Här är mitt liv.

Helena har åkt till New York. Äntligen, säger jag. I flera veckor har jag lyssnat på hennes pladdrande om restauranger hon ska gå på, sevärdheter hon ska se och Gud vet allt. Jag får för övrigt många mail om hur Helenas och min relation egentligen ser ut. En generation uppväxt på Big Brother och Big Mac spekulerar flåshurtigt och helt utan satsbyggnad kring vårt eventuella förhållande.

I helgen övervägde jag och min familj att ta oss an en utbytesstudent från Sicilien. Först var alla entusiastiska, innan jag målade upp bilden av håglös, porrsurfande 17-åring som sitter inlåst på sitt rum och hetsäter mascarpone i bara kalsongerna.

Vi oljade också golven i helgen, med påföljd att jag tvingades flytta alla möblerna runt i huset och sen inte fick beträda golvet på hela söndagen. Jag vinschade in familjen i sovrummen genom fönstren på kvällen. Själv tog jag mig in genom att fästa sugproppar på knän och händer och därefter klättra in via innertaken som en fluga.

Forma din tonåring.

Tonåringen vill i grund och botten frigöra sig från dig och bli din diametrala motsats. Det här har jag förhållit mig till genom att medvetet dikta upp mitt förflutna. På det sättet liksom drejar jag fram en personlighet med önskvärda drag hos mina barn. "Jag älskade folkdans i din ålder och rökte heroin på kvällarna" har jag sagt i förbifarten någon gång, vilket bör leda till en rockälskande men drogfri personlighetstyp. Ni fattar principen. Men sen upplyste någon mig om att barn inte gör som jag säger, utan som jag gör. Och då blev jag plötsligt väldigt osäker. Så numera försöker jag täcka upp hela fältet genom att blanda uttalanden med handlingar, helst så motsägelsefullt som möjligt. Jag nickar när jag säger nej, säger att jag hatar dem samtidigt som jag omfamnar dem osv. Jag tror att vi pratar om en banbrytande pedagogik här, som kommer att forma tonåringar för livet.

En fredlig plan.

Nobels Fredspris passerade framför näsan på mig igen. Jag som inte bara pratar om att förbättra världen, utan dessutom gör det. Dagligen sprider jag fred och hopp i norrförort när jag flanerar med min luddiga hund i ett stramt koppel. Ibland lyfter jag på min gröna hatt med svinborst på sidan och kommenterar vädret i positiva ordalag till vilt främmande människor. På middagar är det jag som konsekvent leder bort samtal från skilsmässor och skönhetsoperationer. "De måste sluta slåss i mellanöstern" utbrister jag lagom till vaniljpannacottan och reser mig upp. "Jag tycker att vi, som har så mycket onödig yta, skänker allt ovanför Gävle till Palestina. Eller Israel, det gör detsamma. Det är ju ändå bara en massa skog och mygg där uppe. Då får de något annat och tänka på också, samtidigt som de slipper reta sig på varandra." Sen lämnar jag rummet lite högtidligt och låter klokheten sjunka in, lika långsamt som teskeden i pannacottan. Nästa år är priset mitt.

Det förflutna dyker upp.

Cate ringde häromdagen igen. Hon gör det bara när hon är full och nostalgisk. Att hon inte kommit över mig ännu, det var ju evigheter sedan vi var ihop. Jag var utbytesstudent i Melbourne och hon pluggade teater i kvarteret där jag bodde. Ibland satt vi i hennes råttbo till etta och läste Shakespeare. Hon spelade ut hela sitt register som Ofelia och jag var en oinspirerad Hamlet med en kall Fosters i handen. På något sätt tror jag att mitt bristande intresse lärde henne en hel del om teaterns villkor. Hon svamlade i telefonen om saker vi gjort, saker jag sagt och en massa händelser som jag inte minns ett dugg av, vilket gjorde henne lite stött. Så jag bytte ämne och frågade om hennes man hade gjort någon plastikoperation ännu. Jag förklarade pedagogiskt att det antagligen kan klassas som någon form av restaurerande operation, snarare än en skönhetsoperation som ju har lite av ett dåligt rykte. Då slängde hon på luren. Det här med att ta kritik har aldrig varit hennes starka sida.

