Min osvikliga känsla för timing.

Vi skulle ha ett möte med ett stort företag inom detaljhandeln. Ett möte där vi skulle berätta lite om oss i förhoppningen att kemi skulle uppstå och därigenom ett nytt uppdrag. Marknadschefen är en otroligt trevlig man och mötet går fantastiskt. Vi skrattar åt samma saker, vi förstår varandra och delar uppfattningar inom en rad områden. När mötet går mot sitt slut berättar mannen att han och hans pojkvän ska åka och hämta en hundvalp i helgen. Jag undrar vilken ras det är och när han säger labradorhanne skiner jag upp och känner mig manad att dela med mig lite av mina erfarenheter. ”Jag har en som är 8 år. Blev tvungen att kastrera honom, han juckade på allt som rörde sig. Sen fick han epilepsi och hårar som fan, men annars – en underbar hund.”
Det är märkligt hur ett möte kan svalna på så kort tid. Efter mötet skrev jag ett mail och bad om ursäkt för mitt okänsliga uttalande. Han svarade aldrig.

Anders Tempelman

Fight Club på Gärdet.

Jag har spenderat årets varmaste söndag inne på Restaurangakademin på Gärdet. Jag och 12 andra sorgliga män (samt en kvinna) hade samlats för att gå en grillkurs. Jag tror att alla hade fått den här kursen som present av sin andra hälft eller sin psykolog. Kocken hade i alla fall tagit uppgiften på allvar och ordnat en veritabel köttfest. Vi talar en helstekt entrecote stor som en björkstam. En halv bröstkorg från en gris. 16 kotletter från gris, ett hav av lammfiléer, tonfisk i perfekta torskblockformer, nudelsallad, salsor och Gud vet allt. Från 9.30 till 16.00 vadade vi i kött, marinader, rubs och tillbehör. Vi delades in i team och pratade lite trevande med varandra. ”Jag har en kolgrill, vad har du?” var en vanlig öppningsreplik. Sen stod vi plötsligt utomhus, samlade runt två klotgrillar på en infart till ett parkeringsgarage i vita förkläden och vita t-shirts med Restaurangakademins logotyp på. Det fräste om köttstyckena på grillarna, blod rann på skärbrädorna och gillande blickar utbyttes. Som Fight Club, tänkte jag. Vi är män (och en kvinna), vi grillar kött tillsammans och har känslor.

Anders Tempelman

En dvärg?

Jag fick höra en episod från verkligheten som jag gärna vill dela med mig av. En kvinna sitter med sin 5-åriga son i knät på bussen i rusningstrafiken. Bussen stannar vid en hållplats och på stiger en dvärg. Kvinnan känner hur sonen liksom hoppar till och klistrar dvärgen med blicken. Hon försöker avleda pojkens uppmärksamhet samtidigt som dvärgen går rakt emot dem i mittgången. Men det är för sent. När dvärgen är alldeles framför dem fäller pojken ut armen och pekar med ett knubbigt finger på honom. ”Titta. En bäver!” säger han högt i hela bussen. Pojken är inte helt fel ute, orden är lika långa, har tre gemensamma bokstäver och likartad klang. Jag kan tänka mig att den här småväxta mannen har kallats för en hel del i sitt liv, men bäver måste vara ett helt nytt epitet. Snart ska jag gå till bävrarna på Skansen och ställa mig bredvid en dagisklass. ”Titta barn, vilka fina dvärgar!”

Anders Tempelman

Apotekets nya sortiment

När Apoteket berättar att de ska börja sälja sexleksaker dyker en massa konstiga bilder upp i mitt huvud. En grå Apoteks-tant kommer vobblande med en halvsladdrig, uppblåsbar Barbara. ”Hon ställer alltid upp, tjafsar inte och kostar ingenting att ta med på resor” säger hon samtidigt som hon hänger den i skyltfönstret. ”Hon kan även fungera som solmadrass i poolen eller vid havet för lata dagar.” Sen håller hon plötsligt upp ett inplastat paket med ett hundkoppel, en ridpiska, en apelsin och en elkabel. ”Det är här lilla kitet kallar vi för House of Lords och är mycket populärt. Det är extrapris på det.” Hon tittar lite forskande på mig med huvudet på sned. Jag ursäktar mig och säger att jag egentligen bara skulle köpa lite vårtmedel, men lovar att tänka på saken.

