Don't look back in anger.

För många år sedan, när Oasis fortfarande var ett rockband att räkna med, hamnade Andres Lokko och hans tjej på middag med bandet efter en konsert i Stockholm. Liam blev väldigt intresserad av Andres tjej och efter ett tag tyckte Andres att det började kännas jobbigt. Så han repade mod och sa på sin bästa låtsas-Manchester-engelska "lay off mi bird mate", varpå Liam reste sig upp och klippte till Andres rakt i ansiktet. Jag vet inte vad vi kan lära oss av den här historien, mer än att det kan vara provocerande med människor som härmar ens dialekt. 

Anders Tempelman

Människor utan mottagare.

 

Den här sorten finns det gott om. De tycker om att höra sin egen röst, sina egna berättelser och sina egna tankar kring allt omkring oss. De är sändare.
Ibland när du möter dem kan du få uppfattningen att de lyssnar intresserat på vad du har att säga, men det gör de inte. De funderar på vad de ska säga när du gör en inandning eller en tankepaus. Allting som du gjort eller tänkt i ditt liv, har de en lång och bedövande ointressant sidohistoria till. För det hänger ihop med avsaknaden av mottagare, deras berättande syftar inte till att roa dig eller berika ett möte. Det handlar om att ta luftutrymme. Deras pladder kan ha relevans till ursprungsämnet, men det verkar inte vara ett krav. Att garnera med referenser till människor som du inte känner, verkar däremot vara industristandard. Just för att du ska begå ditt livs misstag och fråga vem den personen är, vilket föranleder ett nytt anförande där den okända personens ointressanta liv ska återges på en detaljnivå som kommer att locka fram din absolut lägsta instinkt - att vilja döda. Och när du ändå lyckas behärska dig genom att stänga av så många sinnen som möjligt utan att det syns, så kan sändaren plötsligt tystna och anklagande säga. "Men du lyssnar ju inte!"

Anders Tempelman

Ett positivt besked.

Det låg ett oöppnad graviditetstest på kontorstoaletten i förra veckan. Så jag följde anvisningen noga och kissade grundligt på det. Ett kort ögonblick senare kunde jag konstatera att jag var gravid. Beskedet gav mig viss ångest eftersom jag drack en del alkohol i helgen och åt italienska, opastöriserade ostar. Samtidigt förklarade det en hel del av mitt beteende under ledigheten. Jag såg bland annat en fruktansvärt dålig film, "Nights in Rodanthe", med Richard Gere och Diane Lane. Det var märkligt, jag var fullt medveten om hur uselt skriven, spelad och regisserad den var, ändå grät jag hämningslöst. Jag skruvade också upp några hyllor och fick ett raseriutbrott över att bitsen till skruvdragaren förstörde skruvhuvudena. Nu när jag vet att det bara var hormoner, så är det lättare att förstå mitt beteende och även motivera det för min familj. Jag har också hunnit reflektera över det faktum att jag kommer att bli en gammal pappa den här gången. Folk kanske kommer fråga om jag är ute med barnbarnet och jag vet inte hur jag kommer att hantera det. Om jag har mycket hormoner i kroppen kanske jag kommer att bli aggressiv. Det kan man inte veta på förhand. Jag misstänker också att jag har väldigt mycket vätska i benen. Det liksom skvalpar om mig när jag vaggar fram till espressomaskinen.

Anders Tempelman

Mitt livs novell.

Hur lång tid måste förflyta innan jag törs börja använda stoff ur mitt yrkesliv för att roa andra? Någon filosof har sagt att fullkomlig uppriktighet bara är möjlig under total anonymitet. Det stämmer säkert, det är därför jag skickar min fru anonyma brev med negativ feed-back. "Varför är det ingen som tar ut den nydiskade disken ur diskmaskinen? Det gör mig rasande." Signerat Anonym. Ibland ringer jag upp mina barn med en röstförvrängare på och sänder en drapa om vikten av att hjälpa till hemma, gå ut med hunden, städa sina rum och inte ha för korta kjolar. I yrkessammanhang har jag helt gått över till att prata i tredje person när jag ska framföra synpunkter till kunder. "Någon tyckte att ert varumärkeslöfte var tunt som alpluft" har jag sagt vid ett tillfälle. "Det har sagts att era kolkraftverk i Västeuropa kanske motarbetar er ambition att framstå som en miljövän" som jag sa jag till en VD vid vårt första och sista möte. Jag borde bli anonym som Prankmonkey, min son från ett one-night-stand i 10-års åldern. Men tills vidare skriver jag vidare, undvikande och ryggradslöst som ett skrämt djur.

