De förlorade tingens skimmer.

Jag ser mig själv på ett foto från förra sommaren och noterar de ovanligt snygga shortsen. "Vart tog de vägen" frågar jag min familj anklagande. De säger att de inte vet och det blir startskottet för ett ursinnigt sökande. Jag kan rota igenom allas garderober samtidigt som jag pratar högt för mig själv om hur mycket jag älskade de shortsen. Jag kan också bli gråtfärdig när jag tänker på den där härliga tuschpennan som jag alltid hade i min väska för 10 år sedan, men som nu är spårlöst borta. Eller pappas gamla fiskarkniv som han har på bilden från mitten av 60-talet och de där solglasögonen jag hade på mig på Sicilien 2001. "Vad är det för ett samhälle vi lever i, när älskade saker kastas bort" kvider jag med armarna djupt ner i soptunnan. Någon gång har jag stått på vinden i skenet av en naken glödlampa och faktiskt hittat en kavaj som jag mindes med en sådan värme. Jag tog den på mig den och gick ner till familjen och log lyckligt. "Titta, här är den." De tittade på mig och sen skrattade de sig fördärvade. Denna grymhet, var kommer den ifrån.

Min högra fot.

Efter tre veckors taxiåkande till och från jobbet, spartanska luncher inne på kontoret, inga promenader, ingen idrott och ett konstant häcklande av det som tjänstgjort som sko på höger fot, är jag nu tillbaka efter att ha tagit bort stygnen.

Jag trippade från sjukhuset, som i min barndoms somrar på grusgången ner till bryggan. Om jag hade ambitioner inom poesi skulle jag skriva en hel bok med max fyra ord per sida, med en kraftig överrepresentation av begrepp som papperstunn, hudlös och skygg. Allt detta för en löjlig nerv i foten.

Jag överväger att skada mig på en mer regelbunden basis och därigenom få möjlighet att känna tacksamhet oftare. Kanske pressa en stor lågenergilampa rakt igenom handen för att 4 veckor senare återigen få känna glädjen i att omsluta en kall starköl, min fru och en yxa. (I valfri ordningsföljd.) Finns det möjlighet att lobotomera sig och sen återställa sig lite senare? Tänk vilken glädje över att få upptäcka sina egna minnen och spektakulära tankar på nytt. Visst tänker ni såhär också? Visst gör ni det?

Middagen tänker inte.

Jag har länge undrat hur vi skulle reagera om forskare plötsligt bevisar att djurs medvetande är mer utvecklat än vad vi någonsin trott. Ungefär lika överraskande som när de kom underfund med att spädbarn visst har känsel och att operationer kanske borde utföras med bedövning. Tänk om djuren har ett rikt intellektuellt liv, drömmar och ett språk som vi aldrig begripit. Skulle vi inte se på kalkonen i ugnen och grisen på julbordet lite annorlunda då? Skulle det inte kännas extra konstigt att stå och stirra på Skansen eller Kolmården då?

Jag tänkte på det här speciellt igår kväll när vi satt runt middagsbordet och pratade om vilken hund vi skulle ha nästa gång. Vi gick igenom gulliga hundar vi sett och pratade i munnen på varandra om vilka raser vi föredrog. Kanske en mindre hund nästa gång. Och en tik, ja självklart, där var vi alla överens. Plötsligt blev jag medveten om att någon tittade på mig. I hörnet av köket låg vår gamla labradorhanne, Gillis. Jag blev först lite illa berörd, men sen märkte jag att hans tomma blick följde den smörgås jag hade i handen och inte samtalets innehåll. "Dig slänger vi i containern för brännbart" sa jag till honom och tog en tugga. Då viftade han på svansen. Jag tror att vi kan fortsätta äta kött ett tag till med gott samvete.

"Bra, för du har en skalpell rakt in i foten just nu."

