Lågaffektivt bemötande i praktiken.

I förra veckan råkade jag backa över grannens son så att han bröt bägge benen. Det var naturligtvis en olycka, men pojken överlevde och fick ju uppleva att åka ambulans i full fart och bli ompysslad av svensk sjukvård.

Pojkens föräldrar delade inte riktigt min positiva syn på saken och stod och skrek ikapp åt mig. Jag lyssnade, nickade på rätt ställen och gjorde allt det där som jag lärt mig i kursen ”Lågaffektivt bemötande” som jag just gått. En kurs som egentligen vänder sig till människor som arbetar med hemvändande IS-terrorister, gängkriminella och skolelever. Själva metoden bygger på att jamsa med och absolut inte ta konflikt. Jag frågade läraren på kursen om vi i Sverige inte redan är världsmästare på det här? Han förstod inte vad jag menade tills jag sa att vi lät tyska soldater åka tåg genom Sverige för att de skulle kunna invadera Norge lite enklare under andra världskriget? Vi sålde även järnmalm så att de kunde fortsätta tillverka vapen under kriget.

-Nej, det inte alls samma sak, svarade han kort.

-Varför är det inte det? undrade jag vänligt tillbaka. 

Han blev högröd i ansiktet och sa att vi inte hade tid med den frågan just nu. 

Nåja, kursen var inte bortkastad på mig när salivstänken från de rasande föräldrarna regnade över mitt ansikte.

-Vilket kallt väder vi fått, sa jag i ett litet mellanrum mellan skällsorden och log lite prövande.

-Du höll just på att döda min son? skrek mannen och gav mig en högaffektiv knuff. 

-Hur fan kan du prata om väder nu, la kvinnan till.

-Jag förstår att ni är upprörda, jag vill att ni ska veta hur ledsen jag är över det som hänt, svarade jag med en extra låg, trygg röst. Troligen förankrad i mitt rotschakra eller diafragma, jag är osäker på om det är samma kroppsdel eller två olika.

-Ledsen?! Hur tror du att vår son känner sig efter att du KÖRT ÖVER honom, ylade mannen väldigt nära mitt ansikte.

-Jag tror att det är viktigt att tänka positivt och konstruktivt, svarade jag sammetslent tillbaka. Det var ju en väldig tur att jag inte hade satt på dubbdäcken. Tänk om han hamnat under hjulet och jag hade tryckt till på gasen? Han hade ju kunnat sluta som högrevsfärs, det hade varit tråkigt. 

-Du är rubbad, hör du det? RUBBAD! skrek kvinnan helt utan magstöd.

-Jag har köpt en liten present till er son, sa jag och fiskade upp en liten låda med pärlplattor. 

-Han är 15 år, idiot, sa pappan och slog lådan ur händerna så att innehållet föll som strössel ut på marken.

-Det är inte klokt vad fort de växer, sa jag och log som om jag tillhörde Jehovas Vittnen.

Två världsbilder möts.

Min bordsdam frågade mig plötsligt i vilken månad jag var född.

-November, svarade jag sanningsenligt och inväntade med fasa det som jag visste skulle komma. 

-Ja, det är ju självklart, du är en sån typisk skorpion, sa hon entusiastiskt.

-Men vi har ju aldrig träffats förut?

-Jag är rätt bra på att känna in människor, svarade hon med ett litet hemlighetsfullt leende. 

-Där ser man, sa jag och hoppades innerligt att någon vid bordet skulle starta ett annat samtalsämne. Men var är alla som hatar Greta när man verkligen behöver dem? tänkte jag och sökte med blicken runt det stora matbordet.

-Men ascendenten, den har jag lite svårare att vara helt säker på, fortsatte kvinnan och liksom pickade i luften med silvergaffeln.

-Den är nog i februari, svarade jag utan att veta vad hon pratade om.

-Åh, du menar vattumannen, ja det är självklart att du har ascendenten där. Nu faller allt på plats, sa hon och höll sen en liten föreläsning om vem jag var baserat på det här. Hon gick igenom specifika karaktärsdrag för skorpionen och säkrade sen upp dem med diameteralt motsatta drag som i så fall baserades på min ascendent.

