Arv och starköl.

Jag har vid några tillfällen hävdat att jag gjort ett DNA-test och sen skrivit lite om det för att roa min läsekrets. Att jag ljugit tycker jag är ett för starkt ord, jag föredrar att se det som att jag skapat berättelser som gett intressanta perspektiv på arv och miljö. Autofiktion kallas det för när stora författare ägnar sig åt det, trams kallas det för när jag gör det.

Nåja, inspirerad av mig själv beslöt jag i alla fall att genomföra ett DNA-test i november. Girigt slickade jag på två tops och postade de små behållarna till USA. Antagligen bidrog jag till att en halv stat inte fick sina corona-test i tid, eftersom min arvsmassa kom emellan och klassades som mer lönsam att hantera. Efter 6 veckor fanns mitt resultat tillgängligt på den släktforskningssajt som jag är medlem i. Det visade sig att jag var 83,7% Skandinav. 7,6% balt. 5,9% ashkenazi-jude och slutligen 2,8% italienare. Det sista överraskade mig mest, eftersom farfar var från Italien. Samtidigt blev jag lite orolig och bestämde mig därför för att ringa upp den nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen, för att få lite klarhet.

Mannen som svarar har munnen full av någon sorts kex, vilket gör att det startar lite trevande.

-Är det Mariekex? undrar jag medkännande. De kan ju eliminera all saliv i munnen på en sekund.

-Nej, de här är hemmagjorda av min mamma, svarar mannen till slut när han druckit en stor klunk saft.

-Jo, det är så att jag gjort ett DNA-test, som visar att jag inte är rakt igenom Skandinavisk. Jag är delvis jude också. 

Mannen hostar till i andra änden och tvingas avsluta en film som han tittar på. Jag har redan uppfattat ledmotivet till Bamse i bakgrunden.

-Fy fan, det är ju sjukt dåliga nyheter.

-Det var det jag undrade lite över. Hur mycket jude får man vara för att ligga inom gränsen?

-Gränsen? svarar mannen med någonting sökande i rösten.

-Ja, om ni tar makten, är jag i riskzonen då? Det vore ju bra att veta, tänker jag.

-Du är mest Skandinav sa du…?

-Jo, så är det ju, men inga har väl ägnat lika mycket tid åt att diskutera det här som ni, tänker jag mig? När är man inte renrasig längre, enligt er?

-Hur många procent jude var du?

-5,9% tydligen.

-Som starköl?

-Jag antar att det finns starköl på 5,9%, så ja.

-Men du är inte troende?

-Det är nog ingen genetisk egenskap om du frågar mig.

-Nej, djävla dåligt att man inte kan få ut det.

Jag höll med, eftersom jag inte orkade gå in i den diskussionen. I bakgrunden hör jag hur mannen knappar på en datorn och söker efter svar som inte existerar.

-Fan, det är krångliga grejer det det här, säger mannen och kliar sitt renrakade huvud ljudligt. 

-Ja, eller hur? Jag är dessutom 2,8% italienare, trots att min farfar var 100% italienare.

-Som lättöl? sa mannen.

-Ja, precis.

-Det är inte så mycket, konstaterar mannen sakligt.

-Nej, men tydligen är det så att både spermier och ägg kan laddas med olika mängd av arvsanlag från föräldrar och ge den här typen av resultat. Så man kan inte lita alls på DNA-resultat i det avseendet.

-Jaha, det här är ju skitkassa nyheter för oss, suckar mannen lite uppgiven.

-Ja, jag fattar att det blir enormt bökigt för er, sa jag medkännande. För ni vill ju inte framstå som slarviga och börja slakta befolkningen urskiljningslöst? Det är ju inte ett vinnande vallöfte direkt, om jag säger så.

Det blir tyst i andra änden. Jag tycker mig höra att han gråter.

-Om det är någon tröst så är vi alla rent genetiskt homo sapiens, det finns inga andra raser på jorden.

-Jaha? säger han högt och upprört. Det är ju ingen tröst alls. Vi måste nog snacka ihop oss om det här. 

-Ok, men jag är utom fara tills vidare? undrar jag.

-Det låter ju inte som att du blir den förste vi avrättar i alla fall, avslutar han och drar ner nässnoret i svalget och sväljer.

