäller ut som ett paraply?

-Nej, det är en dragg, svarar kirurgen. Det här var mer som ett blyklot med ett handtag, ganska vanliga i kanoter har jag förstått.

-Det är nog ett svampankare du tänker på? Kastankaret är ju som en spindel med fasta, utfällda ben, rättar jag honom.

-Jaja, ut kom den i alla fall, säger kirurgen irriterat.

-Hur hamnade det där? Snubblade han olyckligt?

-Jag har slutat att fråga hur saker och ting gått till och fokuserar mer på hur jag ska få ut dem, svarar han lite avmätt.

Jag nickar och låtsas förstå. Men min hjärna fungera inte som hans. Jag producerar ett hav av bilder på mannen med ankaret, varav inga går att återge utan att det framställer mig i dålig dager. 

Kirurgen skär några bitar av den vita sparrisen och doppar den i hollandaisesåsen innan han slukar den i en tugga.

-Folk stoppar i sig mycket konstigt, säger kirurgen sen med en lite drömmande blick. Jag nickar instämmande och utgår ifrån att han bytt ämne till näringslära och kost. Det visar sig snart att han inte har det.

-Jag har en trädgårdstomte på kontoret, säger han plötsligt lite neutralt.

-Jaha? Ja lite julstämning på kontoret är inte fel, själv har jag…

-Jag plockade ut den ur stjärten på en gubbe för några år sedan, avbryter kirurgen och sippar lite vin. Knepig operation!

Jag nickar intresserat och bildflödet i min hjärna går på högvarv. Längre bort vid bordet sitter min fru och pratar glatt med några andra. Lever vi ett händelsefattig och ointressant liv? undrar jag stillsamt för mig själv.

-En ganska rejäl pjäs i betong med lykta och allt, fortsätter kirurgen. Jag använder den som bokstöd, avslutar han.

Jag ler lite osäkert mot kirurgen och vågar inte ställa följdfrågorna som nu ylar i mitt inre. Hur kom mannen fram till att just trädgårdstomten skulle tjänstgöra som redskap för hans sexuella fantasier? Var det någon sorts julfetischism som molade i bakhuvudet? En diffus idé om att omfamna julen som slutade med att han satte på en spellista med julvisor på stereon innan han besteg tomten på linoleumgolvet i köket? Smörjde han in tomten innan? När upptäckte han att tomten inte tänkte komma ut frivilligt igen? Hur såg taxifärden på väg till sjukhuset ut? Stod han på alla fyra i lastutrymmet och skyllde på ett djävulskt ryggskott? Hur många möjliga förklaringar repeterade han in som han skulle säga till läkaren på akuten? 

Men inga av de här frågorna kan jag ställa till kirurgen, samtidigt som jag känner att jag måste säga något.

-Lös lyktan fortfarande? är den enda fråga jag till slut får ur mig.