Att ge regi och att ta emot.

En manlig skådespelare berättade för mig att han tidigt i sin karriär fick huvudrollen i en kortfilm som en avgångselev från Dramatiska Institutet både skrivit och skulle regissera. De var väl jämlika på så sätt att ingen av deras karriärer hade tagit fart ännu. Regissören hade enorma ambitioner och var så inläst på Joseph Campbell och C.G Jung att han kunde prata intellektuellt och högtravande om sin 15 minuters kortfilm och utmåla sig själv som nästa Ingmar Bergman.

Skådespelaren fick otroligt noggranna instruktioner och en plågsamt lång backstory till sin karaktär. Vem han var, varifrån han kom, vad han var rädd för, vad han drevs av och hur hans relation till sin mamma var. Manuset var i kontrast enormt fattigt och i stora delar helt obegripligt. Regissören beskrev det entusiastiskt som ett psykologiskt drama. Men andra ord: Mycket närbilder på ansikten som blickar i fjärran, tystnad, plötsligt inklippta makrobilder på ett öga, en mun, lite klassisk musik, en dörr som slår igen och allt självklart fotat i kornigt svartvitt.

När själva inspelningen ska starta så berättar regissören förtroligt för skådespelaren att han onanerat före tagningen. Exakt hur skådespelaren ska förvalta den informationen är lite oklart, men han ställer för säkerhets skull inga följdfrågor till regissören. Hade han varit en kvinna hade det varit ett typiskt metoo-ögonblick. (Idag hade man dessutom försäkrat sig om att han tvättat sig med handsprit efteråt.)

Jag tycker under alla omständigheter att det är enormt intressant att spekulera i vad som snurrade i regissörens huvud när han sa det här. Såg han det som en möjlighet att känslomässigt bonda med filmens stjärna, genom att dela med sig av ett privat ögonblick? Visa sin sårbarhet, sin konstnärliga hudlöshet under baskern och slängkappan? Eller var det ett regiknep han läst i någon av alla dessa böcker, som syftade till att få skådespelaren ur balans och därför agera mer naturligt framför kameran? (Brukade Ingmar berätta för skådespelare att han bajsat just före en tagning? Det är möjligt, men jag rör mig på tunn is här.) Kanske var det ett sätt för regissören att rensa huvudet och kliva in på inspelningsplatsen med såväl ett tomt sinne som en tom sädesblåsa? (Så vackert. “Jag kommer till dig med en tömd sädesblåsa”, jag måste skriva ner den raden till en kommande diktsamling.) Eller ville regissören helt enkelt, på ett lite omständigt sätt, berätta att han gärna ville ha sex med skådespelaren?

Ja, det är så enormt mycket intressanta frågor som väcks av den här lilla episoden. Det lustiga är att jag faktiskt råkade se examensfilmen, långt innan jag blev vän med skådespelaren. Hade jag fått den mustiga bakgrundshistorien då, hade jag nog tittar mer engagerat på filmen. Både skådespelaren och jag är helt eniga om att hans sidohistoria från inspelningsplatsen är filmens enda kvalitet. Han hoppas förstås att filmen försvinner för alltid, så att den inte äventyrar hans fortsatta karriär. Men jag utgår ifrån att regissören redan bekostad en digitalisering för att bevara sitt mästerverk för eftervärlden.

-Men så länge vi håller tyst om den här historien, kommer inte en människa att se den, tröstande jag honom.

-Så du kommer inte att skriva om det här?

-Det är klart att jag inte gör.

Jag var sämre förr.

När man lydigt tillbringar såhär mycket arbetstid i sitt hem, gör man oundvikligen vissa upptäckter. I mitt fall tog jag en tur upp till vinden. En kaotisk plats som uteslutande huserar gammalt skräp som vi bestämt oss för att behålla, trots att ingen öppnat lådorna de senaste 20 åren. Jag antar att det finns någon sorts symbolik i det här, men är tyvärr för obegåvad för att utveckla det. Där finns till exempel min frus gigantiska servis som hon fick av sina farföräldrar. Första delen fick hon när hon fyllde 18 och hade då inte hjärta att säga att hon tyckte att den var fasansfull. Istället kom det en ny del varje födelsedag och jul efter det tills den var komplett.

Mina gamla vinylskivor och otaliga rullband står också där uppe. Jag är sentimental kring det där. Så mycket tid som jag investerat i att köpa och samla på musik, det kan man inte bara kasta bort. ”Det kommer att krävas en otäck brand eller en flytt för att bli av med allt på vinden.” Så tänkte jag när jag snirklade mig fram med bara en naken glödlampa som ljuskälla. Taket är delvis fullt av 4 tums spikar som sticker ner genom taket, så man får röra sig med viss försiktighet om man inte vill bli lobotomerad. 