-Jamen vad bra att jag ringde då. Man blev ju lite oroad där ett tag, säger jag och skrattar sådär nervöst som bara jag kan.

Brevvännen.

Jag hade lite tråkigt under julhelgen och bestämde mig för att börja att brevväxla med Arbogakvinnan. Hon har tydligen inte tillgång till dator i fängelset. De säger att hon stalkat folk på nätet och hotat dem till livet, vilket jag har mycket svårt att tänka mig. Jag har inte skickat fysiska brev sedan jag var tonåring, så jag köpte sånt där amerikanskt, lövtunt brevpapper som är lite lätt vaxat. Framtaget för att väga så lite som möjligt för portots skull. Nästan som toapapper slog det mig när jag började skriva, vilket ledde till associationer kring hur illa det skulle kunna sluta om man faktiskt använde det som toapapper. Så jag tvingades ta en paus, tvätta händerna och skingra tankarna innan jag kunde fortsätta.  

Sen började jag formulera ett brev där jag uttryckte min sympati för hennes situation och hur jag såg henne mer som ett offer än som en gärningsman. Hennes föräldrar var antagligen väldigt hemska människor som motarbetat henne sedan trotsåldern. Och förlusten av sin exman måste ha varit ett hårt slag för henne. I rätten försökte de binda henne till det dödsfallet också, utan att lyckas. Jag skrev att OM det var så att hon dränkte honom med Loka Citron och sen dumpade kroppen i Hjälmaren, så hade hon säkert väldigt goda skäl till det. Det kan stanna mellan oss, det kan bli vår lilla hemlighet skrev jag och avslutade med en handritad smiley.

Sen fick jag till ett fint litet feministiskt perspektiv, där jag framförde att hon var missförstådd och att det är så typiskt för den tid vi lever i. Hur starka, karismatiska kvinnor framställs som känslokalla stereotyper. Min absolut övertygelse var att om hon hade levt tillsammans med mig så hade hennes liv sett helt annorlunda ut. Jag hade förstått och accepterat henne. Mitt råd var också att hon måste undvika att hamna i tankemönster där hon anklagar sig själv för det hon dömts för, men som andra egentligen borde ta ansvar för. I min trygga famn och omvårdnad hade hon aldrig hamnat i trassliga situationer från början. Jag avslutade brevet genom att stänka på lite Old Spice after shave och klistra en tuss könshår med tejp i ena hörnet där jag också önskade God Jul. Jag blev glad av att posta det. Och jag tror hon blev glad också. Omtanke kostar ju så lite. Speciellt när brevpappret är så här lövtunt.

Gud är död. Eltandborsten lever.

Min gamla eltandborste med roterande stenåldersteknologi har tjänat mig i många år och används nu till att borsta hundens tänder. Det fungerar ganska bra när man väl hittar tekniken. Jag klämmer fast henne mot badrumsgolvet med ena knät och pressade in tandborsten när hon hugger efter mig. Hon verkade gilla det och får dessutom lite bättre andedräkt i några minuter efteråt. 

Det var löftena om att ta bort enorma mängder tandsten och vitare tänder, som övertygade mig att köpa marknadens dyraste produkt. Först när paketet kom i brevlådan, läste jag på lite mer noggrant och såg att tandborsten även masserar tandköttet och därmed minskar risken för att det dras upp mot tandhalsarna och ger tandlossning. Någonstans mellan raderna kunde jag läsa in att vibrationerna stimulerade så att tandköttet snarare sjönk ner. En produktfördel som väckte mer frågor än svar. Det var därför med visst intresse jag tog emot ett mail från tillverkaren ett par dagar senare. Inställsamt och bekräftelsesjukt undrade de över min upplevelse av köpet, leveransen, produkten och företaget varit? De frågade också om jag kunde tänka mig att bli uppringd av en person från ett kvalitativt undersökningsföretag. De försäkrade mig om att allt jag sa skulle anonymiseras och behandlas konfidentiellt. Undersökaren är psykolog, avslutades mailet med.

”Bring it on” svarade jag med vändande mail. 

