Att göra sig hörd.

Jag har alltid undrat hur det går till. Ögonblicket när man ser en stor blank, obesudlad yta och samtidigt inser att man har en fet tuschpenna i fickan. Eller är det tvärt om, man har en tuschpenna i fickan och söker aktivt efter en yta? Plötsligt står man i alla fall framför en ny, stor och blank plåt i tunnelbanan. Men nu är frågan, vet man sitt viktiga budskap eller improviserar man? Jag ser en ekvation framför mig där man väger antal stavelser med ytstorlek och önskat budskap. Kanske ingår även önskad effekt i relation till ytans geografiska placering? Det kan inte vara ett hastverk att klottra. Till slut bestämmer man sig för att jobba typografiskt stort och satsa på enkelhet. Resultatet blir föredömligt synligt men budskapsmässigt lite svagt? Är det jag som är bög, är det killarna som jobbar bakom plåten som är bögar (plural i så fall) eller är det klottraren själv som är bög? Det blir liksom ingen reaktion när syftningen är så luddig och diffus. Och det är väl trots allt en reaktion man är ute efter? Om klottrarna inte kan bättre än såhär, är det bara att tvätta bort.

Anders Tempelman

Inavel och siffran 475.

Det finns en fråga som förföljt mig ett tag och som jag gärna tröttar ut folk med på fester och middagar. Om Homo Sapiens dök upp i Afrika för ca 200.000 år sedan och dessutom kan härledas till en stam på mellan 500-10 000 individer, borde inte inavel varit ett stort problem för artens fortlevnad? Borde vi inte alla ha dubbla tandrader och sitta och spela banjo på dagarna? Därför har jag ägnat kvällen åt att försöka hitta ett svar. Och svaret är tydligen 475. Det är nämligen det antal individer som krävs för att undvika inavel. Sen kan man ju inte låta bli att undra vad som hände innan vi blev just 475, för någonstans måste det ju ha börjat med färre individer. Jag har en känsla av att jag kommer att förstöra flera middagar och fester med det här framöver. Hör gärna av dig om du kan hjälpa mig.

En sjuklig fixering vid matematik.

Jag har en känsla av att vi är rätt många som hatar matematik. Det grundar sig inte bara i att vi alla har haft lärare med nikotingula fingrar, mjällbeströdda axlar och en komplett oförmåga att förklara användarnyttan med andragradsekvationer. (Fast det kan ha spelat en viss roll.) På något konstigt sätt har matematik lyckats uppnå en särställning inom skolan. Du kan vara hur duktig på språk, historia och andra viktiga ämnen som helst, men är du svag i matematik så hamnar du i en stödgrupp. Det händer aldrig i svenska eller SO. Hela skolan ger eleverna en känsla av att ”är du dålig i matte så kommer du antagligen att börja knarka, prostituera dig, bli kriminell och förtidspensionerad.” Jag förnekar inte nyttan med grundläggande matematikkunskaper eller vitsen med numerisk hjärngymnastik, men det finns ingen måtta. Att vara duktig i språk eller konstnärligt lagd är på sin höjd charmigt, men knappast akademiskt meriterande. Jag vet inte, men har jag röjt att gick ut gymnasiet med underkänt i matematik nu?

Anders Tempelman

Musikalisk identitet.

När jag var tonåring brukade jag öppna fönstret till mitt rum när jag spelade musik högt. Planen var att alla snygga brudar som passerade utanför skulle stanna upp och undra vilken snygg kille med häftig musiksmak det måste bo där. När jag köpte min första bil investerade jag i en musikanläggning som kunde ge whiplashskador när man tryckte på. Numera använder jag iChat på samma sätt. Under mitt namn ser alla som jag har kontakt med mig vilken musik jag lyssnar på. Det här är också lite stressande, eftersom jag inte bara gillar hårdrock eller destruktiv musik som odlar bilden av mig som en spännande människa. Jag har också en helt ocool sida som gillar smetig pop, smöriga ballader och fjantig jazz. Därför stänger jag av den här funktionen på iChat när det passar mig. Precis som när jag stängde fönstret för att lyssna på Supertramp, Wings eller annat som man skämdes för.
Ska man aldrig växa upp?