-Skorpionen är svartsjuk, men med din ascendent är du samtidigt väldigt trygg i dig själv. Du är utåtriktad, men har samtidigt integritet och tycker om att vara ensam. Ditt sinne för humor balanseras upp av ditt sinne för allvar.

-Fantastiskt, sa jag. Tänk att du kan beskriva mig så på pricken efter bara ett par timmar. Dessutom baserat på var stjärnorna befann sig när jag föddes. 

-Jag vet, det är uråldrig visdom, visst är det fantastiskt? strålande hon mot mig.

-Jag sa februari eftersom det är tidpunkten när mina föräldrar måste ha knullat och jag liksom blivit till. Vi kan kalla det för ascendenten om du vill? Februari är ju en hopplös månad som varken är vår eller vinter. Jag föreställer mig att folk som ligger med varandra i februari gör det av misstag eller i ren tristess. De roterar i sängen och liksom råkar hamna i varandra. Det hela är väldigt tumultartat, men slutar med att några livströtta spermier kläms ut, som det sista i en kaviartub tänker jag mig. Sen simmar de på måfå genom lite olika mänskliga kanaler. En av dem råkar slutligen simma rakt in i ett ägg och försvinna. De andra spermierna lallar sen omkring där inne tills de slutligen dör och rinner ut som tapetklister, samma väg som de kom in. Nåja, nio månader senare kom det i alla fall ut en liten dyster pojke som svalt så mycket fostervatten att läkarna först trodde att han hade blödande magsår från födseln.

-Vad pratar du om? undrade min bordsdam och såg lite lätt äcklad ut.

-Jag introducerad dig till en mer trovärdig förklaringsmodell till varför jag är som jag är. När låg dina föräldrar med varandra förresten? Säg inte, låt mig gissa!!

Den fina gubben i skogen.

Jag har börjat hälsa på människor när jag joggar i vårt elljusspår. Det är ett ganska stort steg för mig, men jag kom fram till att det är viktigt. Åtminstone viktigare än min egen komfortzon. Så när jag möter kvinnor söker jag deras blick och säger ett vänligt ”hej”. Jag gör det eftersom jag vet att många tjejer tycker att det är obehagligt att springa ensamma i skogen. Och jag vill att de ska veta att jag inte är en tänkbar förövare, utan en man som de kan lita på. En normal man som kan bistå dem om någonting händer. En man som sprider en känsla av trygghet i skogen.

Det här var i alla fall grundtanken bakom mitt nya grepp. I början tyckte jag att responsens var lite dålig när jag hejade glatt i spåret. Det verkade nästan skapa mer oro än den trygghet jag ville ingjuta i dem. Tjejerna flackade mest med blicken och ökade farten. Så jag började misstänka att mitt ”hej” kanske var för allmängiltigt och kunde uppfattas som ett närmande. Helt kontraproduktivt, med andra ord. Så jag bestämde mig för att ändra taktik och kom efter tag fram till att jag skulle säga någonting annat som hälsningsfras. Jag funderade länge på något transparent och vänligt som en sexualförbrytare aldrig skulle komma på att säga. Lösningen kom slutligen till mig och jag längtade efter att få testa den på nästa löprunda.

20.00 dagen efter, precis när skymningen började sänka sig över skogen, såg jag en ensam kvinna framför mig på det öppna fältet, precis innan spårets tyngsta uppförsbacke. Så jag ökade tempot och när jag var 20 meter bakom henne ropade jag med hög och trygg stämma mitt fulla namn och min hemadress. Kvinnan tvärstannade och vände sig långsamt om. Det visade sig vara min fru, vilket på sätt och vis var en trevlig överraskning. Men det övergick snart till en väldigt konstig situation där jag kände att jag tvingades inta någon sorts försvarsställning. Hon undrade om jag fullkomligt förlorat förståndet? Jag förklarade pedagogiskt att jag stod på tjejernas sida och ville vara en fin motpol till de fula gubbarna i skogen. Hon menade då att det var såna som jag som satte skräck i hälften av mänskligheten genom att skrämma skiten ur kvinnor på ödsliga platser. Jag sa att om jag hade velat skrämmas så hade jag haft en skidmask på mig och hoppat på henne utan förvarning, pressat ner henne på marken och bakbundit henne och flåsat som häst i hennes öron. Hon borde vara tacksam över att jag inte utsatte henne för det. Men det argumentet bet inte heller så bra.

