Råttfångaren.

Någon berättade för mig att vi har så mycket råttor i Stockholm att fastighetsägarna måste göra något radikalt. Råttorna klättrar tydligen uppför avloppsröret mot din toalett genom att spjärna emot med rygg och klor mot väggarna. Sen när du sitter och läser tidningen och gör det du ska, får du en diffus känsla av att någon tittar på dig, samtidigt som det kommer plaskande ljud av egen kraft från toalettskålen. Då ligger det alltså en liten kompis och simmar ryggsim där nere. Alternativt kommer du in på toaletten en tidig morgon, tänder lyset och möts av en halvtransparent albinoråtta som balanserar på ringen och väser åt dig. Det är därför de installerat de här märkliga sakerna på avloppsrören numera. När råttan kommit en bra bit uppför röret, försvinner plötsligt väggarna och råttan faller handlöst nedåt. Som fritt fall, fast utan den mjuka landningen. Frågan är bara hur lång tid det tar innan råttorna skickar upp sin tjockaste kompis och låter honom fungera som en liten fläskvägg, så att de kan ta sig förbi hindret? Stäng locket efter er, det är mitt råd.

Anders Tempelman

Fäst blicken där du står.

Jag har filmat mina barn sedan de föddes. Ni vet, långa meningslösa klipp när de äter, sover, badar och har avslutningar. I värsta fall finns jag själv med i några scener och både ser och låter löjlig. Under en period under tidigt 90-tal hade jag byxorna väldigt högt upp. (Projektledarhögt, som vi säger i min bransch.) Trots det har jag bestämt mig för att rädda de här filmerna för eftervärlden, idag ligger de på ett format från videoålderns jura-krita period. Efter att för första gången läst igenom manualen för min DVD-recorder, på 150 sidor obegriplig teknikprosa, lärde jag mig slutligen knepet. Så en dag under ledigheten låg jag och såg tillbaka på mitt liv. Jag stirrade på skärmen och såg mina barn växa upp, såg våra semestrar, våra vardagar, våra födelsedagar, jular och olika boenden. Allt passerade verkligen som en revy och eftersom jag hatar revyer var det enormt deprimerande. Mest därför att de efterlämnade en känsla av att jag har det bästa av mitt liv bakom mig. Visst kunde jag njuta av att se mina barn som små jollrande figurer igen, men på något sätt förstärkte det bara känslan av att alla stora händelser i mitt liv redan har hänt. För att ta mig ur den här djupa svackan började jag att meditera för att visualisera positivt kring kommande höjdpunkter. Följande kom spontant: Barnbarn som kommer att sprida superresistenta bakterier. En prostata stor som en grapefrukt. Mina döttrars skilsmässor och deras nya män, med slemmig barn från andra äktenskap. Tandlossning. Döende vänner. Läskiga, grå hårbuskar som spretar ut från näsa och ögonbryn. Vuxenblöjor. Stora öron utan hörsel. Att börja kalla min fru för "mamma".
Som ni hör så ska man akta sig noga för att blicka bakåt för mycket. Och framåt också för den delen.

Anders Tempelman

Armageddons ansikte.

Om ett par miljoner år när homo sapiens utplånat sig själv och planeten återhämtat sig, kommer en helt ny version av intelligent liv växa fram. De kommer att göra utgrävningar för att försöka förstå hur vi levde och vad det var som gick fel. Var det en meteor igen, solstormar, eller var det skiftet i de magnetiska polerna 2012? En av sakerna de kommer att hitta när de botaniserar i våra gamla soptippar, är ett hav av "designade" handdammsugare från Electrolux som lystrar till namnet Ergorapido.
En produkt som på ett utsökt sätt summerar allt som är fel med vår art och vårt sätt att leva. En produkt utan sladd som istället står och laddas konstant i ett hörn. Sen när man ska använda den blir det uppenbart att sugkraften är sämre än en inandning. Man kan lika gärna leka skottkära med sin gamla mamma och låta henne flåsa över golvytorna och antagligen få ett bättre slutresultat. Och det verkligt allvarliga med den här dammsugaren är inte att den är usel, utan att så många idioter köpte den. Som jag själv, till exempel.

Anders Tempelman

Vinterpromenad.

Jag tar tillbaka allt jag sagt om att vintern bara är ful och deprimerande.
Gott nytt år.

Anders Tempelman

Julens bokslut.

