Manlig kärlek.
Det är en vanlig vardagkväll när min bästa vän ringer. Han har varit bortrest på jobbresa ett par dagar och jag svarar beredd på att få höra om ett antal planlösa möten från bedövande trista kontorskomplex i utkanterna av europeiska storstäder. Han ringer handsfree från bilen och vinddraget är påtagligt i bakgrunden. Det börjar med några artighetsfraser från hans sida om vad jag gör och vad som hänt under veckan. Men jag hör på hans lite frånvarande hummanden att han inte riktigt är där, så jag frågar hur det är med honom.
-Jo, tackar som frågar. Jag måste ha ätit någonting konstigt på flygplatsen, för jag kände mig lite skum i magen när jag bordade planet.
-Jaha?
-Men jag gjorde bedömningen att jag skulle klara mig, flygresan är ju så kort. Och på Arlanda kändes det fortfarande ok, man går ju ogärna på offentliga toaletter.
-Ja, verkligen.
-Och nu är jag i bilen som du kanske hör.
-Är du okej nu då?
-Man kan väl säga att jag sitter här med ett par väldigt välfyllda kostymbyxor. Jag hann precis köra ut på utfarten till motorvägen från Arlanda när jag insåg att det här skulle sluta illa. Men, men, jag hann i alla fall stoppa in byxbenen innanför strumporna och veva ner alla fönsterrutor.
-Och nu ringer du mig?
-Det var det första jag tänkte på. Jag visste att hur mycket du skulle uppskatta den här historien. Jag ska ringa min fru nu och be henne öppna upp garageporten och ställa fram en spann med ljummet vatten och lite ombyte.
-Tur att du har lädersäten i alla fall.
-Du läser mina tankar, kompis. Vi hörs lite senare.
Vi lägger på och jag känner mig så priviligerad och rörd. Att få vara den utvalde som han väljer att ringa för att dela den här stora upplevelsen med. Om inte det är kärlek, så vet jag inte vad som är det.
Att födas på nytt.
Det är nyårsafton och jag tar på mig en smoking som jag köpt på Myrornas. Det är svårt att hitta vintagekläder i mina proportioner och det är också därför som byxorna är en decimeter för korta och det sladdrar betänkligt runt midjan. Plaggen är skulpterade för en svunnen generation av män. Mina tankar går först till Gustaf Fröding och Verner von Heidenstam, men eftersom smokingen är ljusblå glider mina associationer mer åt något dansband som antagligen reste större delen av året och åt transfettbaserad mat utmed det svenska vägnätet.
Jag sniffar försiktigt på ärmen och ryggar instinktivt tillbaka. Doften av panerad rödspätta med remouladsås, köttbullar gjorda på slaktrester i en brunsås och ovanpå det den kompakta hybriden av cigarettrök, alkohol och svett.
Min löst sittande klädedräkt fladdrar och slår mot min kropp i årets sista vindpustar när jag strosar ut i förortskvällen. Klockan fem i tolv når jag en pampig villa där en nyårsfest är i full gång. Några berusade män står och monterar nyårsraketer i en liggande aluminiumstege på den leriga gräsmattan.
Jag bestämmer mig för att ta mig in på tomten och smälta in i festligheterna. Så som jag gjort i olika hem de senaste sju åren och lyckats utge mig för att vara en sent ankommen vän till familjen, en granne eller en arbetskamrat. Vid ett hörn av tomten väljer jag att pressa mig igenom den höga häcken. Halvvägs in inser jag att det är en hagtornshäck och att min hud punkteras och rispas. Men jag är stark i motgångar och fokuserar på positiva tankar samtidigt som taggarna river min smoking till remsor. Jag tänker att det enda som skiljer året som gått från året som kommer, är några kvistar. Att det här är positiv smärta, som att födas på nytt genom ännu en trång passage.
Samtidigt som tolvslaget inträffar dränker raketerna mitt primalvrål när jag naken faller ut på andra sidan. Efter hand när tystnaden lagt sig och bara krutröken efter raketerna slingrar sig över min nyförlösta kropp som en tunn silkesduk, reser jag mig upp på knä. Det är då festsällskapet på terassen får syn på mig.
