Män som hatar kvinnor, men inte vet om det.

De spelade Diana Krall's version av Billy Joel's "I want you just the way you are" på radion. Då kom jag ihåg en av mina tidiga flickvänner som tolkade textraden "I don't want clever conversation, don't want to try that hard" som ett uttryck för Billy Joel's låga kvinnosyn. Jag försökte nyansera det hela med att det var en kärleksförklaring. Ett poetiskt sätt att uttrycka sig på i en låt bara. Men hon sa att den åsikten bara bekräftade att jag också var en del av det förtryckande patriarkatet. Vi som objektifierar kvinnor och motarbetar jämlikhet eftersom vi är så avundsjuka på att kvinnor bär på en välsignad kreativitet i sin förmåga att föda barn. Jag sa att jag inte trodde att Billy Joel tänkte så, men då menade hon att det var precis det som var problemet med Billy och mig. Vårt förtryck sker omedvetet, vilket är ännu värre.

Så jag funderade på om jag också, innerst inne, ville föda barn. Jag mindes förlossningsfilmen i högstadiet med den då okända Gudrun Schyman, som visades efter att vi rullat på kondomer på provrör stora som auberginer. Gudrun födde inte bara ett barn inför rullande kameror, utan också inför en generation vettskrämda skolklasser. Sen sa jag som det var, att jag var rätt glad över att det inte var jag som skulle göra själva födandet, att min kreativa insats vid själva befruktningen räckte för mig. Det kanske är en mindre lott, men en som jag är rätt nöjd med. Men då menade hon att kvinnor kan bli befruktade på egen hand, att min och alla andra mäns roll i det hela kunde ersättas.

Ett halvår senare gjorde jag i alla fall slut och förklarade att jag inte hade några känslor kvar längre. Då menade hon att det var skitsnack och att det hela bottnade i att jag inte klarade av att leva med en stark och intelligent kvinna. Så jag erkände att hon haft rätt hela tiden, jag och Billy "don't want clever conversation". Det var enda utvägen.

Anders Tempelman

Omodernt på Nordiska Muséet.

Jag klev ut ur dimman i lördags och in på Nordiska Muséet. Kanske för andra gången i vuxen ålder. En utställning med modefotografi hade lockat mig dit och jag betalade förväntansfullt mitt inträde tillsammans med lite turister från Holland och Växjö. Den sk fotoutställningen bestod av ett litet skrymsle i ena hörnet där kanske ett 20-tal bilder samsades. Ett hopplock av svenska modebilder genom tiderna och en trött projektor som visade ytterligare några bilder till på en duk. Om ambitionen var att ge en historielektion och bjuda på en uppvisning av svensk fotokonst, så var det här lika övertygande som att servera skolmat på Gondolen. Om den här utställningen skulle ha några kärnvärden, som ju är så populärt idag, så skulle nog andefattigt och oinspirerande täcka in det mesta. Och det är rätt skickligt med tanke på hur duktiga vi varit och är i just den här grenen av fotografi. Vid ett tillfälle fick jag ögonkontakt med Eldhs skulptur av Gustav Wasa på andra sidan och jag kan svära på att han vände bort blicken av skam. Efter 10 minuter kändes dimman utanför mer lockande än utställningen och jag började gå mot utgången. Då skrymtade jag några stora printar på andra sidan lokalen. Det visade sig vara dagens stora behållning. Bilder och porträtt från Lappland, fotade på 1860-talet av Lotten von Düben. Vår ursprungsbefolkning med konstiga mössor, skygga blickar och knotiga kroppar som formats av köld, vind och förtryck. Och spektakulärt vackert fotograferat, som av Anton Corbijn, på enorma krackelerade plåtar.
Det här museibesöket var verkligen inte bortkastat.

Anders Tempelman

Slemproppen, finns den?

