Den kreativa processen.

Jag borde skriva någonting roligt. Folk behöver någonting annat att tänka på efter helgens vansinnesdåd i Paris. Men orden kommer inte med samma självklarhet just nu. De står och gömmer sig som småbarn bakom en huskropp i Gamla Stan och vägrar att visa sig trots att jag ropar på dem.

Jag går och köper lösgodis i hopp om att kunna locka fram dem, men då skriker ett av orden att ”de inte tar emot godis av främmande farbröder!” Jag blir naturligtvis rasande och ropar tillbaka att jag är deras vän, utan mig skulle de spridas vårdslöst av någon annan idiot som inte älskar dem på samma sätt som jag gör. Någon med märkliga åsikter och som vill utnyttja dem för att påverka människor till att tycka illa om varandra.

Jag möts av deras kollektiva tystnad, vilket jag misstolkar som att de fått något att tänka på. Efter ännu en halvtimmes väntande inser jag att de inte tagit till sig ett dugg och går därför och köper en flaska starkvinsglögg som jag tömmer på stående fot. Då kliver alla orden helt plötsligt fram och flockas runt mig. Visserligen i en helt osammanhängande ordning och med ett uttal som kräver fonetisk skrift för att bli begripliga. Jag driver dem som en vallhund in mot entrén, uppför trapporna för att slutligen placera allihopa i mitt rum och stänga dörren.

Nu står de där och tittar uppfordrande på mig samtidigt som jag svajar framför datorn med en klistrig känsla i munnen. Jag väntar på en inspiration som tyvärr verkar vara på tjänsteresa, det enda som mitt huvud ger ifrån sig är ett dovt fläktljud. ”Hur ska jag få någonting gjort idag tänker ni?” sluddrar jag strängt mot orden och har problem att fästa blicken. ”Ni kan ju för fan inte leka kollektivanslutna när mänskligheten behöver hopp och framtidstro” säger jag strängt och andas tungt genom näsan. I samma ögonblick kommer en perfekt liten rad upp i mitt medvetande. ”Jag tror att jag måste kräkas”. Tyvärr hinner jag inte skriva ned den, eftersom jag prioriterar att hinna till toaletten istället.

Navelskådandet.

Jag och Lars Norén brukar ses över en espresso en gång om året. Vi pratar om vår ackumulerade ångest. Lars brukar borsta bort lite bullrester från sin svarta t-shirt innan han startar samtalet. Han har alltid fruktansvärt ont i själen och beskriver sitt vidöppna ”ingångssår”, urkällan till allt hans skapande som förföljer honom varje sekund av hans liv.

-Därför ska alla mina scenrepliker levereras för att åsamka maximal skada hos mottagaren, avslutar Lars efter 55 minuter och äter upp resten av sin Kalsbaderbulle. 

Sen är det min tur och då känns mina bekymmer alltid lite platta och ointressanta i jämförelse. Jag vet att det inte är en tävling men fiskar ändå desperat i min hjärna efter händelser i mitt förflutna som fortfarande torterar mig och tvingar mig till spektakulär självmedicinering och ett batteri av terapiformer. Lögn är ett starkt ord, låt oss kalla det för att jag jamsar med istället. (Och samtidigt genomför ett genrep för att kunna bli sommarpratare på P1.) Med vattnig blick återger jag min svåra förlossning där jag kräktes blod så fort jag kom ut. 

-Läkarna misstänkte först ett blödande magsår, men sa sen att jag svalt fostervatten. Men vad vet läkarna om vad jag gått igenom där inne i mörkret? lägger jag till lite teatralt.

Lars kisar illa mot mig, som om min smärta också är hans smärta. Sen nickar han, som ett tecken åt mig att fortsätta. Jag säger att jag lekte mycket med min penis på dagis och blev tillsagd av en fröken, vilket förklarar min komplicerade relation till kvinnor och varför jag är så fruktansvärt otrevlig mot lärare. 

-Min tonårstid går knappt att återge, Lars, allt är bara en enda dimma av thinner, hasch, te och rostisar med mjukost.

Lars frågar vad min psykoanalytiker sagt om mina trauman.

-Åh, jag har gått hos så många. Jag har rotat i min naveln tills knuten löstes upp och öppnade en ny, bottenlös hålighet i min kropp, säger jag och märker hur Lars sluter ögonen och liksom njuter av mina ord.  

Inspirerat fortsätter jag och beskriver målande hur jag hånats på mina arbetsplatser, hunsats av mina uppdragsgivare, men bara tigit och svalt kränkningarna. Hur de ackumulerats som en ansamling av grönt snor i min mage och sen eskalerat till just ett blödande magsår. 

-Samma som jag burit med mig sedan födseln, avslutar jag och märker att tårar runnit nedför mina kinder.

Det är då jag hör Lars dova snarkningar. 

En enkel biljett.

NASA ringer och berättar att de bestämt sig för att skicka den första bemannade farkosten till Mars. Det finns med stor sannolikhet vatten på planeten och därmed grundläggande förutsättningar för liv. De söker en djärv upptäcktsresande som vill ta både sina första och sista steg på den röda planeten. Men som i gengäld kommer att bli historisk. Antagligen få pryda framtida sedlar och mynt, definitivt bli uruselt avbildad på Madame Tussauds och i värsta fall få en ful ACNE-kollektion uppkallad efter sig.

-Vi vill att du åker Anders, avslutar kvinnan med tydlig dialekt från Texas.

Jag är smickrad bortom ord, men fiskar reflexmässigt efter att få höra en lång motivering. Om min fysik, mitt intresse för astronomi, förmåga att arbeta i ensamhet och omtalade skärpa i allt jag företar mig. Men det som kommer är bara ett kallt konstaterande.

-För att ingen kommer att sakna dig, säger hon lite avmätt.

Jag svarar att hon har fel på den punkten. Många kommer att sakna mig och jag nämner min mamma som exempel. Då hör jag hur hon knappar på sin dator i andra änden och sen scrollar sig igenom någon sorts dokument. 

-Jag kan förstås inte kommentera vilka vi intervjuat för att komma fram till dig. Men vad jag kan se här är att din existens bygger på ett p-piller som hade passerat sitt bäst-före datum och därför inte erbjöd något skydd.

-Har min mamma sagt det?

-Det har jag aldrig sagt, det är du som drar slutsatser på egen hand . 