-Vem fan är du, du inkräktar på en privat tomt? säger en svullen man som antagligen skulle passat min smoking bättre.
-Jag är performancekonstnär, kommer jag på där och då och tar mig upp i stående ställning med händerna kupade över mellangärdet.
-Allt jag gör är därför lagligt och intressant, avslutar jag och springer sen hemåt i frostnatten och in i det löftesrika nya året.
Julstämning på hög nivå.
Det finns ingen romantik kvar i att resa. Tanken slår mig, som alltid, i köerna på flygplatsen. Kö till maskinen för incheckning, kö till platsen för att dumpa bagage, kö till säkerhetskontrollen, kö till incheckningsdisken vid din gate och slutligen kö in i flygplanet. Är det talibanernas slutgiltiga seger, tänker jag? Genom sina terrordåd har de förvandlat flygresandet till en oändlig räcka moment som effektivt dödar glädjen över att få se en annan del av världen.
Tyvärr kan jag inte anklaga talibanerna för resenärernas beteende, även om jag gärna skulle vilja. Mannen i sätet bakom mig sitter och hostar konstant, en hosta som rosslas fram och jag hör hur slemmet når hans munhåla, för att straxt därefter spottas ut i flygbolagets kräkpåse. Den som har flygbolagets logotype på sig och ett aningslöst löfte om en underbar resa. Min känsla är att han antagligen måste balansera ut med påsen innan vi landar i New York.
Eventuellt hostar han till och snubblar när han passerar mig, vilket resulterar i att påsen töms över mig. Täckt i hans slem och bakterier behåller jag ändå fattningen, stryker bort några sega stråk av gulgrönt slem från mitt hår och ansikte och möter hans glasartade blick med min oändliga sympati och människokärlek. "God Jul" säger jag och skrattar sådär härligt självutplånande som bara jag kan.
Sen famlar jag mig bort mot toaletten och möts av en oändlig kö även där. Jag försöker vädja till deras medmänsklighet att låta mig få gå före för att ta av mig den manet av bakterier jag bär på mitt huvud. Men folk har sina egna besvär, flygplansmatsgaser, alkoholfyllda blåsor och en iver att snabbt återvända till en film som saknar både handling och hörbart ljud. Så jag tar tag i gardinen som skiljer Business från Economy och torkar av mig, som om jag just duschat. Jag gör det utan åthävor, lite sakligt och självklart bara.
Jag vet att bakterierna redan nått in i min kropp och arbetar för full maskin med att återskapa den slemmiga hostan i min kropp. Det är ingen ide att kämpa emot, jag tänker att det kan finnas någon mening med att ligga och hosta en julvecka i Brooklyn. Någonting bra kan komma ur det? Det är så man måste förhålla sig till skeenden i livet.
"Jag lär mig mycket av mina motgångar", tänker jag storsint och bestämmer mig på vägen tillbaka till mitt säte att tatuera in den fina meningen i pannan på den hostande gubbdjäveln. Med en bläckpenna på fri hand.
Stängt p.g.a regeringskris.
Det blir tyvärr inget blogginlägg från mig den här veckan. Jag är fullt upptagen med att hålla Stefan Löfvén i handen. Ni vet, den hand som enligt utsago varit vänskapligt utsträckt så länge att den kallnat, stelnat och antagit sin sanna form - en girig klo.
Alla riksdagspartiet har ringt och bett om hjälp. Jag har tackat ja till samtliga, i sann blocköverskridande stil. Utom SD. Men för mig, till skillnad från alla andra partier i riksdagen, handlar det inte bara om att jag inte delar deras uppfattningar, utan också om att de är ensamma om att inte behöva någon hjälp. De gör redan allt rätt. Eller så gör de andra allting helt fel, det är fri tolkning på det.