Så sa läkaren bakom ett grönt skynke igår när han fick ett jakande svar på frågan om jag mådde bra. Jag opererade bort 4 cm av en nerv och kirurgen brottades med min fot där bakom. Jag såg framför mig hur han skar i min fot som de gör i charkdisken när de frilägger ett ben ur en lammstek. Efter 10 minuter var han klar och jag rullades ut i rullstol med foten i paket. Och nu ligger jag hemma i sängen och reflekterar. Om det stämmer att medvetandet och nervsystemet är intimt sammanflätade, så har jag nu kapat bort en del av mitt medvetande. Jag känner inte min fot längre, än mindre mig själv.

Självförnedring inför publik.

Ju äldre man blir, desto mer ovillig lär man bli att kliva ur sin s.k bekvämlighetszon. Eftersom jag saknar omdöme, gäller det här tyvärr inte mig. För några veckor sedan bjöds jag in att delta i en välgörenhetstävling ihop med flera elitgolfare på Europatouren, näringslivsfolk och lite kändisar som
t ex Hugh Grant. Det hade blivit en plats ledig och initiativtagaren Jarmo Sandelin frågade vänligt om jag ville hoppa in i ett av lagen.

Eftersom jag är en dokumenterat dålig golfspelare, tackade jag ja. På speldagen var banan nerlusad med publik och media och jag tillbringade huvuddelen av dagen ljusår utanför min bekvämlighetszon, i meterhög ruff, desperat sökande efter bollar. Men någon har sagt att man växer och lär sig saker av den här typen av upplevelser och det stämmer verkligen. Proffset jag spelade med lärde mig att säga ordet FUCK på spanska med rätt hyggligt uttal. "Joder!" gick jag runt och mumlade bland brännässlorna när plötsligt Hugh Grant passerade mig och log medkännande. Det expanderade min bekvämlighetszon ytterligare ett par kilometer. Lärorikt. Nyttigt.

Anders Tempelman

Sex på vägen.

Man vidgar sina vyer när man reser. På tyska bensinstationer finns kondomautomater inne på alla herrtoaletter. Där fångade mitt öga den löftesrika produkten Travel Pussy, som ett av alternativen bland kondomerna. Jag kunde inte för mitt liv begripa om det här var någon sorts sexhjälpmedel eller ett olyckligt namn på en kondom. Hur reagerar man som tjej om man följer med en snygg tysk kille hem och han halar upp en kondom som heter Travel Pussy? Och om det är ett sexhjälpmedel, vad kan det vara som dimper ner i den lilla mynningen på maskinen? Konsumerad av nyfikenhet surfade jag på ämnet och lärde mig att Travel Pussy inte är en kondom utan en liten plastpåse, som en hundbajspåse i storlek och kvalitet, med en hålighet i sig. Ni fattar principen. (Han som utvecklade den här produkten deltog inte i anatomilektionerna och har antagligen testat det mesta i sitt pojkrum med modellplan hängande från taket.)

Men när man står där och exponeras för automatens innehåll så reflekterar man också över sina möjligheter. Ska jag våga tro på ett ragg och därför köpa en kondom, eller ta det säkra före det osäkra och köpa en Travel Pussy, fylla den med ljummet vatten och sen ha ett passionerat samlag med den? Kanske med lite stearinljus och saxofonmusik i bakgrunden. Jag tog i alla fall det säkra före det osäkra och köpte en av varje?

Anders Tempelman

Papperstunn plåt, naken hud.

Efter en svit av år i Italien förvånas jag inte längre av någonting i trafiken. Däremot ser jag tendenser och variationer, att kalla dem för utveckling skulle antyda någon sorts framåtskridande och så långt skulle jag inte vilja dra det. Till den klassiska förarstilen, med en arm sladdrande utanför förardörren, cigg i mungipan och ett helgon som roterar störande i ögonhöjd i backspegeln, har nu SMS klivit in som en ny faktor. Alla gör det, oavsett trafikförhållanden. Även motorcyklisterna i flip-flops och med integralhjälmen löst på huvudet som en judisk kippa, läser och skriver SMS under pågående färd. Jag har en rätt avkopplad inställning till det här fenomenet, av lite olika skäl. Ett av dem är kanske att jag sitter i en 2,5 ton tung amerikanare. Om någon kommer att göra sig illa pga av SMS-andet, så är det inte jag. Även om jag inte direkt ser fram emot att skrapa ut italienare ur hjulhusen med en slickepott, så är det en uppgift jag är beredd på.