Vem betalar min konst?

På en fest nyligen hamnade jag bredvid två unga skådespelare. Den ena såg ut som Micke Nyqvist efter en ansiktslyftning och hade svårt med ögonkontakt. Vi pratade om svårigheterna att försörja sig som skådespelare och Lill-Micke började hålla någon sorts anförande med blicken mot taket. "Skådespelaren är spjutspetsen inom människans anpassningsförmåga" mässade han utan en tillstymmelse till leende. "Konsten handlar om att beskriva vad det innebär att vara människa, det måste få kosta" fortsatte han och började få upp ångan. "Precis som sjukvården, det är något vi alla måste bidra till, eller hur, eller hur?"

Då började jag tröttna lite och frågade stillsamt om han var villig att betala mig för att jag skulle fullfölja min dröm att bli mimare? En lite smalare form av mimkonst, som bygger på att jag sitter naken på en tebricka och rullar runt på apelsiner. Förberedelserna tar flera år och själva framförandet ska ske utan publik, men däremot dokumenteras av flera 70 mm's Imax kameror. Den färdiga filmen ska sedan grävas ner på en soptipp i en sladdrig, blå gymnastikpåse som det står "Anders" broderat på. "Betalar du det?" undrade jag. Lill-Micke mötte min blick för första gången, log besvärat och gick sen iväg för att hämta ännu en gratisöl.

De förlorade tingens skimmer.

Jag ser mig själv på ett foto från förra sommaren och noterar de ovanligt snygga shortsen. "Vart tog de vägen" frågar jag min familj anklagande. De säger att de inte vet och det blir startskottet för ett ursinnigt sökande. Jag kan rota igenom allas garderober samtidigt som jag pratar högt för mig själv om hur mycket jag älskade de shortsen. Jag kan också bli gråtfärdig när jag tänker på den där härliga tuschpennan som jag alltid hade i min väska för 10 år sedan, men som nu är spårlöst borta. Eller pappas gamla fiskarkniv som han har på bilden från mitten av 60-talet och de där solglasögonen jag hade på mig på Sicilien 2001. "Vad är det för ett samhälle vi lever i, när älskade saker kastas bort" kvider jag med armarna djupt ner i soptunnan. Någon gång har jag stått på vinden i skenet av en naken glödlampa och faktiskt hittat en kavaj som jag mindes med en sådan värme. Jag tog den på mig den och gick ner till familjen och log lyckligt. "Titta, här är den." De tittade på mig och sen skrattade de sig fördärvade. Denna grymhet, var kommer den ifrån.

Min högra fot.

Efter tre veckors taxiåkande till och från jobbet, spartanska luncher inne på kontoret, inga promenader, ingen idrott och ett konstant häcklande av det som tjänstgjort som sko på höger fot, är jag nu tillbaka efter att ha tagit bort stygnen.

Jag trippade från sjukhuset, som i min barndoms somrar på grusgången ner till bryggan. Om jag hade ambitioner inom poesi skulle jag skriva en hel bok med max fyra ord per sida, med en kraftig överrepresentation av begrepp som papperstunn, hudlös och skygg. Allt detta för en löjlig nerv i foten.

Jag överväger att skada mig på en mer regelbunden basis och därigenom få möjlighet att känna tacksamhet oftare. Kanske pressa en stor lågenergilampa rakt igenom handen för att 4 veckor senare återigen få känna glädjen i att omsluta en kall starköl, min fru och en yxa. (I valfri ordningsföljd.) Finns det möjlighet att lobotomera sig och sen återställa sig lite senare? Tänk vilken glädje över att få upptäcka sina egna minnen och spektakulära tankar på nytt. Visst tänker ni såhär också? Visst gör ni det?

Middagen tänker inte.