Slemproppen, denna märkliga lilla....ja, vadå?....som gäckat vetenskapen och mödrar i decennier. Alla pratar om den, men ingen har sett den. Ungefär som italiensk rättvisa, hälsosam snabbmat och unika varumärkesplattformar. Vattnet kan gå, värkarna kan börja, men var är slemproppen? När höll en barnmorska stolt upp en slempropp, stor som en brännmanet, senast? När hörde du om någon som inte bara åt upp moderkakan efter förlossningen, utan också festade loss på slemproppen som efterrätt? (Med lite glass och mandelflarn vid sidan om.) När hörde du om någon som halkade på slemproppen senast? Nej, just det, aldrig. Ändå läser jag långa inlägg på vänta-barn-sajter där den beskrivs som en geleklump, lite som tapetklister, ofta beige i färgen. Som Thomas Östros, tänker jag då, fast lite mer fåordig.

Anders Tempelman

Misstänkt vänlig kundtjänst.

Den senaste veckan har jag genomfört empiriska fallstudier av flera av landets kundtjänster. E-On därför att mitt hus ensamt har dragit lika mycket ström som hela CERN-projektet. Apple därför att tangentbordet på min MacBook Pro är långsamt och alltid missar ord med dubbla konsonanter. Telenor eftersom jag vill byta abonnemang och behålla mitt mobilnummer. Min grundsyn (som ju är en smula svart) var att jag gick in i strid. Att jag skulle behöva bli förbannad, kanske skrika könsord och begära att få prata med någon chef. Men på E-On var de artiga och förstående. Gav mig råd till felsökningen och sköt fram betalningsdagar på fakturor utan att tjafsa. På Apple fick jag göra en massa knep för att testa om felet kunde avhjälpas över telefonen, men det gick inte. Och trots att garantin gick ut i december, så fixade de så att jag fick gratis service och får byta hela moderkortet. (Pappakortet var tydligen OK.) Telenor ville att jag skulle faxa över en uppsägning och begära en överflytt av telefonnumret, sen var det klart. Och nu sitter jag här med en krypande känsla av en annalkande katastrof. En gigantisk backlash, en flodvåg av obegripliga fakturor, försäkringsdokument på ett språk jag inte talar, en kundservice som kopplar mig runt till instanser som inte finns och en digital röst som ber mig knappa in ärendenummer jag inte har. Mig lurar de inte med sin lismande välvillighet. Jag har lärt mig av den bästa, jag är beredd.

Anders Tempelman

Ett rikt känsloliv.

Jag fick en spikmatta i julklapp. En indisk liten sak med sylvassa plastpiggar. Jag ligger på den ibland för att få kontakt med mina känslor. Efter 30 minuter är min ryggtavla blodröd, pulserande och påminner väldigt mycket om en minutbiff. Då känner jag en stor ömhet och det är väl en sorts känsla? En bekant har också fått en spikmatta i julklapp och hon har experimenterat med att ligga på mage på den. Hon testade även att ligga med ansiktet på den, vilket förklarar varför hon såg så flådd ut och hade förlorat synen på ena ögat. Jag ville inte kommentera det, hon sa att hon aldrig mått bättre. Så nu har jag också börjat experimentera med mattan. Jag har prövat att ha en tung fåtölj på magen, för att liksom öka trycket. Grodhopp ger makalös zonterapi på djupet i fotsulorna. Vid ett tillfälle har jag även legat på mage, med bar underkropp. Det är fantastiskt så mycket känslor som kommer ut när jag håller på. En hel del blod också, vilket får min hund att följa mig intresserat med blicken, som om jag förvandlats till någonting ätbart.

Anders Tempelman

Råttfångaren.

Någon berättade för mig att vi har så mycket råttor i Stockholm att fastighetsägarna måste göra något radikalt. Råttorna klättrar tydligen uppför avloppsröret mot din toalett genom att spjärna emot med rygg och klor mot väggarna. Sen när du sitter och läser tidningen och gör det du ska, får du en diffus känsla av att någon tittar på dig, samtidigt som det kommer plaskande ljud av egen kraft från toalettskålen. Då ligger det alltså en liten kompis och simmar ryggsim där nere. Alternativt kommer du in på toaletten en tidig morgon, tänder lyset och möts av en halvtransparent albinoråtta som balanserar på ringen och väser åt dig. Det är därför de installerat de här märkliga sakerna på avloppsrören numera. När råttan kommit en bra bit uppför röret, försvinner plötsligt väggarna och råttan faller handlöst nedåt. Som fritt fall, fast utan den mjuka landningen. Frågan är bara hur lång tid det tar innan råttorna skickar upp sin tjockaste kompis och låter honom fungera som en liten fläskvägg, så att de kan ta sig förbi hindret? Stäng locket efter er, det är mitt råd.