Jag avfärdar hennes antydningar och säger tvärsäkert att min fru och mina barn i alla fall kommer att sakna mig gränslöst om jag reser iväg och aldrig kommer tillbaka. Hon svarar lite torrt att det är lätt att blanda ihop sina egna känslor med andras känslor och att det inte nödvändigtvis samma sak. Då blir jag lite osäker och min självbild vacklar till, ungefär som när jag går i en mörk trappa och tar ett extra steg trots att det inte finns några fler trappsteg.

-Det är inte möjligt att jag är den mest överflödiga människan på planeten? Det måste finnas någon diktator, knarkkung eller matematiklärare som rankar lägre än jag?

-Vi har letat i sex år och hittar ingen mer lämplig än du.

-Har ni frågat Åsa Romson?

-Jo, men hon ville inte, svarar Texaskvinnan lite för snabbt.

-Jaha! Så jag är inte ens den första ni frågar? säger jag upprört.

-Jag kan inte svara på det.

-Det har du ju redan gjort.

-Jag kanske ljög?

Jag tystnar och ser för mitt inre hur jag skjuts ut i rymden för en resa i sex månader till en öde planet där jag blir den absoluta toppen av näringskedjan. Närmsta livskamrater är några frusna vattenmolekyler som kanske inte utgör något större sällskap, men som åtminstone släcker törsten. Ett litet kretslopp i full symbios där vi respekterar och uppskattar varandras olikheter. Jag får tala till punkt och de får passera genom min kropp och återvända igen när jag kissar i rymddräkten.

-Ok, när åker jag? säger jag till slut.

Stå upp, gubbdjävlar!

Lite slarvigt brukar jag säga att alla fotbollssupportrar är känslomässigt handikappade män. Det kanske är lite onyanserat, det finns ju förstås massor av fotbollssupportrar som är fredliga och sympatiska män. Men samtidigt kan väl ingen av oss blunda för att inom väldigt många områden i vår värld är just våldsamma, korkade män en gemensam nämnare?

Det är ju rätt få diktaturer som styrs med järnhand av en kvinna. Få krig startas av kvinnor, få sexuella övergrepp begås av kvinnor och våldet i hem och på gator begås sällan av kvinnor. Kvinnor är klart underrepresenterade som förövare, men överrepresenterade som offer.

Att det är ett gigantiskt problem för kvinnor är ju helt uppenbart, men jag tycker också att det är ett stort problem för mig som man. Jag vill inte bli associerad med Neandertalare. Jag vill inte bli sedd som ett hot när jag möter ensamma kvinnor i elljusspåret.

Kanske är det här förändringen måste ta fart? Vi som lite slarvigt ser oss själva som normala män, måste börja ryta ifrån så att det hörs.

Den här kampen kan vi inte bara lämpa över på våra fruar och döttrar. 

Priset på horan.

Jag är medveten om att jag kan ha skrämt bort några potentiella annonsörer på min sajt. Speciellt som jag nyligen hängde ut och raljerade över en tillverkare av garageportar och ett spelbolag. Två företag som erbjöd mig pengar mot att jag skrev okritiskt om deras produkter. Min inställning var då att mina läsare har rätt att få veta vad som är mina egna osunda tankar och vad som är reklam. Integritet är ordet jag skulle vilja använda på mig själv, men efter lite självrannsakan har jag landat i ett annat begrepp: Flexibel. 

För vad hade jag svarat om Tesla erbjudit mig en bil mot att jag skrev om dem? Hur hade jag ställt mig till att skriva om ett whiskeymärke från Islay, mot en tunna av deras bästa årgång? Eller en exotisk resebyrå, mot att jag får fria resor vart jag vill? Eller, för all del, en tillverkare av luftvärnskanoner men med ett saftigt arvode?

Med andra ord har jag kommit fram till att jag är en hora. Det enda vi diskuterar nu är prislappen. 

Så därför erbjuder jag nu torskar inom alla sektorer att köpa mig och sen åtnjuta en positiv särbehandling i allt jag skriver här. Jag kommer att sköta det hela som bara jag kan, subtilt och elegant, utan att läsarna anar vår lilla affärsöverenskommelse. Det senare är viktigt även för mig eftersom jag inte tänker ta upp något för beskattning.

Jag kan tänka mig engångsarvode för ett blogginlägg eller årsavtal. Ni kan vara helt trygga i att jag t ex kan få ett varumärke inom råttgift eller mascara att alltid kännas relevant, oavsett ämne jag skriver om. Min fantasi är som en brunn utan botten. 

Köp mig och jag kommer att älska dig.

Dumhetens evolution.

Jag sitter på en middag med en kvinna som oprovocerat berättar om sin tro på någon sorts högre makt. Jag nickar lite artigt och försöker sen leda samtalet åt ett annat håll. Tyvärr har det rakt motsatt effekt och hon börjar korsförhöra mig om min egen tro. Jag förklarar då att jag ser mig själv som ateist och hoppas att samtalsämnet ska avslutas där. Istället lägger hon huvudet på sned och tittar lite sorgset på mig

-Vilket fattigt liv du måste leva som inte tror på någonting.

Det är svårt att behålla sin neutralitet när man utsätts för en krigshandling, så jag lägger ner mina bestick.

-Åh, jag vet inte det, svarar jag och söker med blicken mot taket. Jag tror på forskning, medmänsklighet och yttrandefrihet. Jag tror på kunskap som upplysningsredskap, kärlekens helande kraft och skrattets förmåga att ge oss perspektiv på oss själva. 

-Men jag talar om andlighet, att det finns någonting mer, ett högre syfte, säger hon med ett nedlåtande leende och tror att hon är färdig med mig.

-Inget skrämmer mig mer än människor som inbillar sig att de har ett högre syfte. Som söker vägledning i några gamla skrifter som bara är ett ihopkok av gamla dumheter till syfte att kontrollera människor. Jag tror att det finns en dumhetens evolution. Dumheter som pågår tillräckligt länge kallas först för tradition och sen för kultur. Efter ännu ett tag når den sin ädlaste form - religion. Då står den helt över alla förnuftsmässiga argument och är direkt livsfarlig. 

Hon ska precis till att säga något, men jag är inte klar.

