Gasol, litium, östros

Jag lever ett händelserikt liv. Jag vill gärna ha det sagt. I förra veckan besökte jag först Köpenhamn och sen Oslo, där jag aldrig varit. Det regnade och snöade om vartannat och alla pratade norska med mig, en surrealistisk upplevelse. Sen var jag på tippen i helgen och slängde en 2,5 meter hög gasolbrännare som aldrig fungerat. Jag slängde den i containern för brännbart och fick en hel folkstorm mot mig. ”Det är en filtmössa” sa jag till mobben, men kände inte riktigt att de delade min förmåga till abstrakt tänkande.

Idag passerade jag Tomas Östros på drottninggatan, han stod och pratade in i en kamera. När han log sitt allra bredaste leende insåg jag att han antagligen är regeringens vassaste vapen inför valet.

Ikväll ska jag se ”Scener ur ett äktenskap” på Dramaten. Den tv-serien förstörde en hel generation av barn, mig själv inkluderad. Vi zappade mellan den och Helgmålsringning, desperata efter lite underhållning. Inte så konstigt att vi äter litium som smågodis och dricker lådvin som om det inte fanns någon morgondag.

Patologiskt konfliktundvikande.

Ett par i ett ordinärt radhus bestämmer sig för att göra om köket, som är en kvarleva från 70-talet. Mannen i huset är en inbunden liten figur och anlitar en hantverkare som börjar riva och fixa men det dröjer inte länge innan han ombeds sluta. ”Han var slarvig” konstaterar mannen för mig när jag hämtar min dotter som varit där och lekt med hans dotter. ”Vill man få det bra gjort, får man göra det själv” säger han och drar tankfullt med nageln utmed dörrkarmen. Jag nickar lite osäkert, säger någonting kränkande om svenska hantverkare som vi bägge ler år.

Sen pågår den här renoveringen under våra barns hela uppväxt. Köket, som för övrigt är det första rummet i huset efter hallen, är helt utblåst under 10 års tid. De tvingas gå på plankor över bjälklagen, glasfiberullen lyser från väggarna, rör och sladdar hänger ner från taken. I början frågar jag lite om hur arbetet framskrider, men efter hand slutar jag med det och bara hämtar mitt barn under pressad tystnad. På vägen hem berättar min dotter skakande insider-historier om en mikrovågsugn i källaren och ett kylskåp som står i vardagsrummet.

Ibland möter jag hans fru i mataffären, hon står och botaniserar i avdelningen för prefabricerad mat och mikrovågsmat. Hon ler lite undfallande och vänder sig bort. När deras dotter är hemma hos oss ibland äter hon som om det inte fanns någon morgondag. Efter hand går det upp för mig vad det här handlar om. Mannen vill egentligen skilja sig, men vågar inte säga det till sin fru. Så han utsätter henne och hela familjen för helvetet i modern tappning, ett pågående byggprojekt utan synligt mål i husets viktigaste rum. När ska hon fatta vinken? När ska han börja prata? Jag undrar, för det står byggmaterial på hans uppfart igen.

Kronan kallar.

De har ringt från Hovet och frågat om jag vill skriva någon sorts hyllning till brudparet. Planen är att texten ska broderas in i en väggbonad på 9x2 meter och hängas på slottet för eftervärlden.

”Aldrig i livet. Vad tror ni om mig? Jag är helt emot ärvda titlar och betraktar mig själv som republikan. Det finns ingenting ni kan erbjuda mig som kan få mig att göra våld på mina ideal i den här frågan” sa jag animerat.

”Ska vi säga 100.000 kronor?” sa tanten på Hovet.

”När vill ni ha den färdiga texten?” svarade jag.

Du fula, nya värld.

Det börjar byggas i Sverige igen. Det är positivt. I Stockholms förorter byggs nya köpcenter, stormarknader, skolor, kontor, daghem och idrottsanläggningar. Problemet är bara att allt ser ut som baracker. Som någonting tillfälligt, i väntan på det riktiga bygget.