Anders Tempelman

Fäst blicken där du står.

Jag har filmat mina barn sedan de föddes. Ni vet, långa meningslösa klipp när de äter, sover, badar och har avslutningar. I värsta fall finns jag själv med i några scener och både ser och låter löjlig. Under en period under tidigt 90-tal hade jag byxorna väldigt högt upp. (Projektledarhögt, som vi säger i min bransch.) Trots det har jag bestämt mig för att rädda de här filmerna för eftervärlden, idag ligger de på ett format från videoålderns jura-krita period. Efter att för första gången läst igenom manualen för min DVD-recorder, på 150 sidor obegriplig teknikprosa, lärde jag mig slutligen knepet. Så en dag under ledigheten låg jag och såg tillbaka på mitt liv. Jag stirrade på skärmen och såg mina barn växa upp, såg våra semestrar, våra vardagar, våra födelsedagar, jular och olika boenden. Allt passerade verkligen som en revy och eftersom jag hatar revyer var det enormt deprimerande. Mest därför att de efterlämnade en känsla av att jag har det bästa av mitt liv bakom mig. Visst kunde jag njuta av att se mina barn som små jollrande figurer igen, men på något sätt förstärkte det bara känslan av att alla stora händelser i mitt liv redan har hänt. För att ta mig ur den här djupa svackan började jag att meditera för att visualisera positivt kring kommande höjdpunkter. Följande kom spontant: Barnbarn som kommer att sprida superresistenta bakterier. En prostata stor som en grapefrukt. Mina döttrars skilsmässor och deras nya män, med slemmig barn från andra äktenskap. Tandlossning. Döende vänner. Läskiga, grå hårbuskar som spretar ut från näsa och ögonbryn. Vuxenblöjor. Stora öron utan hörsel. Att börja kalla min fru för "mamma".
Som ni hör så ska man akta sig noga för att blicka bakåt för mycket. Och framåt också för den delen.

Anders Tempelman

Armageddons ansikte.

Om ett par miljoner år när homo sapiens utplånat sig själv och planeten återhämtat sig, kommer en helt ny version av intelligent liv växa fram. De kommer att göra utgrävningar för att försöka förstå hur vi levde och vad det var som gick fel. Var det en meteor igen, solstormar, eller var det skiftet i de magnetiska polerna 2012? En av sakerna de kommer att hitta när de botaniserar i våra gamla soptippar, är ett hav av "designade" handdammsugare från Electrolux som lystrar till namnet Ergorapido.
En produkt som på ett utsökt sätt summerar allt som är fel med vår art och vårt sätt att leva. En produkt utan sladd som istället står och laddas konstant i ett hörn. Sen när man ska använda den blir det uppenbart att sugkraften är sämre än en inandning. Man kan lika gärna leka skottkära med sin gamla mamma och låta henne flåsa över golvytorna och antagligen få ett bättre slutresultat. Och det verkligt allvarliga med den här dammsugaren är inte att den är usel, utan att så många idioter köpte den. Som jag själv, till exempel.

Anders Tempelman

Vinterpromenad.

Jag tar tillbaka allt jag sagt om att vintern bara är ful och deprimerande.
Gott nytt år.

Anders Tempelman

Julens bokslut.