Jag har länge undrat hur vi skulle reagera om forskare plötsligt bevisar att djurs medvetande är mer utvecklat än vad vi någonsin trott. Ungefär lika överraskande som när de kom underfund med att spädbarn visst har känsel och att operationer kanske borde utföras med bedövning. Tänk om djuren har ett rikt intellektuellt liv, drömmar och ett språk som vi aldrig begripit. Skulle vi inte se på kalkonen i ugnen och grisen på julbordet lite annorlunda då? Skulle det inte kännas extra konstigt att stå och stirra på Skansen eller Kolmården då?

Jag tänkte på det här speciellt igår kväll när vi satt runt middagsbordet och pratade om vilken hund vi skulle ha nästa gång. Vi gick igenom gulliga hundar vi sett och pratade i munnen på varandra om vilka raser vi föredrog. Kanske en mindre hund nästa gång. Och en tik, ja självklart, där var vi alla överens. Plötsligt blev jag medveten om att någon tittade på mig. I hörnet av köket låg vår gamla labradorhanne, Gillis. Jag blev först lite illa berörd, men sen märkte jag att hans tomma blick följde den smörgås jag hade i handen och inte samtalets innehåll. "Dig slänger vi i containern för brännbart" sa jag till honom och tog en tugga. Då viftade han på svansen. Jag tror att vi kan fortsätta äta kött ett tag till med gott samvete.

"Bra, för du har en skalpell rakt in i foten just nu."

Så sa läkaren bakom ett grönt skynke igår när han fick ett jakande svar på frågan om jag mådde bra. Jag opererade bort 4 cm av en nerv och kirurgen brottades med min fot där bakom. Jag såg framför mig hur han skar i min fot som de gör i charkdisken när de frilägger ett ben ur en lammstek. Efter 10 minuter var han klar och jag rullades ut i rullstol med foten i paket. Och nu ligger jag hemma i sängen och reflekterar. Om det stämmer att medvetandet och nervsystemet är intimt sammanflätade, så har jag nu kapat bort en del av mitt medvetande. Jag känner inte min fot längre, än mindre mig själv.

Självförnedring inför publik.

Ju äldre man blir, desto mer ovillig lär man bli att kliva ur sin s.k bekvämlighetszon. Eftersom jag saknar omdöme, gäller det här tyvärr inte mig. För några veckor sedan bjöds jag in att delta i en välgörenhetstävling ihop med flera elitgolfare på Europatouren, näringslivsfolk och lite kändisar som
t ex Hugh Grant. Det hade blivit en plats ledig och initiativtagaren Jarmo Sandelin frågade vänligt om jag ville hoppa in i ett av lagen.

Eftersom jag är en dokumenterat dålig golfspelare, tackade jag ja. På speldagen var banan nerlusad med publik och media och jag tillbringade huvuddelen av dagen ljusår utanför min bekvämlighetszon, i meterhög ruff, desperat sökande efter bollar. Men någon har sagt att man växer och lär sig saker av den här typen av upplevelser och det stämmer verkligen. Proffset jag spelade med lärde mig att säga ordet FUCK på spanska med rätt hyggligt uttal. "Joder!" gick jag runt och mumlade bland brännässlorna när plötsligt Hugh Grant passerade mig och log medkännande. Det expanderade min bekvämlighetszon ytterligare ett par kilometer. Lärorikt. Nyttigt.

Anders Tempelman

Sex på vägen.

Man vidgar sina vyer när man reser. På tyska bensinstationer finns kondomautomater inne på alla herrtoaletter. Där fångade mitt öga den löftesrika produkten Travel Pussy, som ett av alternativen bland kondomerna. Jag kunde inte för mitt liv begripa om det här var någon sorts sexhjälpmedel eller ett olyckligt namn på en kondom. Hur reagerar man som tjej om man följer med en snygg tysk kille hem och han halar upp en kondom som heter Travel Pussy? Och om det är ett sexhjälpmedel, vad kan det vara som dimper ner i den lilla mynningen på maskinen? Konsumerad av nyfikenhet surfade jag på ämnet och lärde mig att Travel Pussy inte är en kondom utan en liten plastpåse, som en hundbajspåse i storlek och kvalitet, med en hålighet i sig. Ni fattar principen. (Han som utvecklade den här produkten deltog inte i anatomilektionerna och har antagligen testat det mesta i sitt pojkrum med modellplan hängande från taket.)

