Ord som skrämmer mig.

En barnläkare myntade ordet stjärtfluss i veckan. Det handlar om streptokocker (bara det ordet!) som får fäste i just stjärten. Eller förhuden, stod det också i artikeln. Framstjärten stod det aldrig, men jag misstänker att man kan få framstjärtsfluss också. Jag blev så skrämd av de här nya insikterna att jag tvångsmässigt går runt på kontoret och skojar om de här nya begreppen. Ingen skrattar utom jag. Det känns ensamt på något sätt.

Anders Tempelman

Senildemens.

Jag var hos veterinären nyligen. Min hund har både epilepsi och cancer och det var dags för ett kontrollbesök. I väntrummet hos veterinären finns lite allt möjligt att vila blicken på. Det ena är inramade ögonblicksbilder på hundar med små texter i tusch på. Hundarna har själva skrivit i första person singular om hur bra de mår efter en lyckad insats av någon av veterinärerna. Oftast avslutas det med rader som ”Kram från Ludde och hans matte.” Det andra i väntrummet som fångar mitt intresse är ett ställ med foldrar om olika åkommor hos djur. Jag läser lite slött rubrikerna när en får mig att stanna upp - senildemens. Symptomen kretsar tydligen kring trötthet, håglöshet, märkliga beteenden och personlighets(?)förändring. Jag tittar lite oroligt på min hund, sen frågar jag honom om han vill ha en godis. Då tittar han snabbt upp och svansen går som en propeller. Jag andas ut.

Anders Tempelman

Trä minns.

Det är någonting med kombinationen trä och kött som får mig att må dåligt. Planksteken är ett uppenbart exempel, toalettsitsen är ett annat. Jag vet inte varför jag reagerar så starkt, men misstänker att det är någon sorts hygienaspekt som får min fantasi att skena. Löst grundad (som alltid) på antagandet att trä liksom minns. Hårdplast, metall och porslin har inte samma förmåga intalar jag mig själv. Jag borde kanske se det annorlunda. Att trä visserligen är ett levande naturmateria och att människans första toalettliknande konstruktion antagligen var just en gren av trä. Men när trä lackas är det lika ogästvänligt för bakterier som andra material. Men jag tror att träsitsen minns att den en gång i tiden var en ståtlig tall i en svensk urskog, som vajade majestätiskt och blickade ut över de svenska vidderna. Nu hämnas den genom att ackumulera mänskliga bakterier på restaurang Sawadee och sedan sprida dem generöst. Som pollen för vinden.

Anders Tempelman

En rysk höst.

Jag läser Dostojevskij på kvällarna för att kunna framstå som intressant och beläst på kommande middagar och fester. En sidoeffekt är att jag numera växlar slumpvis mellan att kalla mig för Anders, Lars och Ante-Pante. Jag praktiserar samma sak på mina kollegor och skapar ett intressant kaos där ingen vet vem som är vem längre. Jag pratar ofta rakt ut i luften utan att titta på någon, vilket skärper iakttagelseförmågan hos samtliga och tvingar folk att försöka tolka vem jag talar till. Den senaste veckan har jag börjat kalla en kund som heter Björn för Kolja, vilket skapat en intressant atmosfär i våra möten. Han tittar och lyssnar på mig med helt nya ögon. Igår sågs vi igen och då kallade jag honom för Ivan när han kom, presenterade honom för en kollega som Kolja och avslutade mötet genom att kalla honom för Björnovitz och ge honom blöta kyssar på kinderna. Sen tog jag på mig min björnpäls och mössa igen och halsade en liter vodka till lunch.

Anders Tempelman

Olympiska tvångstankar.

Jag har en tvångstanke som återkommer vid varje sommar-OS. Den går ungefär såhär: Jag har en given plats till nästa sommar-OS i London om fyra år. Jag måste sluta arbeta och kommer sparras av de bästa tränarna i världen fram till spelen. Nu handlar det bara om att välja en gren där jag har de bästa förutsättningarna. Målet är inte ett OS-guld (även om det är fullt möjligt i mitt fall), snarare att delta utan att genera Sverige eller besudla de olympiska idealen. Med visst vemod inser jag att jag passerat bäst-före datum för de flesta friidrottsgrenar, utom möjligtvis diskus där jag kan se mig själv kasta den där lilla fjantiga frisbeen sinnessjukt långt. Tyngdlyftning ( i synnerhet ryck) bör man kanske undvika, stavhopp är ju enormt mäktig, men kanske lite för tekniskt. Men är det verkligen omöjligt att bli vass i rodd på fyra år? Lerduveskytte borde väl också vara rätt lätt. Segling, speciellt som gast, måste ju vara rena barnleken. Men samtidigt känner jag att fyra år är en lång tid och att jag måste gilla det jag ska träna så hårt och så länge. Boxning vore roligt, men jag är lite orolig för att bli slagen till pappersmassa och sen för alltid gå runt och se ut om Lillen Eklund. Beach-volleyboll kan jag se mig själv i också. Kanske spela med någon av tjejerna från Brasilien?