Längst ner i en flyttlåda med diverse saker som ingen saknat, hittade jag två dagböcker. Jag har alltid tyckt om att skriva, men var ingen dagboksskrivare. Men jag minns att jag inbillade mig att de två första gymnasieåren skulle kunna bli särskilt minnesvärda för mig. ”Kanske skulle jag få ha sex med någon annan än mig själv?” var en ganska central frågeställning. Säkert hoppades jag också på att en fullvuxen version av mig själv plötsligt skulle upptäcka denna litterära skatt. Då jag skulle få återuppleva mitt tonårsliv med fuktig blick och med en stigande känsla av respekt. Så jag tog ner böckerna, hällde upp en whisky, tände en brasa (som man gör i maj i Sverige) och började läsa. Tyvärr kunde jag snabbt konstatera att den 17-18 åriga pojken som skrivit dagböckerna mest verkar haft goda anlag för att bli revisor. Dagböckerna var lika torftigt skrivna som kalenderanteckningar. ”Måndag. Spelade fotboll på fm. Gjorde inget mål. Ganska segt. Åkte hem till Micke och drack te. Tyckte att Sussi i SH1 tittade på mig på bussen. Pluggade matte, fattade inget.”

Jag tror inte att minimalism är korrekt begrepp, eftersom det antyder någon sorts konstnärlig höjd, men det är ändå det ord jag tänker använda här. För mitt i denna andliga och språkliga torka, framträdde ändå bilder och minnen från den här tiden. Det är lite som när man vaknat mitt i en dröm och antecknat lite fragment innan man somnat om. När man vaknar på morgonen minns man inte ett smack av drömmen, men så fort man tittar på anteckningarna och läser orden ”strömming, erektion och flismaskin” så kommer drömmen tillbaka i hela sin prakt.

I dagböckerna återvände lite vänner, lärare och nederlag som jag ägnat hela livet åt att försöka glömma. Jag minns att jag bestämde mig för att avsluta dagboksskrivandet efter dessa två år, eftersom jag bittert konstaterade att det inte hände något spännande i mitt liv. Mitt vuxna jag är evigt tacksam för det beslutet, det räcker att ha Knausgård och Marcel Proust som stirrar uppfodrande på mig från bokhyllan. Jag bar just ner min frus fasansfulla servis och tyckte att den kunde slängas på tippen samtidigt som dagböckerna och lite annat skräp. Hon blev enormt upprörd och sa att någon av våra döttrar kanske ville ha det.

-Mina dagböcker?

-Nej, min servis förstås.

-Jaha, ja det är klart.

Alla kan allt om ingenting.

Jag kliver upp till Fältbiologerna en dag, eftersom jag hört att den biologiska mångfalden bland insekter är hotad. Jag säger att lösningen är enkel, det är bara att ställa ut väldigt många burkar med honung i de svenska skogarna. Insekter är ju som knasiga i sötsaker, det vet ju alla. 

Några dagar senare spontanbesöker jag KTH och förklarar för landets främsta fysiker hur vi tämjer kärnenergin och får gratis el utan avfallsproblem eller härdsmältor. Jag drar bara de generella dragen, eftersom det kanske är roligt för dem att känna sig delaktiga och få lösa detaljerna som dyker upp efter hand. 

Hemma möter jag hantverkaren som renoverar mitt badrum, så jag klargör för honom hur han ska göra fuktspärren, eftersom jag sett det på tv en gång. Sen skriver jag sen en lång insändare och förklarar för landets samlade expertis hur de ska hantera Covid-19 epidemin. Jag är väl insatt eftersom jag sett ett youtubeklipp där en influencer, en stylist och DJ pratat om saken.

Veckan avslutas med att jag sitter och kör en facetime-AW med åtta vänner, när en av dem plötsligt säger att han har en så fantastiskt bra idé till en långfilm. Och eftersom jag jobbar med att skriva manus, vill han absolut berätta idén för mig. Jag sippar lite på min ölsejdel med Strohrom och Red Bull tills jag inte orkar vara tyst längre.