Anders Tempelman

Fräls oss ifrån ondo?

Det är något som inte stämmer. Jordens samlade isdepå smälter okontrollerat och vad gör vi? Vi filar på våra kroppsliga små åkommor! Tag dig en titt på närmaste reklampaus och förundras. Ett helt ordinärt reklamblock inleds med botemedel mot ändtarmsbesvär, analklåda och hemorrojder. 30 sekunder senare följer tips om hur du blir av med din förtretliga förstoppning över en natt. Nästa budskap gäller tabletter mot illaluktande flytningar, tätt följt av munskölj, herpessalva och huvudvärkstabletter. Och detta inom loppet av fem minuter! Vad säger det om oss människor? (Jag vet inte om jag vill veta.) Vi talar primetime! Tv för en uppväxande generation, för samhällets mitt-i-livet-människor och för dess makthavare. Är det på ett högabsorberande trosskydd vi ska flyta iland när vattennivåerna stiger? Är det till apoteket jag ska styra kosan när luftlarmet går? Ska skolorna dra ner på den lärarledda undervisningen och istället satsa på pharmaceuter?
Nej, jag vet inte var man hittar lösningen på världens problem. Men en sak är jag tämligen säker på: Längst in i naveln finns bara lite ludd.

Helena Helsing Mork

Den svåra konsten att ge dricks.

Inte ens när jag jobbade på Hotell Wellington på Storgatan kunde jag förhålla mig till dricks. Jag avskydde att få dricks, kände mig billig och usel på något märkligt sätt. Det hände att jag avböjde en framsträckt sedel, vilket gjorde det hela ännu konstigare för gästerna. Att ge dricks är också ångestladdat för mig, mest för att jag oroar mig för att ge för lite eller för mycket. (På ett Hamam i Istanbul en gång tvingades jag gå ut och besöka en bankomat för att farbrorn som gned min kropp med en mintdoftande tvättsvamp skulle få den dricks han dikterade.) Nu har jag gjort bort mig igen. Den som drabbades nu var en anemisk portier på hotellet i New York. Vi hade just checkat ut och bett att få förvara väskorna någonstans tills dess vi skulle åka till flygplatsen.  Den benige gamle mannen fraktade bort våra bräddfyllda resväskor och gav mig fyra små biljetter. Jag tackade artigt och stoppade dem i fickan. Han tittade på mig med sina fuktiga hundögon och sa att han inte skulle vara kvar när vi skulle åka. Jag tyckte att det var en egendomlig kommentar, med tanke på att vi bara känt varandra i 25 sekunder. Men jag sa att det var helt ok och tackade vänligt för allt. Sen gick jag ut på gatan och insåg först då mitt misstag. Om du läser det här: Förlåt mig.

Anders Tempelman

Ensamhet eller frihet?

Efter en vecka i New York går jag igenom mina bilder. Blir speciellt nöjd med det här ögonblicket från ett biografbesök. Vet inte om mannen känner sig ensam eller fri. Kan kanske bero på vilken sorts film han ska se?

Anders Tempelman

Skjut mig om ni någonsin ser mig köpa det här.

Den dag jag går omkring och bär en cowboyhatt vill jag att du gör slut på mitt lidande. Någonting allvarligt måste ha drabbat mig och jag skulle uppskatta om du kunde använda din vapenlicens eller fyrhjulsdrivna bil för att sätta punkt för det. Samma sak gäller om du ser mig bläddra intresserat i TaxFree-foldern på SAS. Då är allt hopp ute. När jag på allvar känner mig lockad av hopplösa solglasögon av ”Pilot-typ”, etuier i skinn för nagelsax och pincett, salt- och pepparkvarn från Georg Jensen, kylskåpskaraff med lock och täckande dräkt, nyckelhängare från Lacoste, kalsonger med ordet ”Cockpit” tryckt på sidan och en underbar morgonrock från Pelle Vävare – då har jag förverkat min rätt att leva.

