Anpassa dig och lev.

-Det känns som om vi flyttar till vår slutförvaring, sa jag till min fru med min osvikliga känsla för det melodramatiska. Är det här platsen vi ska dö på?

Som ni hör var jag skeptisk till att flytta ifrån vår villa på 280 kvadrameter med stor tomt till en lägenhet på 87 kvardratmeter och balkong. Men anpassningsförmåga är ju det som gör en art livskraftig och nu har det gått sex veckor och inga av mina farhågor har infriats. Jag har varken fått ångest eller förlorat förståndet fullkomligt. Tvärtom är jag mer nöjd med livet än någonsin och har inte saknat vårt hus eller gamla villaliv en sekund. Det är som om den tiden raderats från mitt medvetande. Och då har vi ändå fostrat två barn där, haft två hundar och spenderat oceaner med pengar och kärlek på det huset. Är det möjligt att jag anpassat mig så snabbt, eller ljuger jag bara för mig själv?

Ett tag tänkte jag att min helomvändning berodde på att vår nya lägenhet ligger någon kilometer från platsen där jag föddes och levde mina första 18 år. Alla mina gamla skolor finns kvar, idrottsplatsen där jag lärde mig åka skridskor är på promenadavstånd, villorna där mina kompisar bodde har bytt ägare och ser bättre ut än någonsin och biblioteket vid centrum är lika hopplöst daterat som förr. Jag kan se mitt 12-åriga jag cykla till och från skolan på samma gator som jag nu drömskt promenerar på. Han har ingen hjälm förstås och en alldeles för tunn jacka eftersom det är coolt att låtsas som att man inte fryser arslet av sig.

-Du kan få blåskatarr! ropar jag ömt åt mig själv på avstånd.

-Håll käften djävla peddo, ropar lilla Anders tillbaka och cyklar för livet.

Jag tänker inte låta det passera utan springer efter honom för full maskin för att lära honom en läxa. Barn behöver tydlig gränsdragningar annars kan de sluta som mimare eller knarkare. Han tittar bakåt från sin cykel och gör en löjlig grimas åt mig samtidigt som en lastbil kör ut från en korsande gata framför honom.

-Nu är du inte så kaxig längre va? säger jag och tittar under lastbilen där lilla Anders ligger fastklämd mellan cykelram, ekrar och lastbilens kardanaxeln. Han har svårt för att prata eftersom styret har gått igenom ena kinden. Men där och då får jag en livsavgörande insikt. Jag inser jag att min anpassningsförmåga inte handlar ett dugg om nostalgiska minnen, utan om framtiden.

-Jag är skuldfri, säger jag lyriskt till lilla Anders innan jag med hopsasteg tar mig vidare på min barndoms gator.

Gängskolan.

En ny friskola har startats för gymnasieelever som vill satsa på en karriär som gängkriminell. Jag anlitas av en tidning som inte vill utsätta fast anställda skribenter för livsfara och skickas ut för att intervjua rektorn.

-Det har saknats en skola som lär ut grunderna i hur man blir gängkriminell, förklarar rektorn Urban Zetterlöv på bred göteborgska. Han utlovar en bred undervisning i allt från vapen- och sprängmedelhantering, drogkunskap, pengatvätt, grundläggande straffrätt till jidder.

-Jidder? undrar jag.

-Gatusnack. Att vara väl förtrogen med de termer och begrepp som förekommer i industrin är avgörande för att kunna agera trovärdigt och stiga i graderna.

-Var kommer eleverna ifrån?

-Överallt. Tidigare var det ju bara ungdomarna från miljonprogrammen, men nu ser vi en tydlig trend att även ursvenskar från flotta kommuner längtar efter att bli en del av den kriminella världen. Och det är ju positivt.

-Är det?

-Javisst, jag ser det som en demokratiseringsprocess. Numera har alla föräldrar, oavsett socioekonomiska faktorer eller demografi, gett upp försöken att uppfostra sina barn. Ingen orkar ta något föräldraansvar längre. En del gömmer sig bakom den gamla klyschan från 60-talet att det är samhällets fel när barnen väljer en kriminell bana, skrattar Urban och häller upp lite mer kaffe till sig själv.

-Och du ser inga problem med att starta en skola som göder kriminalitet och fostrar mördare?

-Jag ser rekordmånga ungdomar som längtar efter sammanhang och mening.