På juldagen gjorde jag en kalkon som vanligt. I år hade de ont om kalkoner i mellansegmentet, 4-7 kilo, så jag blev tvungen att ta en lite större. 9 kilo för att vara exakt. Det vara som att bära hem en plastkasse med en liten människa inuti. Plasthandtagen skar in i fingrarna hela vägen hem så att jag inte hade någon känsel i fingrarna på flera timmar efteråt, vilket hade den positiva sidoeffekten att jag inte kände av förlusten av tre fingrar i mixern när jag förberedde stuffingen. En fyllning som för övrigt aldrig verkade räcka till när jag skyfflade in den med snöspaden. Det liksom ekade svagt varje gång jag slängde in ett lass.
Eftersom värmepannan varit trasig under hela ledigheten har vi konsekvent haft 18 grader i huset och tvingats smörja in oss med valspäck och bära sälpälsdräkter. Som inuiter, fast utan inslag av förtryck. Julhelgens andrum blev därför det 7-timarspass med kalkonen i ugnen som både spred värme och en sagolik doft i hela huset. Vi satt som en liten stam på golvet och glodde katatoniskt in i ugnen där ugnsfolien som omslöt kalkonen glittrade juligt.
Det har varit en bra jul. Det måste jag säga.

Anders Tempelman

Dödsfall i hemmet.

Min bergvärmepump dog igår kväll. Alla mina kvinnor började unisont gnälla över att de frös vid middagen. Jag hånskrattade och kallade dem för fjollor, bengetter, mesar, i rakt nedstigande led, innan jag kände att jag själv började bli kall om fingertopparna. Så jag gick in till pannrummet och konstaterade irriterat att den hade lagt av. Jag kikade på virrvarret av sladdar, rör och kretsar där inne. Stendöd, tänkte jag och påmindes om den papegoja min syster köpte vid 13 -års ålder. En illaluktande figur som mest var livrädd för mänsklig kontakt och satt och kurade i buren. Men plötsligt en dag kunde syrran ta ut honom på fingret, ha honom på axeln och gosa lite med honom. Hon gladde sig enormt åt kontakten hon lyckades upprätta med fågeln och drog den felaktiga slutsatsen att hon, med en mystisk pubertal gåva, på något sätt överbryggat den misstro som annars finns mellan ett vilt djur i bur och en människa. Dagen efter låg papegojan på rygg i buren. Han hade inte blivit tam eller van vid människor, han var bara dödssjuk. Vad den här associationen har med min bergvärmepump att göra är lite oklart, för att inte säga direkt obegripligt. Kanske ännu mer för rörmokaren när jag grät i telefonen och skrek "den är död, fattar du, död."

Anders Tempelman

Det väldiga Stiltondjuret.

Jag har köpt en enorm Stiltonost inför julen. Den bor i skafferiet i ett keramikkärl. Mögel är ju svamp och svamp kan vara antingen en växt eller ett djur, som jag ju tidigare berört i ett blogginlägg. En kunskap som jag tyckte kändes extra tung när jag tittade på den grönsprängda Stiltonosten. Är det en växt eller ett djur jag tänker äta? Jag har börjat stå utanför skafferiet med örat tryckt mot dörren lyssnandes efter ljud. Kanske ett andetag, ett pip eller rent av en liten monolog. Igår kväll kunde jag svära på att jag hörde något, men varje gång jag slet upp dörren och lyset tändes med automatik så tystnade det. För att gå till botten med saken ställde jag in videokameran på ett stativ där inne, med en tänd lampa och ett sextimmarsband i kassetten. Dagen efter tvingade jag hela familjen att sitta tillsammans med mig och koncentrerat se filmen för att avgöra ärendet. Ungefär 4 timmar, 26 minuter och 12 sekunder in i filmen hördes ett tydligt knäppande ljud från keramiklocket till Stiltonosten. Triumferande upplyste jag familjen om att jag hade haft rätt hela tiden. "Det är ett levande djur vi har där inne" skrek jag. "En varelse, visserligen med sjukt dålig andedräkt, men med känslor och kanske med drömmar om en bättre värld?" fortsatte jag engagerat. Den kvällen tog jag på mig min tjockaste dunjacka och satte mig på en pall inne i skafferiet hela natten. Vi hade ett härligt samtal. Jag pratade kanske mest, om min uppväxt, mitt förhållande till kalsonger med paljetter och mina tvivel på att konflikten i mellanöstern någonsin ska få en fredlig lösning. Sen smög jag ut i köket, där min familj okänsligt satt och åt frukost. "Kan ni vara lite tystare, Stiltondjuret har precis somnat" väste jag lite irriterat.