Mannen som ringer mig dagen efter heter Robin. Jag hör att han kommer från trakterna kring Lund. Han har den där lite akademiska skånskan, som om han bara har en halv potatis i munnen när han pratar. Han började antagligen att plugga psykologi innan alla teorier och metoder han lärt sig förkastades som ovetenskapliga och helt verkningslösa, så han fick jobba med customer satisfaction på ett multinationellt företag istället. Jag säger älskvärt att jag accepterar rollen som kund, patient och besserwisser. Han skrattar inte åt det, vilket känns lite olycksbådande.

Robin ställer sen frågor om hur jag upptäckte tandborsten, hur köpet gick till och hur jag upplever själva produkten. Det går på rutin, han frågar på och jag hör hur han knappar på ett tangentbord i andra änden. I samma ögonblick som jag säger att jag är nöjd med produkten, vill han avsluta samtalet. Han har fått sitt, han vill vidare. Själv känner jag mig djupt otillfredsställd. Som Melania Trump i sovrummet. För jag hör en tomhet i Robins röst och tycker synd om honom. Han har fått svar på bolagets frågor, men någonting saknas honom. Robin vill inte leva i en värld som helt saknar mysterier, där allt är bara signalsubstanser och synapser. Där alla våra känslor och handlingar bara är reaktioner på hormoner och kemi. Det finns inget undermedvetande eller drömmar som betyder något. Freud är död. Jung är död. Gud är död. Så jag tänker att jag måste göra något för honom. 

-Det är en sak som bekymrar mig, säger jag plötsligt.

-Vadå? undrar Robin, nu med en hel potatis i munnen.

-Det här med tandköttsmassagen, säger jag lite dröjande.

-Den bidrar till ett friskt tandkött, säger Robin mekaniskt.

-Men ni säger ju att tandköttet till och med kan sjunka ner. Hur långt ner då, undrar jag?

-Det är inte…..

-Kommer mitt tandkött börja krypa ner och slutligen kapsla in tänderna fullkomligt? Så att jag ser ut som ett spädbarn, eller en tandlös farbror? Ska jag gå runt med en tandlös gom? Vad ska jag äta, herregud?

-Lugn nu, det är verkligen inte….

-Jag drömmer om det, avbryter jag honom bryskt.

-Gör du? Jag hör hur Robins röst fylls med förväntan.

-Javisst, igår drömde jag att efter tänderna försvunnit så började resten av mitt ansikte att sakta dras  in i min mun? En ansiktsimplosion där till slut mina ögon, näsa, öron och ögonbryn befann sig inne i munnen. Jag tvingades att gå omkring med munnen på vid gavel för att se och höra. 

-Intressant. Hur upplevde du det? frågade Robin ivrigt.

-Jag fick panik eftersom jag hade ett zoom-möte samma dag. Jag oroade mig för att syn, hörsel och talförmåga skulle slås av och på varje gång munnen öppnades och stängdes, som ett djävla lysrör i en svensk krimserie.

-Kan du berätta något om din uppväxt, Anders?

-Jag vill att du berättar för mig om jag ska behöva leva resten av mitt liv som en stor, vidöppen slemhinna? Som ett svart hål där min mun förvandlats till en singularitet. Till slut har gapet slukat hela min kropp. Det sista man ser av mig är en känga i storlek 47 försvinna in i avgrunden. Kvar på marken ligger bara en rund fotboll av rött kött. ÄR DET TACKEN FÖR ATT JAG KÖPTE ER TANDBORSTE? 

Jag avslutar samtalet snabbt och tänker att om inte det här pånyttfött Robins intresse för att arbeta som psykolog på riktigt, så vet jag inte vad som skulle göra det.

Filosofi och hundbajs.

Jag och min hund Signe är på innergården till mitt kontor. Jag hejar på en bekant som därför ökar farten och går in i fastigheten igen. Vid ett utebord sitter en kille och blir intervjuad av två personer. Jag överhör lite av vad som sägs och inser snabbt att det handlar om en anställningsintervju.

Han som blir intervjuad sitter onödigt bredbent och pratar om sin ”resa” och beskriver utförligt prestationer och framgångar från tidigare arbetsplatser, som med största sannolikhet inte är hans egna. Han säger sen att han sa upp sig för att ta ett medvetet break under ett år. För att reflektera över vad han brann för och vart branschen var på väg. Han refererar högtravande till den tiden som nyttig och lärorik. En erfarenhet som alla borde göra någon gång.