Men jag ser det också som en socialantropologisk uppgift att lära mig att smälta in i det här landet som jag har så starka känslor för. Därför har jag själv börjat med krokiteckning samtidigt som jag klättrar uppför berget mot huset där vi bor. Det är en vindlande bergsväg, med endast plats för ett fordon i taget och där räcken är mer sällsynta än förekommande. Min fru vobblar omkring naken i bagageutrymmet och jag skriker åt henne att hålla sin position samtidigt som jag plöjer ner lövtunna Fiat-modeller utmed stupen. Men jag känner att jag utvecklas, både som bilförare och tecknare, det måste jag säga.

Höghöjdssemester.

Jag stuvade in 3/4 av familjen i bilen och körde de 230 milen ned till Toscana. En resa som kunde blivit ett rent helvete, men som med GPS och V8 blev ett rent nöje. 100 mil första dagen och en natt på ett tyskt hotell som luktade stekflott och cigarettrök. Därefter 130 bekymmersfria mil direkt till Pietrasanta. När vi kom fram på kvällen såg vindrutan ut som den var täckt av en paté av insekter. Jag skrapade försiktigt bort den med en kniv och stekte den sedan i en kallpressad olivolja från Toscana, lite vitlök och färsk timjan. Alla älskade smaken utan att riktigt kunna placera den.

Huset vi bor i ligger så högt upp att vi måste har syrgastuber på oss hela dagarna för att inte kollapsa. Det har den positiva sidoeffekten att vi kan tillbringa stora delar av dagen under ytan i poolen. Sen kliver jag upp och blickar genom den immiga syrgasmasken ut över kustlinjen från Viareggio till La Spezia och kastar håglöst kottar ner på rovfåglarna som cirkulerar straxt under oss. På kvällarna tvingas vi ta av oss syrgasen för att kunna äta, vilket gör att vi alla drabbas av syrebrist och uppför oss som om vi vore asberusade. Sen tar vi på oss utrustningen igen och stupar i säng. Vi ligger på mage och sover drömlöst innan en ny dag tar sin början.

Rivierans guldgosse.

Jag befinner mig i Juan Le Pins och smälter in. Jag går runt i Panamahatt, lite för korta, röda shorts och med en liten fjantig hund i koppel. Jag betalar 120:- för en kall öl utan att blinka, stirrar oblygt på tjejer i min dotters ålder och pratar samtidigt oavbrutet i telefonen på stranden. Min hud har ett ytskikt som kanel och känns som en begagnad, finsk skinnsoffa från Stalands. Sen kör jag en nedcabbad Rolls Royce till mitt inhägnade hus, sitter vid poolkanten, läppjar på en Campari&Soda och låter Mistralen blåsa rakt igenom mitt ihåliga huvud som avger ett svagt visslande ljud. Jag lyckas till slut spela Eine Kleine Nachtmusik genom att forma munnen och pressa ihop ena näsborren med ett pekfinger. Eftersom jag klätt av mig naken återger jag även bastonerna, genom att spänna och släppa mina fladdrande skinkor.
Rivieran gör underverk med mig.

Anders Tempelman

Det halvtomma glasets fördel.

Fördelen med en grundmurat pessimistisk syn på tillvaron, är att man aldrig blir besviken. Jag tittar ut på hällregnet utanför mitt fönster och känner ingenting - frånsett en känsla av bekräftelse på det jag redan visste. Dagens hämtsallad var precis lika smaklös och formlös som jag visste att den skulle vara. Och världen utanför levererar krig, konflikter och elände med kirurgisk precision på daglig basis.
En del menar att om man bara förväntar sig dåliga saker, så händer bara dåliga saker. Det är naturligtvis fullkomlig nonsens. Tvärtom så blir man vansinnigt glatt överraskad när man har fel. Till exempel när en konflikt mellan två länder plötsligt tar slut. När man inte får restskatt ett år. När en främmande människa ler mot en utan att vara Scientolog eller lustmördare.
Det händer ju. Fast det är sällan och ingenting man ska gå runt och hoppas för mycket på.

Trevlig helg.