Gubbmanér.

Du vet sorten. Han som aldrig kan sluta prata om man råkar fråga vad han sysslar med. Han som namedroppar höjdare som han "känner" och refererar till sitt jobb som "huvudsakligen strategifrågor på ledningsnivå". Han säger sig vara klädintresserad, vilket förklarar den ofta förekommande rosa skjortan. En sitter i caféet där jag är nu. Han har ett möte med en kvinna han inte känner, när plötsligt hans telefon ringer. Lady in Red med Chris De Burgh. "Ursäkta mig, jag måste bara svara på det här lite snabbt" säger han. Kvinnan ler lite plågat. "Börje? Jag sitter mitt i ett möte nu, kan jag ringa dig i eftermiddag? Jaha, jaså. Nej, han är väl inom Proventus...." Sen pratar han högt vidare alldeles för länge. "Vid 6 säger du, nja, jag skulle nog kunna ringa dig vid 7 eller 7.15 Ska vi säga så?" Sen lägger han på luren och nämner ett okänt namn och har sen den dåliga smaken att börja återge varför han ska träffa den här okända personen han just talat med. Kvinnan flackar med blicken åt mitt håll för ett ögonblick. Jag ler lite hastigt för att ge henne det stöd hon behöver för att hälla den nu ljumma latten i knät på gubben och mula honom med en muffin. "Om inte du gör det snart, gör jag det" säger jag.

Anders Tempelman

I händelsernas centrum.

Klockan 08.45 i morse går jag uppför Kungsgatan när det plötsligt slamrar till bredvid mig. Mitt i körfältet ligger en pistol. Typ den du ser här. Två snubbar står  uppe på bron och tittar ner på gatan. Bilister, cyklister, fotgängare, alla tittar vi på vapnet som ligger precis vid övergångsstället med magasinet bredvid. Inga kulor i, vad jag kan se. Snubbarna uppe på bron står kvar och glor, så de kan inte ha kastat pistolen. Jag överväger att gå fram och plocka upp vapnet, men inser hur löjligt det skulle se ut om jag plockade upp det med en hundbajspåse. Jag hade varken en proffsig penna eller en latexhandske tillgänglig just idag. Sen hör jag sirenerna och kan lugnt gå till jobbet, med en fin liten anekdot om hur jag i stort sett befann mig på plats när Forex rånades idag.

Anders Tempelman

Som en skänk från ovan.

Vissa dagar har man svårare för att hitta ett tema för sin blogg. Andra dagar dimper det rakt ned i brevlådan. Det här är väl ändå direktreklam i sin mest majestätiska form - en VHS-kassett om JC och hans korta och rätt hopplösa liv. Jag kan höra snacket på stiftet, hur de pratat om vikten av tajming för att frälsa själar och lämpligheten i att påminna om Jesus i anslutning till just Påsken. (Han var ju tydligen väldigt glad i ägg.) Sen har de sneglat lite åt Hollywood för att försöka pressa in lite liv i den här uppenbart hopplösa B-rullen. "Världens mest sedda film, baserad på världens mest lästa bok" står det på omslaget. Vi pratar sälj, vi pratar kommers, vi pratar Guds son. En liten detalj som de tyvärr missat är att jag lämnat kyrkan för många år sedan, av vad jag anser, väldigt goda skäl. Förtryck, skam, krig, maktmissbruk för att ta några ur högen. Sen kan jag tycka att användandet av VHS-formatet ändå ger en hygglig bild av i vilken tidsålder kyrkan befinner sig. Varken jag eller Gud har nämligen någon bandare kvar.

Anders Tempelman

Att vilja men inte kunna.