Anders Tempelman

Världens bästa röstbibliotek.

Jag har skaffat en ny mjukvara som klarar av att analysera mänskliga röster, för att sedan kunna återskapa exakt samma röst direkt från tangentbordet. Jag började med att mata in Marlon Brando's röst från en 45 minuters radiopjäs han läste in en gång i tiden. Flera timmar stod datorn och tuggade. Sen skrev jag själv in ett kapitel från en av Haruki Murakamis romaner och lät Marlon's röst sköta resten. Resultatet var häpnadsväckande. Konstpauser, andetag, intonationer, till och med tempoväxlingar som stämde med berättelsens inneboende dramatik. Därefter matade jag in min egen röst genom att bara sitta och dumprata rakt in i datorn. Jag hittade en hel bok av Erlend Loe i textform på nätet och lät min egen röst läsa upp den. Magiskt! Jag tillbringade hela söndagen med att bara ligga och gapskratta år Erlend och mig själv. Vi är ett bra team Erlend och jag. Sen bestämde jag mig för att sätta programmet ordentligt på prov. Så jag tog rösten från Dressmann-reklamen. Han som säger "Blu Djinns" med en sådan inlevelse. Jag matade in de snuttar jag hittade, med löftesrika meningar som "Grattis Sjöbo, till alla män, McGordon V-ringade tröjor". Efter det skrev jag in ett av Tranströmers känsliga, utlämnande verk och lät reklamrösten göra sin tolkning. Det här var nog första gången som jag verkligen kunde ta till mig både Tranströmer och Dressmann.

Vad hände?

En dag stod den bara där. Så ensam och övergiven att jag var tvungen att föreviga den. Vem bestämde sig plötsligt, eller kanske efter mycket eftertanke, för att ställa sin kontorsstol i vägrenen? Var det en byråkrat från skatteverket som just pensionerat sig och ville rena sin instängda kontorssjäl genom en symbolisk gest? Eller var det en kvinna som bestämt sig för att skilja sig och resolut knuffade sin man ut ur huset tills hjulen fastnade i gräset? Jag kände mig plötsligt så trött av allt spekulerande att jag satte mig och vilade en stund. Jag satt där ensam tills mörkret lagt sig och en uggla flög på låg höjd över mitt huvud. Sen gick jag hem och tittade dömande på min egen kontorsstol. Fick en märklig lust att rulla ut den på gatan. Jag är så lättpåverkad ibland.

Anders Tempelman

På bilverkstad.

Kl 07.15 sitter jag ensam i en skinngrupp i en källarlokal i Vasastan. Mitt framför mig står en stor växt i plast och en kaffeautomat som heter VAGOTT. Så jag tog te istället. Två lysrörsenheter sprider ett kallt ljus i det fönsterlösa rummet. En nivå längre ner håller den finska mekanikern, med sjömanstatueringar på armarna och en tänd cig i mungipan, på att reparera min bil. Bägge våningsplanen är annars fyllda med stora, nya amerikanska bilar som står och ser ensamma och oönskade ut. De blänker som bara nya bilar kan göra och påminner mig om att det var precis de här bilarna som gjorde amerikansk bilindustri så framgångsrik i 20 år och som nu blivit deras sänke. Jag och mekanikern tittade ner på motorn tidigare. Jag tycker om att ge en bild av mig själv som en kille som begriper motorer. En sån där kille som egentligen hade kunnat fixa bilen själv men som har ont om tid. Så jag droppade några lösryckta glosor om remmarna som driver ac, servo och.....ja, någonting annat viktigt i bilen. Han nickade finsk åt mig och drog ett djupt halsbloss där den enda aktiva substansen måste ha varit filtret. Jag kände att han respekterade mig och mitt kunnande. "Den här killen blåser man inte, han kan sina saker" tänkte han på finsk brytning.

Anders Tempelman

Maffiametoder.