Anders Tempelman

Bevisföremål 1.

Det har antytts från flera håll att jag hittat på episoden med de små kalsongerna på Sicilien. Jag känner mig naturligtvis kränkt av de här beskyllningarna och bifogar därför ett bildbevis som för evigt ska tysta de illvilliga röster som ifrågasätter min ärlighet. Jag har lagt en fönsterskrapa bredvid kalsongerna som referensobjekt, för att ge en tydlig bild av hur trånga de faktiskt är.

Anders Tempelman

Ingen information alls, när du behöver den som mest.

Det finns ett helt nytt grepp inom produktdesign som skapar väldigt starka känslor till sina varumärken. Man eliminerar helt enkelt den fakta som kunden söker i just det avgörande ögonblicket. Koktid på pasta till exempel. Vattnet kokar, du lägger ner pastan och söker efter den enda information du behöver just nu – koktiden. Ögonen far epileptiskt över förpackningens alla ytor på jakt efter en siffra eller möjligen två siffror med ett mellanslag emellan. Men nej, det står inte framtill på paketet, inte baktill där däremot alla ingredienser finns redovisade på fyra olika utrotningshotade språk. Först när pastan destillerats ned till en bränd kräm i botten av kastrullen, ser du texten. Sex punkter stor, väl dold bakom en usel illustration av ett durumvete. Målarfärg är ett annat exempel. Du har målat klart och överväger att lägga penseln i en plastpåse eller i ett miljövänligt lösningsmedel, beroende på torktiden. Den informationen är omöjligt att hitta och du vet inte när färgen är övermålningsbar igen. Du söker utmed burkens alla ytor och inhalerar omedvetet så mycket starka ångor att du förlorar medvetandet. Barnen hittar dig utslagen med en trasa i munnen och en flaska thinner bredvid. Det ser inte bra ut. Eller när man bjuder hem en vän på middag som är aggressiv nötallergiker och råkar bjuda på pesto. Hans adrelanin- eller antihistaminsprutor har ingen text som tydligt anger var nålen ska in. Så det slutar med att du sitter på hans bröst och hamrar in en spruta i hjärtat på honom och den andra i höger bröstvårta. Han överlever, men sms’ar inget tack dagen efter.
Är det bara jag som har de här problemen?

Anders Tempelman

Den sommaren gick jag runt i väldigt små, löjliga kalsonger.

Ni vet hur man hänger upp sitt livs kronologi på speciella händelser? Sånt som får utgöra bokmärken för en hjärna som annars befinner sig i brant utförsbacke. Som den sommaren när jag och min kompis Bettan sneglade in under bakdörren till torrdasset och fick se när farbror Gunnar bajsade. (Nej, det var inte förra sommaren, snarare sommaren -69.) För mig kommer den här sommaren att bli ihågkommen för mina kalsonger. Redan första dagen efter att bagaget försvann på Sicilien tvingades jag ut i Cefalú för att handla det nödvändigaste. Jag hittade någon sorts modeaffär där jag köpte två t-shirts och två par kalsonger. Jag köpte dem utan större omsorg, som salt eller spolarvätska ungefär. Väl hemma i huset pressade jag mig in i det minsta par kalsonger i storlek XL jag någonsin ägt. De slöt tätt, kan man säga. Men det värsta var att den lilla svarta…herrtrosan är inte rätt ord, men det är det bästa jag kommer på….hade en text på baksidan. En text som var väl dold vid inköpstillfället, tro mig. Med sirlig guldtext står det ”Gold Member” över stjärten. Mycket märkligt, speciellt eftersom företaget som producerar denna kastrerande teko-produkt har ett helt annat namn. Vad syftar texten på? Att man vill ha en Gold Member där bak eller att man är en stolt ägare till en framtill? Att man är en Gold Member i någon sorts klubb som producerar pyttesmå kalsonger till sina medlemmar? Eller läser jag in för mycket i det här? Jag vet inte, men har i alla fall kommit fram till att vara mycket sparsam med att använda de här i framtiden.