Anders Tempelman

Framsteg?

Träffade en kompis som gått hos en coach ett längre tag, för att prata om sin frustrerande arbetssituation. (Han har en idiot till chef och vantrivs i största allmänhet. Inte mycket att prata om, jag vet.) Coachsamtalen blev i alla fall oundvikligen större och handlade även om hans liv i största allmänhet. De pratade om frun som han älskar högt, men också om deras äktenskap som naturligtvis inte var perfekt. Terapeuten menade att det kan vara en bra idé att utvärdera alla relationer varje år. Även sitt äktenskap. Inte ta något för givet utan ärligt reflektera varje år: "Ska vi fortsätta tillsammans ett år till?" Min polare tyckte att det här lät som en väldigt bra idé och satte sig en kväll med sin fru och hade en öppen och bra diskussion på just det här temat. Han tyckte att det hade känts väldigt bra och älskade sin fru och sitt äktenskap ännu mer efteråt. Ett par dagar senare säger frun att hon vill skilja sig. För nu när hon hade tänkt på saken, så hade hon kommit fram till att hon inte älskade honom. Min vän lever numera ensam i en fuktskadad tvåa. Han har kvar jobbet, men har bytt coach.

Anders Tempelman

En ljusnande framtid?

Minnesbild: Jättegamla föräldrar står på skolgården i sladdriga, urinfärgade studentmössor. De håller i ett plakat med en suddig barnbild på och kanske orden "Grattis Jocke, 5/6-1981". Pappan har en överkammad flint där hårtestarna envisas med att flyga över på andra sidan och bli som en lång svallande lugg ända ned till axeln. Mamman har blå blus, en knälång kjol i någon sorts tweedmaterial och håller i en miniflaska mousserande vin med ett blågult band knutet runt. De står med hundratals andra lika urgamla människor och glor förväntansfullt mot skolbyggnadens entré.

Imorgon är det min tur.

Anders Tempelman

Köttbussen.

I min barndom la läskbåten till vid ångbåtsbryggan på Söderöra. En stor händelse på en skärgårdsö. Läkarbåten såg man ibland också, när någon fått en vobbler rakt igenom ena örat efter ett oförsiktigt kast. Här hemma har jag hunnit vänja mig vid glassbilen som dyker upp med sin irriterande melodi. Sedan ett par år tillbaka finns också Fiskbilen i området, ett par glad killar som oftast kommer mitt i middagen på fredagskvällar och erbjuder djupfryst fisk. Och nu har det dykt upp en bil till - Köttbussen.

Jag tycker att namnet är väldigt visuellt på något sätt. Jag ser en buss fylld till bristningsgränsen med kött framför mig. Det är knappt så att förarna ser ut genom vindrutan för allt kött. De sitter i stolar av kött, försöker växla, bromsa och gasa, men hela tiden motarbetade av dessa köttmassor som brer ut sig. Sen stapplar killarna ut, med blod rinnande utmed kroppen och med platåskor av kött på fötterna.

"Hej, vi är från Köttbussen, vill du köpa lite kött."
"Har ni kyckling?" undrar jag.
"Nej, vi är Köttbussen, vi säljer kött" säger den ena och torkar bort en rostbiff från pannan.
"Ok, för ordningens skull. Vad är kycklingkött om inte just kött?"
"Det är fågel, en helt annan sak" säger den andra oengagerat och skrapar bort blandfärs under naglarna.
"Har ni Quorn, jag älskar Quorn, det är ett köttsurrogat, av svamp tror jag?"
"Vi är Köttbussen. Vi säljer kött."
"Så ingen glass då?"
Killarna tittar på mig, skakar på huvudet och linkar tillbaka till Köttbussen. Det är blodspår på uppfarten.

Anders Tempelman

Död åt göken.