Jag befinner mig mitt i den politiska hetluften, med en megafon i ena handen och en död Canadagås i den andra. Jag sjunger i riksdagen "hos dig är jag stark, hos dig är jag underbar". Lite oklart varför, men ingen säger emot.
Min undermedvetna rikedom.
Jag har en ny anteckningsbok och en penna på mitt nattdukssbord. Planen är att jag ska anteckna mina drömmar, som enligt utsago är fullsmattrade med fantastiska historier, klargörande insikter och symbolik. I hemlighet hoppas jag på att det gömmer sig ett storslaget verk inom mig, som plötsligt frigörs och flyter upp till mitt medvetande. Jag tänker mig en gripande berättelse som vinner både folkets kärlek och Nobelkommitténs respekt.
För att pricka in min REM-sömn och därigenom vakna upp mitt i drömmen, sätter jag väckarklockan på 05.30. Första morgonen verkar jag ha tryckt på snooze utan att vara medveten om det och vaknar därför först 9.30. Dagen präglas av en kolossal trötthet och att jag bär en stickad tröja ut-och-in, vilket mina vänner tolkar som att den kommer från Acne.
Nästa natt är jag smartare och placerar en gammal MP3-väckarklocka i badrummet på full volym. När den startar med Chris De Burgh’s Greatest Hits hasar jag som en reptil ut till badrummet, famlar fruktlöst efter avstängningsknappen och slår till slut sönder apparaten mot stengolvet. Sen kryper jag tillbaka med blod på händerna och fiskar upp min anteckningsbok, tänder en ficklampa och försöker minnas nattens dröm. Jag måste ha somnat för jag vaknar på sidan och har landat på bläckpennan som gått rakt igenom vänster bröstvårta. Smärtan är obeskrivlig men jag slås av poesin, pennan som nästan trängde in i mitt hjärta. Jag drar ut pennan, slickar av den och tänker på den Unge Werthers lidanden.
Nästa kväll har jag gaffat fast min telefon på struphuvudet och satt den på vibrationssignal. Idén är lite oklar men känns rätt där och då. Riggen fungerar för jag väcks av ett flyglarmsliknande ljud som kommer ur min öppna mun. Jag hinner tänka på Dresden innan jag famlar fram min dagbok och skriver ner drömmen jag just haft.
Ett par timmar senare vaknar jag med min vanliga känsla av tomhet inom mig, men minns då att jag antecknat något. Otålig som ett barn slår jag upp anteckningsboken. Vad har jag presterat under sömnens böljande vågor? Vilken magnifik och oöverträffad historia har jag kokat ihop under novembernattens bottenlösa mörker? Jag läser orden jag antecknat och drömmen återvänder till mig som i ett trollslag. Med hela sin bildrikedom och suggestiva prakt.
En dröm där jag befinner mig i en mataffär och försöker bära ett tjog inlagda strömmingar i mina händer, men de glider ur mitt grepp och simmar iväg som stora silverfiskar på golvet. Jag stirrar besviket på anteckningen och inser att jag blickat ner i djupet av mig själv och upptäckt hur fruktansvärt grunt det är.
Att skriva för att påverka eller för att imponera?
Intresseorganisationer, lobbyister, politiker, företagsledningar och rättshaverister hör av sig till mig och ber om hjälp med debattartiklar. Oftast har de redan betalat en PR-byrå som huvudsakligen består av folk som tills alldeles nyligen arbetade hos dem. Och som just därför saknar distansen för att bidra med nya perspektiv. Jag hinner knappt läsa klart texten innan de febrigt ringer upp och undrar vad jag tycker.
-Skit, brukar jag reflexmässigt svara.
-Hur kan du säga så? Det är ju en jätteviktig fråga och ett intressant perspektiv.
-Jaså, för det jag ser framför mig är någon som bestämt sig för att imponera på akademiker och andra som använder språket som maktinstrument.
-Är det för komplext, menar du?
-Komplext antyder ju att det finns någon sorts kvalitet, så det tycker jag inte. Säg hopplöst ointressant, det fångar det bättre.
-Jag förstår inte, suckas det uppgivet i andra änden.