Jag har varit på Nordiska Muséet igen. De måste göra någonting rätt som lockat dit mig två gånger det senaste halvåret. Den här gången är besvikelsen någon sorts medveten modehelg med inslag av vintage. (Förra besvikelsen hittar du här.) I ett skrämt hörn av den stora salen står lite handlare med lite kläder och produkter på skrangliga ställningar. Man går artigt förbi, som när man defilerar ett lik, och försöker intressera sig. Men det är varken en utställning värd att se eller en marknad värd att besöka. Sen är det någon sorts syateljé uppför trappstegen mitt i lokalen, jag går inte upp eftersom syslöjd skrämmer mig. Men hela upplevelsen är andefattig, halvhjärtat och enormt okommersiell. Varför klappade de inte på och fyllde hela bottenvåningen med stånd så att man för ett ögonblick trodde sig vara i Istanbul eller Camden? Idén är det ju inget fel på, men utförandet är bedrövligt. 

Anders Tempelman

Blod tunnare än regnvatten.

En nära vän till mig fick nyligen reda på att han har en halvsyster. Hon är tydligen bara sex månader äldre än honom och han blev förstås enormt nyfiken. Så han bestämde han sig för att bryta isen. Efter ett ovanligt glatt telefonsamtal bestämde de sig för att ses. 10 mil senare stod de öga mot öga för första gången. En kvinna som var väldigt lik honom, med sina breda axlar och 1.98 i längd. Samtalet flöt på rätt bra i början, de pratade om sina respektive familjer, tittade på bilder på den gemensamma pappan (död sedan länge) och sen började den här vilt främmande och enorma kvinnan att babbla om husvagnar. Hon gick igenom de modeller som de haft de senaste 10 åren och vilka modeller de övervägde att köpa som nästa. Det hela blev inte direkt bättre av att min polare utlovats en lunch och enbart serverades snabbkaffe och mariekex. Så han satt där i flera timmar med blodsockret på samma nivå som Titanic och lyssnade på sitt livs tråkigaste föreläsning. I något läge undrade han hur hon ens gick in i en husvagn. När de skildes åt var halvsyrran salig och tyckte att de måste göra om det här riktigt snart.
På hemvägen stannade min vän på Statoil och hetsade i sig 4 korvar och insåg att han aldrig ville se sin halvsyster igen. Men då var det för sent. Nu har hon ringt och propsat på att de ska ses igen. Umgås familjevis, kanske åka på husvagnssemester ihop?
"Vad säger du, brorsan?"

Anders Tempelman

Fiskehistoria.

Hem&Skola har ringt igen. De har gjort det under flera års tid med en regelbundenhet som till och med skulle imponera på Tredje Riket.
-Hej Anders. Ove Zetterberg här, från Hem&Skola.
Så inleder han telefonsamtalet och jag får för ett kort ögonblick en bild framför mig. En mjällig man i en illasittande kofta, pipdoftande och ett par tofflor som systematiskt gröpts ur av låga fotvalv och kraftiga svettningar. Han säger att han ringer mig i ett viktigt ärende, men jag vet bättre.
-Det handlar om våra barn, Anders. Vad är viktigare än våra barn, Anders?
Genom att använda mitt namn flera gånger röjer han sig som vanligt. Den jag pratar med är en plufsig säljare i ett nedgånget källarkontor med lysrör i taket och enbart en telefon och en kopp varm blåbärsdryck framför sig.
-Jag vet inte, pengar kanske? undrar jag lite försynt.
-Eh.....det jag vill prata med dig om är rökningen, Anders. Den sjunker i åldrarna. Många börjar redan i 12-års åldern, Anders.
-Dyr hobby, säger jag och minns när jag fick abborrar på kastspö som barn och slängde i dem med kroken kvar, så att jag kunde hala in dem en gång till.
-....ja, det är möjligt.....men vi måste hjälpa barnen Anders. Vi har tagit fram ett arbetsmaterial för skolan där lärarna kan........
Jag ser 14 sladdriga OH-bilder framför mig och en skäggig farbror som står och kisar i motljus inför en likgiltig mellanstadieklass. Jag kastar ut abborren igen och väntar tills nästan hela rullen är utmatad, sen matar jag in honom igen och säger samma sak som förra året.

Anders Tempelman

Bokälskarens resa.