Men när man står där och exponeras för automatens innehåll så reflekterar man också över sina möjligheter. Ska jag våga tro på ett ragg och därför köpa en kondom, eller ta det säkra före det osäkra och köpa en Travel Pussy, fylla den med ljummet vatten och sen ha ett passionerat samlag med den? Kanske med lite stearinljus och saxofonmusik i bakgrunden. Jag tog i alla fall det säkra före det osäkra och köpte en av varje?

Anders Tempelman

Papperstunn plåt, naken hud.

Efter en svit av år i Italien förvånas jag inte längre av någonting i trafiken. Däremot ser jag tendenser och variationer, att kalla dem för utveckling skulle antyda någon sorts framåtskridande och så långt skulle jag inte vilja dra det. Till den klassiska förarstilen, med en arm sladdrande utanför förardörren, cigg i mungipan och ett helgon som roterar störande i ögonhöjd i backspegeln, har nu SMS klivit in som en ny faktor. Alla gör det, oavsett trafikförhållanden. Även motorcyklisterna i flip-flops och med integralhjälmen löst på huvudet som en judisk kippa, läser och skriver SMS under pågående färd. Jag har en rätt avkopplad inställning till det här fenomenet, av lite olika skäl. Ett av dem är kanske att jag sitter i en 2,5 ton tung amerikanare. Om någon kommer att göra sig illa pga av SMS-andet, så är det inte jag. Även om jag inte direkt ser fram emot att skrapa ut italienare ur hjulhusen med en slickepott, så är det en uppgift jag är beredd på.

Men jag ser det också som en socialantropologisk uppgift att lära mig att smälta in i det här landet som jag har så starka känslor för. Därför har jag själv börjat med krokiteckning samtidigt som jag klättrar uppför berget mot huset där vi bor. Det är en vindlande bergsväg, med endast plats för ett fordon i taget och där räcken är mer sällsynta än förekommande. Min fru vobblar omkring naken i bagageutrymmet och jag skriker åt henne att hålla sin position samtidigt som jag plöjer ner lövtunna Fiat-modeller utmed stupen. Men jag känner att jag utvecklas, både som bilförare och tecknare, det måste jag säga.

Höghöjdssemester.

Jag stuvade in 3/4 av familjen i bilen och körde de 230 milen ned till Toscana. En resa som kunde blivit ett rent helvete, men som med GPS och V8 blev ett rent nöje. 100 mil första dagen och en natt på ett tyskt hotell som luktade stekflott och cigarettrök. Därefter 130 bekymmersfria mil direkt till Pietrasanta. När vi kom fram på kvällen såg vindrutan ut som den var täckt av en paté av insekter. Jag skrapade försiktigt bort den med en kniv och stekte den sedan i en kallpressad olivolja från Toscana, lite vitlök och färsk timjan. Alla älskade smaken utan att riktigt kunna placera den.

Huset vi bor i ligger så högt upp att vi måste har syrgastuber på oss hela dagarna för att inte kollapsa. Det har den positiva sidoeffekten att vi kan tillbringa stora delar av dagen under ytan i poolen. Sen kliver jag upp och blickar genom den immiga syrgasmasken ut över kustlinjen från Viareggio till La Spezia och kastar håglöst kottar ner på rovfåglarna som cirkulerar straxt under oss. På kvällarna tvingas vi ta av oss syrgasen för att kunna äta, vilket gör att vi alla drabbas av syrebrist och uppför oss som om vi vore asberusade. Sen tar vi på oss utrustningen igen och stupar i säng. Vi ligger på mage och sover drömlöst innan en ny dag tar sin början.

Rivierans guldgosse.