-Texten ska ju beröra människor, öppna ögonen, skapa diskussioner på arbetsplatser och runt middagsbord, det är ju det du vill, eller hur?
-Precis så, exakt så!!
-Så var kommer ordet atavistisk in i det sammanhanget? Det går ju knappt att uttala och de enda som vet vad det betyder är gamla språkvetare i fula koftor som knappast gjort sig kända för att vara några massmediala megafoner.
-Ok, det kanske var fel, men annars skriver jag väl inte så konstigt?
-Gentrifiering, egalitär, anakronism, hegemoni, intersektionalitet. Ska jag fortsätta?
-Nej…jag tror jag fattar.
-Det enda den här artikeln visar är hur lite du har att säga.
-Så du vill att jag ska skriva som jag pratar?
-Nej, absolut inte. Då blir det som svensk tv-dramatik. Du ska skriva på ett sätt så att läsarna känner sig smarta. Inte du. Enkelt och emotionellt.
-Jaha? Ditt bloggande är inte alltid så tydligt heller? hörs det bittert i andra änden.
-Men skillnaden mellan oss är att jag kräks i text. Jag är inte ute efter att påverka människor och ställer inga krav på att det ska skapa några sammanhängande mönster. Och blir det så ändå, är det en ren slump.
Sen lägger jag på, så att det inte ska behöva bli en tråkig stämning mellan oss.
Besök på pappas grav.
Jag var på Norra Begravningsplatsen i helgen. Regnet öste ner och eftersom jag inte varit där på över 15 år tvingades jag lokalisera graven med en GPS-tjänst. Sen stod jag där med böjt huvud och reflekterade. Huvudsakligen kring varför jag inte ägde ett paraply, varför jag valde bort regnjackan och hur i helvete jag kunde välja mina lövtunna, italienska loafers med tofsar på.
Fötterna halkade runt i det leriga gräset och jag kunde inte frigöra mig från tanken att geggan jag stod i huvudsakligen bestod av likdelar. Som en sorts likjuice som vällt upp från de gamla murkna kistorna. Jag frigjorde mig från de här lite osunda fantasierna och halade istället fram det gravljus som jag köpt i en kiosk på gravområdet med 800% påslag på allt.
Jag visste inte varför jag tände ett ljus, jag hade egentligen tänkt att lägga någonting mer personligt på gravstenen. Men när jag stod i hallen och ropade till min fru vad hon tyckte var bäst, och hon såg mig med en öppnad burk sardiner i ena handen och en flaska Old Spice After Shave i andra, så ändrades planerna.
Genom att tända 10 tändstickor samtidigt lyckades jag få fyr på ljuset och lutade mig sen ovärdigt framåt och placerade det på stenkanten. I samma ögonblick bestämde sig mina skor för att släppa greppet om marken. Mitt ansikte föll långsamt mot gravstenen och mina framtänder landade på kanten och slogs ut som majskorn i min mun, min näsa pressades därefter mot gravstenen och jag gled nedåt till ett svagt gnisslande ljud. Kött mot sten. Maktlös såg jag min pappas namn, bokstavligen hugget i sten, passera för mina ögon, samtidigt som mitt ansikte skrapades upp av den försänkta typografin.
Jag landade rakt på graven med en dov duns. Lite naivt låg jag kvar, dels för att kunna skrika ut smärtan rakt ner i graven, men också därför att jag ville att eventuella åskådare till olyckan skulle tro att jag bara var en bedrövad son som levde ut sin sorg. Efter säkert 10 minuter var jag helt dyngsur och sneglade snabbt upp för att avgöra om jag kunde kliva upp osedd.
Täckt i lera kom min obehagliga juiceassociation över mig igen. Gravlyktan hade förstås slocknat, så jag la några av mina utslagna tänder på graven. Sen ägnade jag 45 minuter åt att stappla omkring i mörkret och försöka hitta tillbaka till platsen där jag parkerat bilen. Smutsig, blodig och tandlös. Jag tänkte på Raskolnikov.