Anpassa dig och lev.

-Det känns som om vi flyttar till vår slutförvaring, sa jag till min fru med min osvikliga känsla för det melodramatiska. Är det här platsen vi ska dö på?

Som ni hör var jag skeptisk till att flytta ifrån vår villa på 280 kvadrameter med stor tomt till en lägenhet på 87 kvardratmeter och balkong. Men anpassningsförmåga är ju det som gör en art livskraftig och nu har det gått sex veckor och inga av mina farhågor har infriats. Jag har varken fått ångest eller förlorat förståndet fullkomligt. Tvärtom är jag mer nöjd med livet än någonsin och har inte saknat vårt hus eller gamla villaliv en sekund. Det är som om den tiden raderats från mitt medvetande. Och då har vi ändå fostrat två barn där, haft två hundar och spenderat oceaner med pengar och kärlek på det huset. Är det möjligt att jag anpassat mig så snabbt, eller ljuger jag bara för mig själv?

Ett tag tänkte jag att min helomvändning berodde på att vår nya lägenhet ligger någon kilometer från platsen där jag föddes och levde mina första 18 år. Alla mina gamla skolor finns kvar, idrottsplatsen där jag lärde mig åka skridskor är på promenadavstånd, villorna där mina kompisar bodde har bytt ägare och ser bättre ut än någonsin och biblioteket vid centrum är lika hopplöst daterat som förr. Jag kan se mitt 12-åriga jag cykla till och från skolan på samma gator som jag nu drömskt promenerar på. Han har ingen hjälm förstås och en alldeles för tunn jacka eftersom det är coolt att låtsas som att man inte fryser arslet av sig.

-Du kan få blåskatarr! ropar jag ömt åt mig själv på avstånd.

-Håll käften djävla peddo, ropar lilla Anders tillbaka och cyklar för livet.

Jag tänker inte låta det passera utan springer efter honom för full maskin för att lära honom en läxa. Barn behöver tydlig gränsdragningar annars kan de sluta som mimare eller knarkare. Han tittar bakåt från sin cykel och gör en löjlig grimas åt mig samtidigt som en lastbil kör ut från en korsande gata framför honom.

-Nu är du inte så kaxig längre va? säger jag och tittar under lastbilen där lilla Anders ligger fastklämd mellan cykelram, ekrar och lastbilens kardanaxeln. Han har svårt för att prata eftersom styret har gått igenom ena kinden. Men där och då får jag en livsavgörande insikt. Jag inser jag att min anpassningsförmåga inte handlar ett dugg om nostalgiska minnen, utan om framtiden.

-Jag är skuldfri, säger jag lyriskt till lilla Anders innan jag med hopsasteg tar mig vidare på min barndoms gator.