Islossning.

Det gick ett skalv genom huset när snömassorna släppte från taket. Det lilla taket i plexiglas ovanför entrén krossades och räcket till altanen slogs sönder. Mer förbluffad än förbannad ringde jag mitt försäkringsbolag. Det måste vara den här typen av skador som hemförsäkringen ska täcka? Den har ju inte täckt någonting annat under de ca 20 år som vi bott i vårt hus. Jag lämnade mitt nummer i telefonkön hos Salus Ansvar. En kvart senare ringde en man utan egenskaper upp, jag fick direkt känslan av att han satt i sin hemmiljö i en stuga i Dalarna. Troligen naken, men det är svårt att belägga.

-Så nu undrar jag om det täcks av min hemförsäkring?

-Ojojoj, nu måste jag logga in igen.

-Förlåt?

-Datorn. Det är något med systemet idag, jag måste logga in flera gånger här för att komma åt systemet. Jag gör ju inte det här så ofta.

-Inte?

Lång tystnad. Simulerade tangentljud, antagligen en tesked inlindad i hushållspapper som slås slumpmässigt mot en kaffekopp.

-Nu så. Vad frågade du nu igen?

Jag berättade igen.

-Jag tror inte att det täcks av försäkringen.

-Tror?

-Ja, jag är inte riktigt säker. Jag kan be någon annan att ringa upp dig för att ge ett mer klart besked.

-Men hur svårt kan det vara?

-Jaa...vänta. Jag kan fråga en annan här.

Jag sitter och lyssnar på hans nakna fötter som trampar över det knarrande furgolvet till en låtsaskollega. Antagligen en nallebjörn med kostym och glasögon som sitter i gungstolen framför braskaminen. Mannen mumlar något och kommer sen tillbaka till luren.

-Nej, det täcks antagligen inte.

Då tröttnar jag.

-Det är ingen annan där va?

-Jo....vad menar du? Vi är många här på skadeavdelningen.

-Bra, be dem att ropa då, så att jag får höra.

-De är på lunch.

-Jaha. Han du just frågade då?

-.....eh.....Göran?

-Whatever, be honom att ropa till.

-....javisst...Göran vad är klockan?

Jag hör samma röst svara klockslaget, fast med handen framför munnen.

-Men det där var ju du, med handen för munnen.

Han lägger på luren. Uppenbarligen i större behov av skadereglering än jag.

Feber.

Så är man sjuk igen. Ett unikt tillfälle att få tycka synd om sig själv och bli lite mer känslomässig än vad man annars är.

Jag ligger och alternerera mellan en bok om ett getto i polen på 30-talet och en annan om en ofullbordad kärlekshistoria som pågår i 20 år. Sen undrar jag hur mycket feber jag har och söker igenom hela huset efter en febertermometer. Efter en fruktlös timma faller jag ihop i soffan och blickar håglöst ut genom fönstret där en termometer visar -9 grader. Jag kommer då på att jag har flera utomhustermometrar i huset och kastar mig upp och inspekterar samtliga.

En är digital och har en liten sladd med en liten knopp som hänger utanför fönsterbläcket. En annan är en traditionell, penisliknande med riktigt kvicksilver i sig. (Symbolik?) Sen hittar jag vår inomhustermometer också, en kastrulliknande sak som just nu proklamerar 18 grader. Till sist står jag i köket och blickar ner på den vassa stålspiken som genom en ståltråd förbinds till ungstermometern. Min hjärna går på högvarv, desperat efter att få veta hur nära döden jag är. Jag väger mina möjligheter.

Att skruva loss den penisformade termometern utomhus just nu framstår som omöjligt. Den stora, runda inomhustermometern vet jag inte riktigt hur jag skulle hantera. Mitt ögonmått säger mig att den antagligen inte skulle rymmas i någon av mina tänkbara håligheter. Jag prövar i alla fall att sätta mig på den i hopp om att få en indikation av min inre temperatur, men den är obekväm och jag liksom rullar runt på den hela tiden. Den digitala utomhustermometern ser annars väldigt lovande ut, men jag får inte upp fönstret.