Anders Tempelman

Diskriminering.

Igår hörde jag på P1 hur de pushade för ett konsumentprogram som skulle ta upp diskriminering. De berättade vilka perspektiv de tänkte ta upp jag konstaterade att de inte tänkte ägna en enda minut åt oss som är snubblande nära 2 meter långa. Vi som tvingas stå krökta som Georgiska kärringar vid diskbänkar och bankomater av standardhöjd. Vi som bär ärr efter flygplansstolarnas vassa kanter på våra spröda knän. Vi som får ett stålrör i ansiktet när vi flanerar mellan stånden på Hötorget. Vi som tvingas blicka ner i mjälliga hårbottnar på tunnelbanan. Vi som går omkring med byxor i fel längd, för korta skjortärmar och sover med fötterna utanför sängänden. Vi som alltid har en känsla av att folk tittar oss rakt up i näsborrarna och ser vårt innersta. Vart är public service på väg?

Anders Tempelman

Nyhetsvärde.

Jag skymtade en positiv nyhet i DN häromdagen. Jag satt som vanligt med en gevärspipa i munnen och en kopp kaffe i handen, när en liten notis fångade mitt intresse. Svenskt Näringsliv förutspådde att konjunkturen kan komma att vända uppåt igen 2009. Det nämndes liksom i förbifarten, samtidigt som ett undersökningsföretag som lystrar till ett så löjligt namn som Radar Group, fick betydligt mer utrymme med sin mer pessimistiska syn på framtiden. Jag har viss förståelse för fenomenet eftersom jag är uppväxt på depprock och indie, där svårmod alltid segrar över lallande lyckotrams. En låt som ”Here comes the sun” kommer liksom aldrig att kunna mäta sig med ”I hate myself and I want to die”. Kafka kommer alltid att stå lite högre i kurs än Paolo Coelho. Och nej, försäljningssiffror spelar ingen roll i de här sammanhangen. Cred hamnar om att sälja till rätt människor, inte alla. Men när det gäller nyheter uppskattar jag glada och goda nyheter mer. Jag är lite inkonsekvent och löjlig på den punkten.

Anders Tempelman

Smarta tiggare.

De ringde från Mensa häromdagen. Det kändes oerhört smickrande att de äntligen sökte upp mig. Jag har naturligtvis alltid känt mig kallad, men varit för upptagen för att genomföra det obligatoriska IQ-testet. Ungefär så skrockade jag till kvinnan i andra änden innan jag började prata lite fritt, men kunnigt, om nya landvinningar inom kvantfysiken och några givna lösningar på konflikten i mellanöstern. Hon försökte avbryta mig, men då gled jag smidigt över till att högtidligt läsa Per Lagerqvists ”Ångest” fritt ur minnet. I en sublim konstpaus flikar hon plötsligt in att hon bara ringer för att höra om jag vill stödja deras verksamhet med ett bidrag. Jag blev rasande och skrek åt henne att om hon nu var så djävla smart så borde väl hon väl kunna tjäna pengar på egen hand istället för att tigga. Sen slängde jag på luren och återgick till att läsa senaste Bamse.

Mirakel.

Jag har levt ett helt liv med pollenallergi. Ett gissel som förvandlat Sveriges enda förlåtande årstider, till slembaserade helveten. En dag förra våren nös jag så okontrollerat i bilen att hela mitt ansikte täcktes med snor och långa strängar förband ratten med min näsa. Det var då jag bestämde mig för att träffa en ny läkare. Under årens lopp har jag annars testat det mesta. Först en radda ointresserade läkare som skrivit ut piller vars enda påtagliga effekt var en narkoleptisk trötthet. Sen testade jag homeopati och akupunktur som lindrade symptomen för en kort tid. Den nya läkaren var specialist på allergier och gjorde tester innan han konstaterade att jag inte alls var allergisk. Jag var överkänslig och behövde ta en nässpray två gånger om dagen under lång tid.
Jag tittade skeptiskt på honom med mina röda ögon, rinnande näsa och kliande hals. Sen följde jag hans ordination utan några som helst förhoppningar om resultat. Men nu står jag här för första gången på 15 år och känner doften av nyklippt gräs, blommande häggar och björkar. Kanske saknar jag mina exploderande nysningar lite grann, men det går nog över det också.