-Vuxna människor som på allvar tror på en allsmäktig Gud som fick en son genom att sexlöst befrukta en helt oskyldig, gift kvinna. Direkt livrädd blir jag förstås när djupt troende begår fruktansvärda handlingar och inbillar sig att det ska ge fribiljett till ett himmelrike. Om du söker ett högre syfte, ta och berätta för dem att språkforskningen bevisat att ett ödesdigert fel skedde vid översättningen av Koranen. Martyrer belönas inte alls med 72 oskulder i himmelriket. Ordet som översatts till just oskulder betyder i själva verket små vindruvor. Russin helt enkelt. Jag misstänker att väldigt få skulle döda oskyldiga människor för att få en grabbnäve. Än mindre försöka ha sex med dem. 

Hon tittar utmattat på mig och fingrar lite på sitt guldkors som dinglar runt halsen.

-Att det inte finns något himmelrike kan du vänta med att berätta. Ta en dålig nyhet i taget, sen kanske vi kan ägna våra krafter åt att försöka överleva som art tillsammans och i fred.

Sen äter vi en sagolik äppelpaj med vaniljsås tillsammans under en, ja, andaktsfull tystnad.

Testat på människor.

Det finns få saker som kan få mig att promenera i naturen i fyra timmar. Jag har kokat ner det till en skogsbrand eller en liten hård boll som ska slås ner i 18 hål. Det var därför med en viss entusiasm jag gick till Svenska Golfförbundet. Jag tänkte mig att de ville diskutera ”sportens” fall, bristande lönsamhet och obefintliga lockelse på den yngre generationen. 

-De här svinen på golfbanorna, öppnade en bastant kvinna när vi slog oss ner i konferensrummet.

-Även om jag delar din syn på vita medelålders män i skitfula kläder, betyder inte det att vi ska hemfalla åt att prata om dem i nedvärderande termer. Jag tycker att vi ska stå över det och lägga vårt förakt bakom oss, om så bara för ett ögonblick.

När det gick upp för mig att hon pratade om riktiga vildsvin, låtsades jag ha skämtat och nös sen flera gånger för att maskera den rödfärg som tagit över mitt ansikte. Jag lyssnade på hur fairways plöjts upp på nätterna, hur avföring hittats på greener och rädslan som många golfare känner för att leta efter en boll i skogen. Hon pratade på om staket som inte fungerade, lampor som tändes på nätterna och någon sorts ljudsystem som gav ifrån sig skrämmande ljud. Men ingenting fungerade. Jag nickade instämmande när det krävdes, skakade olycksaligt när det påkallades och fyllde på med lite av det motbjudande kaffet hon bjöd på. Hon avslutade med några ord om en sport i kris som inte orkade med flera motgångar, sen tittade hon hoppfullt på mig.

-Jag tror att du kanske vänt dig till fel person. Mitt arbete handlar huvudsakligen om att skriva?

-Jo, men du är väl en idémänniska i första hand?

-Golfare först, människa sen, svarade jag och förväntade mig ett litet leende. Det enda svar jag fick var ett nervöst ticks runt ögonen.

-Truppmina 12 är det enda jag kan komma på, sa jag och slog ut med händerna. En självutlösande sprängladdning som skjutsar ut 449 stålkulor med en hastighet av 1500 meter per sekund. Sätter det mesta ur spel inom 50 meters radie. 

-Nej, men det är ju fruktansvärt grymt.

-Inte alls, det är ett vapen som testats grundligt på människor i årtionden och fortfarande används flitigt i väpnade konflikter världen över. Idiotsäkert. Sen kan ni ju servera närodlade vildsvinsbiffar på golfrestaurangen också.

Jag knuffades ut från Svenska Golfförbundet men hade ändå en bra känsla i kroppen. Som när jag just slagit en bra drive.

Greta Garbos ägg.

Dr Gregory Goodwin Pincus var läkaren som 1937 gjorde sig känd genom att artificiellt befrukta ett kaninägg. Idén var kontroversiell redan med kaninen och Dr Pincus forskade därför vidare på fritiden under hela sin levnad för att att lyckas med en konstgjord befruktning på människor. Huvudsakligen genom att experimentera hemma med sina egna spermier och ägg från en grannfru som i gengäld fick gratis behandling av sitt åderbråck. 

Dr Pincus hemliga läkarjournaler hittades 2013 bakom en lös planka i en garderob i hans forna hem i Boston. Där kunde det konstateras att Greta Garbo besökt honom vid flera tillfällen för att frysa ner ägg. Experimentet med kaninen hade fångat hennes uppmärksamhet i en artikel där Dr Pincus antydde att i framtiden skulle kvinnor kunna frysa in sina ägg och sen befrukta dem när det passade. Greta var 36 år och hade redan bestämt sig för att floppen ”Tvillingarna” skulle bli hennes sista film. Hon hade också sedan länge gett upp idén på att behöva leva med en man och därmed också utgått ifrån att hon skulle förbli barnlös. Dr Pincus förvarade Garbos ägg med löftet att när han löst hemligheten, skulle hennes ägg bli de första i världen som befruktades. Han fortsatte sin forskning ända tills den gick i graven med honom själv 1967.

När Dr Pincus hus genomsöktes vidare upptäcktes en hushållsfrys av märket General Electric i en dold del av husets krypgrund, fortfarande påslagen och på maximal kylning. En styckad hjort och ett stort antal provrör hittades, fyra av dem markerade med initialerna G.G, precis så som det angetts i journalen. Fyndet flyttades snabbt till Massachusetts General Hospital och togs om hand av läkare som efter ett tag kunde konstatera att äggen var i perfekt skick och fullt livsdugliga. Eftersom Greta blev amerikansk medborgare 1951 kunde man tro att äganderätten till äggen var en icke-fråga. Men när Garbos testament granskades igen fick de lite yvigt skrivna raderna, där hon krävde att hennes kropp skulle forslas och begravas i Sverige, en helt ny innebörd. Äggen hörde hemma i Sverige.

Den dåvarande Svenska Alliansregeringen fick, bokstavligt talat, äggen på sitt bord när de flögs hem för förvaring på Karolinska Institutet. Regeringen valde att inte offentliggöra fyndet, eftersom man inte visste vad man skulle göra av det. Göran Hägglund föreslog ett Greta Garbo-museum där en transparent frys med äggen skulle kunna bli museets epicentrum. Dåvarande kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth höll med om att Garbos ägg var en kulturfråga men såg också den politiska möjligheten. Hon visste att valförlusten var nära förestående och att bara ett mirakel skulle kunna rädda Alliansen kvar vid makten - Greta Garbos ofödda barn. 