Så när min fru och mina barn kommer hem står jag lätt framåtböjd vid ugnen med köttermometern i stjärten. Jag följer värmeutvecklingen på den lilla displayen. ”Jag närmar mig oxfilé” säger jag oroligt. De lämnar köket ordlöst. När jag följer efter hör jag ljudet av en stålspik som faller till marken. Eller är det mitt äktenskap?

Till andra sidan jorden.

Som jag nämnt tidigare har jag gått med i organisation för att byta hus med andra människor på semestern. (En del läsare har okänsligt föreslagit att jag borde överväga ett mer permanent byte.) Nu har jag snart varit med i ett år och egentligen inte fått något intressant napp alls. Kanske var jag naiv när jag trodde att en 60-tals villa (blå lättbetong) i en en trött förort till Stockholm skulle locka någon att släppa ifrån sig sitt strandnära palats i Californien eller Italien? Jag höll på att ge upp hoppet tills för några veckor sedan, när en kvinna från Australien hörde av sig. Hon har ett hus några mil söder om Sydney, mitt i en nationalpark, precis vid havet.

Så nu är det bestämt. En hel månad ska jag dricka Fosters, försöka simma med vithaj (det ska vara en så frigörande upplevelse) och oavbrutet påpeka för australiensarna att Sydney Opera house är belagt med svenskt kakel från Höganäs. Sen tänkte jag också passa på att träffa det produktionsbolag som vill se mig i uppföljaren till Krokodiljägaren. ”The Swedish Croc Hunter”, där jag ska fånga in krokodiler som rymt ner i kloaksystemen, utrustad enbart med gula gummistövlar, ett fisknät och en fläskfilé. Jag tänker också passa på att träffa Cate Blanchett igen, för att försöka förmå henne att sluta ringa och terrorisera mig och min familj. Hon måste gå vidare och jag tror att ett fysiskt möte är precis rätt medicin. Fortsättning följer.

Att bli erkänd efter sin död.

Riktigt stora konstnärer får aldrig något erkännande under sin livstid, utan först efter sin död. Därför har jag bestämt mig för att publicera extra mycket efter min död. Det gör jag genom att skriva som en idiot och senarelägga själva publiceringen. Sisådär 30 år fram i tiden har jag satt vår programvara på. Längre än så vill jag inte var med. Skulle jag leva längre, får jag ändra publiceringsdatumet vecka för vecka, tills dess att jag känner livsanden lämna mig. Det som då kommer att brisera är en hybrid mellan Kafka, MAD, Dostoyevsky, Bamse, Murakami och Erich Fromm.

Skulle jag däremot bli överkörd av en buss i morgon, då kan man säga att det blir ett väldigt långt uppehåll mellan mina inlägg. Men det är inget att göra åt då. För att säkerställa kanoniseringen av mig har jag också funderat på att formge omslaget, skriva filmmanuset, sälja reklamrättigheterna till en amerikansk snabbmatskedja och designa den serie sadistiska leksaker som oundvikligen kommer att efterfrågas. De enda små svagheterna som min plan har, är att jag egentligen kanske inte har någonting vettigt att skriva om och att det lilla kvicksilverbatteriet som styr just klockan i datorn slutar att fungera. Annars är det idiotsäkert.

Delge mig gärna era egna funderingar kring hur ni ska överleva livet.

Modeveckan, gäsp.

Jag vet inte någon bransch som jag tycker är så pretentiös och löjlig som modebranschen. Uppenbarligen är känslorna besvarade, för de har aldrig velat jobba med mig heller. Däremot har jag fått min beskärda del av modefotografer, hår, make och stylister. Ett entourage som helst går runt med pälsmössa, 35 armband, skojiga glasögon och använder oavbrutet begreppet ”rätt känsla” som ett substitut för idé och tanke.

De rör sig i flock och skrattar som hyenor åt folk som lever vanliga liv och inte är sjukligt intresserade av kläder. Deras arbetsmetod består huvudsakligen i att bläddra i internationella modemagasin, riva ut bilder och citat (som de inte begriper innebörden av) och sen klistra dem osystematiskt på en vägg. Sen anlitas en modell eller två som är det mest anorektiska marknaden kan uppbringa just nu.