Roberto Saviano är dödshotad för sin bok Gomorra. Själv överlevde jag precis en kupp mot mitt liv i morse när jag upptäckte att min bil varken gick att styra eller kunde bromsa. Jag misstänker starkt att det kan hänga ihop med min enorma glädje över att TV8 bestämt sig för att lägga ner Resumé-TV. Jag kunde inte lägga band på mig och nu har jag en reklam-fatwa på mitt huvud.

Anders Tempelman

Det handlar om att bita ifrån.

Jag har börjat hantera lågkonjunkturen på det enda sätt jag kan - förnekelse. Det är ett grepp jag testat förut med viss framgång och bygger på att jag ökar min konsumtion av det mesta. Jag vill ha extra varmt i huset, extra tänt och köper enbart plockmat från små specialbutiker som tar flera hundra procent mer betalt än andra. Jag kör bil oftare och ryckigare för att kunna öka min bensinförbrukning radiakalt och köper flera resor till exotiska platser som medelsvensson ännu inte hunnit besudla. Det här skapar en väldigt bra känsla, trots att det är en smula destruktivt. (Ungefär som att röka heroin kan jag tänka mig.) Men slutresultatet är ändå övervägande positivt. Konsumtionen överträffar ångesten och jag fylls med en positiv, hoppfull och livsbejakande grundsyn. "Vi ska få se vem som spöar vem" som jag sa till lågkonjunkturen häromdagen när jag köpte mig en vargpäls och ett armbandsur på 2 kilo. Då var lågkonjunkturen djävligt svarslös kan jag säga.

Anders Tempelman

Våldsamma barn.

 
Jag har fått en ny kompis. Han är 7 år och bor ett par hus ifrån mig. Ibland åker vi till tippen tillsammans och lyssnar på hårdrock hela vägen. Han pratar oavbrutet om tekniska saker som intresserar honom och vilka nya tekniska saker han behöver för att få ett rikare liv. Jag stödjer honom i hans utläggningar och flikar in en eller ett par tekniska insikter. En gång klagade han över att hans pappa hade rest så mycket i jobbet. Jag föreslog pedagogiskt att jag kunde hålla i pappan så att han kunde slå honom. ”Ja, på snoppen. Man är extra känslig där” säger pojken och flinar. ”Ja, det kanske man är” säger jag lite svävande och höjer volymen. 

Anders Tempelman

Negativ tillväxt?

Hur går det till när ett uppenbart vilseledande begrepp smyger sig in i mediebevakningen av finanskrisen? "Ordet recession, lågkonjunktur och krasch klingar så negativt" säger en medelålders stekare med byxorna högt uppdragna ovanför det som en gång klassades som hans midja. "Vad tror ni om negativ tillväxt istället?" Det här är tyvärr ett semiotiskt genidrag som kommer att få efterföljare, tro mig. Snart kommer företagsledare att prata om negativ lönsamhet, förbundskaptenen i fotboll om negativa framsteg och läkarna kommer att referera till potensproblem som negativ erektion. Men hur man får en hel journalistkår att svälja och använda det här uppenbart vilseledande ordbygget, går bortom mig.

Anders Tempelman

Tankar från en tank.

Första gången jag testade det här visste jag inte om jag hade anlag för klaustrofobi. Så jag tvingade mina döttrar att testa mig genom att rulla in mig en tjock matta hemma och spela en komplett Helmut Lotti skiva på full volym. (Illegalt nedladdad givetvis, aldrig köpt.) Efter det klarar jag vad som helst och slipper ha paniktankar kring tankens storlek, drunkningsrisken om man somnar, förekomsten av främmande könshår eller risken att bli enormt kissnödig där inne. Nu låg jag obekymrat naken och svävade i beckmörkret. Det enda som hördes var det dova ljudet av fläkten, mitt livsuppehållande system för syresättning. Det fanns avkopplande musik också, som spände brett mellan valsång, delfinkvitter och Absolute Panflöjt. Men jag valde tystnaden och förvandlades till en kol-väte baserad varelse som svävade viktlös i kosmos. Jag somnade och drömde om riksbankschefen i högklackat och prisutvecklingen på kassler. 45 minuter kan gå så fruktansvärt fort ibland.

Anders Tempelman

Min skådespelarkarriär.