På juldagen gjorde jag en kalkon som vanligt. I år hade de ont om kalkoner i mellansegmentet, 4-7 kilo, så jag blev tvungen att ta en lite större. 9 kilo för att vara exakt. Det vara som att bära hem en plastkasse med en liten människa inuti. Plasthandtagen skar in i fingrarna hela vägen hem så att jag inte hade någon känsel i fingrarna på flera timmar efteråt, vilket hade den positiva sidoeffekten att jag inte kände av förlusten av tre fingrar i mixern när jag förberedde stuffingen. En fyllning som för övrigt aldrig verkade räcka till när jag skyfflade in den med snöspaden. Det liksom ekade svagt varje gång jag slängde in ett lass.
Eftersom värmepannan varit trasig under hela ledigheten har vi konsekvent haft 18 grader i huset och tvingats smörja in oss med valspäck och bära sälpälsdräkter. Som inuiter, fast utan inslag av förtryck. Julhelgens andrum blev därför det 7-timarspass med kalkonen i ugnen som både spred värme och en sagolik doft i hela huset. Vi satt som en liten stam på golvet och glodde katatoniskt in i ugnen där ugnsfolien som omslöt kalkonen glittrade juligt.
Det har varit en bra jul. Det måste jag säga.

Anders Tempelman

Dödsfall i hemmet.

Min bergvärmepump dog igår kväll. Alla mina kvinnor började unisont gnälla över att de frös vid middagen. Jag hånskrattade och kallade dem för fjollor, bengetter, mesar, i rakt nedstigande led, innan jag kände att jag själv började bli kall om fingertopparna. Så jag gick in till pannrummet och konstaterade irriterat att den hade lagt av. Jag kikade på virrvarret av sladdar, rör och kretsar där inne. Stendöd, tänkte jag och påmindes om den papegoja min syster köpte vid 13 -års ålder. En illaluktande figur som mest var livrädd för mänsklig kontakt och satt och kurade i buren. Men plötsligt en dag kunde syrran ta ut honom på fingret, ha honom på axeln och gosa lite med honom. Hon gladde sig enormt åt kontakten hon lyckades upprätta med fågeln och drog den felaktiga slutsatsen att hon, med en mystisk pubertal gåva, på något sätt överbryggat den misstro som annars finns mellan ett vilt djur i bur och en människa. Dagen efter låg papegojan på rygg i buren. Han hade inte blivit tam eller van vid människor, han var bara dödssjuk. Vad den här associationen har med min bergvärmepump att göra är lite oklart, för att inte säga direkt obegripligt. Kanske ännu mer för rörmokaren när jag grät i telefonen och skrek "den är död, fattar du, död."

Anders Tempelman

Det väldiga Stiltondjuret.

Jag har köpt en enorm Stiltonost inför julen. Den bor i skafferiet i ett keramikkärl. Mögel är ju svamp och svamp kan vara antingen en växt eller ett djur, som jag ju tidigare berört i ett blogginlägg. En kunskap som jag tyckte kändes extra tung när jag tittade på den grönsprängda Stiltonosten. Är det en växt eller ett djur jag tänker äta? Jag har börjat stå utanför skafferiet med örat tryckt mot dörren lyssnandes efter ljud. Kanske ett andetag, ett pip eller rent av en liten monolog. Igår kväll kunde jag svära på att jag hörde något, men varje gång jag slet upp dörren och lyset tändes med automatik så tystnade det. För att gå till botten med saken ställde jag in videokameran på ett stativ där inne, med en tänd lampa och ett sextimmarsband i kassetten. Dagen efter tvingade jag hela familjen att sitta tillsammans med mig och koncentrerat se filmen för att avgöra ärendet. Ungefär 4 timmar, 26 minuter och 12 sekunder in i filmen hördes ett tydligt knäppande ljud från keramiklocket till Stiltonosten. Triumferande upplyste jag familjen om att jag hade haft rätt hela tiden. "Det är ett levande djur vi har där inne" skrek jag. "En varelse, visserligen med sjukt dålig andedräkt, men med känslor och kanske med drömmar om en bättre värld?" fortsatte jag engagerat. Den kvällen tog jag på mig min tjockaste dunjacka och satte mig på en pall inne i skafferiet hela natten. Vi hade ett härligt samtal. Jag pratade kanske mest, om min uppväxt, mitt förhållande till kalsonger med paljetter och mina tvivel på att konflikten i mellanöstern någonsin ska få en fredlig lösning. Sen smög jag ut i köket, där min familj okänsligt satt och åt frukost. "Kan ni vara lite tystare, Stiltondjuret har precis somnat" väste jag lite irriterat.