Genom hemliga kontakter med Författarförbundet och Dramatikerförbundet började sökandet efter en lämplig man. Tyvärr spred sig ryktet snabbt och en hord självutnämnda kulturmän hörde av sig och höll långa monologer om varför just deras genuppsättningar var mest kompatibla med Garbos. Jan Guillou, Björn Ranelid, Örjan Ramberg och Ulf Lundell stod längst fram i det ledet med öppna gylfar. Även några män ur ätten Sabelskjöld, som ju Greta Garbo var släkt med, menade att de borde få rätten att befrukta Gretas ägg. När någon påpekade att släktskap knappast klassas som en tillgång i befruktningssammanhang, blev de stötta och menade att släktband mellan föräldrar var en självklarhet i deras släkt. Ett antal yngre kulturkvinnor klev också fram och erbjöd sina livmödrar för det befruktade ägget. Många hade med sig rekommendationsbrev från sina gynekologer som intygade vilket förstklassigt fortplantningsorgan de besatt.

När ryktet om Garbos ägg nådde kvällspressen tvingades hela regeringen till krismöte på Harpsund. Fredrik Reinfeldt höll med om att Greta Garbos barn skulle kunna bli den vilseledande manöver han behövde för att dölja att de helt tappat idéer och konfliktvilja. Men han ville inte bidra till kulturelitismen, utan menade att sädfrågan måste avgöras mer demokratiskt. Jan Björklund höll med och föreslog att alla män som ville skulle få bidra och att man sen blandade allas donation i en pumptermos, vilket skapade en kort men intressant diskussion om olika typer av termosar på marknaden. När Erik Ullenhag föreslog att spermier i så fall kunde tas från en befintlig spermabank, blev Annie Lööf förbannad och menade att män som var så fåfänga att de ville sprida sin säd helt utan urskiljning inte borde få skaffa barn alls.

Hela frågan fick sin naturliga lösning när Karolinska Institutet drabbades av ett strömavbrott under en av sprängningarna av det nya sjukhuset. Frysen med Greta Garbos ägg slocknade och det gjorde även drömmen om det perfekta barnet.

Köprunkaren i centrum.

Jag strosade i en musikaffär och killen bakom disken pratade i telefonen med en polare samtidigt. Vi var säkert ett tiotal personer i butiken när butikskillen högt och tydligt konstaterade för sin kompis i andra änden.

”Nej, det händer inte mycket. Det är mest en massa köprunkare här idag.”

Flera av oss i butiken tittade till på varandra. Skygga ögonkast som ordlöst bekräftade att vi hade hört samma sak. Så jag bestämde mig för att gå fram till killen, för att lära honom någonting. Civilkurage är fel ord, men det är det jag kommer på just nu. I all välmening knäppte jag till med långfingret på hans öronring som töjt ut skinnet i öronloben till bristningsgränsen. En dov ton i D ljöd och killen snurrade runt. 

”Vad fan håller du på med?”

Jag hade bestämt mig för att vara pedagogisk. Nyckeln till framgång i utvecklingssamtal är att både ge positiv och negativ feedback, det är i alla fall vad jag hört.

”Vilken härligt butik” började jag och tog telefonen ifrån honom och avslutade samtalet. Han stirrade förvånat på mig och halspulsådern bultade lite extra på den delen av halsen där Lille Skutt var tatuerad med en starköl i handen.

”Jag vill börja med att ge en komplimang till din språkliga förmåga. Att du lyckats gifta ihop två vitt skilda verb och skapa ett helt nytt begrepp som på ett precis sätt fångar en grupp människor som annars, lite slarvigt, brukar kallas för ’kunder’. Ditt ord är mycket mustigare, mer minnesvärt och roligare på alla vis.”

”Öh, tack…”

”Men sen tänker jag såhär…stoppa mig om jag går för fort fram….”

Vilset skakade han på huvudet så att frisyren, väldigt lik en kronärtskocksbotten, svajade lite. Samtidigt tog jag fram min flaska med handkräm och började tankfullt skruva av locket.

”…men ditt nya verb kanske avskräcker snarare än inbjuder till att handla här. Och det leder till att du snart måste försöka hitta ett nytt jobb, förslagsvis inom en annan bransch där service och bemötande är underordnat. Och där illusionen om att bli rockstjärna inte hotar möjligheten att behålla jobbet.”

Han tittade uttryckslöst på mig samtidigt som jag gav handkrämsflaskan ett rejält tryck. En tjock stråle landade rakt i hans ansikte.

”Jaha, där har jag visst köprunkat färdigt.”

Jag lämnade butiken, småvisslandes på ”Back in Black”.

Den självutplånande mannen.

Redan när han ringer och säger att han vill prata om ett projekt minns jag varför jag undvikit honom sedan skolan. Så jag gör som vanligt, tackar ja till att mötas över en lunch trots att hela min kropp ylar: NEJ!

Vi ses på en pretentiös restaurang i Stockholm där servitrisen pratar i 7 minuter om var den ödsliga sillbiten på tallriken kommer ifrån och vilken sorts uppväxt den haft. Jag studerar honom på andra sidan bordet och min bestämda känsla är att han måste drabbats av en eskalerande sjukdom som gjort honom 30 år äldre än mig. Från hans insmorda läppar kommer en sorts trögflytande gammelsvenska, kryddad med aforismer. ”Man kan inte gå över en klyfta i flera steg, ömsom vin ömsom vatten, man ska inte kasta sten i glashus och aldrig döma boken efter omslaget ” dyker upp mitt i meningar helt slumpmässigt. 

”Man skall icke dräpa” tänker jag för mig själv och upptäcker att jag krampaktig håller i min gaffel som en dolk. Jag ber samtidigt servitrisen om ett stort glas rödvin och säger vänligt att jag passar på att höra vinodlarens livs historia just idag.

Jag har alltid trott att jag är väluppfostrad, men det är nu det går upp för mig att jag i grunden är en självutplånande människa. Varför ställer jag annars följdfrågor som uppmuntrar honom att prata ännu mer om sitt liv? Han baddar belåtet bort sillspadet från sin mun med linneservetten, som om mundiarrén redan avlossats. Sen startar en detaljerad historia om hans s.k ”resa” med uppenbart efterkonstruerade vändpunkter. Perioder han återger som självvalda andrum för reflektion och eftertanke, fast alla vet att han fick sparken. Han säger att han är ”klar” vilket jag ska förstå som att han är ekonomiskt oberoende. Sen kom han till insikten att pengar och framgång inte berikade honom längre och började söka sig själv under en jorden-runt-segling med full besättning. Slutligen fann han sig själv på ett välkänt retreat i Dalarna.