Under hela fotograferingen står hyenorna sen och pendlar helt slumpmässigt mellan att säga ”love it” eller ”hate it” samtidigt som de smörjer in sig med hudlotion och kollar in sig själva i spegeln. Slutresultatet blir en bildsvit som är skakande lik samma bilder som de rev ut i tidningarna tidigare, men snäppet sämre. Det är en fotomodell som poserar i en artificiell miljö och antingen ser ut att vara våldtagen, drogad eller lobotomerad. Gärna en kombination. ”Helt rätt känsla” säger hyenorna, lägger huvudena på sned och ser sammanbitna ut. Bifogar en bild på en bag som hovnarcissisten Marc Jacobs har gjort och som säger en hel del om hur skakande lite modebranschen har att säga.

Kulturlunch.

Jag småspringer ner till Dramaten på lunchen. Det är så halt att jag glider på skosulorna hela vägen nedför Hamngatan. Passerar den konstiga mannen som bara har shorts på sig även mitt i vintern och ett hårsvall som Art Garfunkel. (Tänk könshår från 70-talet.) Biljettkassan på Dramaten öppnar 12 och det är kö. Jag är yngst och flämtar, vilket möts med ogillande blickan med inslag av grön starr. Med biljetterna i plånboken liksom hasar jag mig vidare till Nationalmuseum. Jag betalar 100:- och går upp två plan för att stirra beundrande på Caravaggios ”Den helige Franciscus”. Jag flackar med blicken mellan originalet och kopian som hänger bredvid och fnyser lite föraktfullt åt kopian, som om det vore helt uppenbart vilken klåpar som gjort vad. Sen skummar jag igenom texterna om hur man avgjorde äkthetsfrågan, men jag står kvar tillräckligt länge för att ge intryck av att läsa enormt grundligt. Jag lägger pekfingret över munnen och liksom hummar och nickar, som man bör göra när man är kulturell. Kanske ler jag introvert också, det är svårt att säga. Sen halkar jag nöjt tillbaka till jobbet och skriver en okritisk hyllning till en produkt som ingen vill ha och ingen behöver. Jag gör det så övertygande att jag blir rörd.

En present, till oss båda.

Blocket är fantastiskt. I helgen fick jag hem ett exemplar av försvarets fårskinnspäls, helt intakt och oanvänd från beredskapsåret 1941. Den är vit, enorm och väger 3,4 kilo. Jag köpte den till min fru, som ett alternativ till burka. Jag har länge retat mig på att andra män glor på henne och nu syns hon knappt alls när hon hasar sig fram mellan arbete och hem. Jag är övertygad om att hon också ser det positiva med att inte bli betraktad som objekt längre, utan mer som en hybrid mellan ett får och ett isberg.

Nyårsafton på 70-talet.

Vi bestämde oss för att ha ett 70-tals tema på nyårsfesten. Vi gick på Myrornas och köpte porslin, dukar, glas och kläder. Min fru hittade en gräll, batikliknande klänning som Di Leva skulle älskat. Jag hittade en basker/keps i brun sammet, beige nyloskjorta, beige, bred slips och en kavaj med slag, stora som måsvingar.

Vi bjöd på San Fransico (vodka, bananlikör, juice) till fördrink tillsammans med salta pinnar och kringlor. Förrätten var en svit med krustader med olika fyllning och till huvudätt serverades oxfilé provencale med ett Beajoulaisvin. Till detta en potatisgratäng i en brun s.k ungsfast form. Efterrätten? Glass au four, vad annars?