Anders Tempelman

Julmatens konsekvenser

Någon på jobbet kom med den här härliga lilla guiden där man kan dra slutsatser kring sitt eget tarmtillstånd. Jag uppskattar speciellt de pedagogiska bilderna och det blommiga språket. Tänkvärd läsning såhär inför jul.

Anders Tempelman

Frisyrer vi minns.

På tunnelbanan hem igår satt en äldre man som jag tror är kulturjournalist på en av våra större morgontidningar. Han har lite glest ludd kvar på huvudet, med en stor, kal och lite fnasig flint mitt på. Som en sliten tennisboll, tänkte jag och kunde inte slita blicken från hans huvud. Du vet den där bollen du slog bort en sommar och som hunden hittade året efter och lekte med tills den blev just skallig med lite spridda, luddiga fläckar. En sån där boll du kastade i soptunnan 7-8 gånger för att den luktade illa, men som alltid dök upp igen. Eller den du kastade på ett passerande snabbtåg eller som Staffan Westerberg förvandlade till din barndoms värsta tv-minne. En sån tennisboll tänkte jag på. Undrar om han säger till frisören, ”jag vill ha en sliten tennisboll-look”?

Anders Tempelman

Världen vi lever i.

”Storebror knivhögg rektor” står det på löpet till Aftonbladet idag. Ett fruktansvärt brott har begåtts och tidningen sätter med osviklig precision strålkastaren på det mest väsentliga i hela historien- att det begåtts av en storebror. Hur gick snacket på redaktionen? ”Ännu ett knivdåd som saknar en unik vinkling. Vi behöver berätta om dådet på ett nytt sätt.” Så kommer de plötsligt på det. Förövaren hade en lillebror. Storebrorsperspektivet är ju något som många svenskar kan relatera till. Nästa alla känner någon eller har själv utsatts för mentalt och fysiskt våld av just storebröder. (Min lillasyster är bara en i mängden.) Storebröder är per definition en ond sorts människa. Hitler var visserligen ett ensambarn, men han uppförde sig som en storebror. Vad kommer härnäst? ”Latteälskare knivhögg kvinnlig rektor med en trubbig kniv.” Där har vi dramatik så det förslår.

Anders Tempelman 

Miljörörelsen är stendöd.

”Det är inte för elräkningens skull jag ber er att släcka lampor och stänga av stereos mm, det är en ren miljöfråga” hör jag mig själv ljuga till mina tonårsdöttrar. ”Ni måste lära er att stänga av varmvattnet i duschen när ni shamponerar er, vet ni hur varmvatten framställs?” Sen berättar jag fängslande om Vattenfall som köper in el från polska kolkraftverk och sen lägger pengarna som blir över på reklamfilmer som handlar om vilket miljömedvetet företag de är. Jag nämner i förbifarten min egna svåra uppväxt under energikrisen på 70-talet, när vi gick klädda i Jakpäls på dagarna och isolerade våra hem tills det blev syrebrist och de enda organismerna som riktigt trivdes hemma var mögelsvamp. Kärnkraftsfrågan avhandlar jag svävande och konstaterar bara att de förbrukade bränslestavarna måste förvaras långt ner i det svenska urberget. Till dess att Al Qaida eller en jordbävning hittar dit. ”Men det är klart, det är ju ni och era barn som ska leva med skiten i framtiden. Ni väljer själva” avslutar jag elegant. Sen går jag ner till proppskåpet och knackar på elmätaren som bara verkar snurra fortare och fortare, innan jag kallstartar min Chevrolet Tahoe och åker till jobbet.

Anders Tempelman

En fråga för Billy och Anna?

”Tycker du att kameraövervakning ska vara tillåtet på allmänna platser om det behövs för att få folk att känna sig tryggare eller för att förhindra eller avslöja terrordåd?” Så lät den helt stillsamma frågeställningen när Kommittén för brottsförebyggande arbete skulle undersöka svenska folkets inställning till övervakningskameror. Det var ju i alla fall tydligt vad de ville ha för svar. Så tydligt att resultatet inte fick användas offentligt, eftersom frågan ansågs en smula ledande. Varför låter man inte Anna Sjödin och Billy Butt ta tag i den här viktiga frågan? De har ju slagit sina kloka huvuden ihop i nya Rättssäkerhetsorganisationen, som just vill väcka debatt och ge råd i frågor kring offer och gärningsmän. Jag kan inte tänka mig två mer lämpade att uttala sig.