Fyrkantiga lådor med platta tak i tjärpapp och helt utan karaktär står och lyser i sin fulhet, tills fukten och möglet oundvikligen tar över. Jag kan inte längre skilja mellan den nya skolan och barackerna där byggarna äter lunch. Är det här ett utslag av snålhet och dumhet, eller är det någonting mer allvarligt och djupt liggande? En håglöshet inför sin egen dödlighet och planetens annalkande död, tänker jag då. En makroversion av ”vad är vitsen med att duscha innan festen, jag kommer ju ändå inte att träffa någon.”

Jag vill se nya skolor i tegel och sten som står sig i 250 år. Jag vill se idrottsanläggningar som ser ut som som Stockholms Stadion, inte hangarer. Barack-Sverige måste få ett slut.

Om du inte håller med mig, är du en del av problemet.

Mansförakt.

Så jag sitter på en middag och blir placerad bredvid en vilt främmande kvinna. Innan första tuggan av förrätten nått magmunnen berättar hon att hon är skild sedan några år. ”Jaha” säger jag och vet inte riktigt hur jag tar det vidare. Men det vet hon och pratar lite maniskt på om hur bra hon har det, hur högt hon värderar sin frihet och hur hemsk hennes fd man var. Till huvudrätten har hon hunnit avhandla hur svårt det är att träffa en ny man. Jag tror att jag nickar på rätt ställen och växlar mellan att le och nicka instämmande. Det är då det kommer.

”Du vet, det är inga män som klarar av starka kvinnor. Jag har mycket skinn på näsan och vet vad jag vill, det skrämmer män. De föredrar små, unga bimbos som sitter och tittar beundrande på dem och helst inte pratar alls. Och då får det vara för mig. Jag lever hellre ensam än att reducera mig själv till ett objekt. Förstår du vad jag menar?”

Jag harklar mig, mest för att försäkra mig om att jag fortfarande har fungerade stämband efter så lång tid av total inaktivitet. ”Så att du är enormt självupptagen och ointressant har ingenting med saken att göra?”

Sen sägs det inte så mycket mer vid vår ända av bordet.

Islossning.

Det gick ett skalv genom huset när snömassorna släppte från taket. Det lilla taket i plexiglas ovanför entrén krossades och räcket till altanen slogs sönder. Mer förbluffad än förbannad ringde jag mitt försäkringsbolag. Det måste vara den här typen av skador som hemförsäkringen ska täcka? Den har ju inte täckt någonting annat under de ca 20 år som vi bott i vårt hus. Jag lämnade mitt nummer i telefonkön hos Salus Ansvar. En kvart senare ringde en man utan egenskaper upp, jag fick direkt känslan av att han satt i sin hemmiljö i en stuga i Dalarna. Troligen naken, men det är svårt att belägga.

-Så nu undrar jag om det täcks av min hemförsäkring?

-Ojojoj, nu måste jag logga in igen.

-Förlåt?

-Datorn. Det är något med systemet idag, jag måste logga in flera gånger här för att komma åt systemet. Jag gör ju inte det här så ofta.

-Inte?

Lång tystnad. Simulerade tangentljud, antagligen en tesked inlindad i hushållspapper som slås slumpmässigt mot en kaffekopp.

-Nu så. Vad frågade du nu igen?

Jag berättade igen.

-Jag tror inte att det täcks av försäkringen.

-Tror?

-Ja, jag är inte riktigt säker. Jag kan be någon annan att ringa upp dig för att ge ett mer klart besked.

-Men hur svårt kan det vara?

-Jaa...vänta. Jag kan fråga en annan här.

Jag sitter och lyssnar på hans nakna fötter som trampar över det knarrande furgolvet till en låtsaskollega. Antagligen en nallebjörn med kostym och glasögon som sitter i gungstolen framför braskaminen. Mannen mumlar något och kommer sen tillbaka till luren.

-Nej, det täcks antagligen inte.

Då tröttnar jag.

-Det är ingen annan där va?

-Jo....vad menar du? Vi är många här på skadeavdelningen.

-Bra, be dem att ropa då, så att jag får höra.

-De är på lunch.

-Jaha. Han du just frågade då?

-.....eh.....Göran?

-Whatever, be honom att ropa till.