-Och du menar att gängkriminaliteten erbjuder det?

-Oh ja. Där finns kamratskap, entreprenörskap och stora pengar för alla.

-Och våld och missbruk…

-Det finns på alla arbetsplatser, avbryter Urban mig bryskt. Här lär vi ungdomarna att använda Tramadol med omdömde, så att de kan skjuta ihjäl någon med både känslor och vapen under kontroll.

-Vad omtänksamt..

-Eller hur? Det finns en snobbism i skolväsendet som alltid irriterat mig. Folk dömde ut de tvååriga yrkeslinjerna när de kom också, men se hur många mekaniker och sjuksköterskor som vi fick tack vare det. Och klappjakten på friskolor pågår ju fortfarande trots att de flesta erbjuder bättre undervisning än de kommunala.

-Så vem äger den här friskolan?

-Det är två ledande gängledare som tror så stenhårt på den här skolan att de lagt sina rivaliteter åt sidan och finansierar den ihop.

-Så det är blodspengar?

-Blodspengar? säger Urban och tittar vemodigt på mig. Vad är det? Alla inkomster för kriminella gäng kommer från vanliga, hederliga svenskar som köper lite avkoppling. Det kan vara knark, smuggelsprit, horor eller annat som ger lite guldkant på tillvaron.

Jag tittar på Urban som obesvärat börjat sluka en blåbärsmuffins.

-Men att ungdomarna dör i gängvåldet, bekymrar inte det dig?

-Jamen snälla vän, säger Urban och slickar av fingrarna. Det finns massor av yrken där karriären är kort. Balletdansös, cirkusartist, astronaut, elitidrottare etc. Ungdomarna väljer vår skola för att de brinner för att bli gängkriminella, de är fullt medvetna om riskerna.

Jag avslutar intervjun med att fotografera Urban som poserar med ett automatgevär i lärarrummet.

-Vad tror du om rubriken; EN PANGSKOLA?, säger han och skrattar så att han råkar trycka av en skottsalva i gipstaket.

Mordor ligger i Barkarby.

Vi satt i bilen efter att ha sålt vår villa och flyttat in i vår nya lägenhet, när min fru tittade forskande på mig och ställde en fråga hon inte ställt på över 20 år.

-Ska vi åka till IKEA?

Vi har haft en överenskommelse där jag aldrig mer skulle behöva åka till IKEA, eftersom varje besök äventyrat vårt äktenskap. Förra vintern skedde ett avsteg från regeln då jag följde med till IKEA i Miami. Jag agerade muskelkraft åt min fru som inredde ett hus i Florida och kände mig lite lockad av att se hur spånskivornas tempel såg ut i USA. Upplevelsen var exotisk och egendomligt nog kände jag mig lite stolt när jag gick omkring och tittade på alla produkter med svenska namn, personal i svenska färger och en angenäm hemkänsla. Min fru noterade att jag varken behövde ta betablockerare eller bära munkorg under besöket och måste trott att jag var botad.

-Vi behöver ju lådinsatser till vårt nya kök, fortsatte hon och försökte låta så oberörd som möjligt.

Kanske gick jag med på det för att vi var skuldfria och kroppen kändes lätt som om den pumpats full med helium. Eventuellt hade mitt omdöme rubbats av upplevelsen i Miami, eller så var det löftet om att vi bara skulle åka dit och köpa några lådinsatser och sen vända hemåt.

-Ok, bara vi har måtten på våra lådor så?

-Självklart.

Vi tog kurs mot Barkarby. Inte Miami direkt utan mer som ett svenskt standardköpcentrum fast på anabola steroider. Vi parkerade på IKEAs parkering och gick avkopplat in för att göra vårt ärende. Nu vet ju alla att IKEA inte bara har ett system för att skruva ihop sina platta paket, utan också för att mota kunderna som boskap genom varuhusen på deras villkor. Därför gladde jag mig åt de stora skyltarna som generöst markerade genvägar man kunde ta för att nå sitt mål snabbare. Tyvärr visade det sig snabbt att de här genvägarna var omöjliga att hitta. Jag började att kallsvettas på sängavdelningen och knöt nävarna så hårt att blodet slutade att cirkulera vid köksavdelningen. Inte ens personalen lyckades ge begripliga svar på hur man tog sig direkt till husgeråd. En hiss skulle tydligen finnas någonstans som skulle ta oss direkt dit, men var den fanns gick inte att förklara. Min gissning är att den där hissen aldrig funnits. Jag förklarade för min fru att det här var Ingvar Kamprads sista ord på dödsbädden.