Anders Tempelman

Världens bästa röstbibliotek.

Jag har skaffat en ny mjukvara som klarar av att analysera mänskliga röster, för att sedan kunna återskapa exakt samma röst direkt från tangentbordet. Jag började med att mata in Marlon Brando's röst från en 45 minuters radiopjäs han läste in en gång i tiden. Flera timmar stod datorn och tuggade. Sen skrev jag själv in ett kapitel från en av Haruki Murakamis romaner och lät Marlon's röst sköta resten. Resultatet var häpnadsväckande. Konstpauser, andetag, intonationer, till och med tempoväxlingar som stämde med berättelsens inneboende dramatik. Därefter matade jag in min egen röst genom att bara sitta och dumprata rakt in i datorn. Jag hittade en hel bok av Erlend Loe i textform på nätet och lät min egen röst läsa upp den. Magiskt! Jag tillbringade hela söndagen med att bara ligga och gapskratta år Erlend och mig själv. Vi är ett bra team Erlend och jag. Sen bestämde jag mig för att sätta programmet ordentligt på prov. Så jag tog rösten från Dressmann-reklamen. Han som säger "Blu Djinns" med en sådan inlevelse. Jag matade in de snuttar jag hittade, med löftesrika meningar som "Grattis Sjöbo, till alla män, McGordon V-ringade tröjor". Efter det skrev jag in ett av Tranströmers känsliga, utlämnande verk och lät reklamrösten göra sin tolkning. Det här var nog första gången som jag verkligen kunde ta till mig både Tranströmer och Dressmann.

Vad hände?

En dag stod den bara där. Så ensam och övergiven att jag var tvungen att föreviga den. Vem bestämde sig plötsligt, eller kanske efter mycket eftertanke, för att ställa sin kontorsstol i vägrenen? Var det en byråkrat från skatteverket som just pensionerat sig och ville rena sin instängda kontorssjäl genom en symbolisk gest? Eller var det en kvinna som bestämt sig för att skilja sig och resolut knuffade sin man ut ur huset tills hjulen fastnade i gräset? Jag kände mig plötsligt så trött av allt spekulerande att jag satte mig och vilade en stund. Jag satt där ensam tills mörkret lagt sig och en uggla flög på låg höjd över mitt huvud. Sen gick jag hem och tittade dömande på min egen kontorsstol. Fick en märklig lust att rulla ut den på gatan. Jag är så lättpåverkad ibland.

Anders Tempelman

På bilverkstad.

Kl 07.15 sitter jag ensam i en skinngrupp i en källarlokal i Vasastan. Mitt framför mig står en stor växt i plast och en kaffeautomat som heter VAGOTT. Så jag tog te istället. Två lysrörsenheter sprider ett kallt ljus i det fönsterlösa rummet. En nivå längre ner håller den finska mekanikern, med sjömanstatueringar på armarna och en tänd cig i mungipan, på att reparera min bil. Bägge våningsplanen är annars fyllda med stora, nya amerikanska bilar som står och ser ensamma och oönskade ut. De blänker som bara nya bilar kan göra och påminner mig om att det var precis de här bilarna som gjorde amerikansk bilindustri så framgångsrik i 20 år och som nu blivit deras sänke. Jag och mekanikern tittade ner på motorn tidigare. Jag tycker om att ge en bild av mig själv som en kille som begriper motorer. En sån där kille som egentligen hade kunnat fixa bilen själv men som har ont om tid. Så jag droppade några lösryckta glosor om remmarna som driver ac, servo och.....ja, någonting annat viktigt i bilen. Han nickade finsk åt mig och drog ett djupt halsbloss där den enda aktiva substansen måste ha varit filtret. Jag kände att han respekterade mig och mitt kunnande. "Den här killen blåser man inte, han kan sina saker" tänkte han på finsk brytning.

Anders Tempelman

Maffiametoder.