Vi gick under pressad tystnad hemåt och hon sa till slut att hon ifrågasatte hela vårt äktenskap efter det här. Hon tyckte till och med att jag borde genomgå någon sorts psykiatrisk undersökning, vilket jag tyckte var överdrivet och larvigt av henne. Jag försökte sen i sann konstruktiv anda hitta en samsyn där vi kunde enas om att vi bägge överreagerat och kunde gå vidare. Jag föreslog att det kanske vore bättre om jag ropade min blodgrupp och mitt personnummer framöver istället. Hon tittade dött på mig och bemödade sig inte ens att svara och jag kände mig sådär fruktansvärt missförstådd som bara jag kan vara. 

Den biologiska enfalden.

Jag tillbringade mina somrar i Stockholms skärgård som barn. Min farmor och farfar hade ett ställe på Söderöra, där det varken fanns butik eller sophämtning. Så det som inte eldades upp i ett gammal oljefat alldeles vid vår lilla sandstrand, stoppades i svarta sopsäckar med några tunga stenar. Sen tog pappa på sig den kaptensmössa han envisades med att bära på landet, som antagligen gav honom en härlig jag-älskar-skärgården-känsla, och stoppade ner säckarna och mig i den gamla ekan med utombordaren. Det är oklart varför han tog med mig på den här resan. Skulle jag också sänkas på djupt vatten? Eller var det här ett far-och-son-ögonblick? När en pojke och hans far gör någonting tillsammans som knyter dem närmare varandra? Eller var det bara ett undermedvetet sätt att få en medskyldig till det fasansfulla dåd han snart skulle begå?

När vi rundar udden och går rakt ut mot Svartlögafjärden är sjön hög och den saltstänkta vinden slår oss i ansiktet. Efter ett tag stannar vi, ungefär på samma plats där vi tidigt på mornarna brukar bärga nät fulla av sik, torsk, abborre och plattfisk. Men den här dagen ska vi bjuda tillbaka och skänka havet vår egen lilla gåva av metallkonserver, glasflaskor, motorolja, batterier och matrester. Båten kränger och doften av gamla sopor slår emot mig i vindbyarna, samtidigt som pappa står upp i båten och vant hivar säckarna överbord. Det är inte första gången och jag vet att vi inte är de enda på ön som håller på med det här. Luftfickor i plastpåsarna gör att de inte sjunker direkt, utan vobblar lite på ytan mellan vågorna. Som någon sorts varelser som inte är simkunniga. Sen tänder pappa nöjt sin pipa i skydd av sina händer, drar igång motorn och styr hemåt igen. Jag söker med min blick bakom honom och skymtar någon sopsäck som precis sjunker under ytan mellan vågornas skum för att sen försvinna. 

Senare samma sommar befinner jag mig på en annan skärgårdsö ute i kustbandet, där min morfar tillbringar somrarna med en båtmössa på huvudet. Han undrar om jag kan hjälpa honom med en sak. Jag blir smickrad över att jag uppnått en ålder där jag tillfrågas hjälpa till med vuxensaker. Entusiasmen avtar en smula när det går upp för mig att det är tunnan på torrdasset som ska tömmas. Vi kånkar den överfulla tunnan och morfar leder vant vägen mot badviken på ön. Han säger att vi ska tömma den där. Jag frågar om det verkligen är en så bra idé? Kanske baserat på det faktum att jag tycker om att bada där. Morfar svarar att så har de alltid gjort och att det försvinner. Processen att tömma tunnan är fasansfull och innehållet flyter snart omkring i hela den lilla badviken. Det är först när mormor får syn på oss som hon skriker och frågar vad vi håller på med? Jag är lojal i de här lägena, trots att jag skulle vilja peka på morfar och säga att han är en fullvuxen människa och jag bara är ett barn. Det slutar med att mormor, mamma och en moster står med gummistövlar och krattor i vattenbrynet och försöker sanera bort toalettpapper och Gud vet allt som flyter i havet. 