Anders Tempelman

En utmaning.

Hannes skickade mig en utmaning att berätta sju sanningar om mig själv. Jag utmanar alla som läser det här att göra samma sak.

1.    Jag var grym mot djur som liten. Huvudsakligen sniglar och paddor.

2.    Varje sommar-OS har jag tvångstanken att jag måste vara med i någon gren utan att göra mig till åtlöje. Kanot har jag funderat på.

3.    Jag förfrös bägge fötterna i lumpen. Mina tår var blå och jag var en hårsmån från att behöva amputera.

4.    Jag har gjort en valkampanj för Centerpartiet som var så övertygande att jag röstade på dem själv.

5.    Jag får migrän om jag sitter i två möten efter varandra. Så jag undviker det.

6.    Jag var grym mot min lillasyster som barn, Jag avrättade hennes favoritgosedjur genom offentlig hängning.

7.    Jag hade en kort affär med Cate Blanchett när jag var 25. Hon gjorde slut. Jag kom över det och tänker aldrig på det längre.

Anders Tempelman

Olyckliga namn. Del 1.

En liten stad i Österrike med ett olyckligt namn.

Anders Tempelman

Hästens språk.

Ikväll satt jag och tittade på ett fascinerande program om chimpanser och vad som skiljer människan från apor. Efter ett långt yrkesliv i reklambranschen visste jag på förhand att skillnaderna är skakande små. Apor använder till exempel inte powerpoint och pratar osammanhängande om TRP och bruset i medielandskapet. Men programmet tog också upp språkfrågan, en fråga som berör mig på djupet av min grunda själ. Jag har själv praktiserat en del empirisk forskning när det gäller djurs lingvistiska förmåga. På en resa till franska alperna för många år sedan ingick en färd på ett lömskt och vedertaget obegåvat djur – hästen. Någon har sagt att det djuret är mer lämpat som smörgåspålägg än som sällskap. Jag tvingas i alla fall att rida i skogsterräng på djuret när det helt utan förvarning börjar gallopera. Jag studsar omkring i sadeln och inser att även om jag överlever den här helvetesfärden kommer jag inte att kunna skaffa några fler barn. Jag drar i tömmarna tills jag har ögonkontakt med hästen och skriker för full hals. ”Arrêt!!” Tala om sinnesnärvaro och respekt. Jag skriker ett kommando på hästens modersmål. Jag vet tyvärr inte om avsaknaden av lydnad beror på sedvanlig fransk arrogans, mitt uttal kanske inte var helt korrekt, eller om man helt enkelt inte kan förvänta sig respons av ett pålägg.

Anders Tempelman

AIK-are för en kväll.

Igår var jag AIK-are för en kväll. För lite VIP-platser, gratis mat och dryck svek jag DIF med en otrolig lätthet. Men det andra skälet (kanske det starkast vägande) var att motståndarlaget kom från Göteborg. Det kändes bra, jag sjöng med i AIK-låten och, klappade händer på rätt ställen. Det var väl ingen fantastisk fotboll jag fick se och matchens enda mål såg väldigt tveksamt ut. Man undrar varför fotbollsdomare inte får plocka fram en monitor i avgörande lägen och se en slow-motion-repris? Eller ingår det i domarens roll, att tokgissa i situationer som kan avgöra hela SM-slutspelet? Man undrar ju.

Anders Tempelman

Bamse firar 15 år.