-Det var helt fantastiskt. Vegetarisk mat, meditation, yoga och en vecka som förändrade mitt liv. Jag är en helt annan människa idag, berättar han lyriskt.

Jag försöker minnas vem han möjligen kunde varit innan denna magiska insikt. Det totala ointresset av att lyssna, de röda byxorna, den grisrosa skjortan och överkamningen av flinten med de långa hårtestarna, är det verkligen resultatet av hans pånyttfödelse?

-Jag får egentligen inte prata alls om vad vi gjorde…

-Det behöver du inte heller, försöker jag och sveper mitt vinglas som om det vore Apfelsaft.

-..men jag kan väl säga att det var en stark andlig upplevelse där jag för första gången reflekterade kring vem JAG är….inte mitt yttre utan…

-Men Gud så intressant, säger jag och vilar hakan på mina knäppta händer.

-Javisst är det, svarar han och lägger huvudet på sned.

-Jag vill höra allt om den här veckan som förändrat dig så i grunden att du inte ens klarar av att följa den enda regel du fått. 

Sen går jag därifrån, som en ny människa.

Alperna ger och tar.

Omgiven av glaciärer i Dolomiterna och i skuggan av den mäktiga toppen Cervino (mer känd som Matterhorn) ligger den lilla skidorten Cervinia. Jag och min fru hade precis pressat oss till vårt yttersta på väg upp mot 2880 meter, när en skinntorr tant runt 70 småjoggade förbi oss. Hon hade en ryggsäck med ett bilbatteri i och två fulla gasoltuber i vardera hand. Så att barnen kunde få lite mat, sa hon utan en tillstymmelse till andnöd. Det var Operation Dagsverke i den lilla alpbyn idag förklarade hon. Exakt var bilbatteriet kom in i bilden var lite oklart för mig, så jag utgick ifrån att de bedrev lite old-school-uppfostran med ström som pedagogiskt redskap.  

Jag flämtade lite artighetsfraser tillbaka på italienska, men med tanke på den tunna luften och att mitt blodsocker befann sig under kontinentalsockeln, kan jag lika gärna ha rabblat namn på pizzor. 

Vi krälade upp den sista biten till 2880 meter och möttes av sorglösa barn som sprang med små hoppsasteg och fyllde sina sopsäckar. Jag blev rörd över att ett folk som till för bara några år sedan satte stolthet i att kasta sina sopor rakt ut i naturen, nu plötsligt vaknat och blivit miljömedvetna. Det visade sig snart att Operations Dagverke i Cervinia inte handlade så mycket om PET-flaskor och sopor, utan mer om likdelar. Hela berget kantas tydligen av av bergbestigare som underskattat Cervinos topp på 4478 meters höjd, samt snowboard- och skidåkare som överskattat sin egen åkförmåga. 

En liten blank, småtjock pojke förklarade glatt för mig att det brukar börja lukta illa om kropparna när sommarvärmen kommer och att det skrämmer bort turisterna. Han sa att det var samma sak varje år och att de fick 10 euro per komplett skelett och att man fick behålla pjäxor och annan utrustning som hittades. Jag blev lite djupsinnig och slogs av hur en människans olyckan kan vara en annans lycka. Sen slöt jag ögonen och lyssnade till forsarna med glaciärvattnet, vindens tjut, murmeldjurens hoande och barnens glada rop som tillsammans förenades i ett sagolikt C#maj6/9. 

Plötsligt kände jag hur någon petade lite prövande på mig med en stav. Den lilla knubbiga pojken hoppades på att jag avlidit, så jag reste mig snabbt upp på armbågarna och fräste som en lokatt mot honom. Han backade skrämt tillbaka och klev rakt ner i en glaciärspricka. Hans gälla skrik liksom tonade bort ju djupare han föll. Tråkigt, han som hade samlat ihop så mycket euro och utrustning. Men sen tröstade jag mig med att att han kommer att bli ett riktigt fynd när han hittas om ett par säsonger.

Måskungen är född.

Jag hade fel i mitt förra inlägg. Det känns viktigt att kunna erkänna det såhär öppet, jag har läst att det är ett klädsamt drag. Nu var det visserligen inte bara jag som felade, utan även wikipedia och hela den samlade ornitologiska expertisen.

Måsar är inte flyttfåglar som beger sig till Kanarieöarna under vintern. I själva verket kryper de in i björniden och ligger sked med den svenska björnstammen. De lägger sig lager på lager så att björnen ser ut att ha en en gråvit päls på sig. Bara de gula näbbarna, som ligger med en skrämmande symmetri, avslöjar hur det egentligen förhåller sig. Den här korrekta bilden kom till mig i en dröm under siestan, efter en näringsfattig lunch på oliver, kex och antal glas grappa.

Sen när våren anländer och björnarna kravlar sig ut, skakar de av sig sin kappa av måsar. Ja, måsarna har ju förstås dött under idetiden, de är ju inte alls rustade för månader utan mat och dryck.

I min dröm hittade jag en övergiven måsmantel i skogen och tog den på mig. Näbbarna runt halsen bildade en hög, skulpterad krage och genom att kroka i ett måsben och en ovanligt krokig näbb, kunde jag fästa ihop den. Den var varm och vacker som en hermelinpäls och jag speglade mig i en porlande bäck innan jag gick allt djupare in i skogen. Likt en monark i sin kungamantel.

Efter ett tag kom jag fram till en campingplats där ett stort antal människor i foppatofflor flockades runt en engångsgrill och glodde på några flintastekar. De som inte hade burkar med extra stark starköl i händerna, hade kepsar med en bag in box monterad på vardera sida. En med rödvin på ena sidan och en med vitt på andra sidan, sen löpte två slangar in i munnen. De tittade storögt upp mig, eventuellt hjälpte doften av hundratals döda sjöfåglar till att fånga deras uppmärksamhet.

-Vem är du, frågade mannen som var grillansvarig. Hans mage stack ut som en hård boll och det pyrde lite i hans navelhår.