Anders Tempelman

Romarrikets fall – en hypotes.

Varje gång jag besöker en gammal italiensk stad, där trampet efter romarrikets soldater fortfarande ekar mellan huskropparna, undrar jag vad som var orsaken till romarrikets fall. Flerfrontskrig, inbördeskrig, blybägare, incest och blodiga maktövertaganden spelade säkert en viss roll. Men de där lövtunna sandalerna med skinnsulor måste ha varit en enorm bov i dramat. Gå genom Florens, vandra i Rom, besök en bergsby var som helst i Italien och konstatera att gatstenarna är hala som såpa även med ett par Nike på fötterna. Jag tror att whiplash-skador, brutna nackarn och kotförskjutningar måste ha varit en faktor att räkna med. När romarriket liksom halkade från makten.

Anders Tempelman

Vattumannen.

Poolen är så full med döda insekter att man bör simma med stängd mun, om man inte vill kliva upp med något som påminner om en rejäl grovsnus under överläppen. Jag vet det här eftersom jag spenderar mycket tid i vatten just nu. Jag badar i poolen och i havet och försöker se ut som om jag är duktig på att simma, vilket jag inte är. Men ett par obesvärade simtag i crawlstil, några sublima meter ryggsim och ett bröstsim med professionell ansats (huvudet under ytan vid varje simtag, ni vet) skapar bilden av mig som en enormt simkunnig person. Det känns viktigt för mig att markera mitt alfahanneskap även i vatten. Den simstil jag undviker när andra tittar på är fjärilssim. Helt klart den vackraste och svåraste simstilen och därför den mest åtråvärda att behärska. Min fru har tävlingssimmat i just fjäril och gav mig några lektioner i morse. När jag sedan prövade min nyvunna teknik så skrattade hon så mycket att hon knappt klarade av att hålla sig flytande. Så jag kanske väntar med att introducera den simstilen i min repertoar ett litet tag till. Annars hade jag en ödla på besök i huset idag igen. Att de aldrig lär sig?

Anders Tempelman

En objuden gäst.

Förra året skrev jag om fladdermusen som tog sig in i vårt hus i Lucca en kväll och som krävde både mod och skicklighet från min sida att eliminera. Årets djurbesök hittills är en ödla som kröp utmed väggen i vårt sovrum alldeles nyss. Han var inte lätt att upptäcka eftersom han hade antagit väggfärgen. Det såg mer ut som en fuktbubbla som rörde sig över väggen. Min fru och mina barn bestämde sig för att gå till köket när jag klev in i sovrummet utrustad med en handduk, väl fuktad i ena änden. (Alla som varit en prepubertal pojke, vet vilken kraft som en fuktad handduk kan utveckla.) Jag ser honom slinka bakom ett Sicilianskt klädskåp, som jag bryskt vinklar ut. Han är blottad, men snärtytan är för liten för att få en bra träff. Han flyr ner till golvet och kryper bakom vår ena resväska, som jag slänger mig mot och pressar med hela min tyngd mot väggen. Då ser jag hans slemmiga svans bakom ett annat skåp. Jag vrider upp det och han flyr utmed golvet, mot dörren. Jag siktar och försöker hitta ett snärtläge, när han liksom placerar sig i ett nytt läge och ligger blixt stilla. Som en skänk från ovan har han har placerat sig mitt i dörrskarven där han kan sägas både vara inne i rummet och ute i hallen. Så jag stänger dörren och blir hjälte i ett hus fullt av kvinnor igen.

Anders Tempelman

34° och 1 km ovanför havsytan.