Jag hittade en bok av Chuck Palahniuk som jag inte läst - "Survivor". Så jag gjorde som vanligt, köpte boken, en liten princesstårta och bokade en slumpmässig tur- och returbiljett med tåg och lät mig fraktas iväg. Jag har suttit i kupén hela dagen och sett vårt fula land susa förbi samtidigt som jag ätit tårta med ena handen och läst med den andra. Bläddrandet blir lidande av den kladdiga handen, så jag bläddrar med näsan i stället. Tåget går tydligen till Eslöv, som jag tror utmärkt sig som Sveriges tråkigaste ort. Men jag har min underhållning med mig och skrattar högt med munnen full av grädde och marsipan. De andra i kupén tittar dömande på mig, men jag är stark i de här lägena. Integritet är inte rätt ord, men det är det enda jag kommer på just nu. Jag tillbringar 27 minuter på Eslövs station i väntan på tåget tillbaka och eftersom jag läst lite mer än hälften av boken, väljer jag att betrakta människorna på perrongen. Skåningar är fula, summerar jag när jag sitter på väg tillbaka mot Stockholm igen med en Schwarzwaldtårta i ena handen. Jag menar det inte på ett dömande sätt, mer som ett konstaterande. Nu är jag färdig med både boken och tårtan. Känner mig mätt, både bokstavligt och intellektuellt. Undrar vart det bär av nästa gång?

Anders Tempelman

Den absolut bästa skolan.

Det finns skribenter som gärna refererar till författare som varit deras stora inspirationskällor i tonåren. De där författarna vars texter gick rakt in i deras väsen och lockade fram lusten att skapa själva. Inte sällan refererar de till namn som t ex Proust, Flaubert, Hemingway och avslöjar därmed vilka pretentiösa tråkmånsarna de är. Själv växte jag upp på MAD, en tidning som innehöll hela kostcirkeln av osunt tänkande. Tidningens frontansikte, Alfred E Neuman, fångade med kirurgisk precision hur vi såg på oss själva under den där djävulska tiden när vi varken var barn eller vuxna. (Jag såg mig mer som en växt, när jag tänker efter.) Vi kanske inte fick dansa på skoldanserna, vi kanske inte hade cykel med limpa och rocketstyre, vi kanske prövade snus och kräktes och ibland brände vi myror och skalbaggar med förstoringsglas på lunchrasten - för oss fanns MAD. Ett livsstilsmagasin som räddade liv, tro mig. Platsen där vi kände oss mindre ensamma, eftersom vi var många som skrattade åt det absurda, groteska, avskyvärda och kränkande. Titta på den pojkens leende, visst blir man alldeles varm i kroppen?

Anders Tempelman

Allas toalett.

Produkter som produceras och fryses in i samma ögonblick som de kommer ut. Det påverkar tydligen hållbarhet och smak på ett positivt sätt. Som hundbajs på vintern, tänker jag då. Speciellt nu när våren närmar sig och snödrivorna krymper ihop och frigör hundbajset som legat i en liten tidskapsel där tiden stått stilla. Nu får den äntligen breda ut sig och sprida sin fräna odör när jag liksom hoppar hage på förortsgatorna för att undvika att trampa i det.

Det här är ett laddat ämne för hundägare. En del vägrar nämligen att ta upp efter sin hund. En inställning jag kanske skulle kunna sympatisera med om man har en Grand Danois, vilket antagligen kräver en snöskovel och en sopsäck för att radera spåren efter. Men jag ser inget mönster mellan hundras och ägarnas vilja eller ovilja att ta upp. Om ni frågar mig, vilket ni gör, handlar det snarare om risken att bli upptäckt. Jag blev själv upptäckt en gång när vår labrador Gillis hade uträttat sitt värv en bit upp i ett skogsbryn. Jag hann knappt börja gå förrän en mansröst skrek efter mig. "Du där! Öh, du!" Han var ursinnig och småsprang fram till mig och drog en harang om barn som leker här. Jag gjorde det enda rätta och ifrågasatte hans lämplighet som förälder om hans barn tillåts springa mellan skogsbrynet och vägen. Han blev helt paff och jag pladdrade monotont vidare och undrade om han även hade synpunkter på älgarnas, rådjurens och grävlingarnas rätt att använda skogen som toalett. Och orienterarnas, hur skulle det går för dem om inte skogens mäktiga salar stod på vid gavel för deras naturbehov?
Killen stod och stirrade på mig, som om jag också var något som just tinat upp efter månader i en snödriva. Sen gick han och jag åt skilda håll.

Anders Tempelman

Min sista skoldag.