Få vet (och ingen bryr sig) att jag hade långt gångna planer på att bli skådespelare som barn. Eftersom min mamma var tv-producent bjöds det på en hel del tillfällen att medverka i rafflande UR-produktioner. Min absoluta artistiska höjdpunkt uppnådde jag i triologin "ABC - Andning, Blödning, Chock". I filmen "Chock" (den avgjort starkaste av de tre) spelar jag brorsan som stjäl sin storebrors moped och åker på en vansinnestur i djupaste Djursholm. Jag förlorar kontrollen över mopeden och hamnar i, just det, chock. Jag fick en stor sårskorpa sminkad på ena kinden och låg därefter en heldag placerad under en moped i ett höstkallt skogsdike. Den förlösande slutscenen är när jag senare hittas och placeras i framstupa sidoläge. Inte ett öga var torrt och blåskatarren var ett faktum. Ca 8 år senare sitter jag i den stora samlingssalen på ett regemente i Strängnäs och ska genomgå en kurs i, just det, ABC. Skrattsalvan som fyller salongen när jag dyker upp på vita duken har haft en viss effekt på mitt yrkesval.

Anders Tempelman

Oroande information.

Min naprapat tycker att jag är lite stel och har rekommenderat en thailändsk massös som han menar är enormt skicklig. Han säger i förbifarten att jag ska behålla kalsongerna på och hälsa från honom, så att hon inte ger mig "extra behandling". Jag tittar lite frågande på honom och han förklarar pedagogiskt att hon annars kan börja utföra sexuella tjänster. Jag säger att jag ska lägga det på minnet, men att jag redan känner mig mycket rörligare nu.

Anders Tempelman

En mörk historia.

Jag har av miljöskäl infört ett släckt-hus-dekret hemma som innebär att vi helt enkelt inte tänder. Det här gällde även i badrummet men efter en svit av obehagliga incidenter har jag tvingats att blåsa av den här hedervärda insatsen. Myggstiftet är skakande likt deodoranten i mörkret. Idominsalvan går inte att skilja från tandkrämen, linimentet har samma form som krämen mot flatlöss och p-pillerkartan känns precis som vitaminkartan. Så om ni undrar varför jag haft extremt dålig andedräkt, LP-skivor under armarna, luktat tigerbalsam och kliat mig ursinnigt i skrevet och utvecklat runda höfter och större bröst - nu vet ni varför.

Anders Tempelman

En strid i hemmiljö.

Det är en lusepidemi på gång. En kollega fick sanera sig själv och hela familjen flera gånger i helgen. Krypen har visst utvecklat någon sorts resistens mot traditionella behandlingar. Så jag var lite beredd när det häromdagen drabbade min familj. När mina döttrar fick en våldsam klåda och det liksom rörde sig i håret, parkerade jag dem på tomten och hällde bensin över deras huvuden. Sen laddade jag min luftpistol. "Stå still" skrek jag från min utomhusfåtölj med en björnfäll över benen och sköt bort lössen, stora som guldhamstrar från deras huvuden. Min fru smörjde jag in hårbotten på med surströmingsspad (egen idé, kanske kan patenteras på sikt?) och mig själv behandlade jag i förebyggande syfte genom att gå omkring med en skulpterad hjälm av kolsyre-is hela dagen. De ska få se vem de djävlas med.

Anders Tempelman

Ett dödligt budskap.

Det var i faxens tidevarv. Vi hade jobbat med Arla och deras gräddprodukter ett tag och hoppades att vår skicklighet skulle göra dem till en större kund på byrån. Byråns ägare, som nästan alltid bar svarta slacks och stickade tröjor med skinnlappar på axlarna, hade träffat kvinnan som var ansvarig för juicer. En kvinna i min ålder, 15 år yngre än min chef. Han höll fram ett skrivet A4 framför mig som han avsåg att faxa till henne. "Kan jag skicka det här" undrade han och flinade så nöjt att jag insåg att han skulle skicka det vad jag än sa. Det var så han var. Han sökte aldrig råd, bara bekräftelse. Jag läste faxet och skrattade till nervöst, innan jag sa som det var. Att det här skulle kunna landa lite snett. I värsta fall även uppfattas som kränkande. Han skakade på huvudet och tittade sorgligt på mig, som om han hade väntat sig mer av mig. Sen stod han och skrockade framför faxen när den processade hans genidrag som skulle leda till ett nytt uppdrag: Hej Helene, det vore roligt att få smaka på dina juicer någon gång framöver. Hälsningar Sten-Åke.
Behöver jag kommentera utfallet?

Anders Tempelman