-Jag är Måskungen, svarade jag och bad om en starköl.

Sommarens ljudbild.

Jag sitter på en terass högt upp med utsikt över hela Rapallo. Temperaturen är aldrig under 30 grader och den enda fläkt som erbjuds är min hunds flämtande. En doft av strömming och hundmat.

Kyrkklockorna slår oavbrutet och dånar över dalgången, det känns som om de markerar såväl hel- som halvtimmar och kvartar med mer eller mindre melodiska klockspel. Jag antar, lite fördomsfullt och antagligen felaktigt, att det är döva dvärgar på syra och utan synkroniserade klockor som släpper loss i de tiotal kyrktorn jag ser från min terass. Kyrkans sätt att hålla folket i schack, tänker jag. Att ständigt påminna om skulden, skammen och kollekten.

Kakafonin triggar också någon av stadens hundar att börja yla, vilket inom kort leder till att alla stadens hundar ylar. Jag antar att det är deras ordlösa sätt att klaga och först när klockspelen tar en mikropaus (när dvärgarna kyler ner sig med en starköl och en cigg) så tystnar de som på ett kommando. Och i de här små andrummen av tystnad hörs plötsligt de flabbande fiskmåsarna. En fågelart som väsnas och skriker som fotbollssupportrar. (Antagligen jämlikar rent intellektuellt.) De hör hemma i min barndoms somrar i Stockholms skärgård, när fiskrensen lämnades på bryggan och en enorm flock slogs om inälvsmaten samtidigt som jag sköt slangbella på dem.

Jag undrar vart de tar vägen när den svenska sommaren är över? De går väl inte ide, tänker jag och tvingas googla (och därmed blotta min egen intellektuella nivå). Jag får lära mig att de häckar i Sverige och sen flyger till Kanarieöarna för vintern. Plötsligt växer min respekt för fiskmåsen. En fri själ som lärt sig koden och bara tillbringar tid i länder när villkoren är som mest gynnsamma. Men sen minns jag hur de flockas runt soptippar världen över och då återgår de till att bara vara luftens okrönta idioter.

Nu drar kyrkklockorna igång och dränker ljudet av….Sopmåsen, är inte det ett mer passande namn?

Bechamelfilosofi.

Jag står och blickar in kylen och hittar en tetra med bechamelsås längst in. En överbliven och bortglömd stackare som aldrig kom till användning, tänker jag och tittar på utgångsdatumet. Jag överraskas av att såsen har ett utgångsdatum som rimligen överskrider både kylskåpets och min egen förväntade existens. Min första tanke borde vara att det är någonting osunt med en matvara som har en så fruktansvärt lång hållbarhet. Men det är det inte. Istället börjar jag tänka på att kylen kommer att hamna på en återvinningsstation och komma till användning igen, medan jag kremeras och antar min lite lösare ursprungsstruktur. Fria elementarpartiklar som jublande söker nya och mer intressanta sammanhang att figurera i. 

Jag har undvikit att berätta om mina inre röster som jag ofta hör, mest eftersom jag inte vill bli tvångsintagen men också för att inte skrämma upp min familj. Det är rösterna av miljoner elementarpartiklar som förföljt mig i hela mitt liv och oavbrutet snackat skit om mig. De skryter om sin födelse i Big Bang, deras hissnande resor genom rymden i miljontals ljusår innan de slutligen hamnade här och bosatte sig i en historisk viktig person som de var en del av innan de vandrade vidare och tillbringade tid i andra betydelsefulla människor som var så mycket bättre än jag. 

-Den här djävla losern är inte mycket att skriva hem om, säger de med sina pipiga röster.

Ibland är jag stark och svarar tillbaka. Att jag är någonting mer än en klump partiklar. Att helheten är större än delarna. 

-Yeah, right, hör jag unisont tillbaka följt av en skrattsalva som för en utomstående betraktare bara märks som en rysning eller en ristning.

Så jag tar bechamelsåsen och tömmer ut den i toaletten. Jag hör partiklarna i min kropp brusa upp av chock och indignation. Sen spolar jag och skickar med en sista hälsning.

-Ha ett bra evigt liv.

Årets bästa dag.

Midsommarafton närmar sig och en obehaglig doft sprider sig från landställets inomhus-mulltoalett. Doften har ökat i intensitet under veckan och till slut sneglar jag ner i mörkret och konstaterar att ingenting verkar transformeras till mull, snarare konserveras. Tunnan är överfull och den roterande skiva som ska dunsta bort det flyktigare artilleriet är fylld till bredden. Familjens kvinnor är plötsligt väldigt upptagna med annat och jag och min svåger från Nordnorge tittar dött på varandra. Vi konstaterar att det element som ska hålla tunnans temperatur på en 38 gradig nivå, och därigenom påskynda nedbrytningen, inte fungerar. Konstruktionen är naturligtvis gjord så att värmeelementet inte kan bytas utan att hela tunnan först tas ur.

Vi tar på oss lusekoftor, varför är lite oklart, men det känns som om vi behöver omfamnas av någonting hemtrevligt under den prövning som ligger framför oss. Sen dricker vi ett dricksglas bananlikör för moralen och knyter snusnäsdukar över våra näsor och munnar för att över huvud taget stå ut där inne. Min svåger hittar trädgårdshandskar, själv får jag hålla till godo med två grillvantar, bägge avsedda för högerhanden och med texten ”Buon Appetito” broderat i skrivstil på.

Vi monterar bort locket och konfronteras med en syn- och doftupplevelse bortom det mesta. Men vi stålsätter oss, vänder blicken mot pärlsponten och lyfter. Min svåger nynnar på sin nationalsång. Det är överrumplande tungt. Förra sommarens samlade produktion. Jag minns med värme farbror Bertils laxpudding, de svenska kräftorna, biffarna från grillen, sallader och färsk fisk. Vi lyfter så strikt vi kan, men oundvikligen tiltar tunnan en smula och straxt därefter är katastrofen ett faktum.

Två dagar senare har vi knackat loss hela klinkergolvet och sanerat katastrofområdet enligt konstens alla regler. Min svåger har beställt hem ett nytt värmeelement och jag har surfat rätt på namnet till han som konstruerat mulltoan. Jag beställer en svart sexdocka i fullformat från en amerikansk sajt och bokar så att den ska levereras vid hans dörr på midsommarafton i ett oblygt paket med tillhörande faktura. 