Det kanske inte var soporna och bajstunnorna som dödade Östersjön, även om de hjälpte till. Det var den biologiska enfalden hos ett par generationer som stod för den största förödelsen. Som levde i tron att havet slukade och kunde bryta ner allt till minsta beståndsdelar utan att ta skada. Hur de sen kunde stå och vara överraskade över att de inte fick någon fisk i sina nät längre, är lite mer obegripligt. Redan på den tiden visste de ju att man inte ska skita där man ska äta.

Ett hus inuti ett hus.

Jag älskade ryska dockor som barn. Att det dolde sig en mindre docka inuti varje docka för att slutligen sluta med en tumstor docka som var solid. Jag skulle vilja skriva att dockorna fick mig att reflektera över det mänskliga psyket. Alla dessa lager vi täcker oss med för att skydda vår hårda kärna - som är vårt verkliga jag. Eller att dockorna handlar om livet och att växa upp. Hur man rymmer alla åldrar i sin kropp? Tyvärr var jag inte så djupsinnig då och har heller inte blivit det med åren.

Min enda association nu är en urgammal matlagningsmetod som kallas för turducken. Antagligen sprungen ur att man inte hade hur mycket öppen eld som helst för att tillaga sin mat, så man stoppade in djur i fallande skala i varandra och sen grillade hela paketet. Man kanske började med en häst som man stoppade in ett vildsvin i, som man i sin tur stoppade in en struts i, som i sin tur huserade en havsörn som hade en mus i sig med en liten ansjovis i sin stolgång. (Antagligen för att ge maträtten en elegant touch av sälta.)

Att jag ens kom att tänka på dockorna och sen turducken beror på att jag passerar ett hus i mitt område där en ombyggnad pågått i minst tio år. Mannen bestämde sig för att bygga om familjens hus på egen hand. Han började bygga ett hus utanpå det gamla huset för att sen arbeta sig inåt. Det första steget gick ganska fort, när den lilla oansenliga villan inkapslades i ett stort, modernt hus. Många mörka vinterkvällar har jag skymtat en gestalt ligga och hamra plåt på taket med en pannlampa. Men sen gick det trögare. Nu när jag passerar med min hund sneglar jag in genom fönstren och konstaterat att det gamla huset fortfarande är helt intakt där inuti. De gamla fönster syns innanför de nya och i rummet lyser nakna glödlampor från taket upp väggar klädda med gulnad träpanel, väggfasta bokhyllor med pärmar och papper och en fasansfull inredning. Utsidan är bara en kuliss, som en ett inlägg på sociala media. Ytan ser bra ut men där inne har ingenting hänt.

Det är inte bara ett hus inuti ett hus, utan också ett liv som tagit paus eller kanske till och med gett upp. Jag föreställer mig hur fru och barn ledsnar och till slut pratat ihop sig och sätter 10-12 fentanylplåster på mannen när han sover och aldrig vaknar upp. Kanske gjuter de sen in honom i skorstensstocken och anlitar därefter ett professionellt byggföretag som slutför det nya huset på ett par månader? På så vis kommer ju mannen också integreras i den nya byggnaden, lite som ansjovisen i turducken. Eller den solida, minsta, ryska dockan.

Jämlikheten kommer, med yxa, pistol och cyanid.

En FN-organisation kontaktar mig om ett arrangemang kring Agenda 2030. Speciellt punkt nr fem som handlar om jämställdhet. Min första impuls är att tacka nej. Jag är inte tillräckligt insatt och vill inte bli en sån där som säger självklarheter. Men efter en stund tar några av mina manliga drag över tankeverksamheten. De liksom kliver fram ur skuggorna och säger åt mig att sluta ifrågasätta min lämplighet eller kompetens. Tvärtom, så ska jag utgå ifrån att mina grunda och oinsatta perspektiv i frågan, kommer att berika konferensen. Jag får också en hel del osunda fantasier kring att få fullständig uppmärksamhet av ett hundratal kvinnor. Något som vore bra för min låga självkänsla.