Roberto Saviano är dödshotad för sin bok Gomorra. Själv överlevde jag precis en kupp mot mitt liv i morse när jag upptäckte att min bil varken gick att styra eller kunde bromsa. Jag misstänker starkt att det kan hänga ihop med min enorma glädje över att TV8 bestämt sig för att lägga ner Resumé-TV. Jag kunde inte lägga band på mig och nu har jag en reklam-fatwa på mitt huvud.

Anders Tempelman

Det handlar om att bita ifrån.

Jag har börjat hantera lågkonjunkturen på det enda sätt jag kan - förnekelse. Det är ett grepp jag testat förut med viss framgång och bygger på att jag ökar min konsumtion av det mesta. Jag vill ha extra varmt i huset, extra tänt och köper enbart plockmat från små specialbutiker som tar flera hundra procent mer betalt än andra. Jag kör bil oftare och ryckigare för att kunna öka min bensinförbrukning radiakalt och köper flera resor till exotiska platser som medelsvensson ännu inte hunnit besudla. Det här skapar en väldigt bra känsla, trots att det är en smula destruktivt. (Ungefär som att röka heroin kan jag tänka mig.) Men slutresultatet är ändå övervägande positivt. Konsumtionen överträffar ångesten och jag fylls med en positiv, hoppfull och livsbejakande grundsyn. "Vi ska få se vem som spöar vem" som jag sa till lågkonjunkturen häromdagen när jag köpte mig en vargpäls och ett armbandsur på 2 kilo. Då var lågkonjunkturen djävligt svarslös kan jag säga.

Anders Tempelman

Våldsamma barn.

 
Jag har fått en ny kompis. Han är 7 år och bor ett par hus ifrån mig. Ibland åker vi till tippen tillsammans och lyssnar på hårdrock hela vägen. Han pratar oavbrutet om tekniska saker som intresserar honom och vilka nya tekniska saker han behöver för att få ett rikare liv. Jag stödjer honom i hans utläggningar och flikar in en eller ett par tekniska insikter. En gång klagade han över att hans pappa hade rest så mycket i jobbet. Jag föreslog pedagogiskt att jag kunde hålla i pappan så att han kunde slå honom. ”Ja, på snoppen. Man är extra känslig där” säger pojken och flinar. ”Ja, det kanske man är” säger jag lite svävande och höjer volymen. 

Anders Tempelman

Negativ tillväxt?

Hur går det till när ett uppenbart vilseledande begrepp smyger sig in i mediebevakningen av finanskrisen? "Ordet recession, lågkonjunktur och krasch klingar så negativt" säger en medelålders stekare med byxorna högt uppdragna ovanför det som en gång klassades som hans midja. "Vad tror ni om negativ tillväxt istället?" Det här är tyvärr ett semiotiskt genidrag som kommer att få efterföljare, tro mig. Snart kommer företagsledare att prata om negativ lönsamhet, förbundskaptenen i fotboll om negativa framsteg och läkarna kommer att referera till potensproblem som negativ erektion. Men hur man får en hel journalistkår att svälja och använda det här uppenbart vilseledande ordbygget, går bortom mig.

Anders Tempelman

Tankar från en tank.

Första gången jag testade det här visste jag inte om jag hade anlag för klaustrofobi. Så jag tvingade mina döttrar att testa mig genom att rulla in mig en tjock matta hemma och spela en komplett Helmut Lotti skiva på full volym. (Illegalt nedladdad givetvis, aldrig köpt.) Efter det klarar jag vad som helst och slipper ha paniktankar kring tankens storlek, drunkningsrisken om man somnar, förekomsten av främmande könshår eller risken att bli enormt kissnödig där inne. Nu låg jag obekymrat naken och svävade i beckmörkret. Det enda som hördes var det dova ljudet av fläkten, mitt livsuppehållande system för syresättning. Det fanns avkopplande musik också, som spände brett mellan valsång, delfinkvitter och Absolute Panflöjt. Men jag valde tystnaden och förvandlades till en kol-väte baserad varelse som svävade viktlös i kosmos. Jag somnade och drömde om riksbankschefen i högklackat och prisutvecklingen på kassler. 45 minuter kan gå så fruktansvärt fort ibland.

Anders Tempelman