Sen eldar vi upp lusekoftor, snusnäsdukar och handskar i ett rostig oljefat och inväntar gästerna.

Bröllopstalet.

Hovet hör av sig. Bröllopet mellan Carl-Philip och Sofia närmar sig och de undrar om jag kan tänka mig att skriva Kungens tal till brudparet. 

-Vill han inte skriva det själv? undrar jag.

-Jo, det är ju det som skrämmer oss, svarar tanten från Hovet stressat.

Så jag ägnar en vecka åt att skriva talet som Kungen ska hålla till sin son och blivande svärdotter. Jag får inte träffa Kungen, så jag famlar lite i blindo när det gäller tonalitet, grad av värme o.s.v. Maniskt tittar jag på intervjuer med Kungen och försöker begripa hans syntax och språkliga logik. Jag surfar igenom youtubeklipp och försöker få en känsla för fader-son relationen. Hur de uppför sig tillsammans, hur Kungen pratar med sin son och även hur han han beter sig mot sin blivande svärdotter. 

Mitt första utkast bygger på att jag skriver så att det blir trovärdigt att Kungen skrivit talet själv. Jag ser framför mig hur Hans Majestät klingar i glaset och reser sig upp inför alla på bröllopsfesten.

-Kära Hertig och Hertiginna av Värmland. Det är en stor dag idag. För mig. För Drottningen. Och för Sverige. Ett nytt blad vänds när ni idag avgav trohetslöfte till varandra…

Jag fullföljer talet i samma anda och slås av hur lätt det stela, distanserade och känslolösa kommer till mig. Ord staplas på varandra och bildar meningar som är korrekta och klanderfria, men helt könlösa. Dagen efter tittar jag på talet och öppnar sen ett nytt dokument i datorn, väl medveten om att det första jag skriver alltid är klichéer. Jag stirrar på den blinkande markören i säkert 30 minuter. Sen börjar jag skriva på nytt.

-Min son, jag älskar dig av hela mitt hjärta. Jag vet att jag inte sagt det tillräckligt ofta eftersom jag, som du vet, inte alltid har lätt att hitta orden. Men jag tänker att jag också tillhör en generation män som aldrig lärt oss att visa känslor offentligt. Och är man dessutom en extremt offentlig person så gör inte det saken lättare. Kanske avskräcktes jag lite när jag skulle gulla med dig som bebis också, jag tappade både kungakronan och riksäpplet rakt ner i barnsängen. (Plats för skratt.)

-Carl-Philip. Jag är så stolt över både dig och dina systrar att det värker i mig ibland. Hur ni växt upp i en familj som inte är som alla andra. En familj som ständigt betraktas, bevakas och där vi alla fötts in i roller som ingen av oss bett om från början. Och att du Sofia väljer att gifta dig med Carl-Philip, trots den här konstiga familjen som du får på köpet, är modigt och inspirerande. Jag vet att det är av kärlek som ni gör det, eftersom ni bägge har någonting fuktigt i blicken och lätt öppen mun varje gång ni tittar på varandra. (Plats för skratt.) Men det är inte bara ni som är lyckliga idag. Alla i våra bägge familjer är lyckliga idag. Och jag tror faktiskt, oavsett vad man tycker om ärvda titlar och monarkin som företeelse, att hela Sverige är lyckligt idag. 

-Skål för brudparet. Och skål för kärleken.

Tanten från Hovet ringde tillbaka efter ett par timmar.

-Vilket sentimentalt dravel. Det är ingen romantisk komedi du håller på med nu. Det här får du göra om, annars betalar vi inte en krona.

Jag låtsas skriva ett par dagar, sen mailar jag över mitt första utkast. Hon ringer tillbaka inom ett par minuter.

-Där satt det. Vi älskar talet.

Att planera för framtiden.

Jag har börjat fundera över åldrandet för första gången någonsin. Det skedde helt omedvetet, jag kom på mig själv att sitta och intresserat studera annonser för hagelgevär i ett reklamutskick. 

Det är inte vinstintressena i vården som skrämt upp mig inför åldrandet, även om nivån på den diskussionen är väldigt skrämmande. Det är heller inte rädslan inför det uppenbara, att pensionen kommer att vara toklåg trots åratal av insättningar i pensionsförsäkringar. Nej, det är tanken på att en dag bli morfar som skrämmer mig. Att än en gång tvingas prata och umgås med självupptagna småbarn i deras hopplösa lekar. Bara tanken på att behöva klä på dockor igen, sparka boll med en kvartsfigur som saknar all bollkänsla, läsa politiskt korrekta barnböcker med präktig sensmoral för att slutligen somna bredvid en smitthärd som bär på resistenta bakterier från helvetet. Med mina egna barn utvecklade jag efter hand en fin förmåga att leka med Barbies på ett sätt som osvikligen ledde till utvisning från deras rum.

-Oj, jag tror att Evelina just har bajsat på sig.

-Pappa, du förstör leken. 

Nu har jag förberett mig lite grundligare kan man säga. Jag har svetsat fast en avsågad hagelbössa med bägge piporna i gallret framför ansiktet. Jag måttade noga så att jag skulle nå avtryckaren när hjälmen var på och visiret nedfällt. Mer kontroll än så över sitt liv och sitt åldrande tror jag inte är möjligt att uppnå. Jag inbillar mig också att det kan finnas en pedagogisk effekt av att gå omkring med hjälmen på sig då och då och fingra lite på avtryckaren. En stillsam påminnelse att man inte är här för evigt. Carpe Diem och allt det där. Tyvärr glömde jag bort att jag hade den på mig en dag och öppnade ytterdörren för några fotbollsungar som ville sälja kokosbollar. Ett ansträngt samtal följde där jag tvingades vrida huvudet åt sidan för att se förbi mynningen och få ögonkontakt. De frågade vad jag hade på huvudet och jag svarade.

-En pensionsförsäkring.

Då sprang de därifrån. Tråkigt. Jag som är så förtjust i kokosbollar.

Konstnärlig limbo.

Jag skrev en kortfilm några år sedan som heter ”Epiderma”. I korthet går den ut på att vi får följa en man som just blivit lämnad av sin fru och hans gradvisa förfall hemma i lägenheten. Det börjar lite trevande med att han sitter framför tv’n och raspar fötterna med en fotfil över sin pasta, för att därefter äta upp den. Sen glider det elegant över till att han samlar ihop hår och smuts från badkar och handfat, rullar ihop det till en liten boll och lägger det under läppen som en snus.