Kvinnan från FN ger tyvärr ingen försmak av bekräftelse, utan säger avmätt att de inte har någon annan man att ringa. Alla män de tänkt på är antingen anklagade eller häktade för sexuellt ofredande. Alternativt har åsikter som inte överensstämmer med deras. Jag säger att hon kan lita på mig. Hon svarar att hon inte litar på någon längre. 

När dagen kommer infinner jag mig på ett av stans könlösa konferensanläggningar. Om lokalen kunde minnas allt som sagts och visats inom dess fyra väggar, skulle den antagligen åka till en självmordsklinik i Schweiz och avsluta plågan. Oändliga powerpoints med fasansfulla animationer, oläsliga textmassor, klyschiga programförklaringar, inspirationstalare som går på centralstimulerande och teambuildingövningar som alla gråter i duschen av efteråt. Men den här dagen ska bli annorlunda, säger jag till mig själv. Efter att ha presenterats som en man utan egenskaper, försöker jag plugga in min dator till projektorn. Det är fem olika anslutningsmöjligheter och bara en passar, utan att fungera. Så jag ger prov på mitt enorma teknikkunnande genom att starta om min dator och le fåraktigt ut i publikhavet tills det gör ont i käkarna. Sen fungerar allt som en dans.

Min presentation består av en stillbild och ett ganska kort anförande. Bilden som fyller upp hela duken är ett collage av kvinnor som begått fasansfulla brott.

-Vet ni att män står för 88% av alla mord i USA. 

Det är det första jag säger. Jag tittar ut över publiken och låter det sjunka in, innan jag fortsätter.

-Felet med hela jämställdhetsdebatten är att den bygger på antagandet att män kan eller vill förändra sig. Jag tror inte på det. Män kommer inte att förändra sig ett dugg. Evolutionen är för långsam, generna sitter för djupt. Visst, ni har säkert mött män som bara dricker soyaprodukter och äter grönkål dagarna i ända och pratar inkännande och medvetet om genusfrågor och psykisk ohälsa. Men då vet ni också att det bara är ännu en påklistrad mask som de använder sig av för att få ligga. Min åsikt är att full jämställdhet bara kan uppnås genom att kvinnor blir lika hopplösa som män. Ni kan inte acceptera att vara såhär underrepresenterade i mordstatistiken. Ni är väldigt ofta offer för dödligt våld, men åt helvete för sällan förövare. Det är därför kvinnor som Arbogakvinnan, cyanidmörderskan och, för all del, Kristi Brud är förebilder för kommande generationer. Här har vi svenska kvinnor som krossat glastaket på männens spelplan. Som vägrat tramsa runt i gamla kvinnoroller. Som insett att mogna samtal och kvotering inte kommer att åstadkomma ett dugg. De har ljugit, förlett och dödat, som rejäla karlar. Med sin brist på empati, samvete och ånger har de inspirerat och visat vägen. Men för att det ska bli full jämställdhet så behöver ni ta ännu ett kliv framåt. Kvinnliga mördare dödar oftast inom familjen och bekantskapskretsen, något som män givetvis även gör. Men män har dessutom kapaciteten att döda främlingar urskiljningslöst. Det bor en fullblodspsykopat inom er alla som inger skräck och respekt. Först när ni hittat den kan vi få ett samhälle där vi alla är jämlikar. Tack för mig.

Sen kliver jag ned från podiet och blir sliten i stycken. 

Visdom till salu.

Jag är inbjuden till ett frukostmöte. En kompis som är chef för ett stort bolag som sysslar med något jag aldrig begripit tyckte att jag skulle komma. 

-Jag tror att du kommer att gilla det, sa han entusiastiskt över telefonen.

-Varför tror du det?

Med min helt naturliga skepsis står jag sen framför en buffé och inser att det var helt rätt av mig att komma. Det ser ut som på ett hotell, med nybakat bröd, massor av olika sorters pålägg, juice, ägg och nybryggt kaffe. Lycka är ett starkt ord, så jag kommer inte att använda det här. Men notera att jag ens övervägde det.