Själv hör jag bara att han fick sparken, men väljer att göra en omskrivning som låter lite mer intressant. Jag undrar om det är mer skamligt att bli av med jobbet i Sverige än i andra länder? Är det någon sorts kvarleva från öststat-Sverige som jag växte upp i? Där man skulle vara anställd, medlem i facket och sen tacksamt spendera hela sitt arbetsliv där. För att slutligen få en medalj eller guldklocka för lång och trogen tjänst innan man begravdes av ett företag som ägdes av rörelsen. Och så döpte man hela det deprimerande kretsloppet till ”trygghet”.

Jag vet inte, men det naturliga vore väl att alla människor får möjlighet att pröva flera yrken eller arbetsplatser under sin korta tid på den här planeten? Helst frivilligt förstås, men om man får sparken så är väl det en bra möjlighet att testa något annat också? Nåja, killen pratar i alla fall på och plötsligt ser jag att Signe sitter med krökt rygg precis bredvid honom. En pelare av bajs pressas ut och förbinder Signe med marken. Som ett femte stödben i ohyvlad mahogny. Killen som intervjuas uppfattar att någonting pågår och sneglar ner på Signe, sen tittar han hastigt upp på mig. Som om jag har någonting med saken att göra. Vad gör den här scenen med honom? tänker jag.

Själv ser jag den komiska potentialen och gör en mental anteckning. ”En man sitter och pratar om sig själv och blir genomskådad av en Jack Russell?” Sen går jag ner på knä med en bajspåse trädd över handen och gör ännu en mental anteckning. ”Jag plockar upp bajs och tre vuxna människor tittar på.” Ser ingen komisk potential i det och väljer att radera den anteckningen.

Är jag problemet här?

Jag har just tryckt upp en golftröja där det står med stora bokstäver att jag är dövstum. Ja, det händer att jag spelar golf. Det finns liksom ingenting annat som skulle kunna få mig att promenera i 4,5 timme. Det här betyder också att jag spelar ihop med vilt främmande människor. Vad jag lärt mig den hårda vägen, är att även ytligt trevliga människor kan vara genomruttna inombords. Som när jag spelade med en fin man runt 80. Han slog en boll som aldrig lyfte utan bara rullade utmed marken, han tittade upp på mig och log lite pillemariskt.

-Typiskt, en riktig Gardellare.

Jag tittade frågade på honom, eftersom jag inte begrep vad han pratade om.

-En MARKslickare, förklarade han och skrockade nöjt.

Jag valde att fortsätta se ut som om jag inte fattade ett dugg. Resten av rundan höll han sig till att prata om sviterna efter sin Corona, vilket var tröttsamt och irriterande men åtminstone inte människofientligt. 

En annan gång spelade jag med en jämnårig man och hans unga, thailändska fru som inte talade svenska. Efter att han slagit ut i skogen spekulerade vi lite om vi skulle hitta hans boll.

-Det gäller att tänka PUSSYtivt, sa han och tittade på mig i sidled och flinade nöjt. 

Återigen låtsades jag inte höra eller begripa, utan nickade bara och gick vidare. Hittills har ingen kvinna puttat en boll i hålet på sex slag och sagt att hon i alla fall fick SEX. Ingen kvinna har heller missat en putt och sagt att hon annars alltid träffar hålet och lett menande mot mig. Det har gått så långt att jag börjat undra om det är någonting hos mig som lockar fram det här hos män i alla åldrar? Det kanske är jag som är problemet här? Jag kanske utstrålar någonting som skapar känslan av en frizon för unkna skämt? Ser jag ut som en man som till och med uppskattar det? Det kan inte uteslutas och det är där golftröjan kommer in i bilden. Jag invigde den i helgen och gladde mig enormt över att ingen pratade med mig. Kvinnorna på golfbanan la huvudet på sned och log nedlåtande åt mig istället, vilket var en spännande sidoeffekt jag inte förutsett. Männen slutade att prata med mig, men tyvärr inte med varandra. Mängden skitsnack snarare ökade, vilket på ett plan gladde mig, eftersom det alltså inte var jag som lockat fram deras inre neandertalare. Nästa gång tar jag med mig en revolver till golfbanan. Det är nog enda lösningen.