-Jag blir så djävla provocerad av människor som tror att alla andras jobb är så enkla. Att du bara kan sitta på dass och dagdrömma, få en impuls eller tanke och sen vara så självupptagen att du tror att den är unik och speciell. Vilken idiot som helst kan ju komma på idén att skriva en bok om omöjlig kärlek mellan två unga människor. Men därifrån till att faktiskt skriva Romeo&Julia är steget ganska långt. Vad har hänt med respekten för kompetens, erfarenhet och hantverksskicklighet? Det är ju vad allt kommer ner till i slutändan. Om du har en djävligt bra idé till en film så föreslår jag att du skriver den, sen kan vi prata.

Jag slår igen datorn, sveper det sista av i sejdeln och fnyser föraktfullt, i armvecket naturligtvis.

Insikter efter vinterkräksjukan.

Jag tillbringade ett antal timmar på knä förra helgen, framför en toalett med händerna krampaktigt förankrade i den vita porslinskanten. Den var min livboj i ett stormande hav av magsyra, matrester, snor och tårar. Och trots detta hade jag sinnesnärvaron att reflektera över hur jag skulle kunna göra en förskönande omskrivning av detta helvete. Inspirerad av politiker, konsulter och företagsledare som lyckas med konststycket att beskriva ett fullkomligt haveri som en viktig erfarenhet.

Jag ser mig själv kalla till presskonferens till följd av min sjukdom. Lite blek och insvept i en vinröd rökrock och fårskinnstofflor på fötterna tar jag emot landets journalistkår på min uppfart. Antagligen har jag en kopp örtte i ena handen, samtidigt som lösa frågor ropas ut mot mig.

-Är det ett misslyckande? Tar du fullt ansvar för det som hänt? Borde du få sparken?

-Jag tar med mig många lärdomar från det här dygnet, säger jag plötsligt högt och tydligt, samtidigt som jag baddar bort lite matrester från mungipan med en näsduk.

-Som vadå? frågar någon.

-Att vinterkräksjukan kan drabba vem som helst. Den är demokratisk på så vis att den slår till oavsett ålder, kön, ras, sexuell läggning, rik eller fattig. 

-Jo, men nu pratar vi ju om ditt kaskadkräkande, säger någon illvillig journalist.

-Jag slogs också av att sjukdomen är språkligt korrekt namngiven. Det är vinter, man kräks och känner sig sjuk. Det är en oerhört viktigt faktor, så att människor som kanske inte behärskar svenskan till fullo ändå kan greppa vilken sorts sjukdom det handlar om. 

Jag låter det påståendet sjunka in samtidigt som jag nickar åt min egen, oändliga visdom. 

-Även när det kändes som om det bara fanns galla kvar och jag satt med huvudet nedsänkt i toalettstolen med vidöppet gap, så att käkarna knastrade, fanns det hela tiden positiva aspekter. Jag slutade att se mig som ett offer. Jag var en människa som befruktades med ännu en intressant upplevelse. En erfarenhet som kan bli ännu en sida i boken om mig själv. Jag mötte min egen reflektion i toalettvattnets yta och såg nya versioner av mig själv.

-Så du skulle inte gjort någonting annorlunda för att slippa vinterkräksjukan? frågar en journalist med ett uns av kritiskt tänkande kvar. 

Då skrattar jag till lite, sådär charmigt och avväpnande som bara jag och Jude Law kan.

-Jag hade inte varit den jag är idag, utan den här upplevelsen. Nu ska jag sätta ihop en powerpoint och åka landet runt och hålla inspirerande föredrag om hur jag växt av den här avgörande episoden. All den klokskap som den gett mig. Alla kanske inte kommer att möta den mäktiga vinterkräksjukan, men de flesta kommer att möta andra svårigheter i livet. Därför känns det viktigt och stort att få använda mina egna erfarenheter och dela dem och hjälpa andra människor. Det blir nog en självhjälpsbok av det också och jag kommer snart att delta i Let’s Dance, Big Brother, Så ska det Låta, Nyhetsmorgon, Stjärnorna på Slottet och På Spåret.

Jag lämnar presskonferensen milt leende. Som Ghandi. Jag för definitivt ihop handflatorna i en avskedsgest, som ett bevis på min nya fromhet och mognad som människa. Sen går jag in och kräks åt mig själv.

Scener på Skatteverket.

Föräldrarna som ville döpa sin nyfödda dotter till Fisen fick avslag hos Skatteverket som menade att namnet inte var lämpligt. Där slutade artikeln i DN, men min hjärna gick på syra i flera dagar efteråt. 