Anders Tempelman

Ansiktsdrag och karaktärsdrag.

Det är fel att dra slutsatser om människors karaktärsdrag baserat på deras fysiska kännetecken. Historien är full att rysliga exempel som lett till rasbiologiska klassifikationer och typologier över brottsliga fysionomier. Om man t ex har ögonen tätt ihop och någonting fåraktigt i blicken, så betyder det bara att ögonen sitter tätt och att blicken är lite ofokuserad. Ingenting mer, ingenting mindre. Vill du bilda dig en uppfattning om andra människors karaktärer, får du lyssna på vad de säger och betrakta vad de gör.

Anders Tempelman

Att bowla naken.

En god vän till mig äger att par bowlinghallar utanför London. Han fick ett samtal för ett tag sedan av någon som frågade om möjligheterna att abonnera en av hans anläggningar. Det är inte helt ovanligt att företag eller barnkalas just hyr hela bowlinghallar. Så min kompis kollade bokningsläget och redogjorde för kostnaderna. Mannen i andra änden var positiv och sa sen att han tillhörde en nudistförening. Min kompis förstod inte riktigt vad det hade med saken att göra, men fick sen klart för sig att de ville bowla nakna. Själv kan jag tänka mig att göra mycket saker naken, men att bowla är inte en av dem. Jag tror inte att jag skulle kunna inta det där slutläget, precis när man släpper iväg klotet, utan att känna mig väldigt…….självmedveten är inte rätt ord, men det är det enda jag kommer på just nu. Och kanske var det den mentala bilden av 10 bowlingbanor med människor i enbart strumpor, bowlingskor och krökta positioner, som fick min kompis att vänligt, men bestämt, tacka nej.

Anders Tempelman

Praktikveckor i London.

Jag följer min äldsta dotter på kvartssamtal till skolan. Fröken är säkert 30 år, själv känner jag mig som 17. Fröken pratar vuxet med min dotter om hur det går och vad hon vill och sen glider samtalet över på praktikveckorna. På Internationell Ekonomi får man nämligen åka till London och praktisera på ett företag i tre veckor. Jag nickar uppskattande mot fröken och motiverar min närvaro med en fråga om vem som ordnar platserna. Hon säger att det gör skolan, om inte föräldrarna själva har kontakter. ”Man kan jobba nästan var som helst, fast inte i en bar förstås” skrattar hon till. ”Så en strippklubb är inte aktuellt då?” slinker det ur mig i ett försök att också vara lite rolig. Min dotter skäms och tittar ner i bordet, fröken ler lite plågat. Jag försöker se ut som om jag har Tourettes syndrom, utan att riktigt en veta vad det innebär. Jag vet bara att jag måste träna på att vara tyst ibland.

Anders Tempelman

Saker man tänker på.

Tänk om alla våra framgångsrika friidrottstejer visar sig vara dopade.
Tänk om Anne Frank var en småtjock man i 40-års åldern.
Tänk om vi får kontakt med intelligent liv på en annan planet.
Tänk om George Bush är den som tar första samtalet.
Tänk om all fisk bara gömmer sig i en hålighet någonstans i världshaven.
Tänk om slussen byggs om någon gång.
Tänk om hundbajspåsarna inte var så lövtunna.

Anders Tempelman

Skumma matvanor.

Idag lagade jag en pasta med köttfärssås baserad på Quorn. Min ena dotter är allergisk mot vete och mjölkprotein och har nu också börjat undvika kött. Min andra dotter är bara allergisk mot pollen, men äter av hävd ingenting som kan vara nyttigt, frånsett just kött. Så numera botaniserar jag friskt i butikshyllor som jag tidigare skytt som pesten. ”Mupphyllan” har jag lite dömande kallat de här avdelningarna för. Hela familjen äter numera pasta gjord på majsmjöl och soyaprodukterna har tagit över helt. Ibland byts även kött mot just Quorn. Alla gillar det, men ingen vet egentligen vad det är. Svamp ryktas det. Jag kryddar i alla fall som en idiot för att det hela ska smaka något och inte upplevas som utfyllandsmaterial i munnen. Sen läste jag i en bok häromdagen att forskarvärlden har svårt att definiera svamp som antingen växt eller djur. Det är en flytande gräns, säger de. Jag upplever att min hund stundvis glider intellektuellt från djurriket till växtriket, men det kanske är en annan sak. Om den här informationen når mina döttrar vet jag faktiskt inte vad vi ska äta framöver. Jag har börjat proväta byggmaterial i hopp om att hitta en kost som inte är så svävande i sin tillhörighet. Glasull och gipsskivor är inte helt hopplösa som kost, förutsatt att man är generös med persilja och dricker sejdlar med starksprit samtidigt. Jag har också börjat fundera över vad fotsvamp egentligen är. Vad vill man helst ha mellan tårna? En växt eller ett djur.