Jag är på Sicilien igen. Det mesta är sig likt. 3 av 4 resväskor försvinner i Milano och bruden som sköter Lost&Found i Palermo sitter planlöst för hand och skriver av några siffror som syns på hennes dataskärm. Grön text mot svart botten, om någon minns? Fem dagar senare går jag fortfarande omkring i min frus solklänning och en bred, flätat solhatt. Nere vid stranden i Cefalu spelar de på kvällarna in tv-programmet ”Veline” som för italienarna kanske motsvarar ett Allsång på Skansen möter Stadskampen. Folkligt, festligt och kringresande. Det kretsar i vanlig ordning kring en äldre man som påminner om Berlusconi och 20 modelliknande brudar i bikini och en jury. Tjejerna får först förnedra sig genom att t ex låta som en speciell fågel, låtsas köra bil berusade etc. Sen kommer tävlingsmomentet som bygger på att dansa så porrigt som möjligt i 30 sekunder. Sen kröns vinnaren i Cefalu genom jurybeslut och därefter drar lastbilarna vidare till nästa badort och efterlämnar bara en lätt härsken doft efter sig. Alldeles nyss kom resväskorna. Synd. Jag kände mig sedd och uppskattad i kvinnokläder.

Anders Tempelman

Ikea och jämlikhet.

Definitionen av ett jämlikt förhållande är när man öppet kan säga till sin fru att man aldrig mer kommer att åka med till Ikea. Jag har sedan flera år tillbaka lyckats uppnå den här ömsesidiga respekten. Det handlar inte bara om att varuhusen driver mig till vansinne med sina hav av spånskivebaserade produkter, märkliga gångar, oändliga köer till kassor och fula människor utan mening eller mål. Det handlar också om manlig kontra kvinnlig shopping. Min fru kan åka dit som om det vore en nöjesresa, i bästa fall med något halvt uttalat inköpsmål, men det är mest för syns skull. Senast tror jag att hon skulle köpa gardiner, men kom hem med två sängbord (som två månader senare fortfarande står och glor på mig i sina pappkartonger), lite handdukar samt en sopsäck full med värmeljus. Både hon och Ikea vinner på att jag aldrig mer åker dit.

Skärgårdsliv.

När jag var liten hade vi ett landställe på Söderöra. Där var midsommarfirandet en enda lång fest. Det var en roddtävling tvärs över viken. Gubbarna (varav många hade spelat i Allsvenskan) mötte grabbarna uppe på fotbollsängen i en match som alltid blev lite för allvarlig. Stången kläddes och restes och barnen dansade. Senare på kvällen spelades det på dragspel på ångbåtsbryggan och de vuxna dansade hela natten. Vi barn kunde kasta bollar i hinkar och spela på någon sorts tombola och granska gamla halvfulla fiskargubbar i vegamössor som satt på medhavda pallar och bara såg gamla ut. En av dem såg ut som Quasimodo minns jag. Och hans läskiga tonårsson som var dvärg, eller i alla fall väldigt kort för sin ålder. De bodde tillsammans på andra sidan ön, som var skogstätare, fuktigare och fulare. Det var där man grävde efter mask när man skulle meta och alltid var livrädd för att den gamla krumma fiskargubben och hans son skulle dyka upp ur ingenstans. Kanske med varsin banjo i handen?

Anders Tempelman

God uppfostran.

Jag har slutat att uppfostra mina barn på det traditionella sättet, utan har helt gått över till fjäderbatong och starkström. Två pedagogiska redskap som jag tycker har fått oförtjänt dåligt rykte. Förr kunde jag gnälla verkningslöst flera gånger i veckan över att de sprider sina smutsiga kläder över hela huset, lämnar frukosten framme och duschar i timmar. Nu har en slagserie med batongen och två renande elchocker helt lyckats eliminerat alla negativa beteenden. Jag tycker också att vi ska komma ihåg att inga framgångsrika och intressanta människor vaskats fram genom dalt och klem. Själv hade jag en genomtrygg uppväxt och har därför tvingats framleva mitt liv i medelmåttighetens träsk.

Anders Tempelman

Min osvikliga känsla för timing.

Vi skulle ha ett möte med ett stort företag inom detaljhandeln. Ett möte där vi skulle berätta lite om oss i förhoppningen att kemi skulle uppstå och därigenom ett nytt uppdrag. Marknadschefen är en otroligt trevlig man och mötet går fantastiskt. Vi skrattar åt samma saker, vi förstår varandra och delar uppfattningar inom en rad områden. När mötet går mot sitt slut berättar mannen att han och hans pojkvän ska åka och hämta en hundvalp i helgen. Jag undrar vilken ras det är och när han säger labradorhanne skiner jag upp och känner mig manad att dela med mig lite av mina erfarenheter. ”Jag har en som är 8 år. Blev tvungen att kastrera honom, han juckade på allt som rörde sig. Sen fick han epilepsi och hårar som fan, men annars – en underbar hund.”
Det är märkligt hur ett möte kan svalna på så kort tid. Efter mötet skrev jag ett mail och bad om ursäkt för mitt okänsliga uttalande. Han svarade aldrig.