Vi är säkert ett 30-tal människor där. Alla är bättre klädda än vad jag är, vilket knappast säger mycket, men antagligen betyder att de har positioner i näringslivet. Jag har precis satt tänderna i en chokladgiffel, när min kompis ber alla att komma in i möteslokalen. Jag frågar en servitör om jag får ta med mig giffeln in i det andra rummet, han suckar och ger mig en blick som får mig att undra om jag sagt någonting djupt kränkande till honom. Chokladgiffel kanske är någon sorts kod för sexuella handlingar, ett begrepp som alla nätdejtare använder. Så jag skrattar lite ansträngt och säger att jag varken finns på Grindr eller Tinder. Såhär i efterhand inser jag att det var dumt, att det inte lät helt bra eftersom han inte hade tillgång till min långa associationsbana. Han bestämmer sig i alla fall för att tömma ett glas apelsinjuice över mig, vilket jag respekterar trots att jag avskyr matspill. Jag  torkar bort det värsta ur mitt hår och ansikte innan jag ansluter till de andra.

Föredragshållaren är en man som efter sina högpresterande studier på en av landets förnämsta elitskolor, bestämde sig för att lämna landet och bli munk i Tibet i 30 år. Ett påstående som åtminstone förklarar varför han ser ut att vara klädd av Gudrun Sjödén. Han bugar och för ihop händerna mot oss, sen berättar han om sitt sökande, som huvudsakligen verkar handla om att gå omkring i ett utkylt kloster och göra väldigt tråkiga saker. Bläddra i gamla böcker, slå planlöst i klockor på givna tidpunkter, meditera, tigga i grannbyar och odla morötter. Jag sneglar på männen och kvinnorna i rummet, alla sitter och ser väldigt andaktsfulla ut. Det nickas och hummas instämmande åt plattityder som man annars bara hittar på baksidan av självhjälpsböcker och i sminkreklam. Min kompis axlar någon sorts roll som moderator och ställer intresserade frågor och bjuder in oss andra att ställa frågor också. 

-Vad kan du ge oss för råd, för att få bättre balans i våra liv och bli mer lyckliga? frågar en kvinna. Jag överväger att skrika ”fentanylplåster” högt, men påminner mig själv om att jag redan förlorat impulskontrollen en gång idag, det får räcka.

-Många av oss har nog fantiserat om att lämna ekorrhjulet, men inte gjort det, har du några tankar kring det? frågar en kille vars enda prestation består i att han lyckats bli ekonomiskt oberoende genom ett antal fiaskon med tillhörande fallskärmar. Munken har någonting milt och lite överlägset över sig som irriterar mig, samtidigt som han fortsätter sin klyschfest uppe på podiet. 

-Allt finns inom oss. Svaren kommer först när vi slutar leta efter dem. 

-Vad har du lärt dig av din resa? frågar min kompis slutligen och munken tystnar och söker efter de rätta orden. 

-Att jag kan ha fel, säger han plötsligt och tittar fromt ut över oss. 

-Verkligen? Säger jag och petar bort lite apelsinbitar ur mitt hår. 

-Ja, säger han och ler lite överlägset mot mig.

-Låter lite skralt, efter 30 års andlig resa? Är det verkligen livsinsikten som du värkt fram, samtidigt som de flesta andra av oss skaffat familjer, barn, arbetat, betalat skatt och skapat välstånd för de många människorna?

-Alla har sin resa att göra, säger munken lite defensivt.

-Anders, det kanske är några andra som vill ställa frågor, försöker min kompis för att hejda det som redan är ostoppbart. Jag står redan upp och pekar anklagande mot munken och väser till de andra deltagarna.

-Bara för att han flytt ner i en källare och lekt med sig själv halva livet, betyder inte att han vet mer än vad vi gör. Ni kan lika gärna ställa avgörande existensiella frågor till min hund och få vettigare svar.

Jag lämnar rummet och den dåliga stämning jag skapat. När jag passerar frukostbuffén tar jag en chokladgiffel i steget och tar en demonstrativ tugga framför ögonen på servitören. Det är min andliga resa den här dagen.