Han tvättar sina kalsonger i vattenkokaren och dricker sen vattnet som en mustig kopp te. Han köper enorma mängder kräftor och skalar systematiskt i sin ensamhet. Sen äter han bara bajssträngarna och kastar resten. I slutscenen står mannen i bar underkropp över kökets diskho och rengör sin uppblåsbara Barbara med en flaskborste.

Ja, jag tror ni alla fattar den artistiska och symboliska vidden av det här manuset. Det gjorde däremot inte Svenska Filminstitutet som inte ville ge mig en krona för projektet. 

-Spekulativ, manlig, nonsens, är meningen som fortfarande ringer i mina öron.

Då berättade jag att det var Lars Vilks som skulle spela huvudrollen och Susanne Osten skulle regissera och att jag ibland funderade över min sexuella tillhörighet. Då var blev manuset plötsligt genialt och beskrevs som ett angeläget och viktigt konstprojekt med ett unikt genusperspektiv. 

Att filmen sen inte sågs av en enda biobesökare beskrevs som en stor framgång.

Den nya mansbilden.

Min korta period som fotomodell dog samma dag som den metrosexuella mannen och det pinnsmala skönhetsidealet dök upp. För såna som mig fanns då bara Dressman och finska företag kvar. Företag som uppskattade storväxta män med fåraktig blick, dumsäkra leenden och en total oförmåga att röra sig naturligt framför en kamera. Men drömmen att bara bli bedömd efter hur jag ser ut, dog aldrig riktigt.

Nyligen gladde jag mig därför över ett mail från en kvinna som undrade om jag var intresserad av att bli modell för ett företag med kläder och utrustning för jakt, fiske och utomhusliv. Jag som visserligen varken jagar, fiskar och tycker att den svenska skogen är överskattad, blev utom mig av glädje. Kvinnan hade sett ansiktsbilder på mig på nätet, men saknade en helkroppsbild där jag inte hade så mycket kläder på mig. Jag skrockade tillbaka att den typen av önskemål skulle kunna klassas som sexuella trakasserier. Hon svarade med en gullig bild på hundvalp och skrev att om jag inte gjorde exakt som hon sa från och med nu, så skulle hon döda hunden. Eftersom jag älskar hundar mer än människor var jag helt i hennes våld.

Sen startade en egendomlig modellkarriär för mig, där jag tvingades skicka bilder på mig själv, poserandes i vinterlandskap iförd enbart gula gummistövlar och en yxa. Hon var väldigt exakt i sina önskemål kring bilderna, vilket kändes lite exkluderande och oinspirerande för mig som har en så stark konstnärlig ådra. Det finns ju bara så många poser man kan inta med så lite rekvisita. Dessutom kände jag att de kyliga omständigheterna liksom förminskade mig på ett tråkigt sätt.

Jag skrev att jag inte var främmande för att ta regi men att jag också ville få tolka och tillföra mina egna visioner och därmed höja nivån. Hon bad mig hålla käften och skicka fler bilder. Hon var omättlig och när våren kom tvingades jag att resa långt norrut i Sverige för att ta nya bilder. Slumpmässigt klev jag av tåget där snön fortfarande låg och halkade ut i mina lågskor, riggade kameran, klädde av mig och kokade inombords. När snögränsen nådde Kiruna, bestämde jag mig för att spela ut hela mitt register, helt emot hennes önskemål. Att ta samma klichébilder om och om igen kanske höll hundvalpen vid liv, men det höll på att döda mig. Så jag gav allt i en snödriva vid Torneälven. Skapade mig själv en backstory så att jag kunde göra bilderna ”till mina” och hitta själen i min karaktär. Jag hämtade inspiration från Stanislavskij, Tunbjörk, Russ Meyer och Putin.

När en Same passerade med lite renar och tittade dött på mig, dog inspirationen en smula, så jag packade ihop björnfällen och sjuksköterskeuniformen. Jag skickade nöjt bilderna till kvinnan och skrev att det här var den nya mansbilden. Stark på ett mjukt sätt sätt. Både försörjare och objekt i ett. Hon svarade med en bild på en köttgryta där ett hundhalsband skymtades.

Kommersiell poesi.

Min diktsamling ”Fönstren vi aldrig öppnade” är nu äntligen färdig för tryck. 400 ex räknar förlaget med, där ett antal exemplar ska skickas till landets samtliga kulturredaktioner, två går till Kungliga Biblioteket för att bevaras för eftervärlden och ett exemplar tänker jag elda upp tillsammans med min gulnade studentmössa på valborgsmässoafton. (Ett PR-trick med en obegriplig symbolik som kultursektorn kommer att älska.)

Originaltiteln var egentligen ”Renovering av fönster, en handbok” och var en beställningsprodukt jag skrev åt ett stort företag inom byggsektorn. Jag fick en attachéväska med Rikskuponger, två biljetter till nästa VM-final i fotboll och en hink med flytspackel i betalning. Först långt efteråt, när jag städade min hårddisk, tittade jag på den igen och slogs då av en tanke.

Jag ändrade titel, bytte omslagsbilden med en av landets kända tv-snickare till ett par vackra kvinnohänder som sinnligt håller i ett snäckskal. Plötsligt var det inte längre en bedövande tråkig handbok som berättade hur man öppnade fönster som kärvat ihop eller renoverade flagnade fönster till sin ursprungsglans.

Min förläggare, som gett ut ett antal nobelpristagare, grät öppet när vi träffades första gången. Hon sa att ”Fönstren vi aldrig öppnade” förändrat hennes liv och hennes syn på allt. Hon menade att boken synliggjorde alla dessa möjligheter vi bär på men som vi stänger ute i våra liv. Drömmarna som aldrig utforskas, kärleken som inte bejakas, möjligheterna vi låter passera. Hon återgav ordagrant kapitlet om hur man kittar om ett fönster och pratade sen maniskt om de visdomar den texten innehöll. Hur den med sån precision fångade vår tids svårigheter med närhet i relationer. Texterna som tidigare var platta och lite svävande beskrivningar (jag har ju trots allt tummen mitt i handen) hade nu blivit plötsligt omistliga livsinsikter.

Som min förläggare uttryckte saken. ”Nu får Paulo Coelho akta sig.”