Anders Tempelman

Fight Club på Gärdet.

Jag har spenderat årets varmaste söndag inne på Restaurangakademin på Gärdet. Jag och 12 andra sorgliga män (samt en kvinna) hade samlats för att gå en grillkurs. Jag tror att alla hade fått den här kursen som present av sin andra hälft eller sin psykolog. Kocken hade i alla fall tagit uppgiften på allvar och ordnat en veritabel köttfest. Vi talar en helstekt entrecote stor som en björkstam. En halv bröstkorg från en gris. 16 kotletter från gris, ett hav av lammfiléer, tonfisk i perfekta torskblockformer, nudelsallad, salsor och Gud vet allt. Från 9.30 till 16.00 vadade vi i kött, marinader, rubs och tillbehör. Vi delades in i team och pratade lite trevande med varandra. ”Jag har en kolgrill, vad har du?” var en vanlig öppningsreplik. Sen stod vi plötsligt utomhus, samlade runt två klotgrillar på en infart till ett parkeringsgarage i vita förkläden och vita t-shirts med Restaurangakademins logotyp på. Det fräste om köttstyckena på grillarna, blod rann på skärbrädorna och gillande blickar utbyttes. Som Fight Club, tänkte jag. Vi är män (och en kvinna), vi grillar kött tillsammans och har känslor.

Anders Tempelman

En dvärg?

Jag fick höra en episod från verkligheten som jag gärna vill dela med mig av. En kvinna sitter med sin 5-åriga son i knät på bussen i rusningstrafiken. Bussen stannar vid en hållplats och på stiger en dvärg. Kvinnan känner hur sonen liksom hoppar till och klistrar dvärgen med blicken. Hon försöker avleda pojkens uppmärksamhet samtidigt som dvärgen går rakt emot dem i mittgången. Men det är för sent. När dvärgen är alldeles framför dem fäller pojken ut armen och pekar med ett knubbigt finger på honom. ”Titta. En bäver!” säger han högt i hela bussen. Pojken är inte helt fel ute, orden är lika långa, har tre gemensamma bokstäver och likartad klang. Jag kan tänka mig att den här småväxta mannen har kallats för en hel del i sitt liv, men bäver måste vara ett helt nytt epitet. Snart ska jag gå till bävrarna på Skansen och ställa mig bredvid en dagisklass. ”Titta barn, vilka fina dvärgar!”

Anders Tempelman

Apotekets nya sortiment

När Apoteket berättar att de ska börja sälja sexleksaker dyker en massa konstiga bilder upp i mitt huvud. En grå Apoteks-tant kommer vobblande med en halvsladdrig, uppblåsbar Barbara. ”Hon ställer alltid upp, tjafsar inte och kostar ingenting att ta med på resor” säger hon samtidigt som hon hänger den i skyltfönstret. ”Hon kan även fungera som solmadrass i poolen eller vid havet för lata dagar.” Sen håller hon plötsligt upp ett inplastat paket med ett hundkoppel, en ridpiska, en apelsin och en elkabel. ”Det är här lilla kitet kallar vi för House of Lords och är mycket populärt. Det är extrapris på det.” Hon tittar lite forskande på mig med huvudet på sned. Jag ursäktar mig och säger att jag egentligen bara skulle köpa lite vårtmedel, men lovar att tänka på saken.

Anders Tempelman

Diskriminering.

Igår hörde jag på P1 hur de pushade för ett konsumentprogram som skulle ta upp diskriminering. De berättade vilka perspektiv de tänkte ta upp jag konstaterade att de inte tänkte ägna en enda minut åt oss som är snubblande nära 2 meter långa. Vi som tvingas stå krökta som Georgiska kärringar vid diskbänkar och bankomater av standardhöjd. Vi som bär ärr efter flygplansstolarnas vassa kanter på våra spröda knän. Vi som får ett stålrör i ansiktet när vi flanerar mellan stånden på Hötorget. Vi som tvingas blicka ner i mjälliga hårbottnar på tunnelbanan. Vi som går omkring med byxor i fel längd, för korta skjortärmar och sover med fötterna utanför sängänden. Vi som alltid har en känsla av att folk tittar oss rakt up i näsborrarna och ser vårt innersta. Vart är public service på väg?

Anders Tempelman