Efter 12-slaget åkte karaokemaskinen fram och hits från 70-talet avlöste varandra. Sen när festen led mot sitt slut så plockades plötsligt en salladsskål fram och bilnycklar samlades in. Det var Kjells nya, finska kvinna som drev på, nästan lite maniskt tyckte jag. Speciellt med tanke på att hon och Kjell just blivit ihop. Då undrade jag om inte nyckelparty var mer ett 60-tals fenomen. Men finskan skrattade ett finskt skratt, låtsades blunda och greppade direkt mina bilnycklar med sina knubbiga fingrar. Jag försökte först med att det var en firmabil och att den hon i så fall skulle ligga med var Rolf Sundberg på GE Money Bank. Men hon släpade iväg mig samtidigt som jag höll något anförande om att 70-talet handlade mer om att röka hasch och ha diffusa föreställningar om ett klasslöst samhälle.

Utanför hennes mexitegelhus fick jag för första gången grepp med mina näbbstövlar och slet mig loss ur hennes grepp. Jag sprang gråtandes hela vägen hem. Jag kände mig som man bara kunde göra på 2000-talet - kränkt och bestört.

Cold Turkey.

Jag tar min kalkon under armen och går hemåt. Det går sådär. Han sprattlar, flaxar och skriker hela tiden. Så till slut får jag lov att använda det illerkoppel som jag fått låna av en kompis. Kalkonen lommar bakom mig över Hötorget och väsnas fortfarande. Först tänker jag att han (eller hon, svårt att säga) är orolig, vi känner ju inte varandra ännu. Den måste känna sig lite som ett barnhemsbarn som blir hämtat av en okänd person. Så jag försöker klappa kalkonen och visa ömhet, skapa en relation mellan oss bortom kopplet. Jag nynnar en härlig barnvisa när den plötsligt biter mig i handen. ”Vi måste bjuda till båda två” säger jag anklagande och pekar med hela min blödande hand mot fågeln som nu flaxar med sina stora vingar och liksom ylar. Sen slår det mig att den kanske fryser om sina små fötter, så jag köper ett par lovikavantar i barnstorlek av en handlare.

Efter en del brottande lyckas jag få på dem, men när vi går vidare försöker kalkonen dra bort dem med näbben. Vantarna hänger slappt som stora strumpor från fötterna, det medger jag, men de skyddar mot kylan. Jag säger att den får skylla sig själv om vantarna åker av, jag tänker inte sätta på dem en gång till, då får du stå ditt kast. Så säger jag och drar den in i tunnelbanevagnen. Där uppför den sig också väldigt illa. Biter främlingar (huvudsakligen av utländsk härkomst, vilket genererar mig enormt) flaxar och till slut bajsar den inne i vagnen. Oförsvarligt, oacceptabelt. Jag säger till på skarpen och den sista biten hem pulsar vi genom snön under tystnad. Lovikavantarna har åkt av, men ingen av oss bryr sig längre. Hemma följer kalkonen med in i köket där jag förberett stuffingen. ”Nu vill jag inte ha några mer scener från din sida” säger jag och börjar slipa kniven.

Miljötänk i praktiken.

Jag storhandlar inför julen och känner att en man studerar mig på avstånd. Han ler lite överseende och skakar på huvudet. ”Nu förstår jag varför klimatkonferensen havererade” säger han och pekar mot min back med importerat, italienskt källvatten. Jag mäter honom med blicken. Jag känner igen sorten. En liten undernärd figur, uppväxt på baljväxter och som bara kan göra sig intressant genom att mästra främmande medmänniskor med sitt miljöengagemang. ”Jag tycker om vatten som har färdats” svarar jag poetiskt. ”Vatten som varit med om något, som bär på en historia. Inhemskt vatten smakar så inskränkt och provinsiellt” avslutar jag med ansiktet väldigt nära hans. Han ser illa berörd ut, börjar backa ifrån mig och jag följer efter.

”Tänk när de buteljerar isvattnet från våra smältande poler och säljer det. Vilken storslagen upplevelse, att få dricka vatten som är miljoner år gammalt och lika rent som planeten en gång var. Se det så!” ropar jag efter mannen som nu småspringer ut ur butiken med sin hink industriellt processad tofu från andra sidan jordklotet. Han hoppar in i sin sönderrrostade Saab V4 och sladdar ut från parkeringen. Sen går jag till charken och ber om lite av den där svenska skinkan som utfodrats med en annan gris. Mer inhemskt och lokalt än så finns inte.