Jag går på mitt sista utvecklingssamtal med min yngsta dotter. Det är ett stort ögonblick, jag vinkar farväl till skolvärlden igen på obestämd framtid. Jag vet inte hur många olidliga föräldramöten jag varit på, jag har valt att förtränga de flesta. Alla dessa rektorer som presenterat skolan som om det vore Atlas Copco och refererat till sig själva som enhetschefer och skolan som ett verksamhetsområde. Kärnvärden har de också, precis lika platta och icke förpliktigande som hela näringslivets. "Respekt, inspirerande, nyfikenhet, kommunikation". Jag kysser också farväl till ögonblicken när fröken tittar ut över föräldrarna i skolbänkar och undrar om det finns några frivilliga till att bli klassföräldrar? Den tystnaden som infinner sig är så sublim att den borde spelas in och ges ut på talbok. Ingen vill nämligen sitta på sin fritid och prata klassresa eller skolans roliga dag (som är så bedövande tråkig) med några främlingar vars enda merit är att de hade produktiv sex ungefär samma månad som du.
    Min dotter tar emot mig i skolan och knuffar snabbt in mig i något kollektivt utrymme utan fönster. Det stryker förbi en del lärare och alla ser ut som Jehovas vittnen, eller är det Mormoner jag tänker på? Svarta kostymer, slips och alla är under 30 år. Men jag tänker att jag ska avsluta min relation med skolan på ett värdigt sätt, utan att genera min dotter. Så till slut sitter jag i ett litet mötesrum utan fönster och lyssnar när fröken och min underbara dotter pratar om vilka val hon ska göra till andra ring. Jag upptäcker att jag njuter av ögonblicket och när fröken säger att Jackie hade G- på sista matteprovet, kan jag inte hålla mig längre. "Bra gumman!" ropar jag alldeles rörd.

Anders Tempelman

Att drömma är gratis.

Jag har någon gång erkänt att Hobbex antagligen var avgörande för mitt yrkesval. Jag längtade efter deras katalog som barn och kunde ägna dagar och nätter åt att läsa igenom den. Det var så målande skrivet, så lockande, förföriskt och så in i helvete missledande. Ta kastkniv-setet som jag köpte till exempel. "Ligger alltid rätt i luften" är meningen som fortfarande ekar i mitt huvud om knivarna som fladdrade planlöst genom luften och landade med skaftet eller sidan först. Vid ett tillfälle köpte jag en IC-krets som beskrevs så storslaget och heroiskt att jag var tvungen att köpa den. När paketet kom tittade jag på den lilla grå elektronikdelen och hade inte en aning om vad jag skulle ha den till. Skämtartiklarna orkar jag inte ens prata om. Numera har jag ett mer luttrat förhållande till kataloger som Hobbex, Biltema, Luthman och alla andra som huserar i en korg på toaletten. Tvångsmässigt tar jag katalogerna och intalar mig själv att jag får välja vad som helst på det uppslag som jag råkar slå upp. Ibland har jag tur och hamnar på ett uppslag med gitarrer och kan ägna lång tid åt att välja mellan olika modeller. Ibland har jag otur och hamnar bland skruvar eller bilvårdsprodukter. Men då har jag infört en liten regel som innebär att jag antingen får bläddra två sidor bakåt eller framåt. Inte mer, inte mindre. Sådär kan jag hålla på utan att någonsin köpa något. När jag åker tåg gör jag samma sak. "Nästa hus jag åker förbi måste jag bo i resten av livet" tänker jag. Om det visar sig vara ett riktigt skräphus, korrigerar jag mig själv och säger att jag bara måste bo där en vecka i sommar. Nästa hus däremot är för alltid. Så jobbar jag.

Anders Tempelman

Konst?

Det hänger ett hav av hundbajspåsar från mitt tak. Är det en ond dröm eller en installation som kommenterar något i vår samtid?

Anders Tempelman

Hus-swingers.