Jag befinner mig i Juan Le Pins och smälter in. Jag går runt i Panamahatt, lite för korta, röda shorts och med en liten fjantig hund i koppel. Jag betalar 120:- för en kall öl utan att blinka, stirrar oblygt på tjejer i min dotters ålder och pratar samtidigt oavbrutet i telefonen på stranden. Min hud har ett ytskikt som kanel och känns som en begagnad, finsk skinnsoffa från Stalands. Sen kör jag en nedcabbad Rolls Royce till mitt inhägnade hus, sitter vid poolkanten, läppjar på en Campari&Soda och låter Mistralen blåsa rakt igenom mitt ihåliga huvud som avger ett svagt visslande ljud. Jag lyckas till slut spela Eine Kleine Nachtmusik genom att forma munnen och pressa ihop ena näsborren med ett pekfinger. Eftersom jag klätt av mig naken återger jag även bastonerna, genom att spänna och släppa mina fladdrande skinkor.
Rivieran gör underverk med mig.

Anders Tempelman

Det halvtomma glasets fördel.

Fördelen med en grundmurat pessimistisk syn på tillvaron, är att man aldrig blir besviken. Jag tittar ut på hällregnet utanför mitt fönster och känner ingenting - frånsett en känsla av bekräftelse på det jag redan visste. Dagens hämtsallad var precis lika smaklös och formlös som jag visste att den skulle vara. Och världen utanför levererar krig, konflikter och elände med kirurgisk precision på daglig basis.
En del menar att om man bara förväntar sig dåliga saker, så händer bara dåliga saker. Det är naturligtvis fullkomlig nonsens. Tvärtom så blir man vansinnigt glatt överraskad när man har fel. Till exempel när en konflikt mellan två länder plötsligt tar slut. När man inte får restskatt ett år. När en främmande människa ler mot en utan att vara Scientolog eller lustmördare.
Det händer ju. Fast det är sällan och ingenting man ska gå runt och hoppas för mycket på.

Trevlig helg.

Anders Tempelman

Framsteg?

Träffade en kompis som gått hos en coach ett längre tag, för att prata om sin frustrerande arbetssituation. (Han har en idiot till chef och vantrivs i största allmänhet. Inte mycket att prata om, jag vet.) Coachsamtalen blev i alla fall oundvikligen större och handlade även om hans liv i största allmänhet. De pratade om frun som han älskar högt, men också om deras äktenskap som naturligtvis inte var perfekt. Terapeuten menade att det kan vara en bra idé att utvärdera alla relationer varje år. Även sitt äktenskap. Inte ta något för givet utan ärligt reflektera varje år: "Ska vi fortsätta tillsammans ett år till?" Min polare tyckte att det här lät som en väldigt bra idé och satte sig en kväll med sin fru och hade en öppen och bra diskussion på just det här temat. Han tyckte att det hade känts väldigt bra och älskade sin fru och sitt äktenskap ännu mer efteråt. Ett par dagar senare säger frun att hon vill skilja sig. För nu när hon hade tänkt på saken, så hade hon kommit fram till att hon inte älskade honom. Min vän lever numera ensam i en fuktskadad tvåa. Han har kvar jobbet, men har bytt coach.

Anders Tempelman

En ljusnande framtid?

Minnesbild: Jättegamla föräldrar står på skolgården i sladdriga, urinfärgade studentmössor. De håller i ett plakat med en suddig barnbild på och kanske orden "Grattis Jocke, 5/6-1981". Pappan har en överkammad flint där hårtestarna envisas med att flyga över på andra sidan och bli som en lång svallande lugg ända ned till axeln. Mamman har blå blus, en knälång kjol i någon sorts tweedmaterial och håller i en miniflaska mousserande vin med ett blågult band knutet runt. De står med hundratals andra lika urgamla människor och glor förväntansfullt mot skolbyggnadens entré.

Imorgon är det min tur.

Anders Tempelman

Köttbussen.

I min barndom la läskbåten till vid ångbåtsbryggan på Söderöra. En stor händelse på en skärgårdsö. Läkarbåten såg man ibland också, när någon fått en vobbler rakt igenom ena örat efter ett oförsiktigt kast. Här hemma har jag hunnit vänja mig vid glassbilen som dyker upp med sin irriterande melodi. Sedan ett par år tillbaka finns också Fiskbilen i området, ett par glad killar som oftast kommer mitt i middagen på fredagskvällar och erbjuder djupfryst fisk. Och nu har det dykt upp en bil till - Köttbussen.