Mitt förhållande till julen.

Jag förvandlas till Ernst Kirchsteiger och går runt i en flanellpyjamas med bägge händerna runt en varm kopp örtté och bara tänder levande ljus och lyssnar på julsånger. Jag tittar på morgon-tv i lotusställning och lär mig hur jag kan plantera hyacinterna och dekorera ytterdörren med saker från skogen. Sen samlar jag min familj, precis som Pernilla Wahlgren, och förvandlar köket till ett enda härligt kaos av bulldoft och julglädje.

Jag njuter enormt av att åka ut och handla julklappar också, bland alla härliga, generösa, stockholmare. Kanske får jag en stund för mig själv över en glögg på NK, innan alla klapparna är inköpta. Sen skriver jag rim och äter min hemlagade knäck ett par dagar före julafton. Långa, härliga rim på vers som fångar personen på pricken och samtidigt uttrycker min gränslösa kärlek.

I mellandagarna bygger jag en enorm snögubbe med alla barnen i kvarteret och blir den där härliga, varma killen som sen är stendöd resten av året.

En ny finansiering av välfärden.

Jag har en idé till en ny skattemodell. Jag tror att den här solidariska modellen är stendöd. Vi lever i en tid där allt kretsar kring oss själva och hur mycket vi synts i media. Solidaritet är just nu lika modernt som Bananlikör. Så min tanke bygger på att personifiera skatten. Skatten hamnar inte i ett svart, solidariskt hål längre, utan hos en människa. I år kanske jag betalar för en garderobiär på Stadsteatern. Vilken skillnad det gör! Då kan jag göra studiebesök och se på när mina pengar gör nytta i den skattefinansierade sektorn. Jag kanske tillbringar helgerna med att stå och granska hur han jobbar? ”Är det klokt att hänga den där kappan så långt in till höger?” säger jag och påminner subtilt om att det är jag som är chefen. Sen följer jag med och ser på när min garderobiär äter lunch. ”Är han inte lite för tjock?” säger jag till en passerande servitör. ”Gör lite mindre portion, det är ju ändå jag som står för fiolerna!” Plötsligt blir alla offentligt anställda, individuellt anställda. Sedda människor som inte jobbar åt ett stort, grått kollektiv - utan åt mig eller dig. Och du och jag betalar med glädje vår skatt och får varje år en möjlighet att bli välgörare åt en ny människa. Nästa år kanske just du får en mimartist? Jag ska ta upp det här med Anders Borg. Det är genialt, om jag får säga det själv.

Anders Tempelman

Skaldjursplatå med fallhöjd.

Så jag lägger upp skaldjuren på en bädd av is som jag fick med mig från Hötorgshallen. Hummer, havskräftor, en krabba, räkor och så 4 enorma ostron. Jag har aldrig öppnat ostron förut, men minns vagt någonting om att man ska trixa in en kniv i ena änden. Så jag tar ett ostron i en handduk och börjar jobba med min korta Sabatier-kniv.

Efter en del brottande, slinter jag med kniven och driver den rakt in i min handled. Med min sedvanliga tur träffar jag pulsådern och blodet står som en tjock stråle i köket. (Hunden börjar slicka upp det och jag är för chockad för att stoppa honom.) Såret är djupt och går från halva underarmen, ända ner till handflatan. Jag lindar snabbt in armen i en fuktig handduk och kör bilen till Danderyds sjukhus akutmottagning. Jag kan jag knappt stå upp på grund av blodförlusten.

De tar in mig och syr ihop såret, sen ligger jag i en säng och pustar ut, när en läkare kommer in. Han är psykiatriker säger han och tittar lite vemodigt mot mig. Trots mitt tillstånd förstår jag och försöker klargöra för honom att det var en olycka, att jag slant med kniven. Jag säger att jag förstår hur det här ser ut, självmordskandidater som verkligen vill dö skär längs med armen, snarare än rakt över handleden.