Jag har gått med i en husbytarförmedling och är alldeles uppspelt. Det känns som ett äventyr, vilket kanske säger en hel del om hur mitt liv är i övrigt. Jag har i alla fall lagt upp vårt hus med bilder och allt och sen angett vart vi kan tänka oss att åka i sommar. Kabul har jag valt bort, liksom Gazaremsan, men annars har jag ett öppet sinne. Jag har redan fått ett svar från Italien. En liten ful lägenhet i utkanten av Bologna. "In vostro sogni" svarade jag med vändande mail. Igår spenderade jag en hel kväll med att titta på hus från hela världen där familjer angett Sverige som ett semesteralternativ. Varför är obegripligt, men jag tänker inte ifrågasätta det. Jag uppskattar speciellt familjer som lagt upp familjebilder, det berättar så enormt mycket. Jag zoomar ofta in barnen för att försöka avgöra om de är benägna till skadegörelse. Annars går jag mycket på yrken. Läkare, advokater, revisorer favoriserar jag. Människor inom reklam och media väljer jag bort direkt. Jag vet för mycket. Själv har jag betitlat mig "writer", kort och gott. Jag tänkte att det kunde väcka associationer till Bergman eller kanske Strindberg (minus kvinnohatet).

Åh, alperna!

Helena är på sportlov, så jag har hela bloggen för mig själv den här veckan. Hon är i italienska alperna och sitter i en solstol med stora solglasögon och en hyrd vargpäls. På eftermiddagen gör hon sitt första åk och plogar ner till byn i sin svindyra utrustning. Hennes barn står och grinar efter att ha tvingats gå i skidskola med Salvatore. En farbror runt 30 år med spegelglasögon, ultraslimmad skiddräkt, inga kalsonger, Rossignol-mössa och en hud som man annars bara hittar på riktigt dyra handväskor.

Sen äter de middag i matsalen på halvpensionatet där hotellägaren envisas med att spela obegripliga fiolstycken, samtidigt som hans tandlösa farmor hasar runt med ena benet på en pall och försöker sälja rosor för 8 Euro styck. Helenas man, Ola, försöker vänligt vifta bort henne, men då börjar hon yla italienska okväden tills hela matsalen tittar som om det pågår en misshandel.

Sängarna är av standardlängd, 1.70 långa, vilket gör att hela familjen sover halvsittandes under hela veckan. De som inte får nackspärr får en permanent dubbelhaka. Helena prövar att ligga med benen uppe på fotgaveln en natt, vilket leder till att knälederna viks åt fel håll. Hon går som en höna dagen efter och upptäcker att den nya knävinkeln tillsammans med pjäxornas framåtlutning gör att hon släpar huvudet i marken mitt emellan skidspetsarna. Att åka ankarlift är ett rent helvete och i sittliften tvingas hon sitta med benen under sig. Det har den lilla bieffekten att benen somnar, vilket inte direkt förbättrar åkstilen.

Det slutar med att hon ligger på rygg och glider hela vägen ner till byn. Hennes nya blanka skidjacka visar sig ha en formidabel glidförmåga. Hon kommer upp i mäktiga 70 km i timmen nedför puckelpisten innan hon slutligen hamnar i kabinbanans maskinrum.

Vilket sportlov.

Väderkorn.

Plötsligt stannade han upp och fäste blicken mot något ute på isen. "Kom nu, det är bara en gran" sa jag och drog lite i kopplet. Han skakade på huvudet så att öronen fladdrade som lövbiffar i vinden. "Om inte min nos tar helt fel, är det där en skridskoåkare från förra året" sa han stillsamt på sin göteborgsdialekt.

Anders Tempelman

Den lägsta formen av lågkonjunktur.

En bekant som äger en inredningsbutik blev uppringd i veckan av en tidning som lystrar till det förföriska namnet Näringslivets Respons. Mannen sa att han ville skriva en artikel om hennes företag, som han tyckte var så enormt intressant. Så hon kände sig naturligtvis smickrad och accepterade. Dagen efter dök en kille upp, slog igång en bandspelare och intervjuade henne i över en timme. Sen avslutade han intervjun och hasplade i förbifarten ur sig att artikeln kostade 13.000:- att få in i tidningen. Det här hade man väl inte haft några större problem med om det var tydligt från början. Att det inte handlade om en journalistisk produkt, utan en renodlat kommersiell. Du betalar för ytan och väljer den uttrycksform som passar dina syften bäst. Annons eller låtsasartikel? Men den uppriktigheten säljer antagligen inte lika bra. Min bekant sa i alla fall att hon inte var intresserad och att det hela kändes väldigt olustigt. Då började han kohandla om priset och innan han pressades ut genom dörrspringan hade priset sjunkit till 7.000:- Och då kan det ha ingått en utegrill och en manlig strippa också, jag minns inte riktigt.

Anders Tempelman