Anders Tempelman

Tibet-Kina 100-0

Kinesiska medier rapporterar om en vapengömma hos tibetanska munkar för att legitimera arresteringar. Vilket härligt gammalt kommunistknep. Snart dyker det väl upp artiklar om Dalai Lama också. Bilder på hans vapengömma i Dharamsala och vittnen som berättar om hans grymhet mot hundvalpar och barn.
Årets stora OS-händelse har redan startat och jag har en känsla av att den kommer att växa kolossalt lagom till invigningen. Protester och bojkott i all ära, men vill man verkligen göra en insats för Tibet ska man förmå företag att dra tillbaka sina investeringar i landet. Det är ett språk alla regimer begriper.

Anders Tempelman

Påskpyssel.

Jag ägnade en del av påsken åt att rensa ett förråd och kasta saker. Det här är en sysselsättning där min fru och jag kommer farligt nära skilsmässa. Hon kan knappt öppna en kartong med gamla barnkläder utan att få någonting blödigt i blicken. Själv vill jag kasta allt. Sist vi gjorde det här slängde jag i hemlighet en grön pall som vår äldsta dotter ”skapat” i träslöjden i typ 5:an. Den var så bräcklig att det inte gick att sitta på och så ful att den inte kunde stå framme. Min fru har fortfarande inte förlåtit mig. Nu försökte jag slänga några kubikmeter med dockor och nallar som ingen bryr sig om längre, men hon menade att de skulle sparas tills när våra döttrar får egna barn. Jo, det där känner man igen. Jag gick ofta klädd i min pappas gamla kläder som barn och lekte med hans malätna, neddreglade nalle. Vem lurar vem här egentligen?
Efter ett kompromissande som skulle skapa respekt i FN, åkte jag till tippen.
Det är renande att åka dit och kasta saker i uppmärkta containers. Ibland flyger fan i mig och jag kastar ett stålrör eller en frigolitskiva i pappcontainer, mest för att se om någon reagerar. Det gör de och jag har flera gånger tvingats slåss med vilt främmande män för att ta mig därifrån. Det är märkligt vilka små ordningsvakter som gästar tipparna. Den här gången kastade jag ett bilbatteri i container som var märkt för brännbart, vilket skapade en enormt dålig stämning på tippen. De skrek åt mig och sa att jag saknade miljömedvetande. Jag ropade tillbaka att de hade fel. ”Jag älskar miljön” sa jag och motade bort några anfallande haverister med ett avslaget lysrör. Sen höll jag ett kärnfullt tal om att solen i alla fall kommer att slockna om 10.000 miljoner år. Då spelar det ingen roll om vi källsorterat, återvunnit och pantat. ”Skaffa lite perspektiv, trädkramare” skrek jag genom sidorutan på min Cheva innan jag tryckte plattan i botten.
Jag har haft en bra påsk.

Anders Tempelman

Min kvantmekaniska tvättmaskin

95% av universum består av en kombination av mörk materia och mörk energi. Det vet man, däremot vet ingen vad den här majoritetsmaterian gör eller fungerar. Mycket pekar på att den bidrar till inflationen, dvs universums expansion. Men hur är fortfarande inte förklarat. Det är bland annat därför den nya partikelacceleratorn i Schweiz byggs. CERN ska stå klar i sommar och hela fysikervärlden står på kö för att få partiklar att krocka planlöst i en hastighet som närmar sig ljusets. Påminner skakande mycket om när jag tvättar hemma i min nya tvättmaskin. Det händer saker där inne som jag inte begriper. Färger förändras, storlekar skiftar, material bryts ned och saker försvinner.

Anders Tempelman

Lite magi i schlagerfestivalen.