Ruth Zetterberg, 63, som ansvarar för namnregistreringen på Skatteverket, har hittills framgångsrikt satt stopp för barnnamn som Kotten, Biceps, Pilsner och Brunstgnägg. Ruth satte också stopp för namnet Tomhet, vilket jag personligen tycker är lite av ett misstag. (Jag överväger dagligen att döpa om mig själv till Tomhet Tempelman, men det är lite av ett sidospår.) Nåja, Ruth hade ett möte med det unga paret och försökte förklara att hon inte medger namn som väcker obehag eller anstöt för bäraren, eller av någon annan anledning är olämpligt som förnamn.

Paret kunde inte se hur det här namnet skulle kunna skapa problem för barnet. Namnet Fisen hade börjat som ett gulligt namn på det ofödda barnet. De blivande föräldrarna hade pratat bebisspråk och längtat efter deras lilla ”fis” i nio månader. En term som efter hand tappade sin ursprungliga betydelse och i kombination med en total avsaknad av fantasi, blev deras favoritnamn på barnet. Nu blev det en flicka, men namnet hade passat lika bra på en pojke, sa de engagerat. Fisen är ju genusneutralt och modernt. De menade också att Fisen skulle bli unik, kanske en kommande influencer med en egen vlogg? ”Fisens värld” skulle bli youtubekanalen där hon skulle visa upp och rekommendera konsumtionsvaror med kapacitet att skänka ögonblick av tröst i en värld utan hopp. Paret såg över huvud taget inga problem med sitt val av namn. 

Ruth log på de rätta ställena, nickade förstående och försökte sen måla upp lite scener så att paret skulle få sig en tankeställare.

-Nu ska Fisen spela blockflöjt för klassen. Fick Fisen orgasm? Tager du Fisen till din äkta maka att älska i nöd och lust? Statsminister Fisen Petterson tog starkt avstånd från förslaget om dödshjälp inom vården. Fisen fick en son. Fisen begravdes i stillhet på Läckö Kyrka. 

Paret tittade frågande på Ruth och ryckte på axlarna. De förstod inte vad problemet var. Och det är väl precis där som det verkliga problemet ligger?

Julstämning i Generalförsamling.

FN:s generalsekretare, António Guterres, sitter i en skinnfåtölj med händerna knäppta på magen och slutna ögon. Jag ska precis börja läsa upp ett tal jag skrivit åt honom som han ska hålla inför generalförsamlingen innan julledigheten. 

-Regnskogens lågor slickar oss i ansiktet och syrehalten i atmosfären har sjunkit så lågt att varje andetag känns som när man har ALS i sista stadiet. De flesta andra djurarter på planeten har redan utplånats och Skapelsens krona stapplar omkring i sönderrivna kläder på den sönderbrända savannen och undrar vad fan det var som gick fel. Haven är täckta av plastsopor och en algblomning som är så kompakt att allt liv under ytan är dött. De sista fiskarna flyter upp och ner i sörjan. Skapelsens krona kan bokstavligt talat gå på vatten.

Det sista hoppet släcktes när en ung tjej försökte förklara för oss att forskningen inte var åsikter, utan fakta som vi måste lyssna till. Men makthavarna tänkte inte ta några råd av en tonåring med någon sorts diagnos. De var dessutom fullt upptagna med sina livspussel, twittra, ta selfies eller dela bilder på en banankaka de just bakat på sociala media. Så Skapelsens krona skruvade upp kylan på AC:n och åt en macka till, med ett dött djur på. Kan ha varit fågel, gris eller nötkött. Det var så processat med smakämnen, konsistensgivare och konserveringsmedel att det inte gick att särskilja. Vilket kanske var lika bra, ingen vill ha dåligt samvete när man äter en god macka. Sen blev det snabbt så varmt på de sydligare delarna av planeten att miljontals människor tvingades fly från sina hemländer. De formligen invaderade länder där effekterna av den globala uppvärmningen mest upplevts som en trevlig förbättring och… 

-Anders, får jag stoppa dig där? läspar António och reser sig upp. Jag trodde att vi enats om att du skulle skriva ett hoppfullt jultal, som kanske antyder något om stundens allvar men snarare väcker en stark känsla att mänskligheten vaknat och är villiga att vidta de nödvändiga åtgärderna.

-Är det inte det jag gjort? svarar jag förvånat.

-Det här är ren skrämselpropaganda och så blandar du in ovidkommande saker som sociala media och mackor helt plötsligt.

-Jag vill skapa en känsla där läsaren kan identifiera sig. En dystopi behöver sina vardagligheter för att bli verklig. Någon som klipper tånaglarna, samtidigt som hela sädesfält brinner i bakgrunden. En annan som dricker kall starkvinsglögg och ser en atombom detonera på avstånd.