Kulturpandemin.

Jag är tillbaka på mitt kontor för första gången sedan pandemin slog till. Det känns som skolstart. Jag har en apelsin, några knäckebröd och en äppeljuice i min röda Kånken ryggsäck. Jag öppnar dörren till mitt rum och en kvalmig doft av instängdhet slår emot mig, det är oklart om det är stillastående luft eller min egen kroppsdoft det handlar om. Sen öppnar jag fönstret och slår på AC’n för fullt, vilket jag på ett plan vet är helt kontraproduktivt, men just här och nu känns det rätt. Rummet är oförändrat sedan dagen jag bestämde mig för att gå hem. Som en plats som övergetts i hast vid en stor katastrof, hinner jag tänka lite dramatiskt. Jag studerar en halvfull kaffekopp som ett arkeologiskt fynd på mitt bord. Min blick vandrar till min whiteboard där jag skrivit ord och fragment och ritat pilar åt alla håll, som jag minns som viktiga då, men som idag bara är obegripliga. 

Sen går jag ner till receptionen och hälsar lite trevande och skyggt på människor jag inte sett på länge. Jag tycker att de åldrats och ser slitna ut, vilket jag säger till dem. Fyra månader av avskildhet fått mig att förlora all social grace, jag vet inte hur man interagerar med människor utanför min familj längre. Jag sätter mig lite ensligt i ett hörn och pratar för mig själv samtidigt som jag äter min knäckemacka och sörplar på min juice. Fragment av brödsmulor poppar ut ur min mun, några fastnar i mungipa och på läppen och skapar en illusion av en herpes i full blom. Jeansen skaver och känns trånga, vilket kan bero på att jag mest gått omkring i bar underkropp hemma eller att jag småätit under hela sommaren och blivit tjock. Det är dött lopp mellan de två möjligheterna. Kan vara en kombination också, jag orkar inte reda ut det.

Jag undrar över alla dessa underliga människor som kommer in i receptionsområdet och ser håglösa ut. Undernärda, övertatuerade och med dålig hållning. Ska läsåret verkligen inledas med en föreläsning i aulan om hur farligt det är med knark? Räcker det inte med en knarkare längre, krävs det en hel flock? Är det dit vi har kommit? Sen noterar jag att alla bär gamla slitna jackor med olika tryckta titlar på: Wallander, Beck, Bron, Under solen. Då inser jag att alla är filmarbetare, människorna som bär upp en hel kulturbransch på sina spröda axlar. Hjältarna som alltid levt hand ur mun och aldrig åtnjutit anställningstrygghet eller snuddat vid strålglansen från Cannes eller Oscarsgalan. Jag reser mig upp och hostar högt, det enda säkra sättet att få 100% uppmärksamhet idag.

-Kamrater. Även om kulturministern är för vek för att stå upp för er, så vill jag säga att jag gör det. 

De tittar dött på mig och jag vet inte riktigt hur jag ska förklara att jag inte syftar på det faktum att jag faktiskt står upp, utan någonting större. Om solidaritet och att dela bördan tillsammans. Men jag kan inte formulera någonting vettigt eller trovärdigt och de har redan ställt sig i kö för att dricka gratis kaffe. 

Jag släntrar upp till mitt kontorsrum igen. Jag äter min apelsin och hör en röst i mitt huvud som ropar mitt namn. Jag räcker upp handen och säger ”här” högt och tydligt.

Det nya läsåret har börjat. 

Kreativitetens svarta hål.

Jag blir kontaktad av ett universitet som undrar om jag vill komma och prata om kreativitet. Rektorn tror att det kommer att bli extra viktigt i sviterna av pandemin. Jag säger att jag är helt ointresserad och hinner också säga några väl valda ord om hur jag föraktar människor som föreläser om kreativitet, tills rektorn berättar vilket arvode de brukar erbjuda föreläsare.

Ungdomarna släntrar in i aulan där jag redan står bakom pulpeten på det anrika universitetet. Några har ansiktsmasker på sig. Själv har jag valt vargpälsen som mitt primära covid-19 skydd, men med tanke på årstiden, endast ett linne under med AC/DC ”Back in Black” tryck och ett par kycklinggula gabardinbyxor. Jag manar på dem med eldgaffeln att de ska sätta sig snabbt.