-....javisst...Göran vad är klockan?

Jag hör samma röst svara klockslaget, fast med handen framför munnen.

-Men det där var ju du, med handen för munnen.

Han lägger på luren. Uppenbarligen i större behov av skadereglering än jag.

Feber.

Så är man sjuk igen. Ett unikt tillfälle att få tycka synd om sig själv och bli lite mer känslomässig än vad man annars är.

Jag ligger och alternerera mellan en bok om ett getto i polen på 30-talet och en annan om en ofullbordad kärlekshistoria som pågår i 20 år. Sen undrar jag hur mycket feber jag har och söker igenom hela huset efter en febertermometer. Efter en fruktlös timma faller jag ihop i soffan och blickar håglöst ut genom fönstret där en termometer visar -9 grader. Jag kommer då på att jag har flera utomhustermometrar i huset och kastar mig upp och inspekterar samtliga.

En är digital och har en liten sladd med en liten knopp som hänger utanför fönsterbläcket. En annan är en traditionell, penisliknande med riktigt kvicksilver i sig. (Symbolik?) Sen hittar jag vår inomhustermometer också, en kastrulliknande sak som just nu proklamerar 18 grader. Till sist står jag i köket och blickar ner på den vassa stålspiken som genom en ståltråd förbinds till ungstermometern. Min hjärna går på högvarv, desperat efter att få veta hur nära döden jag är. Jag väger mina möjligheter.

Att skruva loss den penisformade termometern utomhus just nu framstår som omöjligt. Den stora, runda inomhustermometern vet jag inte riktigt hur jag skulle hantera. Mitt ögonmått säger mig att den antagligen inte skulle rymmas i någon av mina tänkbara håligheter. Jag prövar i alla fall att sätta mig på den i hopp om att få en indikation av min inre temperatur, men den är obekväm och jag liksom rullar runt på den hela tiden. Den digitala utomhustermometern ser annars väldigt lovande ut, men jag får inte upp fönstret.

Så när min fru och mina barn kommer hem står jag lätt framåtböjd vid ugnen med köttermometern i stjärten. Jag följer värmeutvecklingen på den lilla displayen. ”Jag närmar mig oxfilé” säger jag oroligt. De lämnar köket ordlöst. När jag följer efter hör jag ljudet av en stålspik som faller till marken. Eller är det mitt äktenskap?

Till andra sidan jorden.

Som jag nämnt tidigare har jag gått med i organisation för att byta hus med andra människor på semestern. (En del läsare har okänsligt föreslagit att jag borde överväga ett mer permanent byte.) Nu har jag snart varit med i ett år och egentligen inte fått något intressant napp alls. Kanske var jag naiv när jag trodde att en 60-tals villa (blå lättbetong) i en en trött förort till Stockholm skulle locka någon att släppa ifrån sig sitt strandnära palats i Californien eller Italien? Jag höll på att ge upp hoppet tills för några veckor sedan, när en kvinna från Australien hörde av sig. Hon har ett hus några mil söder om Sydney, mitt i en nationalpark, precis vid havet.

Så nu är det bestämt. En hel månad ska jag dricka Fosters, försöka simma med vithaj (det ska vara en så frigörande upplevelse) och oavbrutet påpeka för australiensarna att Sydney Opera house är belagt med svenskt kakel från Höganäs. Sen tänkte jag också passa på att träffa det produktionsbolag som vill se mig i uppföljaren till Krokodiljägaren. ”The Swedish Croc Hunter”, där jag ska fånga in krokodiler som rymt ner i kloaksystemen, utrustad enbart med gula gummistövlar, ett fisknät och en fläskfilé. Jag tänker också passa på att träffa Cate Blanchett igen, för att försöka förmå henne att sluta ringa och terrorisera mig och min familj. Hon måste gå vidare och jag tror att ett fysiskt möte är precis rätt medicin. Fortsättning följer.

Att bli erkänd efter sin död.