Jag har inget fågelintresse, utom möjligen när det gäller Göken. Det är en lömsk figur och en pionjär inom surrogatföräldraskap. När gökägget kläcks efter 14 dagar hos den främmande lilla Rörsångaren, så knuffar den instinktivt ut de andra äggen ur boet. Sen ligger den där och spelar gullig när mamma Rörsångare flyger som en idiot för att samla ihop larver och skalbaggar till middag. Inte ens när gökdjäveln är dubbelt så stor som surrogatmamman fattar Rörsångaren att den är grundlurad, eller så gör den det, men lever i förnekelse. Det är svårt att veta. En solig dag flaxar i alla fall Göken ut, utan så mycket som ett tack. Han eller hon som gjorde omelett av Rörsångaren eget kött blod. Bifogar en bild på skitfågeln, Göken, så att ni känner igen den i skogen och kan skjuta skallen av den med luftpistol eller slangbella. Undvik att träffa Rörsångaren, den har haft det tufft nog.

Anders Tempelman

Mitt nya tidsfördriv.

Val Do Lobo är en av Portugals bättre golfanläggningar. Att de släppte in mig på ägorna berodde enbart på att jag var där och jobbade med golfproffset Jarmo Sandelin. (Se bild.) Två dagar innan inspelning av filmen, rekade vi för att hitta de vackraste platserna. Med golfbil, svindyra golfklubbor och en härlig amatörentusiasm for jag okänsligt runt på fairways som var lika välklippta som en heltäckningsmatta. Jag spelar en sorts golf de inte sett förut - muskelgolf . Den bygger i korthet på en total avsaknad av teknik till förmån för ren och skär muskelkraft. En spännande sidoeffekt av den här spelstilen är att en boll lika gärna kan gå 300 meter spikrakt, rulla 1,5 meter på gräset eller gå stenhårt rakt in i lyxvillan 90° till höger om utslaget. Jag vägrar dessutom att skrika FORE eftersom jag ogärna vill manifestera min oskicklighet och slår gärna ett par tre bollar på raken tills jag är nöjd. Helt regelvidrigt och oacceptabelt. Att jag dessutom spelade i gymnastikskor och t-shirt utan krage, drev personalen nästan till vansinne. Jag tvingades till slut byta t-shirt, men vägrade byta skor eftersom jag helt enkelt inte hade några golfskor. Barfota var okej för mig, men visst inte för dem. Jag tror att Jarmos sponsoringkontrakt med anläggningen var i fara under dagarna jag var där. Men vad kul det var. Det här ska bli mitt nya tidsfördriv.

Anders Tempelman

Don't look back in anger.

För många år sedan, när Oasis fortfarande var ett rockband att räkna med, hamnade Andres Lokko och hans tjej på middag med bandet efter en konsert i Stockholm. Liam blev väldigt intresserad av Andres tjej och efter ett tag tyckte Andres att det började kännas jobbigt. Så han repade mod och sa på sin bästa låtsas-Manchester-engelska "lay off mi bird mate", varpå Liam reste sig upp och klippte till Andres rakt i ansiktet. Jag vet inte vad vi kan lära oss av den här historien, mer än att det kan vara provocerande med människor som härmar ens dialekt. 

Anders Tempelman

Människor utan mottagare.

 

Den här sorten finns det gott om. De tycker om att höra sin egen röst, sina egna berättelser och sina egna tankar kring allt omkring oss. De är sändare.
Ibland när du möter dem kan du få uppfattningen att de lyssnar intresserat på vad du har att säga, men det gör de inte. De funderar på vad de ska säga när du gör en inandning eller en tankepaus. Allting som du gjort eller tänkt i ditt liv, har de en lång och bedövande ointressant sidohistoria till. För det hänger ihop med avsaknaden av mottagare, deras berättande syftar inte till att roa dig eller berika ett möte. Det handlar om att ta luftutrymme. Deras pladder kan ha relevans till ursprungsämnet, men det verkar inte vara ett krav. Att garnera med referenser till människor som du inte känner, verkar däremot vara industristandard. Just för att du ska begå ditt livs misstag och fråga vem den personen är, vilket föranleder ett nytt anförande där den okända personens ointressanta liv ska återges på en detaljnivå som kommer att locka fram din absolut lägsta instinkt - att vilja döda. Och när du ändå lyckas behärska dig genom att stänga av så många sinnen som möjligt utan att det syns, så kan sändaren plötsligt tystna och anklagande säga. "Men du lyssnar ju inte!"