-Ingen av oss vill vara här längre än vad som är absolut nödvändigt, säger jag samtidigt som tystnaden börjar lägga sig. Jag vill ju inte hålla er ifrån en värld som håller på att gå under, en pandemi som dödar de svagaste och en framtid som arbetssökande med andrahandskontrakt.

De sneglar lite frågande på varande och sen på mig när jag slår på min keynote och min enda presentationsbild syns på duken bakom mig. 

KREATIVITETENS SVARTA HÅL.

-Jag utgår ifrån att ni vet vad ett svart hål är? frågar jag uttryckslöst för att sen berätta det i alla fall. Det är en stjärna som imploderat till en liten svart fläck, där gravitationen är så stark att till och med ljuset försvinner i mörkret. För att kunna prata om kreativitet måste vi prata om det som dödar den. För det är det jag har mest erfarenhet av. Processer som är tänkta att öka kreativiteten och som i själva verket lustmördar den.

Jag roterar eldgaffeln som en tamburmajor mellan mina fingrar och spänner blicken i publiken.

-Av någon anledning finns det till exempel en stark tilltro till att stora folksamlingar i workshops i kombination med post-it lappar på en vägg ska leda till fantastiska saker. Det är lika vetenskapligt underbyggt som att öppna kontorslandskap ska leda till kreativare företag. Eller ännu bättre, moderna arbetsplatser där ingen har en fast arbetsplats. Det enda det med säkerhet leder till är att alla känner sig utbytbara.

Här stryker jag utmed scenkanten som om jag letar efter någon, alla viker oroligt undan från min blick.

-Och det finns en speciell sorts chef som måste lyftas fram här. Den som själv saknar en kreativ förmåga och som just därför känner sig kallad att prata, skapa och delta i alla dessa möten där idéer ska flöda. Det får dem att känna sig viktiga när de bjuder in alla på företaget för att höja kreativiteten. Det de inte begriper är att om du inkluderar alla i ett arbete som en del är utbildade och anställda för att utföra, göder det dålig självkänsla hos den kreativa personalen samtidigt som det skapar ångest hos de som inte är anställda eller tränade i att ta ansvar för idéskapandet på företaget. Konsekvensen blir att alla på företaget känner sig dåliga och usla. Jag slår ner eldgaffeln med en duns i scengolvet så att folk rycker till i stolarna.

-Alla kan skriva. Ja, men väldigt få kan skriva fängslande. Alla kan fotografera. Ja, men väldigt få kan berätta i bilder. Alla kan ha idéer. Ja, men väldigt få är kapabla att fullfölja dem. Det är ett yrkeskunnande vi pratar om här, inte någon djävla gåva som bor i blindtarmen och som bara behöver väckas. Sen ska chefen, som alltså inte haft en originell tanke sedan han rökte oregano i en majspipa på mellanstadiet, ofta också ”prata medans han tänker” i mötet. Helst om vad saker och ting inte får bli. ”Det får inte bli en töntig långfilm.” ”Det får inte bli en sån där produkt som ingen behöver.” ”Det får inte bli ett spel som man tröttnar på.”

Jag tittar ut över aulan med någonting bedrövat i blicken, kanske det enda ansiktsuttryck jag äger.

-Ursäkta.

Jag ser en späd gestalt i publiken som höjt sin arm.

-Om det nu är så dåligt att bara prata om vad idéerna INTE ska vara, varför har du själv bara berättat om sånt?

Jag börjar koka inombords men lyckas ändå le mot frågeställaren och finner mig snabbt. Jag frågar alla i aulan om de vet vad dötramp är för någonting? Ingen vet.

-Det är en term från min barndom. En liten teknisk brist i cyklar som gjorde att man plötsligt fick ett överraskande fritramp och pedalerna gick ett helt varv runt utan motstånd eller framåtrörelse. Av någon anledning inträffade dötramp oftast i uppförsbackarna där man stod upp på pedalerna och maxade sina krafter. Något som ledde till att man föll ner på cykelramen med underlivet först. Den smärtan glömmer man inte i första taget. Tack för mig, avslutar jag och bugar mig djupt.

Sen går jag av scenen och tänker nöjt att nu har jag gett de djävla små akademikerna något att fundera över.