Riktigt stora konstnärer får aldrig något erkännande under sin livstid, utan först efter sin död. Därför har jag bestämt mig för att publicera extra mycket efter min död. Det gör jag genom att skriva som en idiot och senarelägga själva publiceringen. Sisådär 30 år fram i tiden har jag satt vår programvara på. Längre än så vill jag inte var med. Skulle jag leva längre, får jag ändra publiceringsdatumet vecka för vecka, tills dess att jag känner livsanden lämna mig. Det som då kommer att brisera är en hybrid mellan Kafka, MAD, Dostoyevsky, Bamse, Murakami och Erich Fromm.

Skulle jag däremot bli överkörd av en buss i morgon, då kan man säga att det blir ett väldigt långt uppehåll mellan mina inlägg. Men det är inget att göra åt då. För att säkerställa kanoniseringen av mig har jag också funderat på att formge omslaget, skriva filmmanuset, sälja reklamrättigheterna till en amerikansk snabbmatskedja och designa den serie sadistiska leksaker som oundvikligen kommer att efterfrågas. De enda små svagheterna som min plan har, är att jag egentligen kanske inte har någonting vettigt att skriva om och att det lilla kvicksilverbatteriet som styr just klockan i datorn slutar att fungera. Annars är det idiotsäkert.

Delge mig gärna era egna funderingar kring hur ni ska överleva livet.

Modeveckan, gäsp.

Jag vet inte någon bransch som jag tycker är så pretentiös och löjlig som modebranschen. Uppenbarligen är känslorna besvarade, för de har aldrig velat jobba med mig heller. Däremot har jag fått min beskärda del av modefotografer, hår, make och stylister. Ett entourage som helst går runt med pälsmössa, 35 armband, skojiga glasögon och använder oavbrutet begreppet ”rätt känsla” som ett substitut för idé och tanke.

De rör sig i flock och skrattar som hyenor åt folk som lever vanliga liv och inte är sjukligt intresserade av kläder. Deras arbetsmetod består huvudsakligen i att bläddra i internationella modemagasin, riva ut bilder och citat (som de inte begriper innebörden av) och sen klistra dem osystematiskt på en vägg. Sen anlitas en modell eller två som är det mest anorektiska marknaden kan uppbringa just nu.

Under hela fotograferingen står hyenorna sen och pendlar helt slumpmässigt mellan att säga ”love it” eller ”hate it” samtidigt som de smörjer in sig med hudlotion och kollar in sig själva i spegeln. Slutresultatet blir en bildsvit som är skakande lik samma bilder som de rev ut i tidningarna tidigare, men snäppet sämre. Det är en fotomodell som poserar i en artificiell miljö och antingen ser ut att vara våldtagen, drogad eller lobotomerad. Gärna en kombination. ”Helt rätt känsla” säger hyenorna, lägger huvudena på sned och ser sammanbitna ut. Bifogar en bild på en bag som hovnarcissisten Marc Jacobs har gjort och som säger en hel del om hur skakande lite modebranschen har att säga.

Kulturlunch.

Jag småspringer ner till Dramaten på lunchen. Det är så halt att jag glider på skosulorna hela vägen nedför Hamngatan. Passerar den konstiga mannen som bara har shorts på sig även mitt i vintern och ett hårsvall som Art Garfunkel. (Tänk könshår från 70-talet.) Biljettkassan på Dramaten öppnar 12 och det är kö. Jag är yngst och flämtar, vilket möts med ogillande blickan med inslag av grön starr. Med biljetterna i plånboken liksom hasar jag mig vidare till Nationalmuseum. Jag betalar 100:- och går upp två plan för att stirra beundrande på Caravaggios ”Den helige Franciscus”. Jag flackar med blicken mellan originalet och kopian som hänger bredvid och fnyser lite föraktfullt åt kopian, som om det vore helt uppenbart vilken klåpar som gjort vad. Sen skummar jag igenom texterna om hur man avgjorde äkthetsfrågan, men jag står kvar tillräckligt länge för att ge intryck av att läsa enormt grundligt. Jag lägger pekfingret över munnen och liksom hummar och nickar, som man bör göra när man är kulturell. Kanske ler jag introvert också, det är svårt att säga. Sen halkar jag nöjt tillbaka till jobbet och skriver en okritisk hyllning till en produkt som ingen vill ha och ingen behöver. Jag gör det så övertygande att jag blir rörd.