Robotsystemet som lystrar till det varma och inbjudande namnet Bamse ska läggas ned. De började tydligen utveckla detta tekniska under av svensk spetsteknologi 1993. 15 år och åtskilliga miljarder senare, står vi alla här och undrar vad som ska hända härnäst. Oroligt börjar man undra om trampminan Lille Skutt och Granatgeväret Skalman också är i farozonen? Nu är inte frågan bara om det är motiverat för ett litet semi-neutralt land att tillverka vapen, utan också om det är motiverat att förbruka oceaner av skattebetalarnas pengar till ingen som helst nytta? Pengar som kanske skulle räckt till Sjukhuset Stålmannen eller Barnhemmet Captain America.

Anders Tempelman

Anteckningsblockfetischism.

Jag har en bekännelse att göra. Efter att ha gett upp snus, raffinierat socker och sex med vilt främmande människor på offentliga platser, har jag drabbats av en annan last: Anteckningsböcker. Det började harmlöst med Ordning&Redas svarta, tygklädda och rätt prisvärda anteckningsböcker. Sen gled jag omärkligt över till de lite dyrare och väsentligt snyggare hos Bokbinders. Efter det var jag fast och började handla tyngre prylar med italienskt ursprung. Först lite försiktigt hos Spalding&Bros som har en känsla av New York på 30-talet över sig. 40 linjerade sidor omfamnade av ett lite hårdare, matt pappomslag. Jag kan fortfarande impulshandla dem, som smågodis. Sen belönade jag mig en dag med en hundrasidig pjäs från Circa, ett litet mästerverk i A4 och med ett svart, mjukt omslag i läder. Pappret är lite gultonat och precis lagom strävt. Jag är känslig för sträva strukturer annars. Kan nästan få kräkkänslor när jag drar med naglarna på ekologiska hushållsrullar eller när jag biter i nymanglade lakan. (Vi går inte in mer på det.) Sen briserade min nya last fullkomligt när jag var i Florens i somras. Jag kom hem med en rakt igenom handgjord, inbunden bok i svinläder från Signum. Det ser ut som om jag bär omkring på Den gudomliga komedin och just nu vilar den inne i en garderob (Freudianskt?) tills jag skrivit klart de andra. Men vad fyller jag då alla dessa dyra anteckningsböcker med? Insändare till Bamseklubben, inköpslistor när jag ska till Willy’s, telefonnumret till min naprapat, namn på människor som behandlat mig illa och mest av allt – telefonklotter. Ett streck som blir till en stege, som blir ett perspektiv av ett rum, med en boll i, som har en obeslisk ovanpå sig, med ett moln under sig och en liten kattunge i ena hörnet, i en sopsäck. Så ungefär.

Anders Tempelman

SAS in-flight-entertainment?

Jag var i Rom över helgen och fick min dos av ödmjukhet. När vi dreglade omkring i grottor och åt självdöda möss här uppe i norr, skapade de ett kulturellt världsarv. Ungefär så tänkte jag när jag satt på planet och taxade ut på Fiumicinos flygplats. Samtidigt fälldes de nedfällda bildskärmarna ned och säkerhetsinstruktionerna rullade förbi. Pedagogiska klipp på flygvärdinnor som blåser upp flytvästen, knäpper och knäpper upp säkerhetsbältet, tar på sig syrgasmasker och ser förtroendeingivande ut i största allmänhet. Sedan blir skärmen svart en liten stund innan en glad melodi tillkännager starten av ett program som heter ”Ooops!” Programmet består uteslutande av privat videomaterial där människor gör sig illa. Men det något bisarra var att 80% av inslagen visade barn som gjorde sig illa. Cyklade in i stolpar, föll med ansiktet före i asfalt, fick en gunga i ryggen, en motorcykel i skrevet, drattade på ändan vid poolen, blev bitna av djur os.v. Jag är ju inte direkt känd för att vara finkänslig, men undrade lite stillsamt hur snacket gick på SAS när de köpte in det här. ”Vi kör en skrattfest där barn slår sig fördärvade, det har en lugnande effekt på folk. Ingen ska behöva sitta och tänka på terrordåd, saringasattacker, landningshjul som hänger sig eller flygbränsle som sprutar in i kabinen och självantänder.” 
Ungefär så tror jag att snacket gick.

Anders Tempelman