Jag tycker att namnet är väldigt visuellt på något sätt. Jag ser en buss fylld till bristningsgränsen med kött framför mig. Det är knappt så att förarna ser ut genom vindrutan för allt kött. De sitter i stolar av kött, försöker växla, bromsa och gasa, men hela tiden motarbetade av dessa köttmassor som brer ut sig. Sen stapplar killarna ut, med blod rinnande utmed kroppen och med platåskor av kött på fötterna.

"Hej, vi är från Köttbussen, vill du köpa lite kött."
"Har ni kyckling?" undrar jag.
"Nej, vi är Köttbussen, vi säljer kött" säger den ena och torkar bort en rostbiff från pannan.
"Ok, för ordningens skull. Vad är kycklingkött om inte just kött?"
"Det är fågel, en helt annan sak" säger den andra oengagerat och skrapar bort blandfärs under naglarna.
"Har ni Quorn, jag älskar Quorn, det är ett köttsurrogat, av svamp tror jag?"
"Vi är Köttbussen. Vi säljer kött."
"Så ingen glass då?"
Killarna tittar på mig, skakar på huvudet och linkar tillbaka till Köttbussen. Det är blodspår på uppfarten.

Anders Tempelman

Död åt göken.

Jag har inget fågelintresse, utom möjligen när det gäller Göken. Det är en lömsk figur och en pionjär inom surrogatföräldraskap. När gökägget kläcks efter 14 dagar hos den främmande lilla Rörsångaren, så knuffar den instinktivt ut de andra äggen ur boet. Sen ligger den där och spelar gullig när mamma Rörsångare flyger som en idiot för att samla ihop larver och skalbaggar till middag. Inte ens när gökdjäveln är dubbelt så stor som surrogatmamman fattar Rörsångaren att den är grundlurad, eller så gör den det, men lever i förnekelse. Det är svårt att veta. En solig dag flaxar i alla fall Göken ut, utan så mycket som ett tack. Han eller hon som gjorde omelett av Rörsångaren eget kött blod. Bifogar en bild på skitfågeln, Göken, så att ni känner igen den i skogen och kan skjuta skallen av den med luftpistol eller slangbella. Undvik att träffa Rörsångaren, den har haft det tufft nog.

Anders Tempelman

Mitt nya tidsfördriv.

Val Do Lobo är en av Portugals bättre golfanläggningar. Att de släppte in mig på ägorna berodde enbart på att jag var där och jobbade med golfproffset Jarmo Sandelin. (Se bild.) Två dagar innan inspelning av filmen, rekade vi för att hitta de vackraste platserna. Med golfbil, svindyra golfklubbor och en härlig amatörentusiasm for jag okänsligt runt på fairways som var lika välklippta som en heltäckningsmatta. Jag spelar en sorts golf de inte sett förut - muskelgolf . Den bygger i korthet på en total avsaknad av teknik till förmån för ren och skär muskelkraft. En spännande sidoeffekt av den här spelstilen är att en boll lika gärna kan gå 300 meter spikrakt, rulla 1,5 meter på gräset eller gå stenhårt rakt in i lyxvillan 90° till höger om utslaget. Jag vägrar dessutom att skrika FORE eftersom jag ogärna vill manifestera min oskicklighet och slår gärna ett par tre bollar på raken tills jag är nöjd. Helt regelvidrigt och oacceptabelt. Att jag dessutom spelade i gymnastikskor och t-shirt utan krage, drev personalen nästan till vansinne. Jag tvingades till slut byta t-shirt, men vägrade byta skor eftersom jag helt enkelt inte hade några golfskor. Barfota var okej för mig, men visst inte för dem. Jag tror att Jarmos sponsoringkontrakt med anläggningen var i fara under dagarna jag var där. Men vad kul det var. Det här ska bli mitt nya tidsfördriv.

Anders Tempelman