En present, till oss båda.

Blocket är fantastiskt. I helgen fick jag hem ett exemplar av försvarets fårskinnspäls, helt intakt och oanvänd från beredskapsåret 1941. Den är vit, enorm och väger 3,4 kilo. Jag köpte den till min fru, som ett alternativ till burka. Jag har länge retat mig på att andra män glor på henne och nu syns hon knappt alls när hon hasar sig fram mellan arbete och hem. Jag är övertygad om att hon också ser det positiva med att inte bli betraktad som objekt längre, utan mer som en hybrid mellan ett får och ett isberg.

Nyårsafton på 70-talet.

Vi bestämde oss för att ha ett 70-tals tema på nyårsfesten. Vi gick på Myrornas och köpte porslin, dukar, glas och kläder. Min fru hittade en gräll, batikliknande klänning som Di Leva skulle älskat. Jag hittade en basker/keps i brun sammet, beige nyloskjorta, beige, bred slips och en kavaj med slag, stora som måsvingar.

Vi bjöd på San Fransico (vodka, bananlikör, juice) till fördrink tillsammans med salta pinnar och kringlor. Förrätten var en svit med krustader med olika fyllning och till huvudätt serverades oxfilé provencale med ett Beajoulaisvin. Till detta en potatisgratäng i en brun s.k ungsfast form. Efterrätten? Glass au four, vad annars?

Efter 12-slaget åkte karaokemaskinen fram och hits från 70-talet avlöste varandra. Sen när festen led mot sitt slut så plockades plötsligt en salladsskål fram och bilnycklar samlades in. Det var Kjells nya, finska kvinna som drev på, nästan lite maniskt tyckte jag. Speciellt med tanke på att hon och Kjell just blivit ihop. Då undrade jag om inte nyckelparty var mer ett 60-tals fenomen. Men finskan skrattade ett finskt skratt, låtsades blunda och greppade direkt mina bilnycklar med sina knubbiga fingrar. Jag försökte först med att det var en firmabil och att den hon i så fall skulle ligga med var Rolf Sundberg på GE Money Bank. Men hon släpade iväg mig samtidigt som jag höll något anförande om att 70-talet handlade mer om att röka hasch och ha diffusa föreställningar om ett klasslöst samhälle.

Utanför hennes mexitegelhus fick jag för första gången grepp med mina näbbstövlar och slet mig loss ur hennes grepp. Jag sprang gråtandes hela vägen hem. Jag kände mig som man bara kunde göra på 2000-talet - kränkt och bestört.

Cold Turkey.

Jag tar min kalkon under armen och går hemåt. Det går sådär. Han sprattlar, flaxar och skriker hela tiden. Så till slut får jag lov att använda det illerkoppel som jag fått låna av en kompis. Kalkonen lommar bakom mig över Hötorget och väsnas fortfarande. Först tänker jag att han (eller hon, svårt att säga) är orolig, vi känner ju inte varandra ännu. Den måste känna sig lite som ett barnhemsbarn som blir hämtat av en okänd person. Så jag försöker klappa kalkonen och visa ömhet, skapa en relation mellan oss bortom kopplet. Jag nynnar en härlig barnvisa när den plötsligt biter mig i handen. ”Vi måste bjuda till båda två” säger jag anklagande och pekar med hela min blödande hand mot fågeln som nu flaxar med sina stora vingar och liksom ylar. Sen slår det mig att den kanske fryser om sina små fötter, så jag köper ett par lovikavantar i barnstorlek av en handlare.

Efter en del brottande lyckas jag få på dem, men när vi går vidare försöker kalkonen dra bort dem med näbben. Vantarna hänger slappt som stora strumpor från fötterna, det medger jag, men de skyddar mot kylan. Jag säger att den får skylla sig själv om vantarna åker av, jag tänker inte sätta på dem en gång till, då får du stå ditt kast. Så säger jag och drar den in i tunnelbanevagnen. Där uppför den sig också väldigt illa. Biter främlingar (huvudsakligen av utländsk härkomst, vilket genererar mig enormt) flaxar och till slut bajsar den inne i vagnen. Oförsvarligt, oacceptabelt. Jag säger till på skarpen och den sista biten hem pulsar vi genom snön under tystnad. Lovikavantarna har åkt av, men ingen av oss bryr sig längre. Hemma följer kalkonen med in i köket där jag förberett stuffingen. ”Nu vill jag inte ha några mer scener från din sida” säger jag och börjar slipa kniven.