Är det bara jag som sitter och skruvar mig i tv-soffan när schlagerfestivalen drar igång? Hopplös skvalmusik framförd av knappt sångkunniga människor med något frireligiöst i blicken. (Nordman undantagen.) Ju dummare text desto bättre, gärna framförd med en hopplös koreografi som kretsar kring utsträckta händer, uppsträckta händer, händer mot hjärtat, händer mot huvudet. Sen kommer kvällens obligatoriska dansnummer i någon sorts mellanrum och jag håller andan av fasa. Men det är Kristian Luuk som dansar med Anna Vnuk och det är roligt och vackert på samma gång. Han gör det på riktigt och det blir ett magiskt litet ögonblick. Sen återgår allt till det normala igen och man kan svära på att det är TV3 som sänder och inte SVT.

Anders Tempelman

Gubbar med pengar.

När jag var yngre föraktade jag de där medelålders, tunnhåriga gubbarna som åkte omkring i dyra sportbilar, hade coola märkeskläder och de dyraste skidorna utan att kunna åka ordentligt. Och värst av allt, de som släntrade omkring i musikaffärer och köpte dyra gitarrer som var helt bortkastade på dem. Min inställning var att pengar borde man ha som ung, de gamla skulle ju ändå snart dö och hade ingen glädje av sakerna de köpte. Så när jag i julas köpte en elbas som jag drömt om sedan jag var 12, kändes det som om någon stod och tittade dömande på mig. Kanske en liten, benig, mörkhårig kille med bruna ögon som var skitkass på bas och knappt kunde ta ett barréaccord på gitarr. Den här basen hade varit fullkomligt bortkastad på honom. Så enkelt är det med den saken.

Anders Tempelman

Digital existentialism.

Vid något tillfälle bestämde jag mig för att inte låta mitt mailprogram hämta mail automatiskt. Jag ville vara herre över min tid själv och inte förvandlas till en mailnarkoman som hoppades att nästa mail skulle innehålla någonting livsavgörande. Ett skämt, ett glädjebesked, ett kärt återseende eller en hydraulisk pump som kan förlänga kroppsdelar till oanade längder. Jag trivdes bra med mitt nya, kontrollerade liv men utvecklade efter hand en otäck ovana. Nästan spastiskt klickar jag numera på ”Hämta e-post” i hopp om att bli bekräftad som människa. Och nu i sportlovstider får jag så få mail att jag promenerar in till vår server med jämna mellanrum och kastar okunniga blickar på maskinparken. Det kan hända att jag frågar mina kollegor om servern ligger nere. Men de försäkrar mig om att de får massor med mail hela tiden. ”Det får jag också”, brukar jag svara då.

Anders Tempelman

Förföljd av en röst.

Tidigare gick jag till Wayne’s i konserthuset på mornarna, men det går inte längre. En äldre kvinna som pratar med sig själv är alltid där numera. Hon pratar högt för sig själv och gärna med blicken fäst på mig. Jag är van vid den här sortens uppmärksamhet, av alkisar, pundare och kortväxta, packade killar. De ser någonting i mig. Men det här är verkligen irriterande. Jag sitter fördjupad i min dator eller en bok och hör plötsligt denna malande, mumlande röst. ”Ja, så kan det verkligen inte vara, han var inte alls ledsen, mjölet måste i före smöret, men det vet jag ingenting om, hon var alltid glad på mornarna….” Första gången det hände tittade jag upp lite förvånat och mötte hennes blick, såg mig omkring och försökte begripa vem hon pratade med. Numera undviker jag att titta på henne och stoppar direkt in lurarna till min mobil och spelar musik. Fast det tar inte bort den obehagliga känslan av att någon tittar på mig och pratar med mig. Min hund har samma blick när han behöver gå ut eller vill påminna mig om att han inte fått sin middag ännu. Den här kvinnan kanske också vill någonting som jag inte riktigt begriper? Ibland undrar jag vad som skulle hända om jag talade tillbaka. På hennes sätt. Med en massiv vägg av ord och osammanhängande meningar. Skulle hon tystna och lyssna intresserat för ett ögonblick? Jag tänker inte ta reda på det. Nu sitter jag på ett annat fik på mornarna och oroar mig mest för att hon ska hitta mig igen.

Anders Tempelman