-Det här är inte vad jag bett om, säger han irriterat.

-Jag tänker inte ge dig vad du bett om, jag tänker ge världen vad den behöver. 

-Den här typen av budskap kommer bara att förlama människor, skriker han plötsligt åt mig obehärskat.

-Kan man förlama människor som redan är lama? frågar jag och lämnar sen rummet, Generalsekreteraren, FN-skrapan och mänskligheten åt sitt öde. Själv har jag en jul att fira.

Ordens flyktighet och gnabb i Vita Huset.

Jag går in på Apple-store i stan för att testa en ny Macbook. Jag vill se om tangentborden blivit bättre på de senaste modellerna. Min bestämda känsla är att min nuvarande mac inte riktigt hänger med och fångar mina idéer och formuleringar ordentligt. Jag misstänker att någonting av stort konstnärligt värde går förlorat mellan tanke och tangenttryckning. De elektriska impulserna i min hjärna går med ljusets hastighet och mina spröda konstnärshänder hinner inte fånga dem med det trubbiga instrumentet som Apple erbjuder. Mina ofödda epos försvinner lika fort som thinner och efterlämnar en svag förnimmelse av förlust och en fåraktig, simmig blick. Mina farhågor har också stärkts av att jag börjat irritera mig på de plastiga tangentljuden, mängden stavfel och den sjunkande hastigheten jag skriver på. Det är någonting som inte stämmer. 

Jag går fram till en ledig Macbook och öppnar ett tomt textdokument och börjar att tömma min hjärna över tangenterna utan mening eller mål. Hastigheten är imponerande och det känns som om fingertopparna förenas sexuellt med de sagolikt fjädrande tangenterna. Orden kommer till mig med en lättheten som är imponerande och flödar helt utan fördröjning och stavfel på skärmen. Det är som om jag öppnat locket till mitt undermedvetna, helt ofiltrerat. Jag känner att den här datorn kommer att förlösa mig och göra mig till en bättre författare. Kanske även människa, men det är lite önsketänkande. Och när jag läser vad jag skrivit på skärmen, känner jag igen mig själv igen:

Melania Trump tittar upp från tidningen och tittar på Donald som sitter på andra bordsändan och spelar Angry Birds på sin telefon.

-Det här är intressant, säger Melania.

-Vad? grymtar Donald utan att lyfta blicken från spelet.

-De har lyckats transplantera både penis, pung och testiklar från en död man, till en man som förlorade sitt underliv i kriget. Tydligen är operationen så lyckad att han har känsel, kan få stånd och till och med utlösning.

Donald tittar förvirrat upp från sitt spel.

-Vad är det som är så intressant med det?

-Jag tycker bara att det är fascinerande, vad som går att göra nuförtiden, svarar Melania och rycker på axlarna.

-Jag tycker inte att det är ett dugg intressant, säger Donald och tar en bagel till.

-Men det tycker jag, svarar Melania och återgår till tidningen.

-Jo, det har jag förstått, men varför berättar du det här för mig?

-Vi är gifta och vi äter frukost, jag tänkte att vi kanske kunde föra ett alldagligt samtal som två vuxna människor?

-Jo, men av allt som står i tidningen så väljer du en artikel som handlar om det där!

-Varför blir du så upprörd? frågar Melania och släpper tidningen med händerna.

-Det känns….fan….inte vet jag, kränkande, säger Donald och en orange hårtest faller ner över hans panna.

-För vem då? undrar Melania svalt.

-För mig förstås! Det är som om du försöker säga mig någonting.

-Gör det? Hur då menar du?

-Du vet precis vad jag menar!

-Älskling, hur skulle jag kunna veta det?

-Ja, som att du tycker att det skulle….make Donald Great again?

-Nu är du ju helt paranoid, det här är ju för män som skadats i strid eller råkat ut för fasansfulla olyckor. Allt handlar inte om dig vet du, säger Melania och påbörjar en artikel om den kommande riksrätten mot Presidenten.

Donald ler sitt konstiga grodleende och skrockar.

-Tänk om jag dog. Vilken huggsexa det skulle bli för att transplantera mitt klockspel!

Melania tittar lite dött på Donald.

-Klockspel? Du tänker väl på en sån där bjällra?

Först när jag läst klart och nöjt konstaterar att Apple verkligen har förbättrat tangentbordet, ser jag att en lågstadieklass befinner sig i butiken och står och stirrar på en gigantisk 50 tums bildskärm ovanför mig. En bildskärm som trådlöst är ansluten till den Macbook jag just testat.