Miljötänk i praktiken.

Jag storhandlar inför julen och känner att en man studerar mig på avstånd. Han ler lite överseende och skakar på huvudet. ”Nu förstår jag varför klimatkonferensen havererade” säger han och pekar mot min back med importerat, italienskt källvatten. Jag mäter honom med blicken. Jag känner igen sorten. En liten undernärd figur, uppväxt på baljväxter och som bara kan göra sig intressant genom att mästra främmande medmänniskor med sitt miljöengagemang. ”Jag tycker om vatten som har färdats” svarar jag poetiskt. ”Vatten som varit med om något, som bär på en historia. Inhemskt vatten smakar så inskränkt och provinsiellt” avslutar jag med ansiktet väldigt nära hans. Han ser illa berörd ut, börjar backa ifrån mig och jag följer efter.

”Tänk när de buteljerar isvattnet från våra smältande poler och säljer det. Vilken storslagen upplevelse, att få dricka vatten som är miljoner år gammalt och lika rent som planeten en gång var. Se det så!” ropar jag efter mannen som nu småspringer ut ur butiken med sin hink industriellt processad tofu från andra sidan jordklotet. Han hoppar in i sin sönderrrostade Saab V4 och sladdar ut från parkeringen. Sen går jag till charken och ber om lite av den där svenska skinkan som utfodrats med en annan gris. Mer inhemskt och lokalt än så finns inte.

Mitt förhållande till julen.

Jag förvandlas till Ernst Kirchsteiger och går runt i en flanellpyjamas med bägge händerna runt en varm kopp örtté och bara tänder levande ljus och lyssnar på julsånger. Jag tittar på morgon-tv i lotusställning och lär mig hur jag kan plantera hyacinterna och dekorera ytterdörren med saker från skogen. Sen samlar jag min familj, precis som Pernilla Wahlgren, och förvandlar köket till ett enda härligt kaos av bulldoft och julglädje.

Jag njuter enormt av att åka ut och handla julklappar också, bland alla härliga, generösa, stockholmare. Kanske får jag en stund för mig själv över en glögg på NK, innan alla klapparna är inköpta. Sen skriver jag rim och äter min hemlagade knäck ett par dagar före julafton. Långa, härliga rim på vers som fångar personen på pricken och samtidigt uttrycker min gränslösa kärlek.

I mellandagarna bygger jag en enorm snögubbe med alla barnen i kvarteret och blir den där härliga, varma killen som sen är stendöd resten av året.

En ny finansiering av välfärden.

Jag har en idé till en ny skattemodell. Jag tror att den här solidariska modellen är stendöd. Vi lever i en tid där allt kretsar kring oss själva och hur mycket vi synts i media. Solidaritet är just nu lika modernt som Bananlikör. Så min tanke bygger på att personifiera skatten. Skatten hamnar inte i ett svart, solidariskt hål längre, utan hos en människa. I år kanske jag betalar för en garderobiär på Stadsteatern. Vilken skillnad det gör! Då kan jag göra studiebesök och se på när mina pengar gör nytta i den skattefinansierade sektorn. Jag kanske tillbringar helgerna med att stå och granska hur han jobbar? ”Är det klokt att hänga den där kappan så långt in till höger?” säger jag och påminner subtilt om att det är jag som är chefen. Sen följer jag med och ser på när min garderobiär äter lunch. ”Är han inte lite för tjock?” säger jag till en passerande servitör. ”Gör lite mindre portion, det är ju ändå jag som står för fiolerna!” Plötsligt blir alla offentligt anställda, individuellt anställda. Sedda människor som inte jobbar åt ett stort, grått kollektiv - utan åt mig eller dig. Och du och jag betalar med glädje vår skatt och får varje år en möjlighet att bli välgörare åt en ny människa. Nästa år kanske just du får en mimartist? Jag ska ta upp det här med Anders Borg. Det är genialt, om jag får säga det själv.