Han säger åt mig att ta det lugnt. Jag säger att jag är lugn. Han säger att jag verkar upprörd. Jag svarar att jag har förlorat flera liter blod. Du verkar bekymrad, säger han och tar fram en spruta. Jag sätter mig upp, skrattar nervöst och frågar om jag ska få elchocker snart också. Han undrar om jag fått det förut. I samma ögonblick kommer två stora killar in och spänner fast mig i sängen med remmar. Sen får jag en spruta och allting svartnar. Dagen efter vaknar jag med en smak av papegojbur i munnen. Jag är fortfarande fastspänd och psykiatrikern står lutad över mig och frågar hur jag upplever min situation. Jag säger att jag känner mig fastspänd.

Frågelekar.

Ibland leker vi frågelekar med varandra på jobbet. "Vilken låt ska de spela på din begravning?" Här har jag inga som helst svårigheter, "Here comes the flood" med Peter Gabriel. "Om du måste bo någon annanstans än i Stockholm, var bor du då?" Någon svarade Skåne, en annan Norrland och en tredje Gotland. "Själv vill jag bosätta mig i Nina Perssons skrattgropar" sa jag och möttes av en kompakt tystnad.

Sidoverksamheter.

De ringde från ett australiensiskt produktionsbolag i veckan och undrade om jag kunde tänka mig att spela in uppföljaren till programmet Krokodiljägaren. "Du har ju ändå så lite att leva för" som de uttryckte det diplomatiskt. Jag tror att de syftar på det faktum att jag verkar i en bransch som väcker så mycket äckelkänslor att människor numera är villiga att betala för att slippa se och höra eländet. Jag känner kanske inte att jag personligen bidragit så mycket till människors motvilja till reklam, men ett visst ansvar måste jag nog ta på mig ändå.

Min desperation var i alla fall inte tillräckligt stor för att hoppa på erbjudandet, utan jag fortsätter nog att frilansa som råttfångare i Stockholms kloaksystem på helger och kvällar. Ett jobb där jag visserligen kan få mig några hugg i smalbenet av transparenta albinoråttor, men där jag gör nytta och kommer till min rätt. Jag strövar miltals i en lätt hopsjunken stil med pannlampa, en GPS i ena handen och en hink råttgift i den andra. Ibland slås jag nästan omkull när en luden vägg av råttor springer förbi mig. Sen blir allt tyst igen, bara ett dovt skvalande av avloppsvatten, mullret av trafik ovanför mig och min egen röst som lågmält nynnar på Rustas "Take it easy".

Här är mitt liv.

Helena har åkt till New York. Äntligen, säger jag. I flera veckor har jag lyssnat på hennes pladdrande om restauranger hon ska gå på, sevärdheter hon ska se och Gud vet allt. Jag får för övrigt många mail om hur Helenas och min relation egentligen ser ut. En generation uppväxt på Big Brother och Big Mac spekulerar flåshurtigt och helt utan satsbyggnad kring vårt eventuella förhållande.

I helgen övervägde jag och min familj att ta oss an en utbytesstudent från Sicilien. Först var alla entusiastiska, innan jag målade upp bilden av håglös, porrsurfande 17-åring som sitter inlåst på sitt rum och hetsäter mascarpone i bara kalsongerna.

Vi oljade också golven i helgen, med påföljd att jag tvingades flytta alla möblerna runt i huset och sen inte fick beträda golvet på hela söndagen. Jag vinschade in familjen i sovrummen genom fönstren på kvällen. Själv tog jag mig in genom att fästa sugproppar på knän och händer och därefter klättra in via innertaken som en fluga.

Forma din tonåring.