Anders Tempelman

Ett positivt besked.

Det låg ett oöppnad graviditetstest på kontorstoaletten i förra veckan. Så jag följde anvisningen noga och kissade grundligt på det. Ett kort ögonblick senare kunde jag konstatera att jag var gravid. Beskedet gav mig viss ångest eftersom jag drack en del alkohol i helgen och åt italienska, opastöriserade ostar. Samtidigt förklarade det en hel del av mitt beteende under ledigheten. Jag såg bland annat en fruktansvärt dålig film, "Nights in Rodanthe", med Richard Gere och Diane Lane. Det var märkligt, jag var fullt medveten om hur uselt skriven, spelad och regisserad den var, ändå grät jag hämningslöst. Jag skruvade också upp några hyllor och fick ett raseriutbrott över att bitsen till skruvdragaren förstörde skruvhuvudena. Nu när jag vet att det bara var hormoner, så är det lättare att förstå mitt beteende och även motivera det för min familj. Jag har också hunnit reflektera över det faktum att jag kommer att bli en gammal pappa den här gången. Folk kanske kommer fråga om jag är ute med barnbarnet och jag vet inte hur jag kommer att hantera det. Om jag har mycket hormoner i kroppen kanske jag kommer att bli aggressiv. Det kan man inte veta på förhand. Jag misstänker också att jag har väldigt mycket vätska i benen. Det liksom skvalpar om mig när jag vaggar fram till espressomaskinen.

Anders Tempelman

Mitt livs novell.

Hur lång tid måste förflyta innan jag törs börja använda stoff ur mitt yrkesliv för att roa andra? Någon filosof har sagt att fullkomlig uppriktighet bara är möjlig under total anonymitet. Det stämmer säkert, det är därför jag skickar min fru anonyma brev med negativ feed-back. "Varför är det ingen som tar ut den nydiskade disken ur diskmaskinen? Det gör mig rasande." Signerat Anonym. Ibland ringer jag upp mina barn med en röstförvrängare på och sänder en drapa om vikten av att hjälpa till hemma, gå ut med hunden, städa sina rum och inte ha för korta kjolar. I yrkessammanhang har jag helt gått över till att prata i tredje person när jag ska framföra synpunkter till kunder. "Någon tyckte att ert varumärkeslöfte var tunt som alpluft" har jag sagt vid ett tillfälle. "Det har sagts att era kolkraftverk i Västeuropa kanske motarbetar er ambition att framstå som en miljövän" som jag sa jag till en VD vid vårt första och sista möte. Jag borde bli anonym som Prankmonkey, min son från ett one-night-stand i 10-års åldern. Men tills vidare skriver jag vidare, undvikande och ryggradslöst som ett skrämt djur.

Gubbmanér.

Du vet sorten. Han som aldrig kan sluta prata om man råkar fråga vad han sysslar med. Han som namedroppar höjdare som han "känner" och refererar till sitt jobb som "huvudsakligen strategifrågor på ledningsnivå". Han säger sig vara klädintresserad, vilket förklarar den ofta förekommande rosa skjortan. En sitter i caféet där jag är nu. Han har ett möte med en kvinna han inte känner, när plötsligt hans telefon ringer. Lady in Red med Chris De Burgh. "Ursäkta mig, jag måste bara svara på det här lite snabbt" säger han. Kvinnan ler lite plågat. "Börje? Jag sitter mitt i ett möte nu, kan jag ringa dig i eftermiddag? Jaha, jaså. Nej, han är väl inom Proventus...." Sen pratar han högt vidare alldeles för länge. "Vid 6 säger du, nja, jag skulle nog kunna ringa dig vid 7 eller 7.15 Ska vi säga så?" Sen lägger han på luren och nämner ett okänt namn och har sen den dåliga smaken att börja återge varför han ska träffa den här okända personen han just talat med. Kvinnan flackar med blicken åt mitt håll för ett ögonblick. Jag ler lite hastigt för att ge henne det stöd hon behöver för att hälla den nu ljumma latten i knät på gubben och mula honom med en muffin. "Om inte du gör det snart, gör jag det" säger jag.

Anders Tempelman