Anders Tempelman

Skaldjursplatå med fallhöjd.

Så jag lägger upp skaldjuren på en bädd av is som jag fick med mig från Hötorgshallen. Hummer, havskräftor, en krabba, räkor och så 4 enorma ostron. Jag har aldrig öppnat ostron förut, men minns vagt någonting om att man ska trixa in en kniv i ena änden. Så jag tar ett ostron i en handduk och börjar jobba med min korta Sabatier-kniv.

Efter en del brottande, slinter jag med kniven och driver den rakt in i min handled. Med min sedvanliga tur träffar jag pulsådern och blodet står som en tjock stråle i köket. (Hunden börjar slicka upp det och jag är för chockad för att stoppa honom.) Såret är djupt och går från halva underarmen, ända ner till handflatan. Jag lindar snabbt in armen i en fuktig handduk och kör bilen till Danderyds sjukhus akutmottagning. Jag kan jag knappt stå upp på grund av blodförlusten.

De tar in mig och syr ihop såret, sen ligger jag i en säng och pustar ut, när en läkare kommer in. Han är psykiatriker säger han och tittar lite vemodigt mot mig. Trots mitt tillstånd förstår jag och försöker klargöra för honom att det var en olycka, att jag slant med kniven. Jag säger att jag förstår hur det här ser ut, självmordskandidater som verkligen vill dö skär längs med armen, snarare än rakt över handleden.

Han säger åt mig att ta det lugnt. Jag säger att jag är lugn. Han säger att jag verkar upprörd. Jag svarar att jag har förlorat flera liter blod. Du verkar bekymrad, säger han och tar fram en spruta. Jag sätter mig upp, skrattar nervöst och frågar om jag ska få elchocker snart också. Han undrar om jag fått det förut. I samma ögonblick kommer två stora killar in och spänner fast mig i sängen med remmar. Sen får jag en spruta och allting svartnar. Dagen efter vaknar jag med en smak av papegojbur i munnen. Jag är fortfarande fastspänd och psykiatrikern står lutad över mig och frågar hur jag upplever min situation. Jag säger att jag känner mig fastspänd.

Frågelekar.

Ibland leker vi frågelekar med varandra på jobbet. "Vilken låt ska de spela på din begravning?" Här har jag inga som helst svårigheter, "Here comes the flood" med Peter Gabriel. "Om du måste bo någon annanstans än i Stockholm, var bor du då?" Någon svarade Skåne, en annan Norrland och en tredje Gotland. "Själv vill jag bosätta mig i Nina Perssons skrattgropar" sa jag och möttes av en kompakt tystnad.

Sidoverksamheter.

De ringde från ett australiensiskt produktionsbolag i veckan och undrade om jag kunde tänka mig att spela in uppföljaren till programmet Krokodiljägaren. "Du har ju ändå så lite att leva för" som de uttryckte det diplomatiskt. Jag tror att de syftar på det faktum att jag verkar i en bransch som väcker så mycket äckelkänslor att människor numera är villiga att betala för att slippa se och höra eländet. Jag känner kanske inte att jag personligen bidragit så mycket till människors motvilja till reklam, men ett visst ansvar måste jag nog ta på mig ändå.

Min desperation var i alla fall inte tillräckligt stor för att hoppa på erbjudandet, utan jag fortsätter nog att frilansa som råttfångare i Stockholms kloaksystem på helger och kvällar. Ett jobb där jag visserligen kan få mig några hugg i smalbenet av transparenta albinoråttor, men där jag gör nytta och kommer till min rätt. Jag strövar miltals i en lätt hopsjunken stil med pannlampa, en GPS i ena handen och en hink råttgift i den andra. Ibland slås jag nästan omkull när en luden vägg av råttor springer förbi mig. Sen blir allt tyst igen, bara ett dovt skvalande av avloppsvatten, mullret av trafik ovanför mig och min egen röst som lågmält nynnar på Rustas "Take it easy".