Tonåringen vill i grund och botten frigöra sig från dig och bli din diametrala motsats. Det här har jag förhållit mig till genom att medvetet dikta upp mitt förflutna. På det sättet liksom drejar jag fram en personlighet med önskvärda drag hos mina barn. "Jag älskade folkdans i din ålder och rökte heroin på kvällarna" har jag sagt i förbifarten någon gång, vilket bör leda till en rockälskande men drogfri personlighetstyp. Ni fattar principen. Men sen upplyste någon mig om att barn inte gör som jag säger, utan som jag gör. Och då blev jag plötsligt väldigt osäker. Så numera försöker jag täcka upp hela fältet genom att blanda uttalanden med handlingar, helst så motsägelsefullt som möjligt. Jag nickar när jag säger nej, säger att jag hatar dem samtidigt som jag omfamnar dem osv. Jag tror att vi pratar om en banbrytande pedagogik här, som kommer att forma tonåringar för livet.

En fredlig plan.

Nobels Fredspris passerade framför näsan på mig igen. Jag som inte bara pratar om att förbättra världen, utan dessutom gör det. Dagligen sprider jag fred och hopp i norrförort när jag flanerar med min luddiga hund i ett stramt koppel. Ibland lyfter jag på min gröna hatt med svinborst på sidan och kommenterar vädret i positiva ordalag till vilt främmande människor. På middagar är det jag som konsekvent leder bort samtal från skilsmässor och skönhetsoperationer. "De måste sluta slåss i mellanöstern" utbrister jag lagom till vaniljpannacottan och reser mig upp. "Jag tycker att vi, som har så mycket onödig yta, skänker allt ovanför Gävle till Palestina. Eller Israel, det gör detsamma. Det är ju ändå bara en massa skog och mygg där uppe. Då får de något annat och tänka på också, samtidigt som de slipper reta sig på varandra." Sen lämnar jag rummet lite högtidligt och låter klokheten sjunka in, lika långsamt som teskeden i pannacottan. Nästa år är priset mitt.

Det förflutna dyker upp.

Cate ringde häromdagen igen. Hon gör det bara när hon är full och nostalgisk. Att hon inte kommit över mig ännu, det var ju evigheter sedan vi var ihop. Jag var utbytesstudent i Melbourne och hon pluggade teater i kvarteret där jag bodde. Ibland satt vi i hennes råttbo till etta och läste Shakespeare. Hon spelade ut hela sitt register som Ofelia och jag var en oinspirerad Hamlet med en kall Fosters i handen. På något sätt tror jag att mitt bristande intresse lärde henne en hel del om teaterns villkor. Hon svamlade i telefonen om saker vi gjort, saker jag sagt och en massa händelser som jag inte minns ett dugg av, vilket gjorde henne lite stött. Så jag bytte ämne och frågade om hennes man hade gjort någon plastikoperation ännu. Jag förklarade pedagogiskt att det antagligen kan klassas som någon form av restaurerande operation, snarare än en skönhetsoperation som ju har lite av ett dåligt rykte. Då slängde hon på luren. Det här med att ta kritik har aldrig varit hennes starka sida.

Vem betalar min konst?

På en fest nyligen hamnade jag bredvid två unga skådespelare. Den ena såg ut som Micke Nyqvist efter en ansiktslyftning och hade svårt med ögonkontakt. Vi pratade om svårigheterna att försörja sig som skådespelare och Lill-Micke började hålla någon sorts anförande med blicken mot taket. "Skådespelaren är spjutspetsen inom människans anpassningsförmåga" mässade han utan en tillstymmelse till leende. "Konsten handlar om att beskriva vad det innebär att vara människa, det måste få kosta" fortsatte han och började få upp ångan. "Precis som sjukvården, det är något vi alla måste bidra till, eller hur, eller hur?"

Då började jag tröttna lite och frågade stillsamt om han var villig att betala mig för att jag skulle fullfölja min dröm att bli mimare? En lite smalare form av mimkonst, som bygger på att jag sitter naken på en tebricka och rullar runt på apelsiner. Förberedelserna tar flera år och själva framförandet ska ske utan publik, men däremot dokumenteras av flera 70 mm's Imax kameror. Den färdiga filmen ska sedan grävas ner på en soptipp i en sladdrig, blå gymnastikpåse som det står "Anders" broderat på. "Betalar du det?" undrade jag. Lill-Micke mötte min blick för första gången, log besvärat och gick sen iväg för att hämta ännu en gratisöl.