-Inga genvägar, inga hissar…

Min fru försökte hålla humöret uppe och ledde mig snabbt igenom varuhuset, som om vi ätit dåliga ostron och desperat letade efter en toalett. Då plötsligt hamnade vi på husgerådsavdelningen. Förväntansfullt började vi botanisera bland lådorna bara för att snabbt konstatera att vårt nya kök har helt andra mått än IKEAs. Inte en enda insats passade. Mitt blodtryck steg då till en nivå så att ådror framträdde som daggmaskar i pannan och på halsen. Vi lämnade så snabbt som det bara gick och när jag sneglade i backspegeln på väg ut från parkeringen kunde jag svära på att hela varuhuset såg ut som Mordor i Sagan om Ringen.

-Aldrig mer, sa min fru sammanbitet.

Jag log och kände mig nöjd över att min fru gått över till min sida.

-Aldrig mer att jag åker till IKEA med dig, la hon till.

Bögkortet.

Jag tillhör en generation som växte upp när militärtjänst var obligatoriskt för män i Sverige. Få av oss såg väl egentligen fram emot det och de som var överentusiastiska borde kanske ha gallrats bort bara av det skälet. Några kände ett starkt motstånd och kunde då begära vapenfri tjänst och komma till nytta i försvaret ändå. Om motståndet var mer ideologiskt kunde man vägra totalt, då hamnade man i fängelse istället. De flesta som ville slippa valde därför att framställa sig som fullkomligt odugliga och hopplösa människor. Så usla att Försvarsmakten spottade ut dem som ett skämt ostron och gav dem en s.k frisedel. Man kunde medvetet underprestera på det fysiska testet eller köpa falska läkarintyg för fysiska handikapp som omöjliggjorde militärtjänst. Om det misslyckades fick man pröva lyckan hos försvarets psykolog.

-Jag drömmer om att skjuta urskillningslöst in i folkmassor och tycker att folkmord har fått en dålig klang. Får man koppla starkström till testiklar när man förhör fienden förresten?

Om man saknade skådespelartalangen som krävdes för att spela blådåre, så fanns det en sista utväg. Ett idiotsäkert sätt att slippa behöva försvara sitt land i händelse av krig: Bögkortet. På den tiden ansågs det nämligen som fullkomligt orimligt att en homosexuell man skulle kunna göra värnplikt. Nästan lika orimligt var tanken att någon frivilligt skulle utge sig för att vara bög för att slippa göra lumpen. Jag vet inte, det är möjligt att de trodde att sexuell läggning försämrade förmågan att skjuta luftvärn, spränga broar eller flyga jaktflyg. Men det är också möjligt att de såg framför sig en soldat i rosa balettklänning, högklackat och ett granatgevär slungat över axeln som en handväska, nynnandes på en Barbara Streisand-låt.

Eller så antog Försvarsmakten att en hel generation av soldater hellre skulle sitta i fängelse än att göra lumpen ihop med homosexuella.

-Hur fan ska killarna kunna duscha i lugn och ro om en bunt fjollor står och glor på dem?

I en tid när nästan ingenting går åt rätt håll, få man klamra sig fast vid minnet av de små framstegen som civilisationen ändå gjort. Numera får ju även en annan hopplös grupp göra lumpen - kvinnor.

Målet helgar medlen.

En grupp miljöaktivister ber om min hjälp. Efter att ha vandaliserat konstverk med sprayfärg, kastat tårtor på politiker, stormat live-sändningar på tv, klistrat fast sig på vägbanor i city och på motorvägar, känner de sig lite uppgivna. Vi möts i en källarlokal i Gubbängen dit jag kommer i Elvis sista scenkläder från Las Vegas. Jag fyndade dem på ebay och kände att det här kanske var min första chans att få använda dem. Capen vilar elegant på mina axlar, men sparkdräkten i paljetter är åtskilliga nummer för stor och sladdrar som ett hudlager efter en omfattande fettsugning. Det är oklart om tystnaden i rummet handlar om blygsel från deras sida eller en andlös beundran.

-Vilka demokratiska vägar har ni testat? undrar jag och grenslar en stol åt fel håll. Han som verkar vara ledaren för gruppen harklar sig lite.

-Alla. Namninsamlingar, demonstrationer, åtala staten på olika nivåer, skriva debattartiklar och delta i debatter. Ingenting biter.

-Ni inser vad det betyder va? säger jag och tar av mig de rökfärgade solglasögonen. Ingen svarar mig.

-Att ni inte representerar majoriteten av folket.

Ett missnöjt mummel hörs i lokalen och en kvinna höjer rösten.

-Men det är för att folk är blinda och döva. De har inte inte fattat allvaret.

-Kanske. Men de kan också tycka att ni inte har lösningarna på problemen?

-Om ingen engagerar sig sker aldrig någon förändring, säger en ung kille irriterat.

-Så en stark övertygelse trumfar demokratiska regler?

-Civil olydnad är ibland nödvändig för att få politiker att agera.

-Ok. Har ni övervägt att skjuta någon?

-Skjuta? Är du inte klok?

-Jag vill bara försöka begripa var de yttre gränserna går för er.

-Nej, vi tänker inte skjuta någon.

-Kidnappa en makthavare och posta en avskuren kroppsdel till media?

-Nej, fan vad otäck du är, vi sysslar inte med våld.

-Ok, såhär då. Uppe på Fulufjället i Dalarna står världens äldsta träd.

-Old Tjiko?

-Exakt! Det är 9550 år gammalt och stått där sedan istiden. Det har sett mammutar, sabeltandade katter och de första människorna som beträdde på svensk mark.

-Men vad har det med saken att göra?

-Såga ner det!

Alla titta förstummat på mig samtidigt som jag reser mig upp i min sladdriga dräkt och låtsas hålla i en motorsåg samtidigt som jag härmar motorljudet.

-Fäll skiten bara.

-Men det går ju emot allt vi står för, säger en ung man och reser sig upprört. Vi kan ju inte döda ett träd.

-Det är ju det som gör det så starkt. Världen håller på att gå under så ni ger bara dödshjälp till ett gammalt träd. Old Tjiko ska inte behöva stå och titta på när mänskligheten förgör sig själv och allt runtomkring sig. Old Tjiko ska få gå med lite värdighet i behåll. Kanske gör ni upp en eld av veden och står i ring runt och sjunger en sång. Här ställer jag mig bredbent med ett ben på stolen och brister ut i sång för allt vad jag är värd.

-We can’t go on together, with suspicious minds. And we can't build our dreams on suspicious minds.

På vägen hem från mötet känner jag mig upprymd och nöjd med min insats. Det känns som om jag äntligen fyllt ut mina scenkläder.

Mirakel i vardagen.

Katolska kyrkan har bestämt sig för att skärpa definitionerna för mirakel och hörde av sig och frågade om jag ville delta i arbetet.

-Absolut, svarade jag och flögs ner i Business Class till Vatikanstaten i Rom. Jag kände mig hedrad över att få delta i moderniseringen av en institution som annars excellerat i att stå emot all typ av förändring. De frågade om jag ville ha en korgosse på mitt hotellrum när jag anlände, men jag tackade artigt nej och skyllde på en urinvägsinfektion. Man vill ju inte verka otacksam och skapa dålig stämning.

-Du är en kritisk, utomstående som kan bidra med perspektiv som vi saknar, sa mannen från Vatikanen när vi möttes tidigt på morgonen. Jag leddes in i ett rum med ett gigantiskt ekbord med en samling gamla farbröder omkring mig. Bordet var så blankpolerat att jag kunde se upp i näsgångarna på alla. Han som ledde mötet hade en röd mössa med lite veckade kanter ovanpå, som fenor på en fisk. Eller var det kanske ett solur?

-I vår digitala tidsåldern är det många som försöker bluffa och manipulera fram mirakel för att få uppmärksamhet. Det undergräver kyrkans trovärdighet och påverkar vår förmåga att verifiera riktiga mirakel, sa han och slog uppgivet ut med händerna. De andra männen skakade bekymrat på huvudena och utbytte blickar av samförstånd.

-Nu får vi lite förfriskningar samtidigt som vi kan börja arbeta.

-Blir det korgossar till kaffet? frågade en farbror närmare döden med lite hopp i stämman.

-Det spar vi till middagen, sa mannen med röda mössan sakligt.

Jag räckte försiktigt upp handen, eftersom jag inte visste om jag kunde prata fritt.

-Ja, Anders?

-Om jag förstått det rätt så menar ni idag att ett mirakel är ett Gudomligt ingripande, bortom naturlagarna och det ska vara extraordinärt och kunna upplevas med sinnena?

-Ja, precis.

-Och nu vill ni ha lite mer vetenskaplig tyngd bakom?

Jag möttes av helt oförstående blickar.

-Vi anlitar alltid läkare för att fastställa medicinska mirakel, sa en av gubbarna.

-Jo, men det är ju era egna läkare, så de är ju knappast objektiva? Om ni skulle utvärdera mirakel helt vetenskapligt, så skulle det bli oantastligt.

-Vetenskap kan inte förklara allt här i världen, sa mannen med röda mössan irriterat.

-Den kan i alla fall bevisa att ingen kan återuppstå efter döden, gå på vatten, bota blinda och lama med handpåläggning och att statyer inte kan gråta eller blöda. Ni framstår som lite löjliga genom att tro på sagor. Det är väl därför vi är här idag?

Mannen med med röda mössan stirrade rasande på mig och pekande med handen mot dörren.

-UT! HÄDARE!

Jag lämnade mötet och tyckte det var synd att jag inte fick fullfölja mitt resonemang som hade lett fram till placeboeffekten. Där tron på en behandling eller medicin kan ge positiva effekter trots att behandlingen eller medicinen är helt verkningslös. Det är samtidens mirakel. Jag passerade en grupp med korgossar på vägen ut. De såg livrädda ut och då kom jag på det.

Den röda mössans veck såg ju precis ut som horn.

Att kasta bort sitt liv.

Jag tvekade en sekund innan jag vände flyttlådan upp och ner och ner. Det har alltid varit härligt och renande att åka till tippen och göra sig av med gammalt skräp. Men nu när det handlade om allt jag älskar, var det lite mer emotionellt påfrestande. Böckerna och författarna som format och inspirerat mig, filmerna som berört mig på djupet och musiken som definierat mig. Så enormt mycket tid och pengar jag investerat i det. Nu tvingades jag inse att det förvandlats till värdelösa bitar av papper och plast som inte ryms i mitt kommande hem.

När jag väl passerat den tröskeln, var det som om någonting brast inom mig. Plötsligt var ingenting heligt längre och jag bestämde mig för att kasta bort min fru, mina barn, mina föräldrar, syskon och äldre släktingar. Men både min fru och mina döttrar var inte alls med på noterna och visade prov på enorm fysisk styrka när jag försökte pressa ner dem i flismaskinen. Att knuffa ner dem i containern för brännbart gick inte heller, en anställd på stationen upplyste mig om att levande varelser inte fick återvinnas alls. Jag fick ge upp och säga till familjen att jag bara skämtade och nöjde mig med att kasta alla fotoalbum, videoband och diabilder istället. Allt föll som regntunga löv ner i containerns välkomnande gap. Hemresan från tippen var av förklarliga skäl lite frostig, men jag höll humöret uppe och förklarade att det här var viktigt för mig.

-Mitt förflutna är utraderat, som en tarmsköljning. Allt som är kvar är mitt genetiska arv och framtiden, förklarade jag för öron som inte ville lyssna.

När jag återgav episoden för mina vänner (jag utelämnade mordförsöket på min familj, jag tror inte de skulle förstå) satt de med vidöppna munnar och förfasade sig. Hur kunde jag?

I själva verket framställde jag mig som mer progressiv än jag faktiskt är, eftersom jag inte berättade att jag digitaliserat allt innan det åkte på tippen. Så egentligen har jag inte alls kastat bort mitt liv. Tvärtom, jag har bevarat det och gjort mitt förflutna mer tillgängligt än någonsin. På vinden samlade det damm och glömdes bort, nu ligger det i molnet och svävar olycksbådande över mig dygnet runt. Alltid tillgängligt och som en ständig påminnelse om att jag är en obetydlig kugge i livets maskineri, tills internet imploderar och slocknar under trycket av mänsklighetens samlade dumhet.

Då försvinner allt för evigt och först då kanske